Det är torsdag och det är dags att lämna Luang Prabang och Laos. Besöket i Luang Prabang var ganska kort och kunde faktiskt ha varit längre, tycker jag. Inte så att staden i sig hade så mycket att erbjuda, men i regionen kunde man göra både det ena och det andra och ärligt talat hade jag inte haft något emot att spendera en dag på hotellet och bara ta det lugnt…

Vi hade försökt beställa taxi till kl 9.30 på morgonen eftersom vårt flyg gick 11.55. Nu är ju det här Luang Prabang och inte London, så det där med två timmar innan var att ta i, så på personalens inrådan blev det sovmorgon en timme extra. Skönt, eftersom kårstämman hemma i Sverige började kl 23.30 och David och jag var med via Skype i en dryg halvtimme innan vi gav upp. Förbindelsen var helt enkelt för dålig.

Jag sov som en stock hela natten, men David hade besök av magdemonen som sa till honom att han borde dricka mera vatten. Det gör magdemonen genom att ge dig magknip och väldigt hård avföring. Been there, done that. Som tur var hade ju David inte mindre än två kanelbullar från Swedish Bakery att knapra i sig, eftersom de innehöll mandel så jag vågade inte äta min på kårstämman.

Till frukost (som började kl 9!) träffade vi de första svenskarna på vår resa. Det var en familj (jag misstänker att de var expats) som precis hade anlänt och nu skulle iväg på elefantridning. Trevligt med lite svenska så här mitt i resan. Efter frukost hann vi faktiskt med att slappa lite innan vi tog taxi till flyget. Flygplatsen är ungefär lika stor som Säve och verkar ha ungefär lika mycket trafik som Ronnebyflyplats. Typ 4 plan per dag. Ingen kö med andra ord och vi kom raskt igenom alla kontroller och fick sitta och vänta i nästan 30 minuter trots att vi var där mindre än en timme före start! Planet var samma (eller i alla fall likadant) som vi åkte från Hanoi med, eftersom just den flygningen går från Hanoi, via Luang Prabang till Siem Reap som är nästa anhalt på resan.

Siem Reaps flygplats är något, men inte mycket, större än Luang Prabang. Som vanligt skulle i princip alla fylla i visumansökan när de landade och som vanligt hade jag inget passfoto utan fick betala en dollar extra för att de skulle skanna bilden från passet. Allt flöt dock väldigt bra och snart stod vi utanför i den 31-gradiga värmen och blinkade lite förvirrat. Även här var det någon form av bokning av taxi och man betalade först och åkte sedan. Taxichauffören pratade hyfsad engelska, men han pratade oavbrutet hela vägen genom stan. Efter ett tag började han erbjuda oss sina tjänster för att åkta till Angkor Wat nästa dag, men vi sa vänligt men bestämt nej till den idén. För det första ville vi ha lite koll på vad som gällde innan vi bokade upp oss och för det andra var grabben helt enkelt på tok för tjatig.

Hotellet ligger en liten bit från centrum (kanske 2-3 km), men är väldigt fint. Lite nedgånget, men annars fint. Vi fick våra rum och en noggrann genomgång av hur allt fungerade, även om kassaskåpet inte fungerade eftersom det redan var låst (precis som i Hanoi, alltså). Jag delar rum med en fluga som verkar bo på mitt täcke. Jag försöker jaga bort den, men den flyger alltid tillbaks så småningom. Det verkar inte finnas någon flugsmälla på hotellet och jag tycker det verkar vara en dum idé att spruta radar på min säng, så flugan får bo kvar.

Efter att ha fräschat upp oss begav vi oss till hotellets restuarang för att äta en sen lunch. Menyn verkade lovande och båda beställde rätter från Khmer-sidan. David beställde biff och jag beställde fisk. När rätterna kom in såg det väldigt gott ut, men skarp som jag är noterade jag att de strött nötter på min mat. Nu blev jag lite arg och skällde på personalen som strött nötter på maten utan att skriva det i menyn. De ursäktade sig, bar ut maten och kom nästan genast tillbaks med den. Jag förklarade då att de inte bara kunde plocka bort nötterna, utan var tvungna att göra om det från början. De såg lite ledsna ut, men gick lydigt iväg och kom inte tillbaks på en rätt bra stund. Oklart om de faktiskt hade gjort om från början, men det såg annorlunda ut och jag har inte dött ännu. Och det var rätt gott dessutom…

Eftersom David kände sig lite seg, så blev det ytterligare en stunds rast och vila innan vi promenerade ner till city för att hämta ut pengar och boka turen till Angkor Wat. Efter de lite mer välordnade länderna Vietnam och Laos känns faktiskt Kambodja mer som ett u-land. Efter att ha blivit antastade av säljare och tiggare på vägen har vi också blivit kommunister, för sådant drabbade oss inte i Vietnam och Laos. Till sist kom vi i alla fall till centrum av Siem Reap, som visade sig vara en stor marknad där man säljer massor av saker, både orginal och kopior. Trevligt 🙂 Det fanns också otroligt mycket restauranger och mer än hälften hade västerländsk mat som fokus. Vi tyckte ju lite att Luang Prabang kändes som Laos Vegas utan kasinon (fattar ni? fattar ni??), men frågan är om inte Siem Reap är snäppet värre. Otroligt fokuserat på turism och Angkor Wat. Alla är guider, alla vill sälja sina tjänster, alla vill köra oss vart vi vill och det är inga som helst problem att få en kvinna eller två för natten. Läskig kontrast från Laos och Vietnam där sådana erbjudanden kom som en viskning när man gick förbi någon på gatan. Vi undrar också om inte pizzerior är Kambodjas coffe-shops, eftersom pizzeriorna heter saker som Happy Pizza, Pizza Extazy och Herbal Pizza.

Siem Reap är tursitorienterad så till den milda grad att alla varor och tjänster säljs i US dollar. Faktum är att bankomaten jag hittade bara hade US-dollar, ingen lokal valuta alls. Nu gjorde inte det något eftersom David varit duktig och växlat en massa dollar till reale och nu sitter med en hel hög med pengar som han inte vet vad han skall göra av. Vi får helt enkelt kompisväxla lite, så att jag också har lite lokalvaluta att spä ut mind dollars med.

Kvällens mission var alltså att boka biljetter till Angkor Wat för följande dag. Enligt guideboken skulle man skaffa sig en engelsktalande chaufför som kunde köra runt en, men hur gjorde man det? Det fanns ingen brist på erbjudanden – alla verkar som sagt vara guider av varierande kvalité här – men det vore ju kul att få någon som faktiskt kan något. Efter lite letande hittade vi en firma som sålde guidade turer för mindre grupper, så vi köpte en stor och en liten tur. Enligt mannen i butiken skulle det räcka för att se alla delar av Angkor Wat och han föreslog att vi skulle hitta på något annat dag tre. Vi får väl se hur det blir med den saken. Glada att vi i alla fall bokat något gick vi vidare.

Vi hittade ett glasscafé som lockade med ”cool lounge upstairs”. Vi undrade om loungen var cool eller faktiskt sval, men det visade sig att den var både och. Där tog jag en yoghurt shake och en iskaffe och David käkade limepaj, denna gång utan maräng. Efter plansmidandet kastade vi oss ut i mörkret igen och tittade lite i marknadsstånden. Det fanns en del intressanta saker, så det kommer nog bli shopping även här innan vi åker vidare.

Det blev en tuk-tuk tillbaka till hotellet och en stunds vila innan middag. Jag var faktiskt inte alls hungrig utan nöjde mig med ett glas juice och en tallrik soppa. David verkar inte ha någon botten, utan körde en ny khmerisk rätt med kött och ris. Därefter blev det grillade bananer till efterrätt. Jag tog ett glas juice till. Att dricka juice här är fantastiskt. Det är som att äta frukten, fast man slipper tugga.

Tillbaka på hotellrummet beundrade jag den lite annorlunda skylten för ”do not disturb” och ”please make up my room”. Den senare frasen får mig alltid att tänka på att om jag hänger upp den på dörren  så upphör mitt rum att existera i verkligheten och blir bara ett påhitt. Tror aldrig jag vågat hänga upp den på något hotell…

I morgon är det tidig dag. Klockan 08.00 kommer guiden och plockar upp oss på hotellet och sedan blir det stenhögar för hela slanten till sena kvällen. Eller i alla fall 18.30. Förlåt för detta långa inlägg utan något egentligt innehåll, men stort tack för att du läste hela 🙂