Inatt sov jag inte alls så mycket som jag hade hoppats på. Det var egentligen ingenting som störde, men jag var förhållandevis utvilad igår och därmed somnade jag inte av utmattning så fort jag lade mig ner. Istället for tankar och idéer om vartannat i huvudet i flera timmar. Det är lustigt att det är så mycket lättare och klarare att tänka stort och fritt i nattens lugn…

Klockan 06.05 ringde i alla fall väckarklockan obönhörligen och det var bara att rulla ur sängen. Lyckligtvis är jag begåvad med en förmåga att i stort sett alltid vara pigg på morgonen, oavsett hur lite jag sovit. Den piggheten varar sedan inte särskilt länge, men jag kommer i alla fall igång. David har inte riktigt samma begåvning, men när både jag och receptionen ringt så var även han ur sängen.
Igår var man tvungen att äta menyfrukost, idag var man tvungen att äta buffé. Ingen vet riktigt varför, men det spelar mindre roll. Vi checkade i alla fall ut och gjorde upp räkenskaperna. Enligt löfte fick jag betala en natt mindre efter packningsfadäsen när vi var i Halong Bay och när tvätten och minibaren var clearad fick jag således 10 USD i näven. Notera att mina uttag ur minibaren var 2 burkar cola och 2 flaskor vatten, som alla gick åt när jag var sjuk. Taxin till flyget fick vi dock betala, men det kostade bara 300 000 dong, vilket understryker vikten av att INTE låta sig raggas upp av någon hjälpsam människa på flygplatsen som vill fixa en taxi åt dig!
Incheckning och säkerhetskontroll gick hur smidigt som helst och vi hamnade i ett slags vakum inne på Hanois flygplats. Det fanns massor av taxfree-shoppar, men alla sålde samma saker. Cafét hade WiFi, så det fick bli en kopp kaffe och lite surf innan det var dags att borda det lilla propellerplanet för avfärd mot Laos.

Det mesta av resan gick över berg och vi hade en liten svag förhoppning om att det skulle vara svalare i Luang Prabang än i Hanoi. Det höll inte så länge. När vi gick av planet på den pyttelilla flygplatsen möttes vi av riktig hetta! Och mer skulle det bli…

Laos är ett land där man kan skaffa visum när man anländer. Givetvis hade jag glömt att ta med alla mina passbilder hemifrån Hyderabad, så jag fick betala en USD extra för att de skulle kopiera kortet från passet. Det gjorde jag så gärna och efter 20 minuter var jag igenom passkontrollen och stod med min väska. Och där fick jag stå, för David lyckades hamna sist i kön för att få visum. Det var rätt många som skulle ha visum. Lite förvånande går det ett flyg per dag från Hanoi till Luang Prabang och det visade sig att de allra flesta var blekansikten som vi och alla skulle givetvis ha visum.

Nästa kö ledde till växlingskontoret. Både David och jag tog en näve blandade valutor och växlade till Laoitiska Kip. Vi fick en hög var och gick för att hitta en taxi. Men Laos är lite mer kommunistiskt än Vietnam, så att fixa en taxi innebar att man ställde sig i en kö för att köpa en taxibiljett till ett fast pris. När man hade sin biljett kom det en blåklädd liten kille och snodde väskan och slängde in den i en bil. Det var bara att följa efter och så bar det iväg.

Det var ingen lång taxiresa och det gick inte särskilt fort heller. Luang Prabang är ingen stor stad och den ligger lite avsides. Miljön påminde mig om när jag var uppe i nordnorge snarare än om sydostasien i övrigt. Det fanns ingen trafik heller, vilket kändes jättekonstigt.

Väl framme på hotellet visade det sig att vi bokat någon form av resort som ligger lite utanför stan. Personalen verkade inte ha något att göra annat än att passa upp på oss (det tog ett tag innan vi såg någon annan gäst), men deras engelska lämnade en del att önska. Vi fick i alla fall våra nycklar och gick till våra rum. Som är JÄTTESTORA. Och fina. Och TYSTA! Efter en månad i Hyderabad följt av ett dygn i Hong Kong och en vecka i Hanoi, så var tystnaden öronbedövande.

Utsikt från min balkong

Efter att ha njutit en stund på balkongen gick vi för att hitta restaurangen och äta lite lunch. Vi hittade restaurangen och den var helt tom. Förutom en liten kille som verkade vänta bara på oss. Han visade oss till ett bord som var dukat och där satte vi oss. Sedan följde ytterligare en utsökt måltid som påminde rätt mycket om det Thailändska köket snarare än det Vietnamesiska. Mycket gott!

Efter lunch var det dags för poolen. Jag grabbade min bok, bytte om till badbyxor och gick poolside. Vattnet var lagom varmt, men solen var verkligen tokvarm. Trots att jag låg i skuggan av ett parasoll och precis hade badat svettades jag snart rätt ymnigt. Efter ytterligare ett par besök i vattnet var det bara att inse att det inte riktigt funkade att sitta vid poolen idag. Istället bestämde vi oss för att åka in till stan med den fria skyttelbussen.

Stan och stan… Det är inte mycket till stad. Luang Prabang är med på Unescos lista över världsarv och det är en stad med mycket fina hus och många tempel. Eller Wat, som de heter. I övrigt verkar det finnas restauranger, hotell (och vandrarhem) samt resebyråer. Faktum är att största målet med turistnäringen i Luang Prabang är att få folk att åka därifrån. Således säljs allt från dagsutflykter till flerdagars turer och flygbiljetter och alla restuaranger gör reklam för frukost men har inte så mycket till middag. Konstig stad helt enkelt.

Två munkar

Jag och en Wat

Efter att ha vandrat huvudgatan ner i den tryckande värmen och besökt en Wat bestämde vi oss för att falla i turistfällan och köpa en ”solnedgångskryssning” på Mekhonfloden. Vi fick en alldeles egen båt som stävade upp för floden i ungefär en halvtimme innan den vände upp så att vi hade fritt synfält väster ut mot den nedgående solen. Det var väldigt fint och lugnt och trevligt och när solen hade gått ned bakom horisonten, då startade föraren båten igen och åkte till ett annat ställe med lägre berg, så vi fick se solen gå ner igen. Två solnedgångar på en och samma kväll alltså. Bra jobbat.

Flottare, Laos style

Skymning över Mekhong

Solnedgång nummer 2

Nu var klockan bara 18 och vi kunde ju inte äta riktigt ännu. Istället hamnade vi i nästa turistfälla – night market. Den består av en miljon små stånd som ställts ut på huvudgatan där man sålde all möjlig konsthantverk. Jag tyckte framförallt textilhantverken var roliga, så det får nog bli lite sådant i julklapparna i år. Vi klarade knappt en timme av marknaden och sedan gick vi för att äta middag.

Guideboken har en hel del förslag på restauranger, men vi iddes inte riktigt engagera oss utan gick in på ett ställe med en Heinikenskylt. Varför då, kanske ni undrar. Jo, logiken var att om de hade bemödat sig med att faktiskt sätta upp en skylt, så var det nog en ganska seriös restaurang. Logiken kanske inte är lysande, men maten var i alla fall väldigt god (återigen rätt mycket Thailand) och relativt billig (vi tror att vi åt för ca 100 kr per person, förrätt+huvudrätt+efterrätt+dryck). Bra ställe helt enkelt.

Nu var klockan 20 och bussen tillbaka till hotellet gick inte förrän 21. Orkar vi vänta? Nej. Vi tar en Tuktuk istället. En tuktuk är en liten lastbilslikande grej med en mopedmotor och där man sitter på ”flaket”. Turen kostade 50 kr för oss båda och vi tyckte det var skäliga pengar för att slippa sitta och vänta.

Ikväll får det bli relativt tidigt i säng, för i morgon skall vi åka och titta på vattenfall. Uppe med tuppen, förutsatt att tuppen går upp vid 8, alltså och sedan iväg på nya äventyr. Bryt upp, bryt upp och allt sånt där, nu måste jag verkligen sova!