Gästblogg: Anders berättar om sina första dagar i Asien

Publicerat den 19 september, 2012 av sventuba

Jag har sedan ett tag tillbaka haft en tjänsteresa till Pune inplanerad och när det blev klart att Sven skulle flytta till Hyderabad två veckor dessförinnan kom vi överens om att jag kunde hälsa på helgen innan jag skulle till Pune.

Fredag – resdag

Väckarklockan på 05.30 i ett hus utan vatten efter rörmockarens illa uppskattade tidsåtgång. I och med att vi inte var hemma när han lämnade huset på torsdagseftermiddagen visste vi inget och hade självklart inte fyllt några extra flaskor vatten. Raggartvätt innan min 22 timmars resa till Hyderabad kändes som en illavarslande start på resan, men det flöt på bättre än befarat. Som vanligt inga problem med taxin till Karlstad C och före tidtabell till Stockholm C med gott om tid efter Arlanda Express till Arlanda. Hann till och med jobba någon timma innan LH803 tog mig till Frankfurt. Ensam på min sida mittgången och gott om plats. 70 minuters byte i Frankfurt var det första orosmolnet som bara blåste bort. Gott om tid än en gång. Nästa flygskutt tar mig till Pune och jag vill tacka mina kollegor i bolagsstyrelsen som insisterade på business class. Det är inte ofta (första gången) som jag kan sträcka mig raklång på ett flygplan och inte nå fram med tårna till nästa säte. Businessavdelningen var bara halvfullt på flygningen så alla 16 hade två säten var till förfogande. Hur mycket inställningar på stolen som helst och till slut fick jag den i ett liggläge som kändes OK och några timmars sömn. Planerad landningstid 03.55 lokal tid (0.25 svensk tid).

Lördag – ankomstdag

Dags för orosmoln nummer två – två timmars byte i Pune mellan non-connected flights (sista delen av resan stod självklart inte företaget för). Lite tidiga även här och en väldigt tom ankomsthall som gör att vi som satt längst fram i planet kommer till tomma köer med pass/visum-kontroll. Snabbt hämtat baggage och innan jag vet ordet av är jag utanför terminalbyggnaden och har inte en aning om var jag ska gå tillbaka in för att fortsätta mot Hyderabad. Första person som sitter utanför byggnaden är en säkerhetsvakt som inte kan ett ord engelska så jag får gissa att det är åt höger som avgående flyg finns att hitta. Mycket riktigt. Redan utanför byggnaden börjar den långa serien av biljett/ID/boardingkortkontroller. En beväpnad vakt ska titta på min utskrivna elektroniska biljett innan jag får komma in i terminalbyggnaden. 10 meter in är det en spärr där jag visar samma papper en gång till. Jag får då sätta mig att vänta eftersom incheckningen för Jet Airlines inte öppnat för dagen än. Klockan är då 04.05 och det har gått 10 minuter från planerad landningstid!!

Scanning av allt baggage (kontroll nr 3) innan incheckning (nr 4). Säkerhetskontroll (nr 5) där man får stämplat en tag till handbaggaget för att visa att det passerat kontrollen. Lång väntan vid gaten där man till slut boardar (nr 6) både Bangalore och Hyderabad-resenärer. 5 meter därefter står en vakt i dörren och tittar bort så att han inte skulle råka se att man redan visat boardingkortet så det är dags för nr 7. Ute på plattan dirigeras vi med Bangalore till vänster och Hyderabad till höger till två olika plan. Här kunde man också få visat sitt boardingkort, men det tillfället missades. Utanför planet står en kille och en tjej som vill titta på boardingkortet och tur var väl det för en man en bit framför mig ska till Bangalore och får väldigt bråttom till det andra planet. Killen tittar på boardingkortet och river halvvägs, ger det direkt till tjejen som river itu kortet helt. Innan det är min tur har tjejen fått annat att göra så det blir ”bara” åtta personer som behöver kolla mina papper innan jag sitter på planet.

Landar på tid i Hyderabad och ser Sven så fort jag kommer ut. Snabbfrukost på McDonalds innan vi åker med den vikarierande chauffören Azif till den nyuppbrutna lägenheten (läs Svens blog för fredagen om ni inte redan gjort det). Spartanskt möblerad än så länge, men varsina sängar och ett matbord finns tillsammans med soffgrupp framför TVn så livets nödtorft är på plats så när som på internetuppkopplingen då…

Levererade första nödsändningen från Sverige innehållande 1000 ark kopieringspapper. 3 kollegieblock, 1600 gula standardnotisar, 4 whiteboardpennor, 5 kulspetspennor, kortisonsalva, svenskt kaffe och en gasvakt för att vaka över Urbans tveksamt installerade gasspis.

De två teskedar jag hade med mig visade sig vara lägenhetens enda bestick så det hade blivit intressant intagande av vår yoghurtfrukost annars. En förmiddagslur för att komplettera de få timmarna på flyget klaras av innan vi åker på shoppingtur. Jag har en stående lista med önskemål från familjen som denna gång kompletterats med lite resmålsanpassade önskemål. Jag hittade inte någonting på listan, men köpte en slips till mig själv eftersom jag glömt att ta med någon hemifrån. Sven gjorde ytterligare kompletteringsinköp till skafferiet, köket osv., men bl.a. kökshanddukar och diskbalja är kvar på Svens lista…

Vi västerlänningar är vana att äta vår kvällsmat lite tidigare än indierna så den tilltänkta middagsrestaurangen hade inte öppnat när vi tyckte det var dags för mat, men det fanns alternativ vägg-i-vägg där de tyckte att Svens risotto skulle serveras innan förrätten, men vi fick dem på andra tankar.

Söndag – turister på stan

På programmet för dagens fanns tre turistmagneter: Chowmalla palace, Charminar och Nehru Zoological Park. Palatset var mycket välbehållet med mycket marmor och kristall, men det kan ju bero på att det bodde folk här för inte alltför länge sedan. Nästa stop Charminar, men där var turistmagneterna för starka så köerna ringlade alltför långa för att vi skulle stanna till. Svens chaufförvikarie ombads ge förslag på någon bra lunchrestaurang på vägen mot zoo, men det blev ingenting av detta. I Hyderabad kan man ta med sig bilen in på zoo och mot ett tillägg på motsvarande knappt 3 SEK fick man använda sin kamera också. Dagens höjdpunkt enligt planen skulle bli tigersafari. Det visade sig vara fyra safaris på rad i en gallerinkapslad buss där även lejon, björn och bison skulle finnas längs vägen. Ytterligare biljetter – á 3 SEK – införskaffades. Vi hamnade på bussens högra sida och hade innerkurva längs rutten. I princip alla djur fanns utmed ytterkurvan så det var inte så lätt att se något. Två lejon, kanske en tiger, bit av ryggen på en björn och någon bison på slutet av turen gjorde att själva bussturen på den smala uppmurade cementvägen var det som fick safarin att vara värd sitt pris, men då snarare som en åkattraktion på ett nöjesfält. Bra fart och väldigt smalt bidrog till upplevelsen! Det finns tre matställen på zoo och vi stannade på det första efter bussturen för att få äta lunch. Det var inte någon västerländsk touch alls. En stor wokpanna med någon röd grönsaksröra som serverades med bröd lätt värmt på kanten av samma panna och några nypor hackad rå rödlök till det facila priset av knappt 4 SEK. Vattenflaskan kostade lika mycket varav en tredjedel var pant. Vi var lite oroliga för hur våra magar skulle reagera, men det gick bra, det smakade helt OK och kryddningen var rejäl. Satt kvar under de skuggande träden medan en regnskur drog förbi. Stannade till och kollade in noshörning, flodhäst, gepard, giraff, diverse apor och sköldpaddor innan vi lämnade djurparken. I och med att vi hoppade över Charminar var inte klockan så mycket. Vi tittade i guideboken och bestämde oss för att kolla in buddastatyn i sjön. Sagt och gjort, men vikariechauffören valde en strand där man såg statyn snett bakifrån vilket väl inte var vad vi hade tänkt oss, men vi fick se den i alla fall. Fortfarande några timmar kvar att slå ihjäl innan det kunde bli middagsdags. Vi ringde upp Urban och bjöd in oss själva på fika. Trots att han och familjen bott i Skåre innan de flyttade till Hyderabad i augusti tog det väldigt lång tid innan vi kunde hitta några gemensamma bekanta. Kaffe/te på terrassen avslutades i och med dagens andra regnskur. Middag på en kinarestaurang där jag ombads byta till en annan rätt eftersom de trodde att den skulle vara för stark för mig och det var nog ett bra erbjudande eftersom Svens mat var väl tilltagen i styrka och han fick inte något förslag om att byta. Vårrullarna till förrätt var lite knepiga att äta med pinnar, men sojakycklinghuvudrätten funkade bättre.

Måndag – tillbaka till Pune

Afzal var tillbaka som chaufför idag och hade tråkiga nyheter från familjen. Anledningen att han varit borta var att hans svärfar var sjuk och det var så illa att han hade gått bort under söndagen.

Det har varit mycket ”för första gången” för Sven sedan han flyttade hit och så även idag, men av ett annat slag. Nämligen första gången han var på en turistattraktion för andra gången! Återbesök på Golconda Fort och även denna gång erbjöds Sven (och jag) guidade turer till alltför höga priser, men nu kunde Sven helt ärligt svara dem att han hade varit där förr och behövde inte någon guide. Intressant prissättning på de flesta turistställen. Utlänningar betalade drygt 12 SEK i inträde och indier klarade sig undan med en tjugondel. Även denna gång visade det sig att västerlänningar på Golconda Fort är turistattraktioner för besökande indier. En möjlig förklaring fick vi av Afzal som tyckte att jag var slående lik en i cricketkretsar mycket känd australisk spelare som slutat ganska nyligen. Oklart varför i så fall Sven var en attraktion helt av egen kraft helgen innan. Fortet ligger självklart på högsta kullen i omgivningen och det blev lite bergsbestigning för att ta sig upp på toppen där utsikten var såpass att man kunde se ända bortom slutet på Hyderabad åt några håll.

Tillbaka till lägenheten för sista gången och hämta mina väskor för vidare transport till flygplatsen och ”Hej då Sven – tack för den här gången”. Näst intill samma kontrollprocedurer som i Pune på hitresan. PizzaHut-lunch på flygplatsen som var 10 gånger dyrare än gårdagslunchen, men kring 40 är ju inte så mycket det heller. Köpte en datorväska som självklart inte hade passerat säkerhetskontrollen och då inte hade en tag med stämpel på. Fick istället en stämpel på garantibeviset som jag skulle visa upp vid boarding, men inte dög den när jag kom dit med två väskor där bara den ena hade stämpel. Jag argumenterade en stund om att den var helt ny och inköpt här på flygplatsen för öron som bevisligen inte förstod så mycket engelska. Tror det var bra att vara västerlänning just då för jag fick passera i alla fall. Racerfart på planet i och med att 100-minutersflygningen var framme redan efter 70 minuter. Var lite orolig att den förbeställda bilen från hotellet inte skulle ha kommit än, men det var ingen fara. Jag hittade en lapp med mitt namn och näst intill flygplatsincheckning även på hotellet. Baggagescanner och detektorbåge att gå igenom. Bilen kollades både under motorhuven och i baggageluckan innan den kom innanför bommarna i uppfarten. Internetaccess för första gången sedan Arlanda gjorde att kvällen tillbringades med facebook, mail och nyheter från hemlandet.

Tisdag – scoutbesök

Tror att jag bor på VIP-våningen eftersom det finns en egen liten matsal här så man inte behöver åka ner till stora matsalen. Jag var ensam där och åt min något sena frukost. Enda punkten på dagordningen var besök på flickscouternas världsscoutcenter Sangam som jag mailat med för ungefär en månad sedan. Med tanke på säkerhetsarrangemangen för att komma in på hotellet tog jag det säkra före det osäkra och bokade en av hotellets bilar för att köra mig till Sangam. Det visade sig vara ett helt okänt ställe för personalen, men vi åkte iväg och när jag kände på mig att vi närmade oss såg jag skyltarna på muren. Tur var det för chauffören hade inte gjort det. Vi fick vända och åka tillbaka för att komma in från rätt håll. Mitt besök var väntat och jag guidades runt av en tjej från Kenya. Annars är det mest scouter från brittiska samväldet och USA som är anställda och volontärer på anläggningen. En tjej från Sydkorea och en från Danmark utgjorde de andra undantagen. Oturligt nog hade en svensk tjej åkt hem bara för några dagar sedan på grund av ett knä som trasslade och hennes svenske läkare som operarat henne ett flertal tillfällen mer eller mindre beordrade henne att åka hem istället för att försöka fixa till det på plats i Pune. Det är inte så ofta svenskar kommer på besök så hon hade sett fram mot att jag skulle komma. Den danska tjejen hade varit med i WSJ planning team inom GDV så vi har säkert varit på någon planeringshelg på Rinkaby tillsammans förutom själva jamboreen förstås. En av de äldre i personalen kom mycket väl ihåg NSFs ledarresa och den stora mängd gäster från Sverige som då kom. Passade på att äta lunch tillsammans med volontärerna – dagen till ära med en mycket god glass som efterrätt. Handlade ganska mycket i shoppen och lämnade donationer både till anläggningen och till volontärerna innan jag frågade om vilket sätt de rekommenderade att jag skulle ta mig tillbaka till hotellet på. Jag nämnde att jag kunde ringa efter samma bil som kört mig dit, men de tyckte att jag skulle använda samma fortskaffningsmedel som lokalbefolkningen. En av de lokalanställdas pappa har en auto rickshaw som de brukar ringa på när det behövs. Oklart om det var han som kom, men rickshawpremiär blev det likafullt. Han vågade sig inte på att ge sig igenom bommarna upp till hotellet så jag fick ta sista biten till fots. I morgon kommer mina styrelsekollegor från Finland och Sverige. Dags att börja jobba igen med andra ord…

Publicerat i Gästblogg, Indien | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Inte riktigt som jag tänkt mig…

Publicerat den 18 september, 2012 av sventuba

Fredagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inte alls och inte på något sätt faktiskt. Det började redan på morgonen med att jag lite smått neurotiskt kollade att jag packat allt typ fem gånger innan jag gick och åt frukost. På väg till frukosten ringer Afzal och säger att hans frus pappa (svärfar, alltså) är svårt sjuk och att han inte kan jobba idag. Istället kommer en annan driver, som jag tror heter Azif (vilket var tänkt att vara titeln på dagens blogg). Azif dök upp någon minut försent och vi åkte till lägenheten och lämnade väskorna i foajén (eller vad man nu skall kalla det första rummet). Det var lite meckigt att komma in, men efter lite lirkande gick det bra. Sedan bar det av till jobbet.

På väg till jobbet gjorde sig gårdagens kinamat påmind igen och jag fick springa genom vakten och in på toaletten innan jag ens kommit in på kontoret. Har jag förresten berättat att det bara finns en enda toalett på hela våningen. Eller, ja, det finns ju en dam- och en herrtoalett och herrtoan har två urinoarer och två WC. Men det finns bara en sitt-toa. Den andra är en stå-toa. Jag har ingen information om hur det ser ut på damernas…

I övrigt var det mycket möten och fläng på dagen. Indien och Sverige har lite olika åsikter om hur datorsystemen skall se ut och hänga ihop och som säkerhetsanvsarig är det jag som förväntas ha koll på vad som gäller. Lite luftlandsatt är jag, men jag tror nog vi redde ut det hela till sist. Återstår bara att implementera de åtgärder vi kom fram till, så jag har nog att göra nästa vecka också.

Efter sista mötet (passande nog IT-möte) hoppade jag in i bilen och for mot Croma för att köpa lite välbehövlig kökselektronik. Urban har nämnligen upptäckt att man på Croma kan man köpa en riktig, hederlig kaffebryggare. Dessutom blev det en vattenkokare, en brödrost och en vattenrenare på Croma. Vattenrenaren var en väldigt avancerad sak som skall installeras på måndag. Efter Croma bar det av mot Inorbit. Det blir ganska många turer dit, men å andra sidan finns det mesta där, så det är väl ok. Målet på Inorbit var att köpa allt det där som man behöver i ett hushåll: tvål, tvättmedel, städgrejer, bra-att-ha-förvaring, mat osv. Resultatet blev en enorm hög med saker, men ingen mjölk och yoghurt, eftersom kylarna på Hypercity (typ Ica Maxi) var avstängda för underhåll. Alltså blev det en tur till expatbutiken ”Natures Basket”. Tänk er en sån där suspekt turkbutik hemma i Sverige, fast tvärtom. Här är det fina importerade varor som säljs till höga priser. Sen att korvarna är samma tyska och franska underliga saker med 6 månaders hållbarhet som man kan köpa i turkbutiken hemma, det är ju en helt annan sak. Aziz var nog hur som helst lite frustrerad över färdplanen eftersom Natures basket låg 100m från Croma och vi satt fast i trafiken i 40 minuter innan vi kom dit. Men sedan gick det rätt fort hem.

Hem till lägenheten. Aziz hjälpte mig in i hissen med alla grejer och efter en hel del plockande och pustande satte jag nyckeln i dörren. Som inte gick upp. Det gick helt enkelt inte att vrida om nyckeln. Efter ett antal försök med olika nycklar och ryckande i dörren ringde jag min landlady och klagade. Hon skickade sin son, som också slumpvis provade olika nycklar och ryckte i dörren innan han ringde vakten. Som också slumpvis provade olika nycklar och ryckte i dörren innan han ringde vaktmästaren. Som givetvis också provade lite olika nycklar och ryckte i dörren. Vid det här laget var landladyn på plats och hon skickade vänligt men bestämt ner mig och mina kylvaror till områdets lobby. Där var det mörkt och stängt så till slut hamnade jag hemma hos landladyns familj i deras förmak.

Och där blev jag sittandes och tittade på TV på Hindi. Jag fick lite indiska sötsaker, varav jag kunde äta 3 av 4 efter lite förklaring av mina allergier, och en flaska vatten som jag girigt svepte i mig.

Och tiden gick.

Drygt två timmar efter det att jag kommit hem, ungefär klockan 22, fick jag så besked att de tänkte bryta upp dörren så jag kom in. Kanske inte den bästa planen i min värld, men de sa att det fanns en regel så jag kunde låsa dörren från insidan. Fortfarande inte världens bästa plan eftersom jag skulle iväg till flygplatsen och hämta Anders tidigt lördag morong och inte kunde låsa min dörr. Inga problem, sa man då. Jag skulle bara säga till i vakten så skickade de upp någon att vakta när jag var borta.
Ok, sa jag, och så började de bryta upp dörren. Det tog en stund. Rejäla dörrar och lås har de i Indien, men tillslut gav den med sig och vi kom in. Vaktmästarens lille slav skruvade snabbt isär låset och i konstaterade att den lilla piggen som skötte låsmekanismen var helt böjd. Jag förmodar att det är en följd av att 10 personer försökt ta sig in i drygt två timmar, men vaktmästaren verkade tro att det var piggen som var problemet. Personligen tror jag snarare att det kommit in byggdam i låskolven och gjort att den kärvade och den ynkliga lilla piggen hade inte tillräckligt med moment för att dra tillbaka låset. Landladyn verkade övertygad om att felet var att jag faktiskt hade låst och inte bara stängt dörren!

Till slut fick jag ut alla och reglade min trasiga dörr. Det blev minimal uppackning innan jag bäddade min säng med mina medhavda lakan och kraschlandade. Men somnade inte. Min lägenhet har inga myggnät, med motivet att det inte finns några mygg så högt upp. Det är helt fel, kan jag avslöja. Det är också tydligt att tjocka vägga må skydda mot ljud från gatan men lövtunna englasfönster gör det inte. Således blev det en natt av tutande och myggsurr och mycket dålig sömn. Det blev lite bättre när jag slog på luftkonditioneringen. Av någon anledning var det lättare att sova i det jämna bruset än i det mer intermittenta tutandet och myggsurrande.

Och sängen är djävligt hård.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Nyckelbarn!

Publicerat den 14 september, 2012 av sventuba

Då har det alltså äntligen hänt! Nej, mamma, jag har inte gift mig… Men däremot har jag nu fått nycklarna till min lägenhet! Hurra hurra!!

Arbetsdagen på torsdag blev ett enda långt stressande för att försöka lösa problem med Internet för alla på kontoret. Som säkerhetsansvarig är det jag som skall se till att rätt människor har rätt rättigheter vid rätt tidpunkt. Det kommer säkert kännas helt naturligt om sådär en månad eller två, men andra veckan är fortfarande precis allting nytt och första gången, så stress var ordet sa Bull.

På lunchen träffade vi Linus. Vet inte om jag pratat om Linus förut, men han pluggade i Halmstad, anmälde sig till ett globalt traineeprogram  och hamnade här i Hyderabad på HR-avdelningen på Mahindra Satyam där han jobbar med mångfald. Spännande och kul! Hans traineelön är 23000 rps i månaden och Urban (eller Bruno som vi kallar honom efter att svenska ambassaden i Delhi skrivit lite fel) och jag har inte vågat berätta vad vi tjänar. Linus bor i en lägenhet med 8 andra personer och promenerar, åker buss och auto rikshaw runt stan. Lite annat liv. Lunchen blev i den nya restaurangen på jobbet och vi åt kinesiskt raketbränsle som fortfarande gör sig påminnt ibland.

Efter jobbet kidnappade jag Erika för att åka och köpa saker till lägenheten. Lägenheten skall ju vara möblerad, men det innebär 2 sängar, ett matbord med sex stolar, ett litet bord med fyra stolar, en soffgrupp, ett soffbord, två TV-apparater och en TV-bänk. Det lämnar två helt tomma rum och väldigt mycket eko. Lite möbler blev det alltså och eftersom min flygfrakt inte kommit från Sverige blev det också lite lakan, handdukar, glas, porslin och annat praktiskt. Varför var Erika med? För att min vanliga private shopper inte finns på plats! Och om jag köper såna saker helt själv så blir det ofelbart helt okoordinerat och konstigt. Sakerna dumpade vi i lägenheten innan vi åkte och lämnade Erika (och släppte ut lite kinesmat) och sedan tillbaka till hotellet för en sista natt.

Möblerna kommer förresten inte förrän nästa vecka, till min stora förtret. Det innebär att lägenheten är i stort sett lika tom när Anders kommer till helgen. Men å andra sidan har han då möjlighet att påverka smyckandet av lägenheten 🙂

Publicerat i Indien | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Inte riktigt 100…

Publicerat den 13 september, 2012 av sventuba

När det är något jag inte riktigt vill göra, så har jag en taktik som går ut på att jag gör litegrand och sedan får den som vill ha jobbet gjort tala om vad som fattas. Så gör jag det också och kollar om det är ok, så gör jag lite till osv. Efter en tre, fyra gånger sådär så har de flesta gett upp och så är det klart. Fult, inte särskilt effektvt i det stora hela och egentligen rätt småsint, men sån är jag. Och, verkar det som, delar av Indiens befolkning också. Var lägenheten klar när jag kom dit? Nej. Det behöver målas på altanen, tvättmaskinen är inte installerad ordentligt (när jag kom så stod den i sin frigolitbottn ovanpå golvbrunnen och slangen med utvatten hängde lös) och det saknas varmvatten på undervåningen (bland annat köket). Srinivas ville gärna få det till att nu var det klart, men jag sa nej. Det är inte färdigt för att de säger att det kommer bli färdigt. Det är färdigt när jag säger att det är färdigt. Inte förr.

Annars ser lägenheten rätt bra ut nu. Inte helt 100 är iofs ett genomgående tema. De flesta av mina vänner som fixar hemma hade inte varit nöjda om de målat så mycket utanför och missat så mycket i hängning av dörrar mm, men jag är inte så himla petnoga. Jag har en säng, jag har en soffa och jag har inte mindre än två TV-apparater med kabel installerad! Och, jo, jag har en säng till som Anders kan sova i till helgen. Däremot har jag inga lakan, handdukar, porslin, dukar, prydnadssaker, småmöbler mm mm. En del kommer i frakten från Sverige, men den har inte dykt upp ännu. Det blir alltså till att ge sig ut och shoppa lite innan jag kan säga att lägenheten är beboelig. Men det börjar arta sig.

Igår skrev jag också på för Internet i lägenheten. Det kanske kommer en kille och fixar det på lördag. Kanske. Men inte helt 100. Kabel-TV har jag ju (jag har kollat), men den har jag varken betalat eller skrivit på ännu. Saker funkar liksom lite annorlunda här i Indien.

Så torsdagsplanen just nu är att shoppa lite småmöbler och ”soft furnishings” (bland annat saker med färger, just nu är lägenheten väldigt vit med lite svarta möbler i) så att jag klarar mig över helgen. Det finns också en liten liten förhoppning om att jag får träffa en kandidat till maid ikväll. Chansen att det INTE inträffar är rätt stor, men i alla fall inte helt 100…

Publicerat i Indien | Märkt , | Lämna en kommentar

Kinesisk vattentortyr…

Publicerat den 12 september, 2012 av sventuba

Lika bra att ta det direkt: Nej, lägenheten var inte klar den här gången heller. Jag åkte faktiskt inte ens dit, eftersom Srinivas erkände att det var en del kvar att göra. Är någon förvånad? Då har ni aldrig varit i Indien… Thomas, kollega från Sverige som är på besök den här veckan, beskrev det som kinesisk vattentortyr: Istället för att få en stor smäll med ”det här kommer inte gå”, så får man droppe på irriterande droppe av dåliga ursäkter och glidande tid. Jag misstänker att det här är en av de saker som Urban och jag kommer få bevaka under vår tid i Indien.

I övrigt bjöd tisdagen på ytterligare ett besök på utvecklingscentret SDC, som alltså ligger en rätt bra bit utanför stan. Det var lite gammalt och lite nytt och den här gången gav jag lite feedback att det iofs är intressanta dragningar, men alla dragningar beskriver ungefär samma arbetssätt i väldigt stor detalj. Man borde plocka ut ett par detaljerade exempel och sedan korta ner övriga presentationer något, så att vi hinner med lite frågor utan att få äta lunch vid 14.30. Trots lite långrandiga presentationer var det ett mycket lyckat besök och varje gång jag är där får jag nya idéer och tankar kring hur vi kan samarbeta mellan Indien och Sverige för att göra livet lite lättare får båda sidor.

Dagens besök avslutades med en titt på en produktionsanläggning där de tillverkar formar och gjuter plastdetaljer. Det är imponerande hur rent, snyggt och i ordning allting var och vi trodde knappt vi var i en riktig fabrik – det fanns ju inga porrkalendrar alls på väggarna! Det coolaste med fabriken var dock namnet ACME Production. Vet inte om ACME faktiskt betyder något eller om de döpt sin fabrik efter loony tunes, men om någon har koll får ni gärna lämna en kommentar.

Eftersom dagens utflykt tog oss till nya delar av Hyderabad är det kanske dags att säga någon om trafik och stadsmiljö. Trafiken är helt stollig. Det sägs att man har trafikregler, men det verkar inte som om någon någonsin har hört vad de faktiskt innehåller. Afzal är otroligt skicklig på att ta sig fram med bara enstaka millimetrar på varje sida bilen, men det är ändå ett under att det inte hänt något känns det som. MEN saken är den att vi aldrig åker särskilt fort. Inne i stan är det sällan man kör snabbare än 40-50 km/h och ute på landsväg går det sällan över 70. I de hastigheterna kommer man rätt långt med säkerhetsbälte och en rejäl plåtbil.

När det gäller stadsmiljön så sa J-O och Thomas det ganska bra: Först trodde vi att vi åkte genom slum, men sedan började vi se att folk faktiskt var välklädda och rena och att det fanns massor av småföretag och affärer längs gatorna. Då insåg vi att det egentligen var en rätt välbärgad del av staden.

När man reser till ett land som Indien måste man inse att man inte kan använda sina svenska normer och värderingar över huvud taget när man ser sig omkring. Det slitna kvarteret med trasig vägbana och smutsiga handmålade skyltar över små skumma butiker är egentligen en välmående förort och maiden som sopar mitt golv och stryker mina skjortor har ett riktigt glidarjobb. Jag kan personligen tycka det är fel, men för alla runt omkring är det rätt.

Jag tror det är samma sak med ”outsourcing” till Indien. Man kan inte skicka ett arbete till Indien och förvänta sig att det händer saker på samma sätt som hemma. Man måste förstå hur indierna brukar och vill arbeta och utnyttja det på bästa sätt så att alla blir nöjda. Vi är inte invasionsarmé som skall skapa ett mini-Sverige i Hyderabad. Vi är diplomater som skall försöka få två olika kulturer att samverka och berika varandra på bästa sätt. Om vi lyckas med det, så kommer det här bli hur bra som helst.

Publicerat i Indien | Märkt , , , | 2 kommentarer

Nära miss

Publicerat den 10 september, 2012 av sventuba

Måndag nummer två är nu avklarad. Trogen min nya vana klev jag upp strax efter 6 och tog mig upp till gymmet för en stund på motionscykeln. Den här gången tog det emot mer än vanligt. Bokstavligen! Träningsvärken efter lördagens gym och bergsklättring var riktigt jobbig, men det betyder säkert bara att det gjort nytta. I alla fall inbillar jag mig det.
På jobbet var det som vanligt tomt och tyst när jag kom. Den flirtiga eftermiddagsvakten hade tydligen bytt skift och jobbade nu morgon istället. Lite tråkigt eftersom jag inte alls är lika upplagd för att vara trevlig klockan 8.15 på morgonen. Helgens mail avslöjade egentligen inget nytt. Mr Srinivas hade skickat ett mail i fredags och berättade att jag minsann skulle få komma till FRRO (Foreign Resident Registration Officer tror jag det betyder) den 20/9. Jag behövde bara skicka in papper till honom så skulle det ordna sig. Natasha från Delhikontoret hade svarat att de papprena hade han redan fått från henne. Vi får väl se vad som gäller den 20:e…
Efter att ha jobbat en stund blev det dags för kaffe och Urban och jag kilade hoppfulla över till nästa byggnad där det finns ett bra ställe som säljer espresso för 6rps. Förra veckan var det stängt för renovering och det är tydligen svårt att renovera en kaffeautomat, för det var fortfarande stängt. Ner till huvudkontoret för en kopp riktigt kaffe alltså (en dubbel espresso utan extra vatten blir ungefär en mugg vanligt svenskt kaffe, kaffet i övrigt smakar mest smutsigt vatten). Tillbaka på kontoret hade veckans svenskar kommit. Som vanligt hade Urban och jag inte blivit informerade om vad vi skulle göra och hur schemat såg ut, så det blev till att sitta i möte hela dagen istället för att jobba. Eller ja, det är ju en del av vårat jobba att knyta kontakter med svenskarna och lära oss vilka behov och möjligheter de har för utlägg på SITC, så helt dumt är det ju inte. Däremot hade det ju varit lite skönt att kunna förbereda sig en smula.
Dagen blev faktiskt riktigt intressant och jag lärde mig en hel del om SDS och deras produkter. Alltid kul att lära sig nya saker om SAAB. Vi fick också veta lite mer om våra värdar på Mahindra Satyam och det är också trevligt. Lunch var som vanligt curry. Jag har faktiskt inte tröttna på det ännu. Det är ändå hyfsat med variation och idag fick vi en ny sorts friterad grönsak. En kul detalj med lunchen är att vi alltid får vattenmelon och någon säsongsfrukt till efterrätt. Jag tackar alltid nej, eftersom jag inte kan äta vattenmelon och efter en stund kommer de då alltid in med lite vaniljglass i stället. Jag undrar lite om serveringskillen (det är alltid samma) kommer att lära sig att jag inte äter vattenmelon och ta in glassen med en gång så att de andra slipper vänta…
På kvällen var det då dags att åka och hämta nyckeln till lägenheten. Vid besöket i fredags fanns det ju en del saker att göra, det fattades kyl och frys, tvättmaskin, möbler, AC på kontoret, fönster på övre gästtoaletten osv. Man bedyrade då att det skulle vara klart på lördag kväll. Jättebra, tyckte jag, men jag ville inte flytta in förrän idag (måndag). Idag var vi alltså där och till min besvikelse, men föga förvåning, var det givetvis inte klart. Snarare fanns det mer kvar att göra nu än i fredags. Man hade börjat sätta in galler för fönstren, vilket innebar att flera rum nu inte hade något glas i fönstrena (man tar tydligen ut glasrutan medan man sätter in gallret. Det verkar lite opraktiskt eftersom man då måste tråckla ut rutan från rummet på sjättevåningen när det är ett galler i vägen, men vad vet jag). Kyl, frys och tvättmaskin fanns i lägenheten, men var inte installerade, avloppet i köket var inte fixat, spisen var inte installerad, detaljerna på dörrarna var fortfarande inte åtgärdade osv. Dessutom hade man flyttat AC från ett rum till kontoret, vilket innebar att det nu var hål i väggen i det gamla rummet, samtidigt som man höll på att göra hål i väggen för att ta hand om spillvattnet från AC’n på kontoret.
Nu var det dags för mig att bli lite grinig, ja nästan arg. Jag frågade helt krasst varför inget av det vi pratade om i fredags var klart när det skulle varit klart i lördags. Å men det var så besvärligt att flytta AC’n och arbetarna ville inte jobba i helgen och någon pryl hade ju blivit försenad. ”Jo, men all information om vad som behövde göras fanns tillgänglig i fredags och det kan ju knappast varit någon överraskning att folk inte ville jobba hela helgen, så varför är det inte klart?” frågade jag och såg bister ut. Det kom inget svar, men ägarna ursäktade sig så mycket så mycket och lovade att det minsann skall vara klart på tisdag lunch. Mr Srinivas var lite mer blygsam och lovade att det skall vara klart tisdag kväll. ”Om allt det här är klart på tisdag kväll blir jag mycket imponerad” sade jag och fortsatte sedan med att berömma dem för sängarna som kommit. Min säng var faktiskt extra lång! Det verkar också som att förseningarna gör att jag får en extra TV till mitt sovrum. Sånt är ju alltid kul, men jag noterar också att det i fredags fanns en TV i lägenheten och nu fanns det inte någon alls…
Nåja, vi får väl se i morgon kväll om det är klart eller inte. Väl tillbaka på hotellet träffade jag Thomas och Jan-Ove (veckans svenskar alltså) på den italienska restaurangen och det blev en lång, trevlig och mycket god middag med rövarhistorier från alla håll och kanter. Det behövde mitt humör kan jag säga.

Publicerat i Indien | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Ek Tha Tiger

Publicerat den 10 september, 2012 av sventuba

Det finns många skillnader mellan Indien och Sverige. Vädret skiljer sig t.ex. väldigt mycket. Språket är också helt annorlunda, även om det sägs att Hindi och Svenska tillhör samma språkstam. En sak som inte skiljer sig, som faktiskt verkar vara konstant var man än är i världen, är att människor generellt sett är små, långsamma, i vägen och därmed irriterande. Det gäller i Nordstan i Göteborg och i Inorbit i Hyderabad.

Annars började andra söndagen i Indien ungefär som lördagen. Lite sovmorgon, lite finfrukost, lite läsa tidningen. I söndagstidningen fanns ett antal uppslag med ”classifieds”. Allt från lägenheter och bilar till homoepatiska behandlingar kunde man hitta. Det fanns också en hel radda med annonser där bekymrade föräldrar letade efter makar till sina döttrar (det fanns de som letade brudar till sina söner också, men det tyckte jag inte var lika intressant). Annonserna var indelade efter religion och det fanns en kristen del, men tyvärr verkade det inte finnas någon större marknad för medelålders, överviktiga utländska ingenjörer med småsjukligt prylintresse. Vi får se, det kanske är en trend som kommer.

Dagen spenderade jag annars på just Inorbit. Det började med en spa-behandling för mina stackars muskler som var alldeles stela efter lördagens gympass. Eftersom jag är lite macho som person, så valde jag massagen ”deep tissue”. Det är som en svensk massage, men de plockar fram den starkaste thailändska de har och sedan tar hon i så hon skiter knäck i en timme. Smärta är en bra sammanfattning. Men efter smärtan kom en stund i bastu följt av en dusch, så på det hela taget väl spenderade 250kr.

Lunchen blev på ett ställe som heter Chilli’s. Tydligen någon amerikansk kedja av kvasi-mexikansk mat. Kommer nog inte gå dit igen. Men sen var det filmtajm…

Både biljettförsäljaren och övriga biobesökare blev lite förvånade när jag köpte biljett till filmen ”Ek Tha Tiger” (ungefär ”Där kom Tiger”) som är på Hindi. Biljettförsäljaren frågade tre gånger om jag verkligen ville ha en biljett till den filmen och killen som stod bredvid i kön (det där med att man köar bakom varandra är inte ett koncept som fastnat i Indien) fyllde i med att fråga ett par gånger till. Men den filmen ville jag se och det fick jag för 150 rps. Första förvirringen kom när jag skulle gå in på bion. Vakten sa åt mig att jag inte fick komma in, trots att jag hade biljett. Det visade sig att man inte fick komma in förrän tidigast 15 minuter innan utsatt tid. Det blev lite tight att köpa popcorn, men å andra sidan hade bara ungefär halva salongen anlänt när filmen började…

Filmen handlade om Tiger, som är Indiens svar på James Bond, fast med lite Mr Bean och en gnutta Hugh Grant. Det börjar med en lång actionscen där Tiger röjer upp i Irak och som belöning får han sedan åka till Irland för att hålla koll på en professor som man tror läcker information till Pakistan (japp, en spionhistoria-romantisk kommedi om Indien/Pakistan). Tiger träffar inte professorn, men väl professorns au pair(? lite oklart) som är en snygg indisk brud. Givetvis blir Tiger kär i Zonya (? även detta lite oklart) och det blir till en stor Bollywood-dansscen på Dublins gator. Bara den var värd biljettpriset. Det visar sig sedan att Zonya jobbar åt pakistans underrättelsetjänst och att det är hon som läckt information. Efter ytterligare förvecklingar rymmer de båda till Cuba där de lever lyckliga tills både Pakistan och Indien hittar dem. Sedan följer ett himla skjutande innan de avslutningsvis befinner sig på hemlig ort… Lite som James Bond möter Sleepless in Seattle som möter Bourne Identity alltså. Kul film. Även om man får plocka på sig de lite lätt rosade glasögonen och inte hänga upp sig på taffligt skådespeleri och ologiskt manus.

Uppfylld av Tiger gick jag efter filmen för att titta på en vardagskostym till jobbet. På Inorbit finns en affär som heter Raymonds som syr upp kläder, så dit gick jag. Efter mycket tittande på tyger och futila försök från min sida att förklara att jag inte var intresserad av en finkostym fick jag slutligen ett prisförslag på 19000 rps för kavaj och två byxor. Eftersom jag kan köpa ungefär samma för ungefär samma peng på Dressman, sa jag tack för besväret och gick därifrån. Vardagskostymen vill jag ha billigare…

Middag blev en macka från Subway. Jag tänkte vara lite slug och ta en standard, men det här är Indien, så även standardmackan var rätt stark. Nåja.

Publicerat i Indien | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Pleasurable creeps…

Publicerat den 9 september, 2012 av sventuba

Första lördagen i Indien! Vad göra???
Till att börja med blev det en rejäl sovmorgon. Klockan var nästan halv tio innan jag lyckades kravla mig ur sängen och till frukost blev det pannkakor istället för flingor och mjölk. Efter en liten stilla stund på hotellets altan, där jag bland annat hade en liten ad-hoc-tävling i Angry Birds Space med en tysk, var klockan bara strax efter 11 och frågan kvarstod: Vad göra? Afzal skulle plocka upp mig klockan 14 för att åka och titta på Gondocola Fort (eller något snartlikt namn), men det var ju flera timmar dit. Efter lite velande i lobbyn blev det ändå bestämt att gymmet var det som gällde denna dag, så upp på rummet för ombyte och sedan upp i gymmet. Där var det som vanligt helt tomt, så jag kunde välja och vraka fritt bland maskiner och verktyg. Det fick bli världspremiär på rullbandet. 3 km rask promenad på 35 minuter och sedan gick jag lös på styrkemaskinerna. Har inte använt sådana på över ett år, så jag körde igenom allihop. Någonstans mitt i ringde Urban. Han och Anton hade varit och klippt sig (det kostade hela 400 rupees för dem tillsammans, men då fick ju Anton en klubba och Urban lite massage också) och nu var de på väg för att köpa en kaffebryggare, om jag bara kunde komma ihåg namnet på butiken. Det kunde jag: Reliance Digital.
Efter gym och dusch plockade jag ihop min fina kamera och alldeles för tidigt (typ 13.45) gick jag ner och väntade på Afzal. Han kom inte 14.00. Han kom inte heller 14.05. Jag hade precis börjat bli sur när han dök upp. Den store sikhen som vallar bilar gick fram för att skälla ut Afzal för att han var sen, men Afzal ursäktade sig med att han hade stått utanför och väntat på att jag skulle höra av mig. Problemet är att man inte får stå precis framför hotellet, så normalt väntar bilarna på gatan utanför och så får man ringa in dem när det är dags. Inte läge att vara sur alltså, utan det blir till att ringa innan jag går ut från och med nu.
På väg till fortet stannade vi till på ett lokalt hak för att äta lite. Jag tog en varm kycklingmacka och en stor flaska vatten. Afzal fick någon form av wienerbrödliknande sak med ett helt kokt ägg i. Summan för vår lilla lunch blev 49 rupees. På förmiddagen hade jag köpt en flaska Starbucks Frappuccino på hotellet till det facila priset av 300 rupees. Inte så konstigt att det är svårt att lära sig vad saker egentligen kostar…
När vi kom fram till fortet hoppade Afzal ut för att förhandla om pris för en guidad tur. Jag frågade om han inte ville följa med, men han sa att det var alldeles för jobbigt. En guidad tur skulle kosta 1500 rupees, men det var uppenbart på Afzal att det var en rip-off, så jag valde att vara utan guide. Den potentielle guiden gav sig dock inte utan följde med från biljettkassan till entrén och sänkte successivt priset till 800 rupees. Fortfarande för dyrt sa jag och gick in själv.
Fortet är egentligen ett sorts fortifierat palats för den regerande klanen i området mellan 1520-talet fram till 1680-talet. Fortifieringen har tre nivåer, först en ringmur runt staden, sedan en mur runt palatset och sist en mur längst upp på toppen av en kulle, vilket var det egentliga fortet. Området är jättestort, så jag började med att klättra upp till toppen för att titta på utsikten. Det var rätt jobbigt. Det var kanske inte helt genomtänkt att köra ett gympass först och sedan ge sig ut att klättra i berg, men man lär så länge man lever. Det mesta av fortet har reparerats och putsats för turisternas skull, men det fanns delar som var orginal. Det fascinerande var att man inte använde något murbruk när man byggde i orginal utan kapade stenar så att de passade ihop. Hur coolt som helst.
Efter toppen på fortet promenerade jag ner igen (något mina ben inte var helt nöjda med) och gick till palatsdelen. Jag tycker det är häftigt att se vilka otroliga byggnader folk smällde upp för sisådär 600 år sedan. Nu fanns det mest fladdermöss där, men det var ändå coolt. Där någonstans tog batteriet i kameran slut, så det var dags att gå tillbaks till bilen.
En liten kul detalj med att gå och titta på turistattraktioner i Indien är att man själv blir en tursitattraktion. Det var en hel del folk som tittade och några ville till och med att jag skulle vara med på kort med dem. Jag har lite svårt att se varför, men i alla fall. Efter att fyra grabbar fått vara med på bild med mig, så bad jag dem ta en bild av mig med min kamera. De hade uppenbarligen aldrig hållt en systemkamera i sina händer förut, så det tog en del instruktion och försök innan de lyckades ta en bild. En ganska usel bild, faktiskt, men vad gör det 🙂
Utanför fortet flockades tiggare i olika åldrar. Urban hade berättat att han råkade dra fram en hundralapp när han var där och höll på att bli nedtrampad av tokiga indier. Afzal hade dock koll och han backade fram så att jag bara behövde gå ett par tre meter innan jag hoppade in i bilen, så inga tiggare för mig.
Tanken var att vi skulle åka till Seven Tombs efter fortet och sedan direkt ut till familjen Bruzén för hemlagad middag. Efter mina äventyr i fortet tyckte jag dock att jag borde byta kläder först (det kändes lite oartigt att dyka upp i en genomvåt t-shirt), så vi for tillbaka till hotellet för en raggardusch, lite ny deo och en ny tröja. Sedan bar det av mot Aparna County no 102 och möte med Urban, Erika, Moa och Anton Bruzén.
Huset verkade vara i bra ordning nu, jag hade nästan förväntat mig hantverkare där efter vad Urban berättat. Anton visad stolt sängen som han sov i. Det är en våningssäng som ser lite ut som en dinosaurie. Coolt, men det såg lite varmt ut att sova precis under taket. Just den dagen hade de äntligen fått tag i en maid också, så allting var nystädat och fint.
Jag kom dit vid 18, så vi hann med en liten stund i de fina utemöblerna på balkongen innan mörkret föll och vi blev attackerade av mygg. Därefter plockade Urban fram kycklingen och började laga mat. Köket är stort och fint med gasspis (med turbogas!) och Urban visade sig vara fena på att marinera kyckling och göra Chicken Tikka Masal med pommesfrites. Det var rätt bra sting i kycklingen och ketchupen hade chili i sig. Jag tror det är fysiskt omöjligt för en indier att laga mat som inte är stark…
Efter middagen var det läggdags för barnen och vi vuxna tog en kopp kaffe bryggt i den nya kaffebryggaren. Det var en lokal rostning på kaffet och det smakar ju inte riktigt som hemma. Jag tror vi får lägga Classic kaffe till listan över mutor som folk kan ha med sig när de kommer och hälsar på.
Min tanke var att gå och lägga mig när jag kom hem, men det blev först en liten stunds Skype med min syster. Det visar sig att hotellets WiFi inte är tillräckligt bra för video, det kraschade hela tiden, men ljud går ju bra. Därefter fastnade jag tyvärr i den ärligt talat rätt usla filmen Van Helsing, så kvällen blev rätt mycket senare än beräknat. När jag äntligen kröp ner under täcket upptäckte jag att jag fått skavsår på höger stortå. Nya skor. Tyvärr ligger plåstren i flygfrakten, så hur ber man om plåster på engelska? Det blir dagens första övning såhär efter frukost.

Men hur var det nu med titeln på dagens inlägg? Jo, det var titeln på mitt senaste spam-mail som jag fått under natten. Det började ”It gives me pleasureable creeps to see such a man online”. Pleasurable creep? Antar att det är bättre än bara creep…

Publicerat i Indien | Märkt , , | Lämna en kommentar

Hembesök!

Publicerat den 8 september, 2012 av sventuba

En sak som fascinerar och irriterar här i Indien är att man verkar ha någon form av gravitation. Hemma räcker det med att se lite sur ut, så får man för det mesta vara i fred, men här i Indien fungerar inte det alls. När man går genom den gigantiska lobbyn på hotellet, så vimlar det av folk i olika uniformer som alla vill säga godmorgon/godmiddag/godkväll och gärna fråga hur det står till. Sådär lagom svenskartig som man är försöker jag givetvis svara på alla dessa tilltal, men det blir ett evinnerligt goddagande till höger och vänster. Jag har alltså också noterat att folk i vissa fall skyndar till från ytterkanten av lobbyn så att de skall komma ivägen för min morgonpromenad till dörren och säga godmorgon. But why???
Ok, det är ett snordyrt hotell, så det är väl kanske inte så konstigt att folk är lite extra klibbigt vänliga där, men det är faktiskt ungefär samma sak på jobbet. Folk vill väldigt, väldigt gärna säga hej och godmorgon, samtidigt som de helst vill få det att se ut som om de bara ”råkar” komma förbi och säga hej. Vi har en dörr in till kontoret som är låst och bara kan öppnas med passerkort. Något sådant har varken Urban eller jag, så när vi skall gå på våningsplanets enda toalett, så får vi knacka på dörren och så öppnar vakten som sitter utanför. OM inte någon annan hinner före förstås. För om någon på kontoret ser att jag stegar mot dörren med kissnödigt bestämda steg, så glider de liksom fram och bara råkar vara i närheten så att de kan öppna dörren åt mig. Jag undrar om det håller i sig eller om det bara är nu i början man blir lite särbehandlad…
På tal om vakter så verkar den kvinnliga eftermiddagsvakten flörta lite med mig. De som känner mig vet att det får vara rätt uppenbart för att jag skall uppfatta det 🙂 Tyvärr är hon bara typ 1.50 lång och ser ut som om hon är typ 14, så det känns sådär om jag skall vara riktigt ärlig. Men lite småprat är ju alltid trevligt. Får se om hennes storvuxna bröder dyker upp en dag och kräver giftermål eller så.
Igår fortsatte paraden av presentationer av hur fantastiskt duktiga våra indiska värdar är på det mesta. Det här med att konsollidera och fokusera på kärnverksamheten verkar inte vara ett koncept som drabbat Indien ännu, så Mahindra håller på med allt mellan himmel och jord. En del av det de gör är ju riktigt coola prylar, men jag kan inte låta bli att undra varför, om de nu är så fantastiskt duktiga och framåt som de vill låta påskina, det ändå är vi som är de som styr det här samarbetet. De är större än oss, har mer pengar än oss, verkar ha vassare ingenjörer än oss, så varför är det inte de som outsourcar till oss?? Det kanske det blir så småningom, men jag misstänker lite att det beror på det där med 85%. Det verkar vara svårt att få till den där riktigt perfekta putsen på saker i det här landet. Ta det svindyra och überlyxiga hotellet som exempel: Det är jättefint och rent, men överallt hittar man glipor i kaklet, detaljer som inte riktigt passar ihop och illa påklistrade reparationer. Detaljer som gör att ett vanligt Scandic hemma ser… bättre ut helt enkelt. Svårt att förklara.
Fredag kväll var också tiden då jag skulle få se min lägenhet, så efter jobbet plockade jag upp Mr Srinivas på Inorbit och så åkte vi ut till lägenheten. Afzal var inte helnöjd med placeringen, eftersom han bor på andra sidan jobbet, men han tyckte det var ett bra område att bo i. Själva lägenheten var uppstädad och uppfräschad och när vi stod och pratade kom soffgruppen till TV-rummet. Väldigt bra soffa var det, så jag var nöjd. Dock var det lite detaljer som inte var fixade; en AC på kontoret, ett fönster på toaletten i övre gästrummet, lite detaljer på en del dörrar osv, men värdinnan sa att det fixar de under helgen. Så på måndag kväll blir det en tur till lägenheten igen för att hämta nycklar och om allt är ok så flyttar jag in under tisdagen.
På väg hem från lägenheten hade jag ett litet snack med Afzal. Under dagen skulle nämnligen Urban och Ove ut på lite sighseeing vilket gjorde att Erika behövde skjuts hem till huset från stan. Både Urban och jag tyckte att Afzal kunde köra henne eftersom han ändå inte jobbade just då, men det tyckte inte Afzal. Han hävdade med bestämdhet att det var mig han jobbade åt och inte någon annan. Jag kan respektera det, men jag tror vi kommer ha anledning att återkomma till den diskussionen när det drar ihop sig till lite längre besök…
Idag (lördag) var det dags för en rejäl sovmorgon för både mig och Afzal. Sen frukost och lite slappande på hotellets terass nu på morgonen och sedan bär det av på lite sightseeing. Afzal skall plocka upp mig kl 14. Får se om gårdagens prat, som inkluderade det där med att hålla tider, hade någon effekt…

Publicerat i Indien | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Utflykt

Publicerat den 7 september, 2012 av sventuba

Idag foro vi på utflykt långt långt bortom stadens stök och damm, till en mytisk plats som kallas SDC. Jag vet inte riktigt vad SDC står för, men det tog i alla fall ungefär en timme att köra dit. Å andra sidan tar det enligt uppgift nästan en timme att köra in till centrum av Hyderabad från kontoret och det är bara 14 km, så det kanske inte var så långt borta i alla fall.

Besöket på SDC var mest en uppvisning av vad SITC kan erbjuda våra vänner i Sverige. Eftersom vi har Ove på besök och Ove mest är intresserad av hållfasthetsberäkningar och liknande så blev det väldigt mycket sådant även denna dag. Egentligen är det ganska intressant, men jag får hela tiden en känsla av att de som berättar kunde berättat samma sak på mindre än halva tiden… Det verkar också som Indierna jobbar hårt på att vinna VM i att få in mycket text och bilder på en power point slide. På det hela taget en intensiv dag, med andra ord. Vi hann inte ens titta på djurparken de har på SDC. Eller ta en tur på golfbanan. Det finns en del coola kontor i det här landet 🙂

På vägen tillbaka till kontoret (vårt kontor, alltså) fick Afzal visa att han är värd pengarna. Trafiken var stolligare än vanligt, men Afzal kunde lite genvägar och efter att ha kört igenom ”det riktiga Indien” (bland annat rätt över en grönsaksmarknad) kom vi ut på stora vägen fast på andra sidan den stora trafikstockningen. Lysande!

Efter en snabb sväng på kontoret (hade givetvis fått lite nya papper att fylla i), så for vi iväg till Banjara Hills för att äta middag på Fusion 9. Banjara Hills är ett fint kvarter i Hyderabad och Fusion 9 är en fin restaurang. Trots detta var maten bra, även om vi svenskar höjde lite på ögonbrynen när en av våra indiska värdar drack konjak som måltidsdryck. Visserligen med rätt mycket vatten i, men ändå…

Det blev med andra ord en ganska sen kväll tillbaka på hotellet och sedan blev det ännu senare eftersom jag har lite svårt att sova direkt efter att ha ätit en massa mat. Stackars Afzal hade det ännu värre. Han fick först köra Dinesh till kontoret och sedan Ove och Bengt till Novotel, innan han skulle stämpla ut sig själv och lämna bilen på garaget. Hemma klockan 01.00! Nästan så att jag kan förlåta honom att vara 5 minuter sen till pick-up 8.30…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar