Första lördagen i Indien! Vad göra???
Till att börja med blev det en rejäl sovmorgon. Klockan var nästan halv tio innan jag lyckades kravla mig ur sängen och till frukost blev det pannkakor istället för flingor och mjölk. Efter en liten stilla stund på hotellets altan, där jag bland annat hade en liten ad-hoc-tävling i Angry Birds Space med en tysk, var klockan bara strax efter 11 och frågan kvarstod: Vad göra? Afzal skulle plocka upp mig klockan 14 för att åka och titta på Gondocola Fort (eller något snartlikt namn), men det var ju flera timmar dit. Efter lite velande i lobbyn blev det ändå bestämt att gymmet var det som gällde denna dag, så upp på rummet för ombyte och sedan upp i gymmet. Där var det som vanligt helt tomt, så jag kunde välja och vraka fritt bland maskiner och verktyg. Det fick bli världspremiär på rullbandet. 3 km rask promenad på 35 minuter och sedan gick jag lös på styrkemaskinerna. Har inte använt sådana på över ett år, så jag körde igenom allihop. Någonstans mitt i ringde Urban. Han och Anton hade varit och klippt sig (det kostade hela 400 rupees för dem tillsammans, men då fick ju Anton en klubba och Urban lite massage också) och nu var de på väg för att köpa en kaffebryggare, om jag bara kunde komma ihåg namnet på butiken. Det kunde jag: Reliance Digital.
Efter gym och dusch plockade jag ihop min fina kamera och alldeles för tidigt (typ 13.45) gick jag ner och väntade på Afzal. Han kom inte 14.00. Han kom inte heller 14.05. Jag hade precis börjat bli sur när han dök upp. Den store sikhen som vallar bilar gick fram för att skälla ut Afzal för att han var sen, men Afzal ursäktade sig med att han hade stått utanför och väntat på att jag skulle höra av mig. Problemet är att man inte får stå precis framför hotellet, så normalt väntar bilarna på gatan utanför och så får man ringa in dem när det är dags. Inte läge att vara sur alltså, utan det blir till att ringa innan jag går ut från och med nu.
På väg till fortet stannade vi till på ett lokalt hak för att äta lite. Jag tog en varm kycklingmacka och en stor flaska vatten. Afzal fick någon form av wienerbrödliknande sak med ett helt kokt ägg i. Summan för vår lilla lunch blev 49 rupees. På förmiddagen hade jag köpt en flaska Starbucks Frappuccino på hotellet till det facila priset av 300 rupees. Inte så konstigt att det är svårt att lära sig vad saker egentligen kostar…
När vi kom fram till fortet hoppade Afzal ut för att förhandla om pris för en guidad tur. Jag frågade om han inte ville följa med, men han sa att det var alldeles för jobbigt. En guidad tur skulle kosta 1500 rupees, men det var uppenbart på Afzal att det var en rip-off, så jag valde att vara utan guide. Den potentielle guiden gav sig dock inte utan följde med från biljettkassan till entrén och sänkte successivt priset till 800 rupees. Fortfarande för dyrt sa jag och gick in själv.
Fortet är egentligen ett sorts fortifierat palats för den regerande klanen i området mellan 1520-talet fram till 1680-talet. Fortifieringen har tre nivåer, först en ringmur runt staden, sedan en mur runt palatset och sist en mur längst upp på toppen av en kulle, vilket var det egentliga fortet. Området är jättestort, så jag började med att klättra upp till toppen för att titta på utsikten. Det var rätt jobbigt. Det var kanske inte helt genomtänkt att köra ett gympass först och sedan ge sig ut att klättra i berg, men man lär så länge man lever. Det mesta av fortet har reparerats och putsats för turisternas skull, men det fanns delar som var orginal. Det fascinerande var att man inte använde något murbruk när man byggde i orginal utan kapade stenar så att de passade ihop. Hur coolt som helst.
Efter toppen på fortet promenerade jag ner igen (något mina ben inte var helt nöjda med) och gick till palatsdelen. Jag tycker det är häftigt att se vilka otroliga byggnader folk smällde upp för sisådär 600 år sedan. Nu fanns det mest fladdermöss där, men det var ändå coolt. Där någonstans tog batteriet i kameran slut, så det var dags att gå tillbaks till bilen.
En liten kul detalj med att gå och titta på turistattraktioner i Indien är att man själv blir en tursitattraktion. Det var en hel del folk som tittade och några ville till och med att jag skulle vara med på kort med dem. Jag har lite svårt att se varför, men i alla fall. Efter att fyra grabbar fått vara med på bild med mig, så bad jag dem ta en bild av mig med min kamera. De hade uppenbarligen aldrig hållt en systemkamera i sina händer förut, så det tog en del instruktion och försök innan de lyckades ta en bild. En ganska usel bild, faktiskt, men vad gör det 🙂
Utanför fortet flockades tiggare i olika åldrar. Urban hade berättat att han råkade dra fram en hundralapp när han var där och höll på att bli nedtrampad av tokiga indier. Afzal hade dock koll och han backade fram så att jag bara behövde gå ett par tre meter innan jag hoppade in i bilen, så inga tiggare för mig.
Tanken var att vi skulle åka till Seven Tombs efter fortet och sedan direkt ut till familjen Bruzén för hemlagad middag. Efter mina äventyr i fortet tyckte jag dock att jag borde byta kläder först (det kändes lite oartigt att dyka upp i en genomvåt t-shirt), så vi for tillbaka till hotellet för en raggardusch, lite ny deo och en ny tröja. Sedan bar det av mot Aparna County no 102 och möte med Urban, Erika, Moa och Anton Bruzén.
Huset verkade vara i bra ordning nu, jag hade nästan förväntat mig hantverkare där efter vad Urban berättat. Anton visad stolt sängen som han sov i. Det är en våningssäng som ser lite ut som en dinosaurie. Coolt, men det såg lite varmt ut att sova precis under taket. Just den dagen hade de äntligen fått tag i en maid också, så allting var nystädat och fint.
Jag kom dit vid 18, så vi hann med en liten stund i de fina utemöblerna på balkongen innan mörkret föll och vi blev attackerade av mygg. Därefter plockade Urban fram kycklingen och började laga mat. Köket är stort och fint med gasspis (med turbogas!) och Urban visade sig vara fena på att marinera kyckling och göra Chicken Tikka Masal med pommesfrites. Det var rätt bra sting i kycklingen och ketchupen hade chili i sig. Jag tror det är fysiskt omöjligt för en indier att laga mat som inte är stark…
Efter middagen var det läggdags för barnen och vi vuxna tog en kopp kaffe bryggt i den nya kaffebryggaren. Det var en lokal rostning på kaffet och det smakar ju inte riktigt som hemma. Jag tror vi får lägga Classic kaffe till listan över mutor som folk kan ha med sig när de kommer och hälsar på.
Min tanke var att gå och lägga mig när jag kom hem, men det blev först en liten stunds Skype med min syster. Det visar sig att hotellets WiFi inte är tillräckligt bra för video, det kraschade hela tiden, men ljud går ju bra. Därefter fastnade jag tyvärr i den ärligt talat rätt usla filmen Van Helsing, så kvällen blev rätt mycket senare än beräknat. När jag äntligen kröp ner under täcket upptäckte jag att jag fått skavsår på höger stortå. Nya skor. Tyvärr ligger plåstren i flygfrakten, så hur ber man om plåster på engelska? Det blir dagens första övning såhär efter frukost.

Men hur var det nu med titeln på dagens inlägg? Jo, det var titeln på mitt senaste spam-mail som jag fått under natten. Det började ”It gives me pleasureable creeps to see such a man online”. Pleasurable creep? Antar att det är bättre än bara creep…