En annan sorts äventyr

Publicerat den 15 oktober, 2012 av sventuba

Resans tredje måndag grydde till ett land i sorg. Inte nog med att man firade de dödas högtid (lite som allahelgonsdag i Sverige), den gamle kungen (nuvarande kungens pappa) gick bort under natten. Det var idel flaggor på halv stång vart man såg. Detta hade vi givetvis ingen aning om när vi klev upp, åt frukost och packade ihop oss. Vi trodde flaggorna var en del av högtiden.

Sista frukosten i Siem Reap blev kanske den bästa, mycket beroende på att jag listat ut att man kunde be om en kopp kaffe från espressomaskinen i baren och på så sätt undvika det lätt vaniljsmakande blasket de hade i stora kaffetermosen. Sedan följde snabb packning och betalande av tvätträkningen innan vi bänkade oss i foajén för att vänta på vår pick-up. Den skulle komma mellan 7.45 och 8.15 var det sagt. Det gjorde den givetvis inte. Så vi bad receptionen ringa upp och då fick vi beskedet att det var lugnt fram till 8.25. Så vi väntade lite till. 8.25 började vi skruva på oss och fundera på om vi inte skulle försöka hitta till bussterminalen själva, men då kom faktiskt en buss för att plocka upp oss. Glädje!

Det var givetvis inte samma buss som vi skulle åka till Phnom Penh med. Den riktiga bussen var ju bästa VIP-bussen som fanns. Jag håller kanske inte riktigt med om det, men den var i alla fall helt ok. Eftersom David och jag var VIP-VIP (dvs de hade förmodligen blåst oss på biljetten) fick vi sitta allra längst fram bakom föraren. Vilken lyx! Då såg man både TV’n och ut genom framrutan! Efter att ha väntat på några engelskor i 10 minuter (igen), så gav vi oss i alla fall iväg. Resan skulle vara i 6 timmar, vilket vi tyckte kändes lite långt med tanke på att det bara var 317 km, men vad visste vi? Ingenting, skulle det visa sig…

Vi körde på National Highway nr 6 ut från Siem Reap. NH6 är ungefär lika bred som en vanlig 70-väg ute på landet i Sverige och vår buss var king of the road. Den hade också den största biltuta ni någonsin sett och chauffören verkade älska att tuta med den. Tyvärr lät det lika mycket inne i bussen som utanför, så vi blev snabbt lomhörda där vi satt allra längst fram. Sedan är det ju det här med trafiken också. De flesta fordon i Kambodja verkar inte klara av att köra mer än ungefär 50. Bussen ville gärna hålla 90, så vi låg konstant i omkörningsfilen. Som inte fanns. Resultatet blev att vi istället låg konstant i motsatt körfält med sporadiska besök någonstans i mitten av vägbanan samtidigt som mopeder, tuk-tuk, bilar och små lastbilar susade förbi vid sidan av oss. Problemet var givetvis att de snabbare fordon som körde åt andra hållet OCKSÅ ville ligga där i mitten, vilket ledde till en hel del tutande och spännande väjningar. Efter ett litet tag insåg jag att det var bäst för mitt hjärta att titta på filmen, även om den inte var textad och ljudet var så lågt att man inte hörde vad de sa. Nu har jag ju sett filmen (Avengers) förr, så det gick rätt bra. Davids försvarsmekanism var att låtsas sova istället. Något han gjorde mycket bra.

Till att börja med var NH6 ganska bra, med bara sporadiska hål här och där. Ju längre från Siem Reap vi kom, så blev dock vägen bara sämre och sämre. På ett ställe stod halva vägen under vatten och där stod en liten kille på typ 12 och dirigerade fram trafiken runt de djupaste hålorna. Ännu en intressant upplevelse på vägen.
Det var sagt att vi skulle ta paus för lunch, men när vi inte hade stannat och det bara var 75km kvar, så trodde David och jag att vi hört fel. Det hade vi inte. Med lite drygt 7 av de 31 milen kvar att köra stannade vi för en halvtimmes lunch. Det kändes lite konstigt, eftersom det rimligen borde vara ungefär 45 minuter kvar att köra. Hur som helst var det lunch och det gick runt en meny i bussen så man kunde beställa. Jag tänkte vara lite smidig, så jag beställde Combo B, vilket bestod av vårrullar och fish and chips med en dricka för 5 USD. David ville vara besvärlig och beställde ála carte. Dumma han. Vi stannade vid något som bäst kan beskrivas som en Rasta fast utan väggar. Eftersom jag beställd en smidig Combo fick jag in min mat väldigt snabbt och blev tyvärr ganska negativt överraskad. Combo B bestod av två små vårrullar, en bit fisk som var 3×3 cm och 15 pommes frites. Det var allt. Till detta beställde jag vatten. Maten tog typ 30 sekunder att äta upp och sedan var jag riktigt hungrig. David fick vänta lite längre på sin mat, men han fick å andra sidan en hel ananas fylld med kött och så en rejäl portion ris till det. Dessutom kostade hans mat mindre än min! Surt. Eftersom jag fortfarande var hungrig gick jag till den lilla kiosken och köpte godis. Det blev gudarnas favoritmat: ChocoPie (tror jag nämnde detta i Parfympagoden). Efter lunchen fortsatte resan och vägen blev bara sämre och sämre. De sista 7 milen tog 2 timmar att köra och vi var inte i Phnom Penh förrän kl 16. Inte så dumt med lunch kl 13 med andra ord.

Efter som vi kom till hotellet så sent, så hade vi missat alla chanser till seriös sight seeing idag (allt verkade stänga klockan 17). Istället tog vi en tuk-tuk ner på stan för att flanera lite. Av en lycklig slump råkade vi hamna på den lokala filialen av vårt favorithak i Kambodja: Blue Pumpkin. Här njöt vi av en shake var samtidigt som vi funderade på vad vi skulle göra. Vi besämde oss för att titta till Nordic House, som serverade nordisk mat, samt de båda marknaderna Central och Night Market. Nordic House såg inte mycket ut för världen och både Central och Night Market var stängda på grund av helgen. Tråkigt. Så det blev en stund vid floden att fundera innan vi gick på en restaurang som skänkte pengar till välgörenhet. Maten kanske gjorde gott, men den var sådär. Inget att rekommendera, om jag nu kunnat komma ihåg vad den hette. Lite besvikna gick vi ut från middagsrestaurangen och upptäckte att vi var precis vid Blue Pumpkin! Så det fick bli en shake till.

När vi gick runt och tittade och även när vi satt på TPB, så noterade vi att det var ganska många lite äldre vita män som gick omkring med ganska mycket yngre asiatiska kvinnor. En del av dem hade till och med barn. Vi noterade också att det fanns rätt många klubbar och barer med tonade rutor och något ekivoka namn. Det är faktisktförsta gången på resan vi har sett något liknande. I Hanoi, Luang Prabang och Siem Reap har vi fått frågan om vi inte vill ha en liten kvinna sådär på kvällskvisten, men det har alltid varit lite i smyg. Här verkar det mer vara som i snabbköpet, även om det göms bakom tonade rutor. Lite beklämmande.

I morgon skall vi försöka klämma in 4 stora turistmål på en dag, så det blir tidigt i säng och tidigt upp. Utanför sitter den någon form av djungelfågel och låter som han har satt i halsen. Jag hoppas han också går och lägger sig snart.

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , | 3 kommentarer

Bilder från Beng Mealea

Publicerat den 14 oktober, 2012 av sventuba

This gallery contains 22 photos.

More Galleries | Märkt | Lämna en kommentar

På äventyr i djungeln!

Publicerat den 14 oktober, 2012 av sventuba

Dagen började helt utan plan. Eller nästan helt utan plan. Planen var att äta frukost vid 8.30, men jag tillät mig själv bli lite sen, så David hade i stort sett ätit klart när jag kom ner vid 8.45. Det blev en stilla frukost med näsan i storasysters guidebok över Kambodja, för att se om det fanns några tips på aktiviteter i den. Det fanns det givetvis, även om det mesta kändes för jobbigt denna lata 14:e resedag. En sak som fångade mitt öga var dock templet Beng Mealea, som fått en ganska lång beskrivning. Templet ligger drygt 7 mil från Siam Reap och är däför inte särskilt poppis bland turister, men enligt guideboken är det det närmsta man kan komma Indiana Jones här i området. Det lät coolt, så när vi träffades för att konferera vid 10, så föreslog jag en tur till Beng Mealea. David var på och hotellet erbjöd en minibuss med AC, vatten och chaufför för bara 60 USD. Bara och bara, förresten. 60 USD är rätt mycket här men vi tyckte ändå det var värt besväret.

Resan ut till templet tog nästan 1½ timme, så vi hade lite tid att titta på landskapet och prata om både ditt och datt. Efter två kommuniststater är vi nu i ett land med mer kapitalistiska drag och det märks. En del saker verkar funka bättre och en del saker funkar sämre. Ur våra funderingar uppstod plötsligt Nilssonismen och embryot till det Nilssonska revolutionära manifestet. Grundtanken var att kommunism verkade funka ganska bra för att få ordning på ett land som inte hade någon ordning alls. Problemet var att kommunismen alltid verkade hänga i för länge och göra livet surt för alla i landet. Det Nilssonska manifestet går därför ut på en 20-års plan där det börjar i totalitärt styre och förstatligande av all privat egendom och slutar i demokratiska val och full yttrandefrihet på dagen 20 år efter revolutionen startat. Manifestet är indelat i fyra faser för att gå från total diktatur till fria demokratiska val på 20 år, samtidigt som landet lyfts ur fattigdom och man lägger grunden för en fri demokratisk och väl fungerande nation.

När vi kommit fram till Beng Mealea upptäckte vi till vår förtjusning att guideboken inte hade överdrivit. Templet är byggt enligt samma ritning som Angkor Wat och av samma kung, men här har djungeln helt tagit över. Det finns ingen port som är hel nog att komma in genom, så man får klättra över en del av muren. Väl därinne finns det en gångbro i trä som leder runt i templet, men en lokal kille som liknande Pol Pot visade oss en annan, mer äventyrlig väg, där vi fick klättra över raserade stenar och gå genom ödsliga och mörka gallerier i detta fantastiska tempel. Angkor Wat må vara ståtligt och imponerande, men det här var definitivt bra mycket häftigare. Tyvärr går det inte att förmedla känslan av att klättra genom ett hål i mur som är 800 år gammal och hitta en övervuxen, men förvånansvärt intakt liten gård där innanför. Jag lägger upp ett galleri med bilder, men tro mig – ni kommer aldrig att förstå om ni inte åker hit och tittar själva. Kör Angkor Thom, Angkor Wat och allt det andra först, så kan ni ta er hit ut sedan och känna er som en del av äventyret efteråt…

Efter våra äventyr i djungeln var det dags för lunch och den här gången var vi så hungriga att vi helt enkelt klev in på första bästa restaurang som vi såg när tuk-tuken stannade. Det blev då mexikansk mat till lunch och den smakade alldeles utmärkt. I systerns guidebok hade jag läst om ett ställe som heter Joe-To-Go och som säljer kaffe till förmån för arbetet med gatubarn i Kambodja. Det tyckte vi lät bra så vi traskade iväg för en kaffe på maten. Tyvärr visade sig Joe-To-Go vara stängt, så det blev favorithaket Blue Pumpkin istället, fast en annan filial (det finns minst tre i Siem Reap). Kaffe-milkshake är inte fel och Blue Pumpkin är ett perfekt ställe att smida Nilssonistiska revolutionsplaner. Med kaffe i magen och revolution i tanken stegade vi så iväg för att titta på souvenirer. Men hjärtat var liksom inte med, så ganska snart hoppade vi in i en tuk-tuk och åkte tillbaka till hotellet. David aviserade att han tänkte ligga vid poolen och kanske träna lite i gymet en stund, själv valde jag sängen och min bok.

Klockan 18.30 var det dags för middag. Det visade sig att viljan fanns, men kroppen svarade inte, så David hade också blivit liggande i sin säng på eftermiddagen. Eftersom vi båda var utvilade kastade vi oss in i souvenirhandeln kring Old Market. Vi hade båda ett antal saker som vi ville ha och det mesta gick att pruta ner till ungefär halva priset (jag fick ner en sak från 18 till 6 dollar), men vi kompenserade givetvis genom att köpa alldeles för mycket skräp. Ja, ja. Vi är kanske bara på semester i Siem Reap en gång i livet, så det är lika bra att ge sig hän litegrand.

Middagen intog vi på restaurangen Red Piano, som bland annat serverar en Tomb Raider-drink till minne av att Angelina Jolie åt här under inspelningen av just den filmen (det var förresten i Ta Prohm-templet). Det visade sig att Red Piano hade en Belgisk kock från Gent, så jag beställde genast en Waterzooi. Jag var lite besviken att de inte hade chokladmousse till efterrätt. Maten på Red Piano var sådär och stämningen kändes lite för mycket som något partyställe på Kanarieöarna för att vi skulle trivas. Vårt tips är att undvika Pub Street i Siam Reap, om du nu inte vill ha den där känslan av partyställe för 20-åringar…

Kvällen avslutades givetvis på Blue Pumpkin där vi slipade ytterligare på vårt manifest. Visionen och de fyra faserna börjar utkristallisera sig, så snart kan vi börja spåna fram programmet för revolutionen. Det kommer bli den mest välplanerade revolutionen någonsin, om nu någon skulle få för sig att genomföra den 🙂
I morgon är det upp med tuppen. Klocka 7.45 skall vi sitta redo i foajén för pick-up och skjuts till vår buss till Pnohm Phen. Det är den bästa VIP-bussen i stan (enligt vår vän på Two Seasons), så vi ser fram emot en lugn femtimmars resa genom Kambodjas landsbyggd. Kanske blir manifestet färdigskrivet då.

 

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bilder från Angkor dag 2

Publicerat den 13 oktober, 2012 av sventuba

This gallery contains 17 photos.

More Galleries | Märkt , | Lämna en kommentar

En jädra massa tempel, helt enkelt

Publicerat den 13 oktober, 2012 av sventuba

Idag är det precis en vecka kvar av vår stora resa i sydostasien. Det känns som om vi varit på väg i en evighet och en vecka känns som ingenting, trots att det faktiskt är en tredjedel av resan.

Idag var det också dags för tur nummer två av Angkor Wat-komplexet. Det bör kanske sägas några ord om Angor Wat innan vi fortsätter. Angkor Wat är ett tempel, namnet betyder ”Staden som är ett tempel” (typ). Det är enligt uppgift världens största religiösa byggnad och är Kambodjas mest berömda sevärdhet. MEN Angkor Wat är inte det enda som finns att se här. Det finns över 200 tempel och byggnader av varierande storlek i området och för att se allt behöver man rätt många dagar. Vi hoppade på stora och lilla turen vilket är två dagar och totalt 35 USD per person. Då fick vi se det mesta av det bästa, även om det finns en hel del kvar. Igår lade jag upp bilder från lilla turen, som tog oss till Angkor Thom, Tah Prom, Bayona, Angkor Wat, Elefantterassen och några ställen till. Angkor Thom är egentligen en stad, som under sin storhetstid på 1200-talet hade över en miljon invånare. Här fanns flera tempel att titta på, bland annat Bayona med sina fantastiska stenansikten och Ta Prom, som är platsen där man spelade in Tomb Raider-filmen. Generellt kan man säga att om man spelat igenom Tomb Raider-serien av spel, så känner man igen flera platser och dessutom flera ”scener”. En hel del gårdar och tempel har fått låna sin arkitektur till spelet. Kul.

Det var lilla turen det. Idag var det alltså dags för stora turen. Igår var jag otroligt trött i benen efter att ha gått omkring och klättrat upp och ner i tempel hela dagen (templen är byggda för att likna hinduismens heliga berg, vilket innebär att de stora templen är upp emot 70 meter höga), så jag somnade gått i går kväll och vaknade inte förrän klockan var 7.30. Det är lite jobbigt när man skall vara på plats i foajén kl 8.00. Det blev ett snabbt hoprafsande av saker och språng ner till frukost. Allt så att jag sedan fick sitta och vänta i en kvart på att vi skulle bli upphämtade.

Vi fick samma guide idag som igår. Jag kommer inte ihåg vad han heter, men företaget han jobbade för heter Two Season Travels och jag kan varmt rekommendera dem. Bra bil, bra guide, bra service. Igår hade vi sällskap av en tjej från USA och en kille från Holland. Idag var sällskapet en Srilankes som bodde och ägde fastigheter i London, samt två SAP-konsulter från New York. Trevligt. Den här gången åkte vi en bit bort från de vanliga turisttemplen och tittade på betydligt äldre och mindre restaurerade tempel. Tyvärr lyckades jag i morgonens brådska springa ifrån batteriet till min kamera, så den fick vila idag. Istället är dagens bilder tagna med min telefon, som ju inte riktigt är lika bra.

Hela det här Angkor-komplexet är lite lustigt. Det verkar som om en kung började bygga ett tempel runt 800 e.kr. och sedan skulle varje kung därefter försöka bygga något större och coolare. Kronan på verket är Angkor Thom, som ju är en hel stad. Templena är också lite blandade: Först var man Hinduer och byggde tempel till Vishnu och Shiva. Sedan blev man Buddhister och byggde tempel till Buddha (t.ex. Bayona). Sedan blev man Hinduer igen och då slängde man ut en massa Buddhor och ställde in Shiva och Vishnu igen. Och så blev man Buddhister, men lät gudarna samexistera lite i templen. Hela Angkor började som sagt byggas på 800-talet, men det mesta verkar ha tillkomit 944-1250 ungefär. Därefter byggde man inte så mycket mer och vid 1500 var alltihop övergivet och bortglömt. Fattar inte riktigt hur man kan glömma en stad som bara 200 år tidigare hade över en miljon invånare och var världens största stad, men det gjorde man. Komplexet ”upptäcktes” av en fransman på 1800-talet och började restaureras och utforskas. Sedan kom en massa krig och elände emellan och det var inte förrän på 90-talet som man åter började gräva ut och restaurera komplexet. Själva restaureringen leds faktiskt inte av Kambodja, utan av Japan och Frankrike tillsammans och en massa länder har dessutom ”adopterat” olika projekt genom att skänka pengar. Sverige verkar inte vara med…

Dagens tur var inte lika imponerande som gårdagen, vilket iofs också kan bero på att vi började bli ganska mätta på tempel framåt eftermiddagen. Dagens största behållning är nog templet Banteay Srei. Det är ett avsides tempel som INTE är byggt av en kung och som är byggt i rosa sandsten. Den rosa sandstenen var tydligen lättare att arbeta med på något sätt, så relieferna här var helt otroliga. Annars var det mycket same, same som igår fast i mindre storlek.

En sak som vi funderade över och som vi också diskuterade med våra internationella vänner är varför lejonet är så framträdande i statyfloran. Det finns ju inga lejon här i asien och det enda stället vi kan komma på att de finns är i Afrika. Det är i och för sig inte svårt att föreställa sig att man kan ha hört talas om lejon från handelsmän från väster, eller kanske någon till och med sett ett lejon vid ett besök i fjärran land, men hur blev det en så viktig figur inom hinudismen? Om någon har svar får ni gärna tala om det för mig.

Efter dagens (och gårdagens) tur vilade vi lite på hotellet innan vi for in till city för att äta lite middag. Igår hamnade vi på en indisk restaurang som var en besvikelse, men idag trillade vi in på ett fint franskt ställe som serverade mycket god mat. Efter middagen gick vi till vårt favorithak i Kambodja: Blue Pumpkin Café. På övervåningen har de stora soffor som man kan sitta och softa i samtidigt som det är AC och fri WiFi. Goda milshakes och efterrätter gör de också. Grymt bra.

För i morgon har vi faktiskt inget planerat. Vi var inne på Two Season Travels och kollade vilka turer de hade, men både David och jag är rätt slitna nu och inget kändes rätt. Istället blir det sovmorgon och så får vi se vad dagen har att erbjuda. Kanske är det dags att prova en fiskmassage, eller varför inte den något suspekta en-dollars-massagen som man kan få nere på stan? Den som lever får se…

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Bilder från Angkor

Publicerat den 12 oktober, 2012 av sventuba

This gallery contains 21 photos.

More Galleries | Märkt , , | 2 kommentarer

Från ett Vegas till ett annat…

Publicerat den 11 oktober, 2012 av sventuba

Det är torsdag och det är dags att lämna Luang Prabang och Laos. Besöket i Luang Prabang var ganska kort och kunde faktiskt ha varit längre, tycker jag. Inte så att staden i sig hade så mycket att erbjuda, men i regionen kunde man göra både det ena och det andra och ärligt talat hade jag inte haft något emot att spendera en dag på hotellet och bara ta det lugnt…

Vi hade försökt beställa taxi till kl 9.30 på morgonen eftersom vårt flyg gick 11.55. Nu är ju det här Luang Prabang och inte London, så det där med två timmar innan var att ta i, så på personalens inrådan blev det sovmorgon en timme extra. Skönt, eftersom kårstämman hemma i Sverige började kl 23.30 och David och jag var med via Skype i en dryg halvtimme innan vi gav upp. Förbindelsen var helt enkelt för dålig.

Jag sov som en stock hela natten, men David hade besök av magdemonen som sa till honom att han borde dricka mera vatten. Det gör magdemonen genom att ge dig magknip och väldigt hård avföring. Been there, done that. Som tur var hade ju David inte mindre än två kanelbullar från Swedish Bakery att knapra i sig, eftersom de innehöll mandel så jag vågade inte äta min på kårstämman.

Till frukost (som började kl 9!) träffade vi de första svenskarna på vår resa. Det var en familj (jag misstänker att de var expats) som precis hade anlänt och nu skulle iväg på elefantridning. Trevligt med lite svenska så här mitt i resan. Efter frukost hann vi faktiskt med att slappa lite innan vi tog taxi till flyget. Flygplatsen är ungefär lika stor som Säve och verkar ha ungefär lika mycket trafik som Ronnebyflyplats. Typ 4 plan per dag. Ingen kö med andra ord och vi kom raskt igenom alla kontroller och fick sitta och vänta i nästan 30 minuter trots att vi var där mindre än en timme före start! Planet var samma (eller i alla fall likadant) som vi åkte från Hanoi med, eftersom just den flygningen går från Hanoi, via Luang Prabang till Siem Reap som är nästa anhalt på resan.

Siem Reaps flygplats är något, men inte mycket, större än Luang Prabang. Som vanligt skulle i princip alla fylla i visumansökan när de landade och som vanligt hade jag inget passfoto utan fick betala en dollar extra för att de skulle skanna bilden från passet. Allt flöt dock väldigt bra och snart stod vi utanför i den 31-gradiga värmen och blinkade lite förvirrat. Även här var det någon form av bokning av taxi och man betalade först och åkte sedan. Taxichauffören pratade hyfsad engelska, men han pratade oavbrutet hela vägen genom stan. Efter ett tag började han erbjuda oss sina tjänster för att åkta till Angkor Wat nästa dag, men vi sa vänligt men bestämt nej till den idén. För det första ville vi ha lite koll på vad som gällde innan vi bokade upp oss och för det andra var grabben helt enkelt på tok för tjatig.

Hotellet ligger en liten bit från centrum (kanske 2-3 km), men är väldigt fint. Lite nedgånget, men annars fint. Vi fick våra rum och en noggrann genomgång av hur allt fungerade, även om kassaskåpet inte fungerade eftersom det redan var låst (precis som i Hanoi, alltså). Jag delar rum med en fluga som verkar bo på mitt täcke. Jag försöker jaga bort den, men den flyger alltid tillbaks så småningom. Det verkar inte finnas någon flugsmälla på hotellet och jag tycker det verkar vara en dum idé att spruta radar på min säng, så flugan får bo kvar.

Efter att ha fräschat upp oss begav vi oss till hotellets restuarang för att äta en sen lunch. Menyn verkade lovande och båda beställde rätter från Khmer-sidan. David beställde biff och jag beställde fisk. När rätterna kom in såg det väldigt gott ut, men skarp som jag är noterade jag att de strött nötter på min mat. Nu blev jag lite arg och skällde på personalen som strött nötter på maten utan att skriva det i menyn. De ursäktade sig, bar ut maten och kom nästan genast tillbaks med den. Jag förklarade då att de inte bara kunde plocka bort nötterna, utan var tvungna att göra om det från början. De såg lite ledsna ut, men gick lydigt iväg och kom inte tillbaks på en rätt bra stund. Oklart om de faktiskt hade gjort om från början, men det såg annorlunda ut och jag har inte dött ännu. Och det var rätt gott dessutom…

Eftersom David kände sig lite seg, så blev det ytterligare en stunds rast och vila innan vi promenerade ner till city för att hämta ut pengar och boka turen till Angkor Wat. Efter de lite mer välordnade länderna Vietnam och Laos känns faktiskt Kambodja mer som ett u-land. Efter att ha blivit antastade av säljare och tiggare på vägen har vi också blivit kommunister, för sådant drabbade oss inte i Vietnam och Laos. Till sist kom vi i alla fall till centrum av Siem Reap, som visade sig vara en stor marknad där man säljer massor av saker, både orginal och kopior. Trevligt 🙂 Det fanns också otroligt mycket restauranger och mer än hälften hade västerländsk mat som fokus. Vi tyckte ju lite att Luang Prabang kändes som Laos Vegas utan kasinon (fattar ni? fattar ni??), men frågan är om inte Siem Reap är snäppet värre. Otroligt fokuserat på turism och Angkor Wat. Alla är guider, alla vill sälja sina tjänster, alla vill köra oss vart vi vill och det är inga som helst problem att få en kvinna eller två för natten. Läskig kontrast från Laos och Vietnam där sådana erbjudanden kom som en viskning när man gick förbi någon på gatan. Vi undrar också om inte pizzerior är Kambodjas coffe-shops, eftersom pizzeriorna heter saker som Happy Pizza, Pizza Extazy och Herbal Pizza.

Siem Reap är tursitorienterad så till den milda grad att alla varor och tjänster säljs i US dollar. Faktum är att bankomaten jag hittade bara hade US-dollar, ingen lokal valuta alls. Nu gjorde inte det något eftersom David varit duktig och växlat en massa dollar till reale och nu sitter med en hel hög med pengar som han inte vet vad han skall göra av. Vi får helt enkelt kompisväxla lite, så att jag också har lite lokalvaluta att spä ut mind dollars med.

Kvällens mission var alltså att boka biljetter till Angkor Wat för följande dag. Enligt guideboken skulle man skaffa sig en engelsktalande chaufför som kunde köra runt en, men hur gjorde man det? Det fanns ingen brist på erbjudanden – alla verkar som sagt vara guider av varierande kvalité här – men det vore ju kul att få någon som faktiskt kan något. Efter lite letande hittade vi en firma som sålde guidade turer för mindre grupper, så vi köpte en stor och en liten tur. Enligt mannen i butiken skulle det räcka för att se alla delar av Angkor Wat och han föreslog att vi skulle hitta på något annat dag tre. Vi får väl se hur det blir med den saken. Glada att vi i alla fall bokat något gick vi vidare.

Vi hittade ett glasscafé som lockade med ”cool lounge upstairs”. Vi undrade om loungen var cool eller faktiskt sval, men det visade sig att den var både och. Där tog jag en yoghurt shake och en iskaffe och David käkade limepaj, denna gång utan maräng. Efter plansmidandet kastade vi oss ut i mörkret igen och tittade lite i marknadsstånden. Det fanns en del intressanta saker, så det kommer nog bli shopping även här innan vi åker vidare.

Det blev en tuk-tuk tillbaka till hotellet och en stunds vila innan middag. Jag var faktiskt inte alls hungrig utan nöjde mig med ett glas juice och en tallrik soppa. David verkar inte ha någon botten, utan körde en ny khmerisk rätt med kött och ris. Därefter blev det grillade bananer till efterrätt. Jag tog ett glas juice till. Att dricka juice här är fantastiskt. Det är som att äta frukten, fast man slipper tugga.

Tillbaka på hotellrummet beundrade jag den lite annorlunda skylten för ”do not disturb” och ”please make up my room”. Den senare frasen får mig alltid att tänka på att om jag hänger upp den på dörren  så upphör mitt rum att existera i verkligheten och blir bara ett påhitt. Tror aldrig jag vågat hänga upp den på något hotell…

I morgon är det tidig dag. Klockan 08.00 kommer guiden och plockar upp oss på hotellet och sedan blir det stenhögar för hela slanten till sena kvällen. Eller i alla fall 18.30. Förlåt för detta långa inlägg utan något egentligt innehåll, men stort tack för att du läste hela 🙂

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , | 3 kommentarer

The middle of the trip

Publicerat den 10 oktober, 2012 av sventuba

Idag är det Vietnams nationaldag och det är också mitten på vår resa. Nu ikväll har vi varit iväg i 10 dagar och vi har 10 dagar kvar. Det börjar kännas lite överallt nu, faktiskt. Både jag och David börjar bli sega och av någon underlig anledning är vi alltid trötta. Det kan i och för sig bero på värmen här i Luang Prabang, för den är verkligen påfrestande.

Morgonen började med lite sovmorgon innan vi for till ”stan” för att titta på Luang Prabangs nationalmuseum. En sak som är bra att komma ihåg är att Luang Prabang var huvudstad i ett eget litet land ända till mitten av 50-talet och nationalmuséet inhyses idag i det gamla kungliga palatset. Tyvärr fick man inte ta bilder inne i muséet, men det var väldigt mycket guld och röda toner. Liksom många andra liknande utstälningar av kungligheter från mitten av 1900-talet, så liknade palatsets privata delar mer ett välbärgat svenskt hem från samma tid än ett kungligt palats, men tronsalen var det inget fel på. Mycket guld… Vi lyckades också få se Pha Bang, den lilla buddahstatyn som gett namn till staden.

Det kungliga palatset

Efter besöket i palatset var det dags för en halvdagstur till vattenfallen i Tat Kuang Si. Valet stod mellan detta och en tur till grottorna i Pak Ou, men vattenfallen lät trevligare i värmen. Precis när vi lämnat stan blev vår minibuss stoppade av polisen som krävde att få se papper. Givetvis fattades det någonting, så vi blev stående i den gassande solen (fast inne i bilen) i 30 minuter medan polisen och chauffören gjorde upp. Det blev väldigt varmt och påminde mest om en rejäl bastu.

Bilfärden (minus polisväntan) tog ungefär en timme. Det är bara 30 km, men man kör inte fort på Laos slingrande bergsstigar. Från början hade jag tänkt att vi skulle ta en nattbuss från Hanoi till Luang Prabang, men jag är väldigt glad att vi flög istället. Väl framme i Tat Kuang Si blev vi avsläppta på en stor parkering med lite hål-i-väggen-restauranger runt. Det var lite oklart när vi skulle åka tillbaka, men vänliga förbipasserande tolkade chaufförens försök att kommunicera och det visade sig att vi hade 2 timmar på oss.
Vi stegade iväg åt samma håll som alla andra och hittade ingången till reservatet där fallen låg. Förutom vattenfall finns det också ett slags räddningsprojekt för björnar som man kan titta på. David ville dock bada först, så vi promenerade genom djungeln till fallen.

Vattenfallet var väldigt fint och det var svalt och skönt i skuggan under träden omkring. Jag roade mig mest med att försöka ta bilder med sportprogrammet på kameran och David hoppade i och simmade lite. Nu var det inte så mycket man kunde simma, för bassängen under fallet var rätt litet, även om den var djup. Ganska snart var David uppe ur vattnet igen så att vi kunde gå och titta på björnarna. Det fanns rätt många björnar i ett inhägnat område, men de flesta verkade tycka det var lika varmt som vi, så de låg mest och sov.

Vattenfallet i Tat Kuang Si

David badar i fallet

 

Jag och ett vattenfall

När vi var tillbaka på parkeringen hade det bara gått en timme, så vi äntrade en av de lokala restaurangerna för lite lokal mat. Det blev enkelt, men gott och på maten fick vi faktiskt en riktigt god kopp kaffe. När klockan var slagen stod vi sedan och väntade på de båda brittiska töserna som givetvis kom försent. Essex girls if I ever saw one…

~~ Welcome to the middle of the trip ~~
Where did that little fishy go? Here little fishy fishy… Where ever he was seen to be the little fish would go as well. Where is that fish?
~~ And now, back to our main feature ~~

Väl tillbaks i Luang Prabang skyndade vi oss till hotellet för att få en smula vila innan det var dags att ge sig in på stan och gå på lite klassisk Laoisk dans. Vi hade sett reklamen på nationalmuseum på morgonen och var grymt taggade när vi åkte in vid 17.30. 17.50 anlände vi till grinden för muséet och det var givetvis stängs. En liten gubbe tittade undrande på oss och vi frågade om det var här det var föreställning. Ticket? frågade han då. Den hade vi tänkt köpa nu, svarade vi, men se det gick inte. Lite snopna fick vi vackert lomma därifrån utan någon kultur under bältet. Tråkigt sånt.

Ännu tråkigare (nåja, så farligt var det inte) var att vi då hade lite tid över för att klättra upp på That Chomis – ett 100 meter högt berg mitt i stan, med någon form av tempel på toppen. David tyckte det var en lysande idé att göra i 32 graders värme och 80% luftfuktighet. Jag var inte lika övertygad, men vi klättrade i alla fall upp för de branta trapporna till toppen.

Utsikt från That Chomsi

Där uppe var det en fantastisk utsikt över staden med omnejd. Ryktet säger att det är fint att titta på solnedgången där uppifrån, men den hade vi missat. Vi såg den ju två gånger igår, så det kändes rätt ok. Eftersom vi inte vill vara tråkiga, så gick vi ner en annan väg än vi gick upp och hittade en hel hög med buddahstatyer på berget. Vi gick också förbi något som senare studier i guideboken visade sig vara ett fotavtryck av Buddah himself.

Jag på toppen av ett berg

 

När vi äntligen hittat ned från berget och ut på huvudgatan igen (vi hamnade först mitt i ett munkkloster), så började vi med kvällens andra utmaning: Att hitta Scandinavian Bakery. Scandinavian Bakery är ett bageri/pizzeria som från början startades av en svensk i Vietienare (huvudstaden i Laos). Det drivs numera av hans son och 2009 startade man en filial i Luang Prabang. Efter en lååång promenad i kvällshettan hittade vi äntligen rätt. Däremot hade de bara pizza att äta och eftersom David inte kände för pizza, så fick det bli en milkshake istället. Den var väldigt god. Vi passade också på att köpa en mugg med bageriets logga på samt en kanelbulle till kvällens möte.

Scandinavian Bakery

Nu var det inte mycket kvar att göra idag. Vi åt middag på ett ställe som hette Coconut Garden. Jag kände inte alls för asiatisk mat idag, utan var riktigt tråkig och käkade en Hawaipizza. David har däremot utvecklat ett beroende till vårrullar och åt två-rätters som vanligt. Efter middagen strosade vi genom hantverksmarknaden som mirakulöst trollas fram varje kväll och båda köpte vi betydligt mer än vad vi hade tänkt oss. Äkta lokalt hantverk till bra priser. Det får helt enkelt bli lite julklappar.

I morgon bryter vi upp från Luang Prabang och Laos för att bege oss till Kambodja och Siem Reap. Resans höjdpunkt, Angkor Wat hägrar med två heldagar fredag och lördag. Men det är fortfarande onsdag och dagen är inte riktigt slut ännu. Klockan 23.30 lokal tid är det kårstämma med Utbykåren hemma i Sverige. David och jag tänker vara med via Skype, i alla fall en liten stund. Bara för att vi kan.

 

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Solnedgång över Mekhong

Publicerat den 9 oktober, 2012 av sventuba

Inatt sov jag inte alls så mycket som jag hade hoppats på. Det var egentligen ingenting som störde, men jag var förhållandevis utvilad igår och därmed somnade jag inte av utmattning så fort jag lade mig ner. Istället for tankar och idéer om vartannat i huvudet i flera timmar. Det är lustigt att det är så mycket lättare och klarare att tänka stort och fritt i nattens lugn…

Klockan 06.05 ringde i alla fall väckarklockan obönhörligen och det var bara att rulla ur sängen. Lyckligtvis är jag begåvad med en förmåga att i stort sett alltid vara pigg på morgonen, oavsett hur lite jag sovit. Den piggheten varar sedan inte särskilt länge, men jag kommer i alla fall igång. David har inte riktigt samma begåvning, men när både jag och receptionen ringt så var även han ur sängen.
Igår var man tvungen att äta menyfrukost, idag var man tvungen att äta buffé. Ingen vet riktigt varför, men det spelar mindre roll. Vi checkade i alla fall ut och gjorde upp räkenskaperna. Enligt löfte fick jag betala en natt mindre efter packningsfadäsen när vi var i Halong Bay och när tvätten och minibaren var clearad fick jag således 10 USD i näven. Notera att mina uttag ur minibaren var 2 burkar cola och 2 flaskor vatten, som alla gick åt när jag var sjuk. Taxin till flyget fick vi dock betala, men det kostade bara 300 000 dong, vilket understryker vikten av att INTE låta sig raggas upp av någon hjälpsam människa på flygplatsen som vill fixa en taxi åt dig!
Incheckning och säkerhetskontroll gick hur smidigt som helst och vi hamnade i ett slags vakum inne på Hanois flygplats. Det fanns massor av taxfree-shoppar, men alla sålde samma saker. Cafét hade WiFi, så det fick bli en kopp kaffe och lite surf innan det var dags att borda det lilla propellerplanet för avfärd mot Laos.

Det mesta av resan gick över berg och vi hade en liten svag förhoppning om att det skulle vara svalare i Luang Prabang än i Hanoi. Det höll inte så länge. När vi gick av planet på den pyttelilla flygplatsen möttes vi av riktig hetta! Och mer skulle det bli…

Laos är ett land där man kan skaffa visum när man anländer. Givetvis hade jag glömt att ta med alla mina passbilder hemifrån Hyderabad, så jag fick betala en USD extra för att de skulle kopiera kortet från passet. Det gjorde jag så gärna och efter 20 minuter var jag igenom passkontrollen och stod med min väska. Och där fick jag stå, för David lyckades hamna sist i kön för att få visum. Det var rätt många som skulle ha visum. Lite förvånande går det ett flyg per dag från Hanoi till Luang Prabang och det visade sig att de allra flesta var blekansikten som vi och alla skulle givetvis ha visum.

Nästa kö ledde till växlingskontoret. Både David och jag tog en näve blandade valutor och växlade till Laoitiska Kip. Vi fick en hög var och gick för att hitta en taxi. Men Laos är lite mer kommunistiskt än Vietnam, så att fixa en taxi innebar att man ställde sig i en kö för att köpa en taxibiljett till ett fast pris. När man hade sin biljett kom det en blåklädd liten kille och snodde väskan och slängde in den i en bil. Det var bara att följa efter och så bar det iväg.

Det var ingen lång taxiresa och det gick inte särskilt fort heller. Luang Prabang är ingen stor stad och den ligger lite avsides. Miljön påminde mig om när jag var uppe i nordnorge snarare än om sydostasien i övrigt. Det fanns ingen trafik heller, vilket kändes jättekonstigt.

Väl framme på hotellet visade det sig att vi bokat någon form av resort som ligger lite utanför stan. Personalen verkade inte ha något att göra annat än att passa upp på oss (det tog ett tag innan vi såg någon annan gäst), men deras engelska lämnade en del att önska. Vi fick i alla fall våra nycklar och gick till våra rum. Som är JÄTTESTORA. Och fina. Och TYSTA! Efter en månad i Hyderabad följt av ett dygn i Hong Kong och en vecka i Hanoi, så var tystnaden öronbedövande.

Utsikt från min balkong

Efter att ha njutit en stund på balkongen gick vi för att hitta restaurangen och äta lite lunch. Vi hittade restaurangen och den var helt tom. Förutom en liten kille som verkade vänta bara på oss. Han visade oss till ett bord som var dukat och där satte vi oss. Sedan följde ytterligare en utsökt måltid som påminde rätt mycket om det Thailändska köket snarare än det Vietnamesiska. Mycket gott!

Efter lunch var det dags för poolen. Jag grabbade min bok, bytte om till badbyxor och gick poolside. Vattnet var lagom varmt, men solen var verkligen tokvarm. Trots att jag låg i skuggan av ett parasoll och precis hade badat svettades jag snart rätt ymnigt. Efter ytterligare ett par besök i vattnet var det bara att inse att det inte riktigt funkade att sitta vid poolen idag. Istället bestämde vi oss för att åka in till stan med den fria skyttelbussen.

Stan och stan… Det är inte mycket till stad. Luang Prabang är med på Unescos lista över världsarv och det är en stad med mycket fina hus och många tempel. Eller Wat, som de heter. I övrigt verkar det finnas restauranger, hotell (och vandrarhem) samt resebyråer. Faktum är att största målet med turistnäringen i Luang Prabang är att få folk att åka därifrån. Således säljs allt från dagsutflykter till flerdagars turer och flygbiljetter och alla restuaranger gör reklam för frukost men har inte så mycket till middag. Konstig stad helt enkelt.

Två munkar

Jag och en Wat

Efter att ha vandrat huvudgatan ner i den tryckande värmen och besökt en Wat bestämde vi oss för att falla i turistfällan och köpa en ”solnedgångskryssning” på Mekhonfloden. Vi fick en alldeles egen båt som stävade upp för floden i ungefär en halvtimme innan den vände upp så att vi hade fritt synfält väster ut mot den nedgående solen. Det var väldigt fint och lugnt och trevligt och när solen hade gått ned bakom horisonten, då startade föraren båten igen och åkte till ett annat ställe med lägre berg, så vi fick se solen gå ner igen. Två solnedgångar på en och samma kväll alltså. Bra jobbat.

Flottare, Laos style

Skymning över Mekhong

Solnedgång nummer 2

Nu var klockan bara 18 och vi kunde ju inte äta riktigt ännu. Istället hamnade vi i nästa turistfälla – night market. Den består av en miljon små stånd som ställts ut på huvudgatan där man sålde all möjlig konsthantverk. Jag tyckte framförallt textilhantverken var roliga, så det får nog bli lite sådant i julklapparna i år. Vi klarade knappt en timme av marknaden och sedan gick vi för att äta middag.

Guideboken har en hel del förslag på restauranger, men vi iddes inte riktigt engagera oss utan gick in på ett ställe med en Heinikenskylt. Varför då, kanske ni undrar. Jo, logiken var att om de hade bemödat sig med att faktiskt sätta upp en skylt, så var det nog en ganska seriös restaurang. Logiken kanske inte är lysande, men maten var i alla fall väldigt god (återigen rätt mycket Thailand) och relativt billig (vi tror att vi åt för ca 100 kr per person, förrätt+huvudrätt+efterrätt+dryck). Bra ställe helt enkelt.

Nu var klockan 20 och bussen tillbaka till hotellet gick inte förrän 21. Orkar vi vänta? Nej. Vi tar en Tuktuk istället. En tuktuk är en liten lastbilslikande grej med en mopedmotor och där man sitter på ”flaket”. Turen kostade 50 kr för oss båda och vi tyckte det var skäliga pengar för att slippa sitta och vänta.

Ikväll får det bli relativt tidigt i säng, för i morgon skall vi åka och titta på vattenfall. Uppe med tuppen, förutsatt att tuppen går upp vid 8, alltså och sedan iväg på nya äventyr. Bryt upp, bryt upp och allt sånt där, nu måste jag verkligen sova!

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Sista dagen i Hanoi

Publicerat den 8 oktober, 2012 av sventuba

Idag är det måndag och den stora resan går därmed in i sin andra vecka. Det är också sista dagen i Hanoi och David och jag bestämde oss för att dela upp oss på förmiddagen så att jag fick en chans att turista ikapp det jag tappade på att ligga magsjuk en hel dag i onsdags.

Min förmiddag började väldigt sent eftersom jag försov mig och inte vaknade förrän kvart över nio! Kommer inte ihåg när jag lyckades sova så länge senast… Efter en snabb frukost drog jag sedan iväg till litteraturtemplet, vilket är Vietnams äldsta universitet. Det grundades av en klok kung redan 1070 och sägs vara det äldsta lärosätet i sydostasien. Eat that, Uppsala och Lund… Kungens son var en av de första som studerade vid universitetet och han blev sedan en mycket klok och populär kung som regerade hela 58 år! Hela universitetet bygger på Konfucius läror och efter att ha läst lite på tavlorna i templet får jag säga att den grabben hade en del idéer som inte var så dumma. Kanske skulle studera honom lite närmare i framtiden…

Efter litteraturtemplet tog jag mig ner till S:t Josef Katedralen, som är Hanois största katolska kyrka. Den är byggd i nygotisk stil, vilket typ innebär att den ser ut lite som Notre Dame och Kölner Domen. Den var i alla fall tjusig på utsidan. Insidan fick jag inte se, eftersom den (likt många stora turistattraktioner) var stängd för lunch mellan 12 och 14. Istället satt jag en stund vid Kiemsjön och filosoferade lite över Vietnam och Hanoi.

Jag tycker Vietnam har överraskat en del. Det är ju i teorin en kommuniststat, precis som Kina och Ryssland, men det känns inte alls så stelt och styrt som de båda länderna. Tvärtom verkar det på ytan vara ett ganska välmående land. Folk är inte rika, men jag ser heller inga tiggare och det finns ingen slum som det det finns i t.ex. Indien. Enligt guideboken är fattigdomen i Vietnam, i FNs definition, så låg som 5-8% vilket jag tycker känns anmärkningsvärt. Kommunismen till trots är Hanoi en sprudlande storstad där kommersen frodas och man kan köpa allt mellan himmel och jord. Frågan är hur folket upplever bristen på demokrati och yttrandefrihet och hur de ser på regimens brott mot mänskliga rättigheter, som kanske är det som hamnar på nyheterna hemma i Sverige. Vid sjön pratar jag lite med en kvinna som vill öva på engelska. Hon berättar att hon gillar att resa och att hon varit i Laos, Campuchea (dvs Kambodja) och Shanghai. Jag noterar att det bara är andra kommuniststater, men säger inget om det. Istället berömmer jag hennes engelska uttalande som är förvånansvärt bra, trots att ordförrådet är begränsat. Hon berättar att hon inte läst engelska i skolan eftersom hon var tvungen att arbeta när hon var liten, men att hon nu försöker lära sig genom att läsa böcker och på Internet. Och så försöker hon prata med turister förstås. Det är inte första gången David och jag träffat folk vid sjön som vill prata bara för att öva. Häromdagen sprang vi på ett par skolpojkar som övade sin skolengelska med ”Hello. How are you.” Vietnam förändras. Frågan är om det kommer bli demokrati här, eller kanske om det ens behövs…

Lunchen blev en ganska västerländsk sak på ett kafé ägt av en fransman som verkade ha tro att Vietnam fortfarande är en fransk koloni. Det var i alla fall god mat och David och jag (mest jag faktiskt) passade på att hitta på en liten äventyrlig historia om stället medan vi åt. Det satt en kille med iPad inne i kafét och tog emot ”kunder”. Vi låtsades att det hela var en front för narkotikahandel och att fransmannen var en knarkkung som smugglade heroin till Europa. Skoputsaren som satt och putsade skor utanför restaurangen tvärs över gatan blev då narkotikapolis som spanade och vi bara väntade på att en razzia skulle ske. Det blev ingen razzia, men kanske ett uppslag till en ny bok? Ibland undrar jag om alla ser världen på det här sättet, eller om det bara är jag…

Efter lunch blev det en snabb tur till hotellet och sedan till den stora ”saker jag inte behöver”-marknaden som står omnämnd i guideboken. Det var hit jag skulle gått den dagen jag var magsjuk och så här i efterhand var det lite synd att jag inte gjorde det. Här hade jag kunnat beställa både skjorta och byxor och fått det uppsytt dagen efter. Marknadens första plan var en massa skräp, men där ovanför fanns skräddare med tyger i det oändliga! Vad du än ville ha så kunde du hittat det där. Tyvärr kom jag dit försent, så det blev inga skjortor i Vietnam. Får se hur det blir i Laos, Kambodja och Thailand.
Däremot köpte jag ett par piratkopierade Beats by Dr Dre-lurar för knappt 100kr. De funkar, även om jag tvivlar på att ljudet är i klass med vad man får ut av ett par riktiga Beats. Blir perfekt att ha på jobbet, skulle jag kunna tänka mig. Det blev också säsong 1-4 av Heroes och 1-6 av Doctor Who på DVD. Spännande att se om de funkar hemma i DVD-spelaren, som ju skall vara regionsfri. Passade också på att köpa en skiva med en Vietnamesisk Idolvinnare och lite presenter till mina mer pyssliga bekanta.

Klockan 19 var det så dags för middag. På vägen ut från hotellet passade vi på att boka taxi till flyget på tisdag morgon. Flyget går klockan 9.50, så taxin lämnar hotellet klockan 7.00. Ingen sovmorgon, med andra ord. Middagen tänkte vi äta på Indochine, restaurangen som försvann, men efter lite överläggning kom vi fram till att ingen av oss egentligen hade lust att gå hela vägen dit restaurangen flyttat och vi hade inte riktigt pengar för att ta en taxi. Istället vandrade vi planlöst genom gamla stans gator och läste på menyer tills vi slutligen hamnade på ett Art Deco-inspirerat ställe nere vid sjön. Här tog vi ett bord vid en fläkt och beställde lite mat.
Först kom Davids huvudrätt och fel huvudrätt till mig. Sedan kom förrätten. Sedan kom ingenting och sedan kom ingenting. Efter att ha frågat efter min huvudrätt två gånger kom den slutligen. David hade ju ätit en helt vegetarisk lunch, så han åt någon form av nötkött i vitlök. Det smakade mest vitlök, men helt ok. Jag beställde gratinerade räkor (men först fick jag cashewräkor vilket inte kändes ok alls). Mina räkor såg inte alls ut som jag förväntat mig, men det var väldigt gott. Båda beställde nem, som är en slags minivårrullar med stark sås till. Väldigt gott. Till efterrätt blev det en kaffe-float (kaffe med glass i) för mig och en lime pie för David. Pajen visade sig bestå av en liten botten med lätt limesmak och en gigantisk topp av maräng. Min efterrätt var första gången jag tyckt att kaffet smakade bra i Vietnam, för nu gjorde det inget att det smakade vanilj. David fick dock lite sockerchock och efter middagen fick han ta ett extra varv runt sjön för att få ur sig lite socker. Själv tog jag mig hem genom kvällstrafiken (som är ungefär som mitt på dagen fast det är mörkt) för att packa ihop alla mina saker inför resan till Laos i morgon. Man undrar lite om Laos kommer vara en besvikelse i jämförelse med Vietnam, för hur skulle det kunna bli bättre än de dagar vi haft här?

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , | 1 kommentar