Idag är det en ledig dag i Hyderabad. Allting är stängt, bussarna går inte – du kan inte ens ta en tuk tuk till affären, som ju ändå är stängd. Det är ingen som jobbar på byggarbetsplatsen utanför fönstret och jag hör inga biltutor eller polisvisslor. Det kan vara den tystaste och lugnaste dagen i Indien under mina två år här. Stillheten råder inte för att det är helg, eller festival, eller landssorg. Nej, stillhet råder i Hyderabad eftersom det är den stora folkräkningsdagen.

Trogna läsare kommer kanske ihåg att delstaten där Hyderbad är huvudstad, Andhra Pradesh, delades i två i våras. Området längs kusten heter fortfarande Andhra Pradesh och delarna inåt landet heter numera Telengana. Eftersom den enda staden i området som är hyfsat utbyggd och modern är Hyderabad, så blev Hyderabad huvudstad i båda delstaterna. Nu har man upptäckt ett litet problem: I Hyderabad bor det både folk som tillhör Telengana och folk som tillhör Andhra Pradesh. Så hur skall man fördela de statliga bidragen för fattiga, utbildning, sjukvård mm? Lösningen blev att gå ut och fråga precis alla som bor i Hyderabad med omnejd. Det blir sisådär 10 miljoner människor som man skall hälsa på och för att detta skall bli effektivt så har den lokala regeringen bestämt att ALLA måste vara hemma idag, så att räkningen går smidigt. Alltså är kontoret stängt och gatorna ovanligt tysta.

Det passar mig ganska bra. Jag är mitt i packningen för hemresan till Sverige nästa helg och håller som bäst på att fundera över vad jag skall ta med mig hem och vad jag skall lämna kvar till bättre behövande. Idag skall jag försöka göra en inventering att skicka till flyttfirman som (förhoppningsvis) kommer nästa tisdag.

Hemma i Sverige har valrörelsen kommit igång på allvar. Det är lite spännande att följa den såhär på avstånd och mestadels via SVT Text på min telefon. Man får liksom tid att reflektera lite mellan varven när man inte hela tiden ständigt får höra opinionsmätningar, analyser, vallöften och hätska debatter. I diverse valkompasser får jag veta att jag står närmast Piratpartiet (kommer ni ihåg dem?), borde rösta på Socialdemokraterna och kryssa Gudrun Schyman. Fullständigt klart, med andra ord. Kanske inte så konstigt att var sjunde valbar politiker står närmre ett annat parti än sitt eget. Såhär utifrån känns det som om det politiska klimatet i Sverige har förändrats rätt mycket de senaste åren. Efter att de gamla partierna i flera år famlat efter nya sätt att uttrycka sig så folk ser skillnad på höger och vänster, så har det dykt upp nya röster som pratar om helt andra saker. Jag känner t.ex. någon som är ”kryssbar” för Feministiskt Initiativ, som därmed sällar sig till listan med kändispartier där vi sedan tidigare finner Miljöpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna. Lite kul.

Samtidigt som jag tycker det är roligt att det dyker upp nya röster i debatten, så blir jag också lite bekymrad över det som sägs. Här i Indien var det val i våras och det hindunationalistiska partiet BJP med den karismatiske Narendra Modi vann en jordskredsseger. Modi (eller Namo som han numera kallas i folkmun) gick till val på att minska korruptionen, sätta åt brottslingar, minska byråkratin och göra Indien till ett viktigt ekonomiskt land igen efter de senaste årens kräftgång. Nu, tre månader efter valet, har man lagt fram en budget med kraftigt ökade utgifter för försvaret samtidigt som man avbrutit de ständiga fredsförhandlingarna med Pakistan. Motivationen är att bästa sättet att hindra krig är att ha en armé som är betydligt starkare än alla andras. Retoriken känns igen.

Det påminner mig om ett inlägg på Facebook som jag läste för några månader sedan och som jag tyvärr inte längre hittar, men det var någonting såhär, ungefär:

Fascism kommer inte marscherande in i höga stövlar och bruna skjortor med gevär i händerna och koncentrationsläger bakom knuten. De kommer med löften om att rensa upp i korruptionen, att skapa trygghet för dig och din familj, att återställa din heder och din självkänsla. All den oro du känner beror på någon annan, det är någon annans fel och om vi bara sluter upp mot dessa andra så kommer det bli bra.

Texten var längre än så och bättre (och mer genomtänkt), men ni kanske förstår principen (och någon kanske till och med kan peka ut originalet). Indierna känner att de har tappat något. Det är våldtäkter, terrorattacker, oroligheter lite överallt och man har tappat den fantastiska tvåsiffriga årliga tillväxten som lyfte landet från mitten av 90-talet till omkring 2010. Namo lovar bot och bättring och steg ett blir alltså mer militär.

Vår svenska motsvarighet, herr Åkesson, har inte kommit lika långt, men nog känns budskapet igen. Jag känner folk som förmodligen kommer rösta på SD i valet. Rent statistiskt borde ju nästan 10% av de jag känner rösta på SD, men min bekantskapskrets är varken tillräckligt stor eller tillräckligt diversifierad för att vara en helt korrekt spegel av det svenska samhället. Hur som helst känner jag trevliga och sunda människor som funderar på att rösta på SD i valet. Hur kan det vara så? Hör de inte stöveltrampet? Förstår de inte att om ideologin grundar sig på att det är skillnad på folk och folk, så kommer det alltid finnas folk som hamnar utanför. Oavsett hur många ”folkgrupper” man kastar ut. Helt plötsligt står man där en dag med sitt röda hår och får veta att rödhåriga är roten till allt ont. Strax innan man skeppas till ett läger i Norrlands inland för ”ens egen säkerhets skull”.

Problemet tror jag är att det redan är så mycket skillnad på folk och folk i Sverige idag. Det är skillnad på invandrare och svenskar, män och kvinnor, de som har jobb och de som inte har jobb, de som utnyttjar RUT för att slippa jobba och de som utnyttjar RUT för att få ett jobb osv. Det är varken Jimmie Åkesson eller SD som har lyckats tjata in det här tankesättet i svenska folket. Snarare är det samtliga etablerade partier som med gemensamma krafter lyckats skapa den största skillnad på folk och folk som Sverige sett på typ 100 år. Bit för bit, steg för steg och reform för reform har man gjort fascismens ideologi rumsren igen.

Jag är ju varken politiker eller historiker eller samhällsvetare och man gör nog klokt i att läsa det jag skriver med en stor nypa salt. Men om jag får fortsätta fabulera fritt ur hjärtat, så tror jag inte det hjälper att vända ryggen mot Jimmie Åkesson eller att skräna på SD’s torgmöten. Deras budskap kommer ut ändå och de har god hjälp av alla andra partier och partiledare. I QI (källan till all min kunskap numera) berättade Stephen Fry om en undersökning som visade att folk var generellt lyckligare i länder där inkomstskillnaderna var minst. Helt oavsett om inkomsterna var höga eller inte. Jag hittar inte undersökningen som de refererar till i programmet, men jag hittade den här artikeln från Jacobs University som handlar om samma sak. De kom fram till att stora inkomstskillnader gör att folk litar mindre på varandra och att de oroar sig mer för om andra respekterar dem eller inte. Häpp! Precis de saker som nu kryper fram i retoriken. ”Vi skall återställa ordningen, göra det säkrare att gå på gatan, ge dig hedern åter…” Problemet är att fler poliser, färre invandrare och hårdare tag inte angriper roten till det onda, utan bara ger sig på symptomen. Problemet är att det är för stor skillnad på folk och folk. Så istället för att kasta ägg på Jimmie Åkesson, så skall vi tacka honom för att han belyser vårt enskilt största samhällsproblem och sedan kan vi gå och kasta ägg på alla andra politiker, som trots 100 år vid makten fortfarande inte fattat galoppen och tagit tag i problemen. Alla behöver inte vara lika, men skillnaderna måste vara mindre. Annars får vi utanförskap, hopplöshet, rasism, fascism och i slutändan radikalisering och annat elände.

Medelklassen, res er! Tygla kapitalet och stötta de som halkar efter! Det kommer vi alla, i slutänden, må mycket bättre av!