Egentligen skulle den här bloggen hetat något i stil med ”Nepal dag 4 – Resan hem”, men resan hem blev så horribel att jag bestämde mig för att ge den ett mer passande namn. Annars började dagen ganska bra. Sovmorgon ända till 8 efter den något kortare natten mellan fredag och lördag. Sedan lyckades jag omförhandla frukostmenyn så jag slapp den lite väl flottiga stekta amerikanska frukosten och istället fick yoghurt, cornflakes och rostat bröd tillsammans med en riktig dubbel espresso. Riktigt trevligt.

Efter frukost och tandborstning gav jag mig ut i det förvånansvärt täta morgonvimlet på Katmandus (eller egentligen Thamel som stadsdelen heter) gator för lite souvenirshopping. Jag hade spetsat in mig på en ”äkta” oljemålning av Mount Everst, som jag hade sprungit förbi någon av de andra dagarna (målningen alltså, inte själva berget). Tyvärr hade affären, eller konstgalleriet som det kallade sig, öppnat ännu, så jag fick ströva omkring lite planlöst och titta på annat. Det fanns väldigt mycket coola handarbeten som inte kostade många kronor och i slutändan hade jag på något sätt lyckats handla ett par kassar med diverse textilier som jag rimligen inte kan använda själv. Misstänker att en hel del av det dessutom främst är för barn, så det blir till att fundera lite över vilka i min bekantskapskrets som skall få lite tidiga julklappar i år. Jobbigt sånt. Galleriet som jag SKULLE handla i behagade inte öppna på hela förmiddagen, så jag fick handla min målning i en annan butik till ett högre pris. Ja, ja. Det är lite hötorgskonst över målningen, men jag gillar färgerna och motivet, så det är inte så mycket att orda om.

Eftersom jag är så trevlig och charmig, så fick jag behålla mitt hotellrum ända tills taxin skulle ta mig till flygplatsen vid 13-tiden, så planen var att äta lite lunch och sedan hinna med en snabb dusch innan jag gav mig av. Tyvärr lyckades jag använda precis var enda liten nepalesisk rupie på min shoppingrunda, så det fick bli lunch på hotellet. Efter att ha ätit enbart nepalesisk mat under lördagen beställde jag in en hamburgare på nötkött till lunch. Det var en alldeles utmärkt burgare med lite pommes frites till, det är verkligen ett väldigt trevligt hotell det här Royal Penguin. Kom ihåg det. Så, en lunch, en dusch och ett lätt klädombyte senare stod jag i receptionen och skulle checka ut. Själva hotellet var ju redan betalt, men alla mina äventyr (guidade turer, flygningar och diverse fikor) hade ändå skapat en räkning på nästan 2500 kr. Då var ju 2200 kr av det kostnaden för turerna, så maten var ju inte så fasligt dyr. Det var heller ingen större överraskning, utan jag halade fram mitt kontokort. Nepal är ju inte så avancerat, så det var manuell debitering av kortet och då fick jag beskedet att summan tyvärr var ”declined”. Då blev jag lite svettig. Hade jag någonstans på vägen lyckats bränna en bit över 10000, som var på kontot när jag åkte från Indien? Inte mycket att göra där och då, utan jag fick hala fram kreditkortet och ta räkningen på det istället – och det gick ju bra. Lite fundersam hoppade jag in i taxin som skulle ta mig till flygplatsen (samma bil och samma chaufför som utflykten till Nagarkot) och på vägen fick jag både en halsduk och en liten bönerulle som gåva av hotellet. Trevligt.

Katmandus internationella flygplats är inte så stor, men Nepal ligger ju ganska nära Indien ändå, så det var naturligtvis en hel del krångel för att komma in. Först skulle man visa biljetten vid dörren. Sedan skulle de röntga mina väskor och muddra mig, lite sådär kärvänligt som de gärna gör i den här delen av världen. Efter detta var det lååång kö till incheckningen, mest för att det verkade vara rätt manuellt här också. Framför mig stod en liten nepales som hade något problem med sitt visum till Indien (tror det var ett transitvisum som hade gått ut, eller skulle gå ut under resans gång). Det ledde till att i princip all personal på flygplatsen skulle tillfrågas om vad de tyckte om saken innan man efter 20 minuters processande kunde släppa igenom den förtvivlade mannen. Min incheckning blev inte mycket smidigare, eftersom jag (som vanligt) fick förklara hur alla mina visum, förlängningar och uppehållstillstånd hängde ihop. Till sist var jag dock incheckad och kunde gå till säkerhetskontrollen. Där röntgade de mina väskor och muddrade mig en gång till. Precis som i Indien spelar det absolut ingen som helst roll om metalldetektorn piper eller inte, man blir ändå muddrad. Ja, ja.

Mitt flyg hade inte kommit upp på tavlan när jag slog mig ner i vänthallen, så jag plockade upp min telefon och spelade lite spel. Plötsligt anade jag oråd… Folk började resa sig och gå ut från vänthallen där jag satt. Jag kikade upp på tavlan och mycket riktigt hade min flight dykt upp, men det hade inte gått ut något utrop. Det verkade överhuvudtaget inte vara så mycket utrop den här flygplatsen, så det gällde att hänga med. Eftersom jag blev lite sen i starten hamnade jag långt bak i den väldiga kön för att komma ut genom gaten. Utanför öste regnet ner, så det kändes rätt tacksamt att vi blev stående istället för att gå ut till bussen som skulle ta oss till planet (flygplatsen är för liten för att ha såna där gångar direkt till planet). Till sist gav regnet med sig och vi började vandra ut mot bussen. På vägen blev vi lite lätt muddrade och man kollade boardingkortet. Många kontroller. Helt i klass med Indien.

Bussturen var en sån där fånigt kort busstur där det hade gått betydligt fortare om alla gick de 100 meterna från dörren till planet, men det är väl någon form av säkerhetsgrej som säger att man inte får gå över plattan. Väl framme vid planet fick vi INTE gå ombord. Istället radades vi upp i köer (en för herrar och en för damer) och så fick vi stå där på planen utanför planet i ungefär en centimeter djupt vatten och vänta på att få gå ombord. Varför då, kan man undra. Jo, eftersom Air India tydligen inte litar på den nepalesiska säkerhetspersonalen utan prompt vill gå igenom samtliga passagerares samtliga handbagage. Det här tog, som ni säkert förstår, en liten stund när det är typ 150 passagerar som allihop har rätt mycket handbagage. Många var dessutom vandrare som kom med rejäla ryggsäckar fulla med smutstvätt och diverse friluftssaker. Själv hade jag efter det myckna shoppandet på morgonen, två väskor. I den ena hade jag kameran och surfplattan och sedan resten av packningen i den andra. För att spara tid hade jag bara handbagage med mig på den här resan. Lyckligtvis var det ganska behagligt där på plattan, förutom att mina skor inte riktigt klarade en cm vatten. Luften kändes frisk efter regnet och det var nästan sol. Men jag var ändå ganska sur och grinig när en fullständigt ointresserad snubbe förstrött plockat igenom all min packning och lite trött vinkat fram mig till ännu en muddring innan jag fick gå ombord på planet. Eftersom inget av de andra planen som stod och tog emot passagerar bredvid vårat hade en slingrande kö av huttrande turister utanför sig kan jag bara sluta mig till att det var Air India som tyckte det vore kul med lite mer kontroller och byråkrati. Jag var så irriterad att jag satte mig på fel plats, men jag kom mig själv innan någon blev sur…

Det som retar mig extra mycket med den här överdrivna säkerhetskontrollen är att man sedan inte har någon som helst kontroll på själva planet. Där satt folk med fällda säten och någon fick ett sms precis när vi lyfte. Jag blir så sjukt irriterad av att man utsätter folk för all denna ”säkerhet” som ärligt talat är bitvis direkt förödmjukande, när man sedan inte har någon som helst koll på saker som faktiskt skulle kunna vara ”osäkra”. Framför mig satt en snubbe som hade fått med sig en stor ståltermos som handbagage. Jag har svårt att tro att den hade en volym på mindre än 100ml, eller att den fick plats i en plastpåse som mäter max 20x20cm. Hata, hata, hata denna otroligt korkade indiska mentaliteten!

När vi landade i Delhi blev det inte mycket bättre. Den här gången var det ingen som tyckte att jag skulle vänta vid gaten för att gå i samlad tropp till transfern, eftersom jag skulle resa inrikes. Istället fick jag gå på egen hand ner till passkontrollen, genom att följa skyltarna ”Domestic Transfer”. Väl vid passkontrollen fanns en skylt där det stod ”Domestic passengers” och som pekade åt ett håll, så dit gick jag. Fast just DEN skylten skulle jag inte följt. Plötsligt var jag på ANDRA sidan passkontrollen utan att ha fått några stämplar. Det satt några ointresserade gubbar bakom en disk, så jag frågade en av dem om det här verkligen var rätt väg för ”Domestic Transfer”. De verkade inte ha sett att jag smitit förbi passkontrollen utan verkade mest irriterade att jag störde dem i siestan, men den ena viftade i alla fall fram en ung man som jag kunde fråga om jag gått väg. Det hade jag givetvis inte, utan jag skulle gå tillbaks och ställa mig i den långa kön. Som sagt, det är mycket form och väldigt lite innehåll i säkerhetstänket i Indien. Om jag inte hade frågat hade jag förmodligen kunnat vandra rätt förbi passkontrollen och in i Indien utan vare sig visa eller annat.

Passkontrollen blev ytterligare en prövning av tålamodet, som ju egentligen tog slut någonstans på plattan utanför planet i Nepal. På planet hade vi fått ett litet formulär som vi skulle fylla i innan landning. Jag fick be om ett papper, eftersom personalen ombord förutsatte att jag inte skulle till Indien eftersom jag var vit. Sa jag suck? Nåja, vid passkontrollen stod kanske ett par hundra människor och alla hade ett likadant formulär som de fyllt i. Och allihop fick beskedet när de kom fram till passkontrollanten att de skulle fylla i ytterligare ett papper. Istället för att fråga folk som stod i kö om de fyllt i pappret och kanske dela ut sagda formulär till de som saknade (det fanns inga formulär i lokalen, jag kollade), så fick varje person gå fram, bli nekad inträde eftersom de saknade ett papper, de fick pappret och fick låna en penna, fyllde i pappret stående vid disken och så fick de komma vidare. Till sist kunde jag inte hålla mig längre, utan frågade killen som stod BREDVID och tittade på passkontrollanten om vi kanske kunde göra processen lite effektivare genom att dela ut formuläret till oss som stod i kö. Jag fick inget svar på den frågan, men han som stod och hängde sa något till passkontrollanten som flinade till svar. Sedan gick åskådaren. När jag väl kom fram till passkontrollanten fick jag mycket riktigt reda på att jag behövde fylla i ännu ett formulär. Jag påpekade att det kunde ju varit bra om den informationen fanns i lokalen, gärna i nära anslutning till en hög med formulär. Kontrollanten mumlade något om att vi skulle fått det pappret på planet varvid jag frustrerat slog ut med armen och visade på alla människor som stod i kö och som inte en enda verkade ha fått pappret på planet. För en gång skull var det faktiskt inte några frågor om min visumförlängning. Säkerhet? Det ordet finns garanterat inte på Hindi…

Efter passkontrollen var det ytterligare en löjlig säkerhetskontroll med obligatorisk muddring och nogsam röntgen som släppte igenom vad som helst (jag brydde mig inte om att plocka ut påsen med vätskor trots att det stod att jag skulle göra det). En kopp kaffe på Coffee Day han jag med innan det var ombordstigning på nästa plan. Här satt jag precis bakom nödutgången. Alltså inte VID nödutgången, utan sätet bakom. Plötsligt fick en av flygvärdarna för sig att min väska inte kunde ligga under sätet framför mig. Mitt humör var inte på topp, så jag erkänner att jag ifrågasatte denna helt nya regel. Flygvärden ville då hävda att min väska kunde åka fram och blockera nödutgången. ”Nej, det kan den inte.” sa jag då. ”Det finns en spärr som hindrar det.” ”Nej, nej” sa flygvärden och grabbade tag i min väska där den låg under sätet framför för att visa hur den minsann kunde åka ut. Det kunde den inte, men han försökte verkligen och ryckte och slet i min väska, som alltså innehöll min kamera och min surfplatta. Jag bad honom fara dit pepparn växer (förmodligen hem, om man skall vara ärlig, för det växer ju peppar i hela Indien) och lade upp min väska på hatthyllan. Sedan skällde jag på flygvärden när han försökte ta min väska och flytta runt den får att få plats med någon annans väska, eftersom jag inte ville att min kamera skulle försvinna.

Vid det laget var jag så otroligt sur, less och frustrerad på allt som är Indien, så jag klarade inte ens av att pilla i mig den obligatoriska curryn. Istället plockade jag så fort som möjligt fram min surfplatta och tittade på ett par avsnitt QI. Det är få saker som kan få mig på så gott humör som Stephen Frys syrliga överklassengelska och David Mitchells genomsarkastiska utbrott om allt möjligt. Trots all idiotisk byråkrati och överdrivna kontroller lyckades vi landa i förtid och eftersom jag inte hade något incheckat bagage kom jag ut i vänthallen innan Azmath var på plats. Ett perfekt slut på den här idiotresan hade ju varit om Azmath tagit fel på dag och inte kom och hämtade mig utan att jag fick försöka förhandla med någon av alla svarttaxichaufförer som antastade mig när jag kom ut från terminalen. Som tur var, så hade Azmath kommit, han hade bara inte hunnit gå hela vägen upp för att möta mig, så ganska snart var vi på väg hem mot lägenheten och den hägrande sängen. Jag måste erkänna att det var lite svårt att somna igår kväll och det var väl tur att jag skrev bloggen idag och inte precis just då.

Om bara tre veckor åker jag till Filippinerna, men den gången åker jag med Cathay Pacific via Hong Kong. Jag har nu dyrt och heligt lovat mig själv att ALDRIG åka Air India igen och ALDRIG byta flyg utrikes/inrikes inne i Indien. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer.