Idag har varit en lång dag. En intressant, rolig, spännande och lååång dag. Redan klockan 4 i morse ringde väckarklockan, men eftersom jag var lite spänd så vaknade jag redan klockan 2 och låg och vred mig och somnade och vaknade tills klockan äntligen ringde. Då studsade jag upp ur sängen, in i duschen och sedan ner till receptionen för att få lite frukost. Det var en något yrvaken nattportier som fixade fram en skål med mjölk till mina frukostflingor (som jag köpte igår, kommer ni väl ihåg). Efter en enkel frukost på rummet gick jag ner och satte mig att vänta på bilen som skulle ta mig till flygplatsen för min morgonflygning över Himalaya och Mount Everest. Det tog en liten stund, men så dök det upp en snubbe. Inte samma som igår, men vad gör det.

Katmandus internationella flygplats är inte stor, men inrikesflygplatsen är ännu mindre. Till en början såg det ut som om vänthallen var utomhus, men det berodde på att vi var lite för tidiga, så det hade inte öppnat ännu. När dörren öppnade utbröt kaos. Det visade sig att sherpas med packning som skulle till något basläger uppe i bergen hade företräde tillsammans med expeditionsdeltagarna som ägde packningen. Det var inte alla dagturister som förstod det, så en stor ryss höll på att brotta ner några japanska klättrare innan säkerhetsvakten fick tag i honom och förklarade hur det gick till. När turisterna väl lugnat ner sig och köade snällt och fint, så flöt det bättre. Sedan skulle packningen röntgas. Det är oklart om man behövde röntga handbagaget, men jag tyckte det var lika bra. Att den senare röntgades en gång till gjorde nog inget. Incheckningsdisken var lite förvirrande. Jag skulle flyga med Yeti Airways flight 305 och ställde mig i kö till den enda öppna kassan. Väl framme vid kassan skakade mannen bakom disken på huvudet och pekade på den andra kassan, som precis hade öppnat och där det stod 301. Ja, ja, vissa saker är det inte meningen att man skall förstå. När jag väl checkat in fick jag en platsbiljett på flight 306 istället för 305. Som sagt…

Den riktiga vänthallen visade sig vara ganska rymlig, helt i klass med Bromma. Jag var ju lite tidig, så jag slog mig ner och väntade. Jag pratade också lite med tjejen som satt bredvid och som jag tror var från Tyskland, samtidigt som jag spanade på ett par japanskor och några som jag tror kom från Ryssland. Klättring är uppenbarligen något man skall syssla med om man vill hålla sig fräsch i kroppen länge… Vårt flyg (mitt och tyskans, alltså) skulle gå 6.30 och 6.15 började de ropa ut saker i högtalaren. Det var lite oklart vad de sa, så vi gick och frågade. Vi fick inget svar, men personalen indikerade i alla fall att det inte var vårt plan som bordade. Klockan gick och det ena utropet efter det andra följde. Klockan 6.30 var vi framme och frågade igen, men svaret var att vår flight skulle borda om 20 minuter. En kvart senare skulle vi borda 7.20 och vid 7.30 stod det att man avvaktade väderprognosen. 7.45 ropade man ut att man tyvärr var tvungen att ställa in en mountain flight, fast inte vår, så då började jag misströsta och öva mig på att bli så där indienarg som jag lärt mig under mina år i Hyderabad. Men tiden gick och vid 8 sa man plötsligt att det var dags för oss att kliva ombord. Lycka!

Planet var yttepytte litet och det var knappt så jag kunde sitta rakt upp. Men vad gör det, jag hade fönsterplats och vi var på väg mot Mount Everest. Och en massa andra berg som jag inte kommer ihåg vad de hette. Länge såg det väldigt tveksamt ut om vi skulle se något alls för alla moln, men när vi började närma oss de höga topparna så klarnade det på höjderna över 4000 meter. Det hela såg ut lite som ett omslag till ”Pojken och Molnen”, men jag fick i alla fall ett par fina bilder på världens tak genom det något skitiga flygplansfönstret. Flygresan tog ungefär 1 timme (+2 timmar väntan) och kostade nästan 200 US dollar, men det var det värt. Det hade varit både enklare och billigare att köpa en bild i någon butik på stan, men hur kul hade det varit?? När vi landat igen, så visade det sig att även om vänthallen låg inomhus, så låg faktiskt ankomsthallen utomhus! Om man hade bagage så fick man gå fram till ett bord där vakter langade upp väskor lite hipp som happ. Påminde faktiskt rätt mycket om flygplatsen i Odessa…

Flygturen över Himalaya var ju bara första äventyret denna dag, men när jag kom tillbaks till hotellet kändes det som om jag redan hade gjort en hel dags sightseeing. Det fick bli en andra frukost följt av en liten lutare på rummet för att komma i form. Eftermiddagens tur skulle gå till ett ställe som heter Nagarkot. Tydligen är det välkänt för att få en spektakulär vy över Himalaya i solupp- och nedgång. Receptionisten frågade om jag vill titta på Bhaktapur på vägen, utan att gå in på vad Bhaktapur var för något. Eftersom jag hade tid, så tyckte jag det kunde vara roligt. Alltså blev det avfärd redan klockan 14 för att titta på solnedgång i Nagarkot.

Bhaktapur visade sig vara en stad som hade en gammal stadskärna som innehöll… Just det, en massa tempel. Men Gud så roligt. Dagens chaufför (återigen en ny kille i en ny bil, bara för att förvirra) dumpade mig vid en trappa och sa att jag skulle gå upp för trappan, svänga vänster och sedan in genom en port. Han skulle sedan vänta på mig på andra sidan, så jag skulle bara trava igenom tempelstaden. 2½ timme skulle jag hålla på. Eftersom jag, vilket ni kanske märkt, är lite trött på tempel undrade jag stilla hur jag skulle kunna hålla på så länge, men jag travade i alla fall iväg. Biljetten till den här tempelstaden kostade hela 1500 nepalesiska rupies. Det blir över 100 kronor! En förmögenhet i den här delen av världen. Det fanns också gott om killar som ville vara guide åt mig så att jag skulle gå valuta för pengarna. Men här är en sak jag lärt mig under mina resor i världen: folk som står utanför turistfällor och erbjuder sina tjänster som guide är sällan särskilt bra guider. Dessutom blir jag för det mesta mest irriterad på att behöva följa efter någon som pratar taskig engelska, säger ungefär det som står på Wikipedia och mest försöker få in mig i en souvenirbutik. Alltså blev det ingen guide utan lite fritt strövande i tempelstaden. Jag hade ju gott om tid på mig.

Efter ungefär en timme var jag trött på Bhaktapur och dessutom började det regna, så jag slog mig ner på ett café och lånade deras trådlösa Internet för att surfa lite. Då kunde jag läsa att Bhaktapur minsann hade anor från 800-talet och att det var vida berömt för sina krukor och sitt träsnideri. Där ser man. En blick på Google maps visade också att staden faktiskt var en hel stad och inte bara lite tempel runt ett torg. Jag tror jag listade ut vilken port jag kommit in genom, men vilken port hade chauffören menat när han sa att jag skulle gå till andra sidan? Det fanns typ fem portar som skulle kunna vara ”på andra sidan”. Jag valde den som var närmast rakt igenom området om man extrapolerade den väg jag redan gått och insåg att det var en rätt bra bit att gå. Alltså fick jag snabbt och lätt packa ihop mig och trava iväg.

Det var lite underligt att gå genom Bhaktapur. Å ena sidan var det kulturminnen både åt höger och vänster mest hela tiden, men å andra sidan var det en stad där folk faktiskt bodde. Det var folk som sålde grönsaker, barn som lekte, bilar och motorcyklar som tutade och så en hög med lätt förvirrade turister som försökte lista ut om just den här byggnaden var antik eller inte. Efter 20 minuters halvrask promenad kom jag i alla fall ut ”på andra sidan”. Där fanns givetvis ingen bil, så när jag spanat lite, så ringde jag till hotellet – just då var jag väldigt nöjd med att jag faktiskt hade skaffat mig ett nepalesiskt simkort. Hotellet ringde i sin tur upp chauffören, som hävdade att han stod och väntade ”på andra sidan”. Så hotellet frågade var jag var någonstans och det kunde jag ju inte svara på, så jag hittade en polis som fick telefonen. Så jag pratade med polisen, som pratade med hotellets reception som pratade med chauffören. Det var lite komplicerat, men till sist dök bilen i alla fall upp och vi kunde fortsätta resan mot Nagarkot och den beryktade solnedgången.

Man kan ju fråga sig varför jag prompt skulle åka iväg och titta på en solnedgång sådär för mig själv – det känns ju egentligen mest som en pargrej. Men det är ytterligare ett hemligt restips som jag kan ge er (helt gratis): Åk på utflykter. Det spelar egentligen ingen roll vart man åker, bara man åker ut från stan och får se på landet lite. Städer ser ungefär likadana ut oavsett vart man kommer. Visst, det skiljer en del från land till land, men det blir lätt tjatigt efter ett tag. När man kommer ut på landet får man se hur folk verkligen bor och hur landet verkligen ser ut och det är normalt mycket mer givande än att springa omkring och titta på tempel inne i huvudstaden. Tycker jag i alla fall. Alltså åker jag på utflykt när jag kan och den här gången blev det en solnedgång på toppen av ett berg som var målet.

Utsiktspunkten som jag skulle till ligger på 2159 meters höjd över havet. Det innebär ungefär 800 meter högre upp än Katmandu och 700 meter över Bhaktapur. Det i sin tur innebär serpentinvägar uppför branta berg. 20 km var det mellan Bhaktapur och Nagarkot. Det tog ungefär en timme att ta sig dit. Vägen var inte riktigt lika krokig som den vi besegrade för att komma upp berget i Kerala, men den var längre och bitvis smalare. Tillsist var vi ändå uppe på toppen och jag kunde klättra de sista metrarna upp till själva utsiktspunkten. Utsikten var verkligen magnifik. Eller snarare, hade varit magnifik om det inte hade varit så himla molnigt. Som det nu var, så kunde man ana siluetter av berg i diset och inte så mycket mer. Trots att jag gått vilse i tempelstaden var vi på plats alldeles för tidigt och det var nästan en timme kvar till solnedgång när jag kom upp. Efter att ha tagit lite bilder och njutit av den friska luften en stund fattade jag därför beslutet att strunta i solnedgången och börja resan tillbaks till Katmandu. Dels så skulle man förmodligen inte se någon solnedgång för alla moln och dels så är det där med solnedgångar klart överskattat. Men framförallt tyckte jag att det vore skönt att ta sig ner för berget innan det blev kolsvart. Det visade sig att vi hann både ner för berget och nästan halvvägs till Katmandu innan mörkret föll. Det är lätt att glömma att det bara är nära ekvatorn som solen trillar ner på 10 minuter. Nepal ligger rätt långt norr om Hyderbad, så här är solnedgången längre.

Tillbaks på hotellet får jag erkänna att jag är rejält trött, så min syster kanske hittar stavfel även i denna blogg. I morgon är det inget särskilt inplanerat, förutom att flyget hem går klockan 15.40. Innan dess skall det köpas lite souvenirer och kanske ett par MC-Hammer-byxor i present. Vi får se. Hur som helst hoppas jag på sovmorgon.

Glöm inte att titta på bilderna från morgonens flygtur. Bilder från eftermiddagens äventyr kommer när jag orkar lägga upp dem.