Då har jag landat i Nepals huvudstad Katmandu. Resan hit är bland de minst trevliga och smidiga resor jag någonsin upplevt och då har jag ju, som bekant, rest en hel del. Det började redan strax efter 7 i morse när Azmath hämtade upp mig vid lägenheten. För några veckor sedan tyckte jag att bilen lät lite seg när den startade och jag bad Azmath kolla upp batteriet. Det gjorde han, men hans chef tyckte inte det behövdes något nytt batteri, utan de fyllde bara på med lite nytt vatten. I morse visade det sig dock att mina farhågor var riktiga, för bilen startade inte. Inte alls. Så resan till Nepal inleddes med att jag fick springa igång bilen i garaget. Lätt svettigt när det är 30 grader…
Vi kom i alla fall iväg och så hamnade jag på flygplatsen. Det är lite skillnad att flyga British Airways hem till Sverige och att flyga Air India till Delhi. Air India är typexemplet på ett gammalt statligt flygbolag som inte längre kan tjäna pengar på att vara enda flygbolag. Flygplanen är gamla och slitna, personalen är gammal och sliten, servicen är gammal och sliten. Det luktade damm, svett och lite urin där jag satt inklämd på rad 26. Däremot var det helt fullt på planet, vilket innebär att allt handbagage inte fick plats. Om man nu har en tydlig regel (max ett handbagage) och dille på att kontrollera saker (boardingkortet kontrolleras MINST 5 gånger), hur kan det då komma sig att i princip alla har två eller fler handbagage med sig ombord? Rekordet var en kille med fyra (4) väskor! För någon vecka sedan var det en artikel i tidningen som handlade om en kille som lyckats flyga till fel stad. Han hade tagit sig igenom alla kontroller och kommit ombord på planet utan något boardingkort. Dessutom hade han alltså lyckats krångla sig ombord på fel plan, så flygbolaget flög tillbaka honom igen. Efter att ha blivit muddrad och röntgad och allmänt blängd på av kontrollanter halva dagen, så funderar jag lite på om jag helt enkelt skulle strunta i att checka in nästa gång och bara med ljudlig stämma skälla mig igenom alla kontroller. Undrar om det går…

I Delhi skulle jag byta plan. Jag skall aldrig mer byta plan i Indien på väg utomlands. Det var helt otroligt bökigt. Först stoppades vi när vi gick av planet från Hyderabad och fick stå och vänta tills alla som skulle vidare till utlandet hade samlats. Sedan gick vi i samlad tropp bort till internationell tranfser. Och sedan var det inte mer. Jag kan läsa skyltar. Varför i hela fridens dar skulle jag stå och vänta 10 minuter på att de sista luspudlarna skulle åmaka sig av planet när jag kunde gått själv till transferområdet. Betydligt fortare hade jag gått dessutom, så jag hade nog sparat 15 minuter på det. Till saken hör att jag hade ganska kort tid för att byta och köerna i transfern var oändligt långa. Först fick jag utstå onda ögat av passkontrollanten (det måste helt enkelt finnas fler som reser ut från Indien med förlängt visum, jag kan omöjligen vara den förste och då undrar jag varför de verkar lika otroligt överraskade VARJE GÅNG jag kommer till en passkontroll) och sedan hamnade jag i säkerhetskontrollen från helvetet… Nej, förresten. Säkerhetskontrollen från helvetet hade varit att föredra. Det här är Indien. Helvetet har mycket att lära av säkerhetskontrollerna i Indien. För det första så kan inte indier stå i kö, vilket innebär att det alltid är fullt kaos när man skall plocka ut datorn ur handbagaget. För det andra så finns det alltid en särskild ”damkö” så att damerna kan bli muddrade lite vid sidan av. För det tredje verkar de alltid ha för få röntgenapparater för väskorna, så alla får stå och vänta på att först lägga sina grejer på bandet och sedan på att ta emot dem på andra sidan. För det fjärde så går man igenom metalldetektorn OCH OAVSETT OM DEN PIPER ELLER EJ så blir man ALLTID muddrad. Vilket givetvis också gör att det tar extra lång tid. Just den här gången var muddringskillen extra närgången och noggrann och när det pep om mitt pass så höll han på att få panik. Jag undrar vilken typ av bomb eller vapen de förväntar sig att jag gömmer i pärmen till mitt pass… Till sist kom jag i alla fall igenom kontrollen och sprang till min gate eftersom jag var sen. Då visade det sig att mitt plan inte skulle lyfta 12.40 som jag trodde utan 12.55. Så då hann jag till och med köpa lite vatten. Trodde jag.

Mynt är inte så gångbart i Indien, eftersom de i princip saknar värde. Alltså är det sedlar som gäller, även i automater. Den här automaten tog sedlar av valörerna 5, 10, 20 och 50 rupies. Jag ville köpa en flaska vatten för 40 rupies (jädra överpris, men ändå) och började med att stoppa in en 20-rupie-sedel. Sedan ville maskinen inte ta emot fler sedlar och bad mig välja vara istället. Det fanns inget som kostade 20 rupies, så jag knappade in min flaska vatten varvid maskinen bad om mer pengar. Fast den ville fortfarande inte ta emot fler sedlar. Nähä, tänkte jag och avslutade köpet och fick tillbaks min 20:a. Jag matade istället in en 50-lapp och försökte välja mitt vatten för 40 rupies. Då sa maskinen att jag måste betala med jämna pengar. En snabb koll i automaten visade att det fanns saker som kostade 40 rupies, 60 rupies, 70 rupies och 90 rupies. Allt som kostade 10, 20 eller 50 rupies var slut. Med andra ord kunde man inte handla något i den maskinen. Så ofantligt korkat men samtidigt typiskt indiskt. Inte direkt fel, men inte heller helt genomtänkt. De tre maskiner jag kollade innan jag gick ombord på planet visade sig vara utrustade på precis samma sätt. Suck.
Men, men. Flyget till Katmandu gick ganska smärtfritt. Det serverades curry på planet (igen och givetvis), men planet och personalen var i alla fall fräschare än inrikesflyget, så det var rätt ok. Det var inte heller lika fullt, så bagagehysterin var inte lika svår. I Katmandu var det 23 grader och regn när vi landade. Det kändes fantastiskt befriande att gå ur planet och känna den kalla, blöta luften mot ansiktet. Efter 42 grader i ett dammigt Hyderabad var det som att komma till en annan planet. Tyvärr varade det inte så länge utan snart var vi inne i terminalen och möttes av visumhanteringen. Nepal är ett sånt där land där man köper sig ett visum när man landat. Jag misstänker att det är för att man inte har råd att ha ambassader och administration för att hantera det på något annat sätt. Så, man tar med sig ett foto på sig själv, 25 US dollar, fyller i ett papper och så går man till luckan. Där visade det sig att jag skulle fylla i ett papper till. Tillbaks ut i rummet där alla fyller i papper och leta upp ett annat papper än det jag fyllt i. Det visade sig att det faktiskt fanns såna papper på ett annat ställe än där jag hade tittat första gången. Tillbaks till kassan med två papper. Då upptäcker jag att jag tappat mina passbilder. Tillbaks ut i rummet och springa omkring och leta efter mina bilder. Hittar dem på golvet ungefär mitt i lokalen. Ut till kassa en tredje gång och nu gick det bättre. Inser dock att jag inte kan resa så förtvivlat mycket till för sidorna i passet är nästan slut.

Utanför flygplatsen väntade två små nepaleser för att köra mig till hotellet. Jag fick någon form av halsduk runt halsen och välkommen till Nepal och sedan gav vi oss av. Det var en bit att köra genom stan, så jag fick en chans att känna lite på Katmandu. Det är lite som Indien, fast lite mer rimligt. Trafiken är rörig, men inte i närheten av Indien. Det är inte rent på gatorna, men inte alls så stökigt som i Indien. Det är en hel del folk, men, ja ni förstår. Det verkade också finnas trottoarer att gå på! Känslan var mer Hanoi än Delhi, vilket jag tycker känns alldeles utmärkt.

När jag bokade resan till Nepal, så valde jag hotell inte på läge, pris eller betyg, utan på att det såg coolt ut. Och det levde verkligen upp till mina förväntningar. Rummet är stort och ljust. På sängen ligger det en mjukisleopard och på kaffebordet står en svensk flagga. Enda nackdelen är att det finns väldigt mycket speglar. Personalen är i alla fall trevlig och pratar bra engelska, vilket är oändligt skönt efter äventyret i Japan. De tipsade om lite saker att göra, så nu är både fredag och lördag fullbokade. Spännande värre! Efter lite snack med receptionen, gick jag ut på stan för att leta efter middag. Jag noterade genast två saker: För det första finns det väldigt många butiker som säljer friluftssaker i allmänhet och klättersaker i synnerhet. För det andra finns det påfallande många unga, ljushyade tjejer som verkar resa själva eller i sällskap med andra unga, ljushyade tjejer. Allihop har den där lätt febriga yogafrälsta looken och jag får känslan av att de är här för att finna sig själva. Helt meningslöst. Alla vet ju att bästa sättet att finna sig själv är att leta hemma. Vanligtvis vid köksbordet eller i TV-soffan.

Efter att ha vandrat runt en stund och ratat en massa restauranger hamnade jag till sist på ett ställe som hette Yinyang. Varför hamnade jag där? Det kan ingen svara på, men där hamnade jag i alla fall. Efter att ha studerat menyn, som var en blandning av västerländskt, thai och nepalesiskt, valde jag till sist en nepalesisk lammcurry. Jag är ju som bekant rätt trött på indisk curry, så jag kände att jag var tvungen att kolla om nepalesisk curry var likadan. Det var den inte. Min lammcurry var alldeles utmärkt. Däremot var det dyrare än jag trodde. Middagen gick på ungefär 60 kr! Måste vara för att Katmandu är så turistanpassat. Efter middagen strövade jag omkring lite till och betraktade mängden turister. De kunde delas in i tre kategorier: Ovan nämnda unga kvinnor, unga män med klättrings-t-shirt och ovårdat hår i hela ansiktet samt ryska 50+:are. Och så jag då. Kamelen bland hermelinerna. När jag gick omkring och tittade på saker i skyltfönster kom jag fram till att jag skall åka till Samoa. Det är världens överviktigaste land. Kanske kan jag känna mig liten där.