Idag är jag riktigt trött, efter nästan 13 timmars turistande i Japans mesta huvudstad: Kyoto. Men vissa historier behöver berättas även om man är trött…

Dagen började redan strax före sex i morse. Upp med tuppen alltså och ner till frukost. Den här gången kom jag före anstormningen av kinesiska turister, så jag fick både frukost och kaffe och hann till och med läsa tidningen och borsta tänderna innan det var dags att lämna hotellet klockan 7. Samlingen var någonstans på Osaka station klockan 7.25. Jag hade inte järnkoll på var, men Google hjälpte mig att hitta rätt. Vi var ungefär 40 personer som samlades för dagens tur till Kyoto. Som vanligt var det lite blandade rundor i samma sällskap, men vi skulle i alla fall till samma ställe allihop. Så vi följde efter de två små vimsiga japanska tanterna genom folkmassan på stationen för att ta tåget till Kyoto. Jag har ju tidigare nämnt att det kanske inte är så himla slugt att planera att ta ett pendeltåg i Japan runt 8 på morgonen, men den här gången var det i alla fall någon annan som hade tänkt och inte bara mitt fel. Hur som helst fick vi känna på varandra lite extra under den drygt 30 minuter långa resan från Osaka till Kyoto.

Väl i Kyoto blev vi återigen lotsade genom havet av japanska affärsmän på väg till jobbet och kom så småningom ut vid en buss som skulle ta oss runt Kyoto. Här fick vi våra biljetter hem (olika för olika turer givetvis) och så träffade vi vår guide för förmiddagen. Han hette ”den förste” (på japanska, alltså), men skojade och sa att det kunde lika gärna varit ”den siste” eftersom han var enda barnet. Kul. Men så bra på engelska var han inte. På vägen till vårt första stopp, ett palats som tillhört Shogun i Kyoto, uppmanade guiden oss gång på gång att hålla alla tider eftersom det var så mycket som skulle hinnas med innan lunch och det var ju några som skulle med ett tåg till nästa anhalt. Så när vi kom fram till palatset så visade han upp en skylt där det stod 10.45 och uppmanade alla att vara i tid.

Palatset (Nijoslottet) var sådär, får jag säga. Möbler verkar inte ha varit någon stor grej i medeltidens Japan, så palatsturen var mest en lång rad med tomma rum. I det ena rummet fick lägre adel vänta på audiens hos Shogun, i nästa rum fick lite finare folk vänta, i ett tredje rum väntade sändebud från kejsaren och i ett rum satt Shogun och väntade på att folk skulle dyka upp. Det som utmärkte varje rum var väggmålningarna som hade olika betydelse och såg olika ut. Väggmålningarna var i original från 1700-talet och väldigt känsliga, så man fick inte ta några bilder. Kul. Förutom att det inte var så mycket att se, så var det också otroligt mycket folk. Vi gick som en skock får till slakten, fösta framåt av massan av andra turister och vid varje rum fick vi höra guidningen simultant på ett antal olika språk, inklusive en inspelad japansk röst, eftersom det alltid var någon som tryckte på knappen.

Till sist hade vi ändå tagit oss igenom alla rum och fick snöra på oss skorna igen (golvet var ju väldigt känsligt). Då var klockan 9.45, så jag började spana lite efter någonstans att få lite kaffe. Då säger vår guide glatt att vi kunde ta fem minuter att titta på resten och så samlades vi vid bussen för avfärd 10 i. ”Fem minuter?” frågade jag. ”Ja” svarade guiden. ”Men klockan är bara 9.45” fortsatte jag. ”Ja” svarade guiden tålmodigt, ”men jag gav er just fem minuter extra”. ”Men i bussen sa du samling 10.45” sa jag. ”Det är om en timme”. Guiden tittade på mig. Blinkade ett par gånger och sa ”men ni fick fem minuter extra”. ”Nej” sa jag. ”Vi fick just 55 minuter mindre tid än du sa i bussen”. Då först ramlade poletten ner och guiden tog sig för pannan. Han hade sagt en hel timme fel – kanske en klassisk hopblandning av kvart i 10 och 10.45. De i gruppen som uppmärksammat vår lilla dialog fick nu reda på att bussen skulle gå 9.50, så det var bara att stolpa iväg och bänka sig. Jag hann inte ens leta upp något kaffe.

Tyvärr hade ju inte alla uppfattat tidsbytet, så där satt vi på parkeringen och väntade medans guiden förtvivlat försökte leta reda på gänget från Filipinerna och killarna från Hong Kong. Det gick sådär, men 10.40 var vi i alla fall på väg. Guiden bad tusen miljoner gånger om ursäkt för sin dumhet och hoppades att vi ändå skulle hinna med allt under förmiddagen. Nästa stopp var den gyllene paviljongen. För att spara lite tid berättade han snabbt och otydligt om den gyllene paviljongens historia så att vi skulle ha lite koll när vi kom fram. Väl framme på ännu en välfylld bussparkering fick vi 15 minuter på oss att gå in och beskåda paviljongen som var så vida känd för sin skönhet att den fått stå orörd i 400 år. Tills en tokig munk satte eld på den på 1950-talet för att bevara bilden av dess skönhet i människors hjärtan i evighet. Vad som hände med munken är oklart, men pagoden byggdes i alla fall upp igen. Jag satte kameran på ”sportmode” så att jag skulle kunna ta bilder medans jag sprang igenom området runt paviljongen och med flera sekunder till godo var jag tillbaks vid bussen i tid. Det var jag ganska ensam om. De enda som var där var engelsmannen och hans thailändska fru, för de hade struntat i att gå in och köpt glass istället. Eftersom ingen var på plats så köpte jag en sån där magisk burk varmt kaffe i en automat. Den här gången tog jag ett annat märke och det kaffet var faktiskt bättre. Om man bortser från att det inte är så miljövänligt med aluminiumburkar, så tycker jag att vi kunde införa såna automater även i Sverige. Kaffet var klart bättre än t.ex. automatkaffet på jobbet.

Enligt turprogrammet skulle vi stanna vid paviljongen i 45 minuter och det var nog ungefär så länge vi var där. Jag var sur på vår guide för att han klantat sig i början, men samtidigt led jag med honom för att alla bara struntade i tiden han hade angett för att vi skulle hinna med hela turen. Ja, ja. Näst stopp var i alla fall det gamla kejserliga palatset i Kyoto. Kyoto var huvudstad i Japan från slutet av 700-talet till 1868 när kejsaren flyttade till Tokyo (huvudstaden är där kejsaren bor), alltså nästan 1100 år. Palatset som vi såg nu är inte original utan har brunnit och byggts upp och om ett antal gånger. Den sista ombyggnaden skedde på 1850-talet, så kejsaren bodde alltså inte så länge i just det här palatset. Den här gången gick vi mer generöst med tid: hela 30 minuter! Slug som jag är listade jag ut att det förmodligen inte skulle vara någon som var tillbaka vid bussen efter 30 minuter, så jag kostade på mig hela 45 minuter i palatset. Det var väldigt fint och vi fick titta på arkitektur och fina trädgårdar. Däremot fick man givetvis inte gå in någonstans, så efter 45 minuter var jag färdig och samlade mig vid bussen. Det var jag naturligtvis ensam om. Ungefär 20 minuter senare kom de sista indrullandes och något sena åkte vi mot lunchen.

Turen var indelad i en förmiddagstur och en eftermiddagstur med japansk lunch mellan. Lunchen intogs på en engelsk pub och det kändes lite udda att käka ris och nudlar när det liksom luktade avslagen öl och fish&chips i väggarna. Ett annat dilemma var att vi bara fick 25 minuter på oss att äta lunch och ”huvudrätten” var en skål med nudlar med kött i. Som var rått när vi kom. Det skulle koka i sin lilla gryta i ungefär 20 minuter innan det skulle ätas. Så där satt vi och tittade på när maten kokades och klockan gick. Som svensk var jag givetvis klar först och bara 2 minuter försenad stod jag vid den nya bussen och bad om ursäkt å mina medresenärers vägnar att vi var sena. Nu fick vi alltså en ny buss, ett delvis nytt sällskap (första gänget var mest asiater, men det här gänget var mest pensionärer från USA och Australien) och en ny guide. Den gamla guiden hade givetvis informerat den nya guiden om vårt strul på morgonen, så vi väntade tålmodigt på resten innan vi åkte iväg. Något försenade, givetvis.

Första stopp på eftermiddagen var ett Shinto-tempel. Shintoismen är den största religionen på Japan, 90 % säger sig var Shinto, 80 % säger sig vara buddhister och 1 % är kristna. Om man kan räkna, så får man det till 171 % och så många procent finns det inte som Pomperipossa sa. Det beror på att japaner, liksom indier, tycker det är fånigt att begränsa sig utan kör flera religioner på en gång. Shintoismen har i alla fall över åtta miljoner gudar (lite som Sverige, alltså) och är en naturreligion där man tror på andar och gudar i vattendrag och träddungar. Guiden hävdade att japanerna har svårt att släppa sin vördnad för naturen, eftersom man är så helt i händerna på naturens kraft i form av vulkanutbrott, jordbävningar, tsunamis osv. Däremot ser man buddhismen som en klok lära och de flesta kombinerar alltså de båda. Templet var däremot inte så mycket att se, utan vi for ganska snart vidare mot stopp nummer två.

Detta visade sig vara ett buddhisttempel med 1001 buddhastatyer. Som van asienresenär, så har jag ju sett platser med både fler och större buddhor, men visst var det lite coolt. Det var en sittande Buddha i mitten, som sedan var omgiven av 500 stående buddhor på varje sida. Masseffekten var som sagt cool, men jag har lite sett mig mätt på det där med buddhisttempel och rökelse, så jag gled igenom templet lite snabbt och satte mig i solen en stund i stället.

Sista anhalt var det äldsta buddhisttemplet i Japan, Kyomizuderatemplet, som har rötter ända från 600-talet. Ryktet säger att en munk fick i uppdrag att hitta det rena vattnets källa och han följde då en flod från havet upp i bergen. Där hittade han en källa med rent klart vatten och här byggde han en liten hydda. Flera hundra år senare bodde det fortfarande en präst (eller munk) i hyddan och när en lokal herreman offrade djur för att hans fru skulle kunna föda barn smärtfritt, blev prästen upprörda och upplyste herremannen och hans fru om att allt liv är heligt. Både herren och frun blev så fyllda av ånger att de genast gav upp sitt liv i lyx och byggde det tempel som alltså än idag står vid källan på bergets sluttning. Templet sägs innehålla reliker av de tre (prästen, herren och frun), men själva templet är bara öppet en gång var 33:e år, så vi var antingen 13 år för sena eller 20 år för tidiga för att titta på dem.

Det mest spännande var nog ändå den otroliga mängd människor och bussar som försökte kämpa om utrymmet. Det tog oss 40 minuter att åka från vägen upp till en plats där vi kunde hoppa av bussen. Och då var bussen ändå inte uppe vid bussparkeringen. Sedan trängde vi oss fram genom en miljard människor (helt sant, jag räknade dem allihop) för att komma fram till entrén på templet. Kyoto är tydligen ett populärt resmål för skolelever och just idag, just precis när vi var där, verkade samtliga gymnasieklasser i Japan har bestämt sig för att hälsa på. Mitt bland alla turister och skolbarn fanns också en ansenlig mängd geishor som var på väg till eller ifrån templet. Kyoto är känt för sina geishor och här finns en ansedd skola som utbildar både män och kvinnor i den ädla konsten att var värd. Jag antar att det var den skolan som hade klassutflykt…

Längst uppe på toppen kände jag plötsligt hur blodsockret bara rann ut i tårna. Värmen, klättringen upp för berget (jag var givetvis snabbast) och folkmassan blev bara för mycket, så när guiden sa att vi hade 20 minuter på oss att ta oss till bussen, så gick jag helt enkelt ut från templet och köpte mig en glass istället. Det var gott. Sedan strosade jag ner mot bussparkeringen och tittade på folk. Inte bara på geishorna, jag lovar. Bussparkeringen var naturligtvis helt full av bussar och någonstans i detta hav fanns alltså vår buss. Efter att ha letat en liten stund hittade jag rätt. Givetvis var jag först vid bussen. Ungefär en kvart efter utsatt tid var ändå alla på plats och vi kunde börja försöka tråckla oss ut från parkeringen och tillbaks till stationen för tågresan ”hem” till Osaka.

Vi började dagen på pendeltåg i rusningstrafik strax för 8 och vi avslutade dagen på pendeltåg i rusningstrafik strax efter 18. Största skillnaden var att jag nu inte luktade lika gott under armarna. Kanske var det därför jag upplevde det som mindre trångt på vägen hem. Väl i Osaka lunkade jag mot hotellet, men hann med ett stopp på en Italiensk restaurang på vägen. Jag ger den en femma på Carbonaraskalan. Har ätit bättre carbonara både i Italien, Sverige och faktiskt även i Indien. Men det var gott med lite mat och de hade dessutom San Pellegrino – kanske världens godaste mineralvatten.

Nu är jag trött, trött, trött, men i morgon har jag ingen tid att passa. Jag antar att de slänger ut mig från hotellet runt 11, men sedan skall jag bara ta mig till Tokyo. Jag har inte bokat någon biljett till Tokyo, men jag litar på att det går tåg även i morgon.

God natt!