Idag är det alltså dag 6 i Japan och första dagen i Osaka. Eftersom det är resor till andra ställen som gäller de närmsta dagarna, så var det idag som Osaka skulle ses. Det fanns ett par saker som jag hade spetsat in mig på: utsiktstornet, turistkvarteren i Namba samt det medeltida Osaka slott. Men först behövde jag boka lite tågbiljetter. Det visade sig att ninjamuséet inte hade någon ninjashow på måndagar, så det blir Hiroshima i morgon och ninjatempel på tisdag. I båda fallen behöver jag boka tåg biljetter och jag började dagen med en halvtimme hos conciergen för att lista ut hur jag skulle boka och vilka vägar jag skulle åka. Conciergen var väldigt trevlig och hjälpsam, men det är ju hennes jobb, så till sist var jag laddad med kartor och tidtabeller.

Jag började med utsiktstornet. Det ligger inte långt från Osaka central, så det passade bra. Det var kyligt i Osaka idag och på förmiddagen var det förutom kyla och snålblåst, dessutom regn. Så jag navigerade, bara delvis fel, genom Osakas gator och kände mig märkligt uppmuntrad av det bistra vädret. Rosig om kinderna kom jag till sist fram till huset med utsikten, eller ”floating garden” det heter. Det här med att skylta på engelska verkar vara något som bara är populärt i Tokyo och det tog en stund innan jag hittade in i rätt ingång. Som tur var fanns det bara två knappar i hissen: upp och ner. Hissen gick bara till 35:e våningen, men å andra sidan var det glasväggar så det blev en hisnande (he, he) färd i alla fall. Uppe på 35:e våningen gick jag fel igen, men kom så småningom in i rätt fålla och fram till en rulltrappa. Rulltrappan gick från ett hus på våning 35, upp till ett annat hus på våning 39. Och givetvis var det glasväggar. Inget för den höjdrädde, med andra ord. Väl uppe på observationsdäck (typ våning 42), så hade både vind och regn tagit lite extra fart. Det blev en rätt kort tur där uppe innan jag gick ner till caféet på våning 40 och åt lite glass istället.

Efter tornet gick jag för att köpa biljetter. Jag tänkte vara lite modig och köpa Shinkansenbiljetten i en automat istället för i kassan. Det tog några omstarter, men till sist stod jag där med en biljett klockan 8.17 i morgon bitti. Det blir tidigt i morgon… Stärkt av framgången stegade jag mot tunnelbanan för att åka och köpa den andra biljetten – den till ninjamuséet. Den tågsträckan trafikeras av en annan operatör, så jag var tvungen att åka till DERAS station för att köpa biljetten. Nu upptäckte jag precis hur mycket sämre skyltat det är i Osaka jämfört med Tokyo. Det finns massor av information, men bara på japanska. Dessutom är tunnelbanan i Osaka lite lurig. Linjerna ligger som ett rutnät och om man vill åka på diagonalen så måste man byta. Men alla linjer stannar inte på alla ställen, så det gäller att hålla tungan i rätt mun. Nu skulle jag bara fyra hållplatser söderut med en linje, så det var ju inte så svårt. Det svåra visade sig vara att hitta rätt station. EN tunnelbanelinje går från Osaka Station. Sedan finns det tre eller fyra stationer till som sitter ihop i samma gigantiska nät av tunnlar, men hur hittar man rätt station för rätt linje? Man läser informationen. På japanska. Efter att ha gått fram och tillbaka ett par gånger hittade jag dock rätt linje och rätt station och kunde åka mina fyra hållplatser.

Namba är stadsdelen som gäller för mat och nöjen i Osaka och det finns massor med affärer och gågator att ströva runt på. Men först ville jag köpa min tågbiljett, så jag vimlade runt en stund för att hitta rätt tågstation. Det fanns tre (tror jag) och de satt ihop i tunnlar, men nu hade jag ju övat så det gick rätt fort. Det var inte heller några problem att hitta biljettluckan för att köpa biljetten, men där tog det stopp. Jag VILLE köpa en biljett från Tsuruhasi till Iga Kobe på tisdag klockan 9.13. Svaret jag fick var att det inte går några tåg mellan Namba och Tsuruhashi. ”Men jag vill inte åka till Tsuruhasi nu” sa jag. ”Du måste ta tunnelbanan” sa mannen i kassan. Mest på japanska, men han visade väldigt pedagogiskt på tunnelbanans tidtabell. Då pekade jag uppfodrande på pappret som den trevliga conciergen skrivit på japanska (och som mannen i kassan dittills helt ignorerat). Då sken han upp. ”Aha. Tu-ues-day?”. ”Hai” svarade jag och tackade tyst skaparna av TV-serien Shogun. Då gick det ju bra att köpa en biljett. Pust.

SEDAN gick jag ut och vimlade lite i Namba. Det fanns väldigt mycket folk i Namba. Misstänker att det var väldigt mycket turister, men det var inte många västerlänningar. Det är tydligen sista dagen på vår-lovet för japanska skolbarn idag, så många japaner passar på att turista lite. Det finns massor att se i Namba, men ingenting som egentligen intresserar mig, så efter att ha ätit en fantastiskt god sushilunch på ett sånt där ställe där man sitter vid en disk och pratar med sushikocken (ingen pratade engelska, men det gick bra ändå), så styrde jag stegen mot Osakaslottet. Eftersom jag utvecklat en viss aversion mot tunnelbanan i Osaka, så bestämde jag mig för att gå dit. Det var ju ändå bara drygt 5 km. Nu var dessutom vädret bättre och mellan husen bet inte vinden lika mycket. Så det blev en timmes promenad genom staden med solsken och spännande vyer innan jag kom fram till Osakaslottet.

Slottet är inte original. Det har intagits och brunnit ett antal gånger, men varje gång har man byggt upp det igen. Det är lite imponerande att det har blivit intaget med tanke på de gigantiska murar och vallgravar som omgav slottet. Jag ser framför mig en väldig armé av samurajer som stormar murarna och välter ner jättelika träkonstruktioner för att ha som broar över vallgraven och sedan hjältemodigt klättrar på sina fallna kamrater för att ta sig över murarna. Och på andra sidan väntar ännu en vallgrav och ännu högre murar. Det var tufft att vara samuraj på 1600-talet. Jag behövde ju inte jobba riktigt lika hårt, utan bara vada genom horder av japanska turister (och ett och annat bröllopsfölje) för att komma in till själva slottet. Väl där var det en lång kö för att köpa biljett så att man kunde ställa sig i kö för att komma in. Just där och då kände jag inte att det var värt besväret, så jag tog lite bilder och började promenaden till hotellet. Bara 4km den här gången. På vägen ut från slottet (det var samma väg som in om man inte ville hoppa från muren) slogs jag av tanken att det var samma folk som byggde de här jättelika murarna och valven som nu har dille på att göra allt så pyttigt som det bara går. Undrar vad som gick snett.

På väg till hotellet passerade jag ett taxitorg och så har jag prövat att åka taxi i Japan också. Det kostade typ 80 kr och var så väldigt mycket värt det. Efter att ha mest gått omkring i 7 timmar tog jag mig en lutare på rummet innan jag gav mig ut igen. Dels ville jag kolla hur jag skall gå i morgon bitti (det blir väldigt tidigt) och dels ville jag äta lite middag. Middagen intog jag på ett litet ställe i en gränd i den underjordiska staden. Det var också ett sånt där ställe där man sitter hos kocken i köket, men här stekte man rätt mycket, så atmosfären var tät och genuin. De hade inte heller någon meny på engelska och inga bilder att titta på, men kyparen (eller vad man skall kalla honom) tog med mig ut utanför restaurangen där det fanns lite exempel på rätter man kunde beställa. Det enda jag med säkerhet kunde identifiera var nudlar, så det fick bli såna. Det var gott, men ganska starkt och när de sett min pinnteknik kom de ut med en gaffel till mig. Tack för den.

Nu blir det sängen för i morgon ringer klockan 06.00 för en heldag på äventyr i Hiroshima och kanske Himeji, beroende på om jag lyckas hitta dit…