Dag fem i Japan redan… Det känns som om jag landade igår, men samtidigt som om jag varit här i flera månader. Det blir lätt intensivt när man är ute och flänger på egen hand. Idag blev det dock en lite lugnare dag, eftersom det var en resdag. Ingen väckarklocka, tack och lov, utan god sömn fram till strax efter åtta på morgonen. Sedan ner och äta lite frukost. Tyvärr lyckades jag, för första gången, glömma mitt nyckelkort på rummet, så jag fick börja min resdag med att be om hjälp att komma in i rummet. När jag var i Kanada glömde jag kortet på rummet två gånger och båda gångerna fick jag helt enkelt ett nytt kort (så jag hade tre kort när jag checkade ut). Här var man lite mer försiktiga och en av flickorna (de ser så himla unga ut) i receptionen fick gå med mig upp på rummet. För att låsa upp det alltså. Sedan kunde jag äta frukost i lugn och ro.

Efter packningen hade jag lite för mycket tid kvar för att checka ut och åka direkt, så jag spelade lite spel. När jag var färdig hade jag givetvis spelat spel lite för länge, så nu började det bli lite småbrottom. Eftersom jag blev lite nervös på tiden, så tänkte jag att jag skulle ta en taxi till stationen istället för att åka kommunalt, så jag bad flickan i receptionen att beställa en taxi åt mig under tiden jag checkade ut. Det var tydligen väldigt besvärligt. Efter att ha letat efter orden en liten stund vände sig flickan till pojken och så pratade de på japanska ett tag. Sedan frågade pojken om jag verkligen ville ha en taxi. Hurså, undrade jag. Det är ju väldigt dyrt med taxi. Det kostar 400 yen att beställa en taxi till hotellet (400 yen är alltså ungefär 27 kronor) och sedan kostar det säkert 3000-4000 yen att åka ända till Shinagawa-stationen. En snabb titt på klockan sa att det inte var riktigt så illa med tiden som jag trodde (utcheckningen gick väldigt fort), så jag bad dem låta bli att beställa en taxi och promenerade ner till Shibuya Station och tog tåget till Shinagawa Station istället.

Som alltid när jag får bråttom så var jag alldeles för tidig på plats och satte mig på perrongen för att vänta på tåget. 20 hela minuter! Det hann avgå 6 Shinkansen på den tiden… Strax innan tåget skulle gå dök det upp ett gäng västerlänningar med gitarrfodral på ryggarna. En utav dem såg ut som en riktig gammal rocklegend och han luktade som om han fortfarande levde rockarlivet. De övriga i bandet så mer ordningsamma ut. Med gruppen kom en hel hög med autografjägare som viftade med pennor och tog bilder hej för det vilda. Svensk som jag är låtsades jag inte om uppståndelsen, men jag kunde ju inte låta bli att undra vem det kunde vara. På tåget gick jag ut på Internet och såg då att Bob Dylan spelade i Tokyo på fredagen. Tänk om det var Dylan jag sett på perrongen. Utan att känna igen honom!! Vilken skam… Resan mellan Tokyo och Osaka satt jag sedan och grubblade över om jag skulle våga smyga fram och ta en bild på kanske-Dylan. Precis som när jag åkte snabbtåg i Taiwan var det inte så mycket att se genom fönstret. Många tunnlar blir det när rälsen måste vara precis rak. Resan tog knappt 2½ timme och när vi hoppade av lyckades jag få reda på att det INTE var Bob Dylan som jag åkt med, utan en snubbe som heter Jeff Beck. Vet du inte vem Jeff Beck är? Det är ok, det vet inte jag heller, men du kan lyssna och titta på honom här. Fast han såg ännu mer sliten ut nu.

I Osaka stannar inte Shinkansentågen på centralstationen, eftersom det var alldeles för dyrt att bygga banan mitt inne i stan. Istället stannar den på stationen Shin-Osaka, som ligger drygt tre kilometer från centralstationen. Men det är ju inga problem, det är bara att hoppa på ett lokaltåg och åka i fem minuter så är man på plats. Det är inte väldigt tydligt skyltat på japanska tågstationer, om man nu inte kan japanska förstås, så det blev lite förvirrat när jag letade mig fram. Till sist kom jag i alla fall ut ur Shinkansen-området av stationen och hamnade i lokaltågavdelningen. Där letade jag förtvivlat efter någonstans att köpa biljetter, men det fanns inte. Inte en endaste liten automat. När jag virrat omkring i säkert 10 minuter insåg jag att jag redan hade passerat biljettspärren och att min Shinkansenbiljett tydligen även gällde på lokaltåget. Så jag gick ner på perrongen där det stod Osaka. Precis när jag kom ut på perrongen kom ett tåg. Någon började rabbla något på japanska i högtalaren och på en stor skylt blinkade krumelurer som förmodligen talade om vart tåget skulle. Tyvärr var det ingen som kunde berätta detta på engelska, så jag vågade inte ta tåget. Istället letade jag upp en skylt och försökte uttyda vart de olika tågen gick. Det visade sig att ALLA tåg på den här perrongen stannade i Osaka, så det var bara att kliva på nästa tåg.

Ny stad, ny station. Osaka Central är inte så mycket en tågstation som ett gigantiskt köpcentrum. Alldeles full med folk som är på väg någonstans är det också. Det är alltid lite lurigt att navigera skyndande folksamlingar med en stor väska i släptåg, men efter lite trixande tog jag mig ut genom den södra entrén och kunde börja leta mig mellan skyskraporna till hotellet. Det är inte så långt från stationen till hotellet, men GPS:en trivs inte så bra mellan alla höga hus, så det tog en stund innan jag var övertygad om att jag faktiskt var på rätt ställe. Men när jag väl kommit fram till det var det inga problem att hitta hotellet.
Det här hotellet har jag beställt genom British Airways. Jag får ju poäng när jag flyger, men vi kan inte utnyttja dem för att boka flyg eftersom vi bokar via resebyrån (det gick i alla fall inte när jag provade). Så, istället för att bara samla poängen på hög tänkte jag att jag kunde boka hotell med dem istället. Det var därför hotellen på den här resan blev så billiga… En bieffekt av att boka hotellet via British Airways är att jag numera går under namnet ZZ Nilsson från landet Unknown och jag har ett brittiskt telefonnummer. Hmm. En annan bieffekt är att hotellet är betydligt mer business än DormyInn där jag bodde i Tokyo. Här är det Ana Crowne Plaza som gäller och minst en stjärna till jämfört med det lite mysigare Dormy. Rummet är större den här gången, men inte mycket. Fint är det däremot. Och det finns en stor foajé med en riktig concierge som kan hjälpa till att boka saker (och förmodligen beställa taxi).

Planen här i Osaka blir förmodligen så här: I morgon skall jag skrota runt lite i Osaka, titta på den svävande trädgården, kanske något museum, men i princip mest undvika regnet. På måndag hoppas jag komma iväg till Iga-Ueno och titta på ninjamuseet. Det finns ingen guidad tur dit, men jag skall nog hitta på något. På tisdag ser det ut att bli en helt fristående resa till Hiroshima. Conciergen såg lite förvånad ut när jag frågade om jag kunde boka ett tåg som INTE var Shinkansen. ”Det kommer ta jättelång tid” sa hon. Jag tycker tre timmar är helt ok och så får jag se lite mer av Japan också. På onsdag blir det sedan en guidad tur till Kyoto. Det finns mycket att se där, så det kändes bättre att ha det lite organiserat. På torsdag åker jag tillbaks till Tokyo och om precis en vecka, lördagen den 12:e så åker jag hem till Indien igen. Spännande!