Glöm inte spana in alla fina bilder från dagen!

Den här dagen började ursligt tidigt. Redan klockan 6.30 ringde väckarklockan och den inre mat- och sovklockan har inte lyckats anpassa sig så mycket ännu. Det kändes som om det var mitt i natten! Vad är det då för tidsskillnad till Japan? Det är så mycket som 3,5 timme. Från Indien. Från Sverige blir det 7 timmar. Nu kommer jag ju inte direkt från Sverige, men 3,5 timmar känns ändå i den gamla kolan…

Frukosten på hotellet öppnar klockan 7 på morgonen och jag behövde gå absolut senast 7.20 för att hinna ta mig till Cerulean Tower för pick-up inför dagens tur till Mount Fuji. Det innebar, som ni säkert förstår en något snabb frukost med löparskorna på och sedan iväg. Givetvis skyndade jag mig för mycket och fick stå och vänta utanför Cerulean Tower i drygt 10 minuter. Det höll på att sluta illa, eftersom grabbarna jag stod och väntade med INTE skulle till Fuji-san. De skulle ut på äventyrscykling. Jag tyckte de hade lite lustiga kläder på sig. Tanken var att jag inte skulle stå utanför hotellet och vänta, utan gå in i foajén. Det gjorde jag prick 7.40 och där möttes jag av pick-up-guiden. När alla var introducerade till sina respektive turer (det var några stycken) gick vi ut till bussen. Det visade sig då att jag ändå stått vid rätt buss. Ja, ja.

Bussen var ju inte vår turbuss, utan bara en pick-up-buss som tog oss till bussterminalen. Där skulle vi ta lappen vi fått i foajén och ge till en liten tant bakom en disk, så fick vi en ny lapp där det stod att jag skulle sitta på plats 2C på buss nummer 6. På grund av ombyggnad kunde bara buss 1-4 stå inne på terminalen, så om jag bara kunde vänta till strax efter 9 så skulle jag få gå ombord och man bad så mycket om ursäkt för denna försening. Eftersom det var en kvart kvar, så sprang jag upp i terminalen och köpte en kopp kaffe. När jag kom ner till gaten igen, så hade kaos utbrutit. Ett par hundra personer hade plötsligt dykt upp från ingenstans och stod nu i lite blandade köer för att checka in till sina turer. Det här med ködisciplin är ju som bekant lite olika i olika länder och de stackars små japanskorna försökte förtvivlat att bringa ordning när sydeuropéer, indier och asiater vimlade runt och försökte komma först i någon kö, oavsett vilken, så de kunde få utlopp för sina frustrationer. Ett äldre amerikanskt par ventilerade högljutt sitt missnöje samtidigt som några ynglingar från Tyskland roade sig med att sprida felaktig information. Väldigt underhållande förvisso, men det gick lite för mycket tid. Till sist hade i alla fall alla checkat in och så småningom hade också alla förstått vilken buss de skulle gå på och så kunde äntligen buss 6 köra in på terminalen. Pust. Bara 50 minuter försenade styrde vi så kosan mot Mt. Fuji!

Färden ut till Fuji-san tog ungefär 1,5 timme och på vägen berättade vår engelsktalande guide att Fuji förmodligen var en eldgudinna som dyrkades av folket som bodde runt berget innan japanerna kom dit och drev bort dem. Det var ungefär den informationen vi fick innan guidningen övergick i en redogörelse av Japans nuvarande ekonomiska situation och filosofiska utlägg kring om det var bra eller dåligt att Tokyo skall arrangera OS 2020 och hur svårt det är att väga ekonomi mot naturpåverkan när det gäller kärnkraft. Bitvis intressant. Mitt i det här fick vi reda på att dagens program ändrats på grund av en lavin i bergen. Eftersom det dessutom blåste hårt kunde vi varken åka båt eller linbana, men vi kunde få se akvariet. Eller något museum. Tråkigt sånt…
Väl framme vid bergets fot frågade plötsligt guiden om vi kunde hålla oss i 10 minuter till eftersom det inte var så mycket kö vid linbanan. Förvånade över att linbanan plötsligt öppnat igen bedyrade vi alla att vi skulle hålla oss, så vi åkte förbi alla de andra bussarna (8 bussar skulle göra samma tur idag) och for vidare mot linbanan. Det var mycket riktigt ingen kö till linbanan utan vi kunde lätt och fint glida igenom och upp på en bergstopp där vi hade en magnifik utsikt över Fuji-san. Eller i alla fall den del av berget som inte var insvept i moln. Men vi såg i alla fall 70-80% av Fuji, sa guiden, igår såg man ingenting så vi kunde skatta oss lyckliga. Ja, ja. Där vi var sken i alla fall solen och det var riktigt trevligt på toppen.

Berget vi åkte upp på hette Kichi-kichi. Namnet har det fått av ljudet när man tänder eld med flinta och stål och det kommer sig av en gammal japansk fabel från området. Sagan handlar om en tvättbjörn och en kanin som bor hos ett gammalt par. En dag får tvättbjörnen spatt och har ihjäl den gamla damen och kaninen blir mycket upprörd. Hon bestämmer sig för att hämnas på tvättbjörnen och börjar med att tända eld på ett knippe ved som tvättbjörnen bär på ryggen. Därav namnet kichi-kichi, som alltså är ljudet av kaninens försök att tända eld på tvättbjörnens rygg. Tvättbjörnen dog inte av det försöket, utan blev bara svårt bränd på ryggen. Då byggde kaninen en båt av lera som hon lurade ner tvättbjörnen i. Tvättbjörnen åkte ut med båten på sjön, där den löstes upp och sjönk så att tvättbjörnen drunknade och dog. Det är oklart var sensmoralen i sagan är eller varför tvättbjörnen helt plötsligt glömt hur man simmar, men så förklarade i alla fall guiden namnet på berget.

Efter linbanan var det lunch. Japansk lunch. Inte bara i portionsstorlek, alltså, utan även innehåll. Det var som vanligt gott men lite pyttigt. Jag hamnade vi singelbordet – alltså bordet med folk som reste på egen hand. Där identifierade jag snabbt en typisk svensk brytning vid min sida. Det var Hans från Lund som var ute på äventyr medans frugan var på seminarium i Tokyo. Trevligt att prata svenska en stund, även om det var med en skåning… Efter lunchen letade svenskarna upp lite kaffe och sedan äntrade vi båten som skulle ta oss runt på sjön. Även denna gång blev vi lite förvånade att båtturen plötsligt blev av, men man skådar ju inte given häst i munnen utan vi gled ut i snålblåsten och bjöds på ytterligare en fin vy av Fuji. Efter båtturen hoppade vi upp i bussen igen för att åka till hill station number 1. Egentligen skulle vi åkt till hill station number 5, som ligger på 2300 meters höjd, men på grund av lavinen kom vi bara till ettan. På vägen dit förklarade guiden att man inte kunde se något av berget från hill station 1, så vi skulle bara stanna ett litet kort tag. Ett kort tag senare åkte vi vidare mot den lilla staden Hakone för turens sista stopp.

Nu visade det sig att det var i Hakone vi skulle åkt båt, men där blåste det alltså för mycket. Eftersom det inte blev någon båttur så hade vi inte så mycket att göra i Hakone, men vi var tvungna att åka dit, för det ingick ju i turen. Vi fick också reda på att vi hade åkt upp i en annan linbana, eftersom den de brukar använda var stängd på grund av vinden. Vi hade också gjort allting i fel ordning. Det bar helt enkelt inte många rätt.

Hakone var ungefär lika intressant som guiden sagt, men inne i souvenirshopen hittade jag en automat som för bara 360 yen gav mig två rykande heta varmkorvar med bröd, senap OCH ketchup. Underbart. Det var i och för sig väldigt små varmkorvar, men ändå. Ur en automat! Jag blev så lycklig att Hans kände sig tvingad att berätta för hela bussen hur glad jag blivit. Jag tror inte någon riktigt förstod storheten i det hela. Fåniga utlänningar…

Bussresan hem satt Hans och jag och pratade om våra resor runt världen och jag fixade i ordning lite bilder till bloggen. En synnerligen bra dag slutar nu på en liten italiensk restaurang som jag precis upptäckt tvärs över gatan från hotellet. Om du/ni vill åka till Tokyo någon gång kan jag verkligen rekommendera området mellan Shibuya och Harajuku. Hur mysigt som helst. Och om ni kommer hit, försök hitta ner i källaren till Pasta House Pancontomate. Risotton är fantastiskt god och musiken är skönt laid back pianojazz. Personalen pratar ingen som helst engelska, men det är som vanligt inget hinder. Det intressanta är att de fullständigt obesvärat pratar japanska med mig, trots att jag inte förstår ett endaste ord.

I morgon packar jag min väska och reser till Osaka. Jag börjar ju kunna Tokyo nu, så det är verkligen dags. Shinkansen, baby! Here I come!!