Det var länge sedan jag skrev blogg nu. Det har varit ovanligt mycket de senaste veckorna… vänta… månaderna är det ju faktiskt nu, så det har inte blivit av att jag skrivit något. Ärligt talat har ju inspirationen inte heller varit den bästa. Men nu är läget lite mer normalt igen, så då tänkte jag ta mig samman och skriva något.

Resan till Kanada var fantastiskt trevlig. Jag gjorde i princip ingenting annat än ströva omkring i centrala Toronto, shoppa i bokhandlar och ligga och läsa böcker och serietidningar på hotellrummet. Och så åt jag på olika restauranger varje måltid också. Väldigt avslappnande och vilsamt efter en ärligt talat ganska intensiv start på 2014 – en start som ju egentligen började förra året med en lite komprimerad jul följt av nyår i Singapore. I år har jag hittills varit i Singapore, Sverige och Kanada, förutom i Indien då. Det har varit besök från Sverige och en revision av jobbet vilket lett till rätt mycket jobb med att säkra upp processer och dokumentation. Egentligen ingenting som är särskilt ansträngande, men lagt på hög blev det till sist lite jobbigt. Skönt då med en vecka i Kanada och massor av medaljer i vinter OS J

På vägen hem från Kanada satt jag och funderade över vad som är normalt. Det är ju ett så otroligt relativt begrepp. I Toronto verkade det till exempel vara fullt normalt att diskutera ishockey med den hemlösa lodisen som satt och tiggde utanför McDonalds. Jag säger ”normalt”, för det hände flera gånger under veckan jag var där (McDonalds låg på vägen till köpcentret där jag provade mig igenom alla restauranger). Man lägger en slant i pappmuggen som han håller, pratar lite om NHL och hoppas att kylan skall ge med sig innan man skyndar vidare till kontoret. Inget konstigt alls. Full normalt. Hur ofta händer det i Sverige?

När jag kommer ”hem” till Hyderabad, möts jag vid flygplatsen klockan 5 på morgonen av en leende Azmath som önskar mig välkommen tillbaks. Han tar mina väskor (jag har försökt stoppa honom , men då ser han så bedrövad ut att jag känner mig som om jag sparkat på en hundvalp) och så går vi mot bilen. Jag brukar fråga om det hänt något sedan jag var i Indien sist och han svarar alltid att allt är som vanligt. Fast sedan kanske det dyker upp att det varit strejk och upplopp i stan, eller någon bomb som briserat någonstans, eller, som den här gången, att den lokala regeringen avgått i protest. Jag har kommit fram till att allt det där inte händer i Azmaths värld. Det händer i och för sig i Hyderabad, men det har ingen direkt bäring på hans verklighet och därmed är det ointressant.

När jag kommit ”hem” till lägenheten, som betalas av företaget, så får jag några timmars sömn innan Vijya kommer. Även hon hälsar med ett glatt ”good morning, sir” innan hon tar sig ann den grannlaga uppgiften att packa upp mina väskor, tvätta mina kläder, diska min disk och städa min lägenhet. Hon plockar också fram kläder inför morgondagens arbete och gör i ordning juice till frukost innan hon ger sig av hemåt igen. Jag ser ingenting av det där, för just den här söndagen så ger jag mig ut för att äta brunch med några svenskar på det femstjärniga hotellet Westin. Brunchen är en buffé där man får äta hur mycket man vill under fyra timmar för 200 kr. Jag är inte så hungrig den här gången (resan från Kanada tog 26 timmar så jag är lite sliten), utan nöjer mig med lite grillade skaldjur, lite pasta och en kaffe latte. För det betalar jag alltså en femtedel av vad Vijya har i månadslön. Och det är fullt normalt. Inget konstigt alls.

Den här veckan är Emma på besök från Sverige. Hon bor också på Westin och för att hon skall kunna ta sig runt i stan, så får hon låna Urbans bil och chaufför. Det går så bra, eftersom Urban och familjen är på solsemester i Chennai med lite släkt den här veckan. Fullt normalt. Emma hade med sig lite müsli och kaffe från Sverige, vilket förgyller mina kvällar. Det är ju så att jag inte äter någon middag när jag kommer hem. Jag äter lunch på jobbet och sedan blir det för det mesta lite müsli på kvällen. Helt normalt det också. I mitt liv.

I måndags dog Internet hemma och har inte kommit tillbaks ännu. Inget ovanligt i det heller. Det är lika normalt som att strömmen går ett par, tre gånger om dagen och att jag vaknar klockan 5.50 varje morgon och lyssnar på morgonbönen. Jag vaknar alltså inte av morgonbönen, men jag vaknar nästan alltid strax före och lyssnar på den. Just nu är det en kille som sjunger väldigt mycket som är böneutropare. Det är nästan så att det inte är falskt, men jag tycker det verkar som om han hittar på lite egna ord istället för de vanliga ”Allah akhbar”. Ja, ja. Det är fullt normalt.

Eftersom resan till Kanada är avklarad, har jag nu bokat nästa resa. Den går till Japan i slutet av mars och det skall bli jättespännande. Jag upptäckte att jag hade en massa bonusnätter på hotell efter tidigare resor, så allt boende blev i princip ”gratis” (dvs, jag har redan betalt för det). Det i sin tur innebar att jag kunde kosta på mig en lite dyrare flygbiljett till Japan med Malaysian Airways. Alltid trevligt med lite extra benutrymme. Det slår mig att jag upplever det som fullt normalt att boka en två veckors resa till Japan med ekonomi-plus biljett. Inget konstigt alls.

I princip inget av det jag beskrivit här ovan hade känts ”normalt” för två år sedan. Inget av det kommer förmodligen vara normalt om ett år när jag sitter hemma i Sverige med min vanliga lön i en lägenhet som jag måste betala (och städa) själv. Normalt är relativt och det varierar otroligt mycket över tid, från plats till plats och för olika människor. När vi försöker förklara för svenskarna på jobbet hur de måste tänka för att kunna jobba effektivt med sina indiska ingenjörer brukar vi berätta för dem att det inte är indierna som är konstiga. Det är faktiskt vi svenskar. För majoriteten av jordens befolkning ter sig förmodligen mitt liv hemma i Sverige som mer onormalt än mitt liv här i Indien. Det är onormalt att jag med mitt jobb och min lön inte har råd att ha någon som städar hemma. Det är också lite udda att jag inte vill ha en chaufför som kör min bil och fixar saker åt mig så jag kan fokusera på jobbet. Det är helt otroligt udda att jag spelar bastuba i en orkester och ägnar så mycket tid åt scouting. Men det konstigaste av allt är nog ändå att jag, snart 42 år gammal, bor ensam, aldrig har varit gift och inte har några barn. Det är väldigt onormalt. Inte i Sverige, kanske, men i Indien så är nog de flesta övertygade om att det är något seriöst fel på mig.

Så normer är svårt och föränderligt. Man kan anpassa sig till det mesta, det mesta kan bli normalt över tiden. Det som är jobbigt är att flytta sig mellan normerna, att bryta sina mönster och hamna i något nytt ”normalt”. Det var jobbigt att flytta hit till Indien och det kommer förmodligen bli nästan lika jobbigt att flytta tillbaks till Sverige och komma tillbaks till mina gamla normer. Fast helt tillbaks kommer jag ju aldrig. Varje dag av våra liv stoppas in i våra normpaket och det som kan vara normalt växer. Jag tror att jag, i alla fall under en tid framöver, kommer uppleva Sverige som lugnt och tyst på ett annat sätt än förut. Folkmassan i Nordstan kommer inte vara så jobbig och trafiken kommer kännas städad och lugn. Och precis allting kommer kännas onödigt dyrt. Normalt, fast inte riktigt samma normalt som innan jag åkte till Indien med andra ord.