Den sjätte dagen på vårt äventyr i Indien började alldeles på tok för tidigt. Klockan 4.45 ringde min väckarklocka. Varför så tidigt, kan man undra. Jo, för att jag skulle komma ur sängen och vakna ordentligt så jag kunde kolla att mina damer var vakna klockan 5, naturligtvis. Båda damerna var uppe och klockan 5.30 stod vi i lobbyn på det fina hotellet med våra frukostpaket i handen och väntade på vår bil. Det måste vara lite otacksamt för honom att jobba för tre svenskar för han var inte många sekunder försenad innan vi började efterlysa honom. En indier hade förmodligen inte märkt något alls, men vi svenskar tittade oroligt på klockan och undrade vart han tagit vägen klockan 5.32. Såna är vi.
Klockan 5.32 är det mörkt i Indien. Alltså började vi vår långa färd mot Hyderabad med att köra i mörker genom en inte särskilt öde stad i Indien. I Indien finns inga gatlyktor, men det är ok för all mötande trafik kör med helljuset på. Väldigt sympatiskt. Däremot har cyklar, hästdragna turistkärror och kor inget ljus på sig, så det är ltie spännande att navigera genom de smala gatorna i mörkret. Som tur var hade vi en skicklig chaufför som fick oss helskinnade genom stan och upp på den bro som vi satt fast på i nästan en timme i tisdags. Nu gick det mycket smidigare och på bara 20 minuter var vi ute på den ödsliga motorvägen och körde norrut precis på sekundmetern i laglig hastighet. När så solen började kisa genom morgondiset packade vi upp våra frukostpaket. De bestod av två trekantsmackor, en banan, ett äpple, en chokladdonut, en giffel med mandel på, ett paket mangojuice och en liten flaska vatten. Avsaknaden av kaffe störde mitt resesällskap, men å andra sidan ratades det mesta i lådan av en eller annan person, så kaffet kanske inte var största problemet. Färden upp för motorvägen blev ungefär lika händelserik som färden ner: Långa tomma kilometer av bred motorväg med en och annan vägtull som enda avbrott. Strax norr om Agra åkte vi förbi en nästan tom buss och här och där på vägen såg vi sedan folk som stod och väntade på att bli upplockade längs vägen. Det fanns inga busshållplatser och bussen skulle alltså stanna mitt på motorvägen, men det här är Indien och då gör man så gott man kan.
Vi anlände så till Delhi två timmar tidigare än jag fruktat, eller strax efter 8. Ända oron var om vi skulle lyckas ta oss igenom morgonrusningen och komma till flygplatsen i så god tid att vi skulle slippa stressa med incheckningen. Vi hade inte behövt oroa oss. Visst var det mycket trafik, men det flöt på bra och avståndet till flygplatsen var faktiskt mycket kortare än jag hade trott efter nedresan. Alltså kom vi i god tid till flyget och kunde checka in i lugn och ro. Vilket kanske var tur, för vårt bagage hade övervikt. Det visade sig att vi bara fick ha 15 kg bagage per person, inte 20 som jag trodde. Det blev 220kr i övervikt och lite extra strul, men sedan gled vi igenom säkerhetskontrollen och hamnade på ett kaffeställe inne på terminalen. Det blev kaffe, lite fönstershopping och bokläsning innan vi klev ombord på planet, där Ann-Charlotte genast noterade att det fanns ju roliga saker att köpa på ”tax-free”. Det är givetvis inte tax-free på inrikesresor, men det fanns i alla fall lite roliga presenter till alla barnbarn. Man skall aldrig försätta en chans att köpa julklappar…
Vi landade i Hyderabad strax före 14.30 och efter lite väntan på väskorna kom vi så ut och mötte Azmath, min chaufför. Han var väldigt glad att äntligen få träffa min mamma, även om varken han eller mamman sa så mycket. På vägen in till stan tittade damerna förundrat på de intressanta klippformationerna och pratade om hur ren luften var jämfört med Delhi. Sedan kom vi fram till Hypercity, eller Indiens svar på Ica Maxi. Mamma ville nämligen ha kokt fisk och potatis till middag för att lugna magen som blivit lite upprörd under gårdagen. Så vi handlade lite mat, introducerade damerna till säkerhetsfixeringen i Hyderabad och sedan åkte vi till lägenheten.
Där hade strömmen gått, så hissen fungerade inte, men precis som jag bad Azmath gå och kolla med vakterna, så kom strömmen tillbaks. Damerna hade lite svårt att acceptera att Azmath skulle bära upp alla väskor. Själv har jag för länge sedan gett upp diskussionen med honom och låter honom bära sakerna till dörren. Vi hade knappt kommit in genom dörren förrän mamma ockuperade köket och började laga mat. Det var lite gnäll på att jag inte hade rätt sorts peppar och att det var svårt att hitta saker, men ganska snart var fisk med sås och potatis klart och vi lät oss väl smaka. Det smakar ju inte riktigt som hemma och fisken var lite skum i konsistensen, men jag tyckte det var väldigt gott.
Efter middagen tog vi en promenad (modell kort) runt området så jag fick visa hur fint jag bor innan vi tog en kopp kaffe och slutligen bänkade oss framför TV:n för att titta på Lewis. Tack och lov för Netflix säger jag bara. Jag har massor av filmer och TV-serier, men inget av det är textat. Netflix levererade dock och efter ett avsnitt av Lewis tackade båda damerna för sig och drog sig tillbaka. Då hade sista böneutropet för dagen gått, men sedan vi kom hem hade vi hört 3 stycken utrop. Skall bli intressant att höra vad de tycker om morgonbönen klockan 5.30 i morgon bitti 🙂
I morgon är det fredag. Då skall jag försöka jobba lite. Klockan 9 kommer Vijya, så då får vi se hur damerna tycker att det är att ha någon som städar, diskar och tvättar. Spännande. Rapport kommer i morgondagens blogg. Tills dess får ni njuta av följande bilder från dagens färd:

Soluppgång

Inspiration

Lokalindustri

Välbekant

Hemma igen!