Idag är det lördag här i Indien. Jag skulle väl definiera det som lördag över hela jorden (förutom möjligen borta på Hawaii där det fortfarande är fredag kväll). Lördagar är då jag ger mig ut i den indiska trafiken och försöker göra veckans shopping. Ibland är det kläder, ibland är det möbler, men idag var det notställ och rakapparat som stod på shoppinglistan. Och så den vanliga turen till HyperCity (läs ICA Maxi) för att köpa förnödenheter.

”Notställ?” kanske ni undrar. Vad skall jag med det till? Jo, förra helgen prövade jag på play-along-konceptet med välkända marscher på Spotify samt noter från orkestern. Det funkade bra och jag var rätt nöjd med den övningen, men jag hade inget notställ. Jag har en svag känsla av att jag hade med mig mitt notställ från Sverige, men jag kan inte hitta det nu. Det är inte omöjligt att det ”försvann” i tullen, tillsammans med ett par hörlurar. Så, idag blev det en tur till en affär, som enligt Internet skulle sälja musikinstrument. Det visade sig vara en bokhandel, utan musikinstrument, och mängden notställ som fanns till försäljning var exakt noll. Inget notställ alltså, men sedan bar det av till Croma och köp av rakapparat. Det gick bättre. De hade dessutom specialerbjudande på Philips-apparater, så det var bara att slå till. När jag kollade på rakapparater hemma i Sverige låg priserna på runt 1000 kr och uppåt. Här i Indien köpte jag den dyraste de hade och den kostade lite drygt 400 kr. Misstänker att det man har här helt enkelt inte finns i Sverige. Men det uppfyllde mina krav: Den är vattentålig och sladdlös. Tack för det!

Efter mitt lyckade köp av rakapparat åkte jag som vanligt till Hypercity och handlade mat, vatten och lite annat smått och gott. Inga stora saker, men det blev två kassar med varor som jag sedan tog hem. På vägen hem pratade jag med Azmath om notställ och väl hemma gick vi ut på Internet (som jag äntligen fått igång igen efter det att två killar var här mellan 18.30 och 23.00 igår!) och laddade hem en bild på ett bra notställ. Jag misstänker att Azmath har en kusins kompis bror eller så som kan snickra ihop ett notställ på bara några dagar J Han är lite extra hjälpsam just nu eftersom han fick getbonus igår. Under tiden som vi pratade notställ packade Vijiya upp varorna och ställde in dem i kyl och hyllor. Återigen förbluffas jag av det faktum att hon utan att röra en min plockar upp mat för 2500 rupies som jag köper till mig själv för en vecka framåt, när hon själv tjänar 10000 rupies per månad och har man och tre barn. Varför blir hon inte förbannad? Varför mördar hon mig inte?? Jag skyller på religionen…

På tal om religion: Getbonusen som Azmath fick igår kommer sig av att det är en muslimsk högtid på tisdag. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men man skall i alla fall slakta en get för att det skall gå en väl kommande år. Förra året delade Azmath get med några andra, men i år är getterna dyra och ekonomin lite kärvare med en liten bebis hemma som dessutom har krävt lite specialvård. Alltså hade man inte råd med någon get i år. Så även om jag personligen tycker det verkar lite fånigt att köpa en levande get bara för att slakta den och ge köttet till en massa andra människor, så vill jag samtidigt att ”min” personal skall må bra, så Azmath fick alltså en getbonus för att kunna köpa in sig i en get även i år.

Den gångna veckan har jag alltså varit utan Internet. Igen. Förutom att det är rätt frustrerande så ger det i alla fall en del tid för stilla kontemplation här hemma i lägenheten. En sak som jag funderat över är hur jag skall göra när jag flyttar tillbaks till Sverige. Jag har ju en lägenhet, men efter ett år på 450kvm så känns den lilla trean inte särskilt lockande. Så jag har börjat kolla marknaden på bostadsrätter hemma i Göteborg med omnejd och funderat lite hur jag vill göra. Denna veckan har jag dock tänkt annorlunda. Eftersom det är kompetensväxling på gång på kontoret hemma så har jag funderat på vad jag skulle kunna tänkas göra om jag hoppade på det (jag kan inte hoppa på det, men fundera är aldrig helt fel). Om jag sa upp mig från jobbet, så är det ju rätt dumt att precis ha köpt en stor lägenhet för en massa pengar. Men tänk om jag gjorde tvärt om. Tänk om jag istället för att köpa en stor lägenhet (eller ett hus), köpte en liten lägenhet. Den gamla lägenheten är ju smockfull med prylar och möbler, men jag har klarat mig rätt bra utan allt det där i två år (när jag kommer hem alltså), så det kanske är dags att rensa lite. Säg att jag sålde eller slängde alla möbler och onödiga prylar (utom sängen, den är för bra) och köpte en etta någonstans i stan. Ni vet en sån där lägenhet med löjligt låg hyra. Istället för att köpa ny bil, så tog jag bussen till jobbet och istället för att betala en massa pengar för Internet och digital-TV, så skaffade jag 4G-abonnemang till telefonen och körde Internet-delning med den hemma. Spotify och Netflix får jag ju ha. En stor TV får jag också köpa in, men mitt Sonos kanske duger som hemmabioljud… Tänk om man kunde få ner månadskostnaden till säg 7000 kr (inklusive hyra, TV-licens, Internet, mat, transport och diverse andra utgifter). Om jag då hade 100 000 kr på banken skulle jag kunna ta ett år och göra något annat. Vad som helst som inte kostade en massa pengar. Kanske skulle jag då äntligen få gjort de där spelen till Android och skrivit klart trilogin om Peter och hans moln. Kanske skulle jag till och med få ur mig den där deckaren som legat och malt i bakhuvudet det senaste året.

När jag funderar på det där inser jag hur otroligt privilegierad jag faktiskt är. Det är jag, högst personligen, som väljer hur mitt liv skall vara, hur min framtid ser ut. Vijiya och Azmath har inte sådan lyx. De jobbar för nästan inga pengar alls, lever på marginalerna och hoppas att deras nuvarande ”sir” eller ”madam” skall slänga till dem en slant extra då och då. De ser inget konstigt i det och det är förmodligen ett liv som de delar med en majoritet av jordens befolkning, men för mig känns det fortfarande konstigt. Och ibland får jag en väldig lust att be världen om ursäkt för att jag har de så mycket bättre än nästan alla andra.

Förlåt.