Det har gått ungefär en vecka sedan jag hade fungerande Internet hemma och frustrationsnivån är hög. Jag har de senaste dagarna försökt att dels säga upp abonnemanget som inte fungerar och dels få installerat något från ett annat bolag. Det går sådär. Fast det är klart, det har ju varit stora Ganeshfestivalen i 11 dagar, så folk har väl haft annat för sig.

Ikväll satt jag och var extra frustrerad hemma i lägenheten. Jag har beställt en ny mus till datorn på jobbet, eftersom den jag har inte fungerar ordentligt (den dubbelklickar istället för enkelklickar, vilket verkar vara ett känt problem för just den sorten). I måndags ringde killen som skulle leverera första gången och sedan har han ringt varje dag och varje dag har jag förklarat att jag kommer vara hemma 17.30 för att ta emot leveransen. Hittills har han inte dykt upp. Vi får väl se om han behagar komma idag. På pluskontot verkar i alla fall luftkonditioneringen i mitt sovrum fungera bra nu efter att ha renoverats i fem dagar. Det visade sig att reparationskillen inte hade något fordon, så han fick åka auto (tuk-tuk) ut till huvudkontoret för att hämta reservdelen och sedan auto till lägenheten. Och han ville inte komma när det regnade.

Och regnat har det gjort. Nästan som hemma i Göteborg den senaste veckan. I onsdags, när det var dags att sänka Ganesh i vattendraget öppnade sig himlen och det ösregnade i ungefär två timmar. Resultatet blev att min stora fina balkong förvandlades till swimmingpool och det rann stora mängder vatten över tröskeln och in i mitt övre vardagsrum. Inte tätt, med andra ord, om man nu inte pratar om dräneringen till balkongen. Frustration.

Så, nu efter jobbet var jag sur och frustrerad och bestämde mig för att titta på Alien på BluRay. Då klagade BluRay-spelaren på att det var fel region, så jag fick sparka igång min playstation istället. Men när jag ändå hade igång den, så tänkte jag att jag kunde spela ett spel och fram kom, för första gången på över ett år, Guitar Hero. Och sedan var kvällen räddad.

För er som inte spelat Guitar Hero, så sitter man med en liten plastgitarr med fem knappar på halsen och en stor knapp där man normalt slår an strängarna. Sedan spelas det musik och man skall trycka in en kombination knappar på halsen och knappen på mitten i takt med musiken. Rent teoretiskt kan man vara både tondöv och helt sakna taktkänsla och ändå vara bra på spelet, förutsatt att man har snabba reaktioner. Personligen så spelar jag gärna basstämman och går mer på öronen än på det visuella. Det blir faktiskt en riktigt bra bandkänsla efter ett tag, särskilt på de lite svårare nivåerna. Och plötsligt när jag satt där och spelade så slår det mig: Det är ju det här som saknas. Alltså inte just Guitar Hero, som ju ändå bara är ett spel, men musicerandet.

De som känner mig vet att jag är irriterad, frustrerad och sur på mänskligheten i allmänhet i stort sett varje dag även hemma i Sverige. Det är alltså varken nytt eller ovanligt att jag har lust att mörda någon för att de verkar så otroligt korkade. Skillnaden är hur jag hanterar den frustrationen. Hemma i Sverige kan jag åka till någon kompis och beklaga mig över en kopp kaffe, jag kan åka till MediaMarkt och impulsköpa något jag inte behöver, jag kan åka till Espresso House i Nordstan och njuta av en stor latte och spana på brudar, jag kan åka hem till mamma och äta en bulle, jag kan ringa min syster, jag kan åka ut till havet och lukta på horisonten och jag kan leka scoutledare. För alla vet ju att få saker är så avkopplande som att vara mitt ute i skogen med 20 sockerstinna scouter som försöker ha ihjäl varandra med slumpvisa tillhyggen…

Och en gång i veckan så kommer den stora ventilen. Det är svårt att förklara hur det är att sitta i en kompetent orkester och skapa musik. Orkestern är en värld där alla har en plats, alla har en roll, alla har en funktion att fylla och alla måste jobba tillsammans för att det skall bli bra. Visst, det är egentligen bara en hög med toner på ett papper och flest rätt i slutet vinner, men i en bra orkester så vet alla att det inte spelar någon roll om jag personligen spelar alla toner rätt om jag inte spelar tillsammans med dem omkring. Ni kanske tror att tubaister bara sitter längst bak i orkestern, drar olidliga ordvitsar och brölar långa toner i ett frekvensregister som normalt används främst av knölvalar. Och ni tror rent tekniskt helt rätt. Men det är ju det här med att musiken hänger ihop. Tuban spelar (normalt) de lägsta tonerna i orkestern. Det innebär att alla andra instruments toner skall passa in i tubans övertoner. Om tubasektionen inte stämmer, så blir hela orkesterns intonation skakig.

Så, som tubaist spelar man mycket med öronen. Det är för det mesta förhållandevis enkla noter, så att man hinner koncentrera sig på att få det att låta bra istället. Det gäller att hänga med i musiken och förstå vad det är som händer. En lång ton är extremt sällan likadan hela tiden. Det händer saker i dynamik och i intonation som gör att man justerar lite. Vem är det som har melodi nu? Hur låter det? De flesta instrumenten i orkestern har en väldans massa toner, så det gäller att hjälpa dem. Nu är det klarinetterna, då håller vi upp tonen lite. Nu är det flöjter då håller vi ner. Nu är det trumpet, då kan det bli lite vad som helst. Bäst att vara vaken. Tubans toner är som en gyllene mantel som jag sveper in solisten i så att han eller hon kan glänsa och briljera. Jag döljer eventuella skavanker och låter det vackraste komma fram på bästa sätt. Bara bas blir rätt tråkigt, men rätt bas lyfter vilken musik som helst till nya nivåer.

Vissa kvällar i orkestern så sitter det 35 personer och bara tutar i varsin lur. En sådan tisdag kan jag gå från repet mer frustrerad än när jag kom dit. Men ibland så vaknar vi till. Ibland så kommer en sån där stund när saker stämmer, när folk lyssnar och förstår. Då laddas alla mina batterier om och på onsdag morgon är jag redo att möta vilka hinder som helst!

Och ibland, kanske någon gång per år, så funkar allt perfekt. Allt stämmer, allt flyter, komplicerade melodier flödar så naturligt i en underbar klang. De gångerna kan man leva på länge, länge. Men det var alldeles för länge sedan nu…

Så jag saknar min orkester. Kanske är det den jag saknar allra mest. Jag har ju med mig tuban till Indien, men här finns ingen orkester och det är faktiskt rätt trist att sitta och tuta för sig själv i katedralsakustiken. Vissa saker är helt enkelt inte lika roligt att göra på egen hand. Just nu övar de för fullt inför proms där hemma (köp din biljett på http://www.proms.se). Olsen Brothers är kanske inte mina favoriter som gästartister, men jag vet att det kommer bli en magisk kväll, för det blir det alltid. 60 personer på scen kommer vara spända och laddade och fokuserade för att leverera den bästa musik de kan åstadkomma. Det kommer spreta lite här och lite där, det kommer vara ett och annat fel, men på det hela taget en fantastisk upplevelse. Som jag missar i år igen.

När jag nu sitter utan Internet i min lägenhet och känner mig ensam, övergiven, vilsen och frustrerad, så inser jag ändå att det här är nyttigt. Lite knäckebröd för själen. Just nu är mitt bästa vapen mot frustrationen att resa, men även om Indien är mer frustrerande än det mesta, så är länderna häromkring inte så fasligt mycket bättre. Och så måste man ju ta sig igenom den indiska flygsäkerheten också och det kan vara otroligt frustrerande. Men ibland är det värt besväret bara för att komma bort ett tag. Jag reser så att säga inte till något särskilt, bara bort ifrån min indiska vardag.

Nu vet jag dock att när jag packar ihop mitt indiska liv någon gång nästa sommar, så kommer jag inte resa från Indien. Jag kommer resa till min orkester.