Redan dag två, alltså? Jo jo, tiden går fort när man har roligt…

Jag hade flera syften med att åka till Taiwan just nu. Det första är att när jag kom tillbaks till Indien efter semester i Sverige så fick jag tokspel på allt som var Indien och kände att jag bara måste därifrån. Det blev ju lite bättre när Urban kom tillbaks så jag fick någon att prata med, men när jag bokade resan var devisen långt bort till ett ordnat land. Det andra syftet är att jag aldrig varit i Taiwan och eftersom Lizz fortfarande är 27 länder före mig, så gäller det att plocka när man kan. Taiwan är alltså land 43. Det tredje, och kanske viktigaste, syftet var att få lite ro att skriva på uppföljaren till Pojken och molnen – Vintermoln. Det har inte hänt idag, men jag hoppas på i morgon J 

Hotellet

Däremot började jag dagen med att skriva bloggen för igår, så morgonen blev rätt sen. Sedan har jag istället strövat omkring i detta teknikens Mecka. Jag hade en plan på att köpa mig en mus till min dator, eftersom jag inte hade med mig någon och det är jobbigt att editera bilderna med musplattan på datorn. Det andra jag ville göra var att boka biljetter till snabbtåget. 35 mil på 1½ timme. Det är snabbt det. Jag började med musjakten och vandrade iväg för att hitta Guang Hua Digital Plaza, som skulle ligga ungefär 600-700 meter från hotellet. På vägen tittade jag på trafiken och på staden och lyckades gå fel, så det blev en liten omväg. Nu visade det sig hur otroligt bra det är med ett 3G-simkort till telefonen! Bara att plocka fram google maps och se var jag var. Så kunde jag ju söka efter Guang Hu och se vart jag skulle också. Lysande. Guang Hu är ett hus som med sex våningar som innehåller massor av små butiker som säljer allt möjligt i form av datorer, tillbehör och allsköns bråte. Det är inte lika stort och maffigt som vare sig Sim Lim Square i Singapore eller MBK i Bangkok, men det var rent och snyggt och förhållandevis lätt att hitta saker. Däremot är man inte särskilt bra på engelska, så det var svårt att ta reda på vad saker kostade. Efter att ha vandrat omkring och tittat på prylar jag inte trodde fanns, så var jag ”plötsligt” tokhungrig. Längst ner i huset fanns någon form av café, men jag lyckades inte lista ut om de sålde någon mat. Eller ens kaffe om jag skall vara ärlig. Så jag gav mig ut på stan igen och började leta efter mat. Men det var ju det där med skyltar och kinesisk text… Det visade sig att det mesta runt Guang Hu var butiker där man sålde mobiltelefoner, tillbehör till mobiltelefoner, delar av datorer, stereoutrustning och så vidare. Ingen mat. Till sist valde jag en gata på måfå och började gå. Någonstans måste det finnas mat! Det skulle visa sig att jag valde helt fel gata, eller snarare rätt gata men fel håll, för jag hamnade bland en massa kontor och inte mycket mer. Plötsligt såg jag en välbekant skylt och rumlade in på den minsta Pizza Hut jag någonsin sett. Det var ett rent take-away-ställe, men jag fick i alla fall beställt en pizza av tjejen bakom kassan. Hennes engelska var inte mycket att hänga i julgranen, men efter att ha pekat och gestikulerat så fick jag i alla fall betala. Pizzan skulle enligt menyn kosta 410 dollar (Tawian-dollar, alltså ungefär 85 kr), men hon ville bara ha 398 dollar. Jag förstod inte varför, men 12 dollar mindre är ju ok. Efter ett tag kom det ut en grabb från köket med två kartonger och två burkar Cola. ”This is not mine” sa jag och han såg väldigt ledsen och förvirrad ut. Då kom tjejen och förklarade att jag hade fått en meny istället för pizzan jag beställde. Det var därför det var 12 dollar billigare. Så jag fick en låda kycklingdelar (vingar och lår) och en låda med min pizza. Plus två burkar Cola. Känns lite som EDT-kortet på Westin.

Grön stad

Trafik

Efter maten strosade jag i alla fall tillbaks till hotellet och började leta efter tågbiljetter. Det visade sig vara ganska enkelt att boka biljetter online och eftersom jag hade ett Taiwanesiskt mobilnummer så gick det som på räls… ähum, ursäkta. Biljetterna kunde jag sedan hämta ut på 7-11, som ju ligger alldeles uppför gatan. På vägen dit passade jag på att gå tillbaks till Guang Hu för att köpa en adapter för strömmen. Jag hade bara en och det är smidigt att kunna ladda både dator och mobil samtidigt. Adaptern inköpt stegade jag in på 7-11 och möttes av oförstående blickar när jag ville hämta ut mina biljetter. Efter lite sedvanligt gestikulerande pekade killen i kassan på en maskin som stod i butiken. Där kunde jag alltså få fram mina biljetter. Ett litet problem bara: Kinesiska. Och ingen engelska. Fina bilder var det däremot, så jag tryckte på något som såg ut som biljetter. Därefter chansade jag lite och tryckte på ikonen med en buss, eftersom det kändes mer rätt än biografen och teatermasken. Sedan kunde jag välja Taiwan Highspeed Rail, vilket ju var precis det jag ville ha. Sedan kom sidan med instruktioner… Hm. Det fanns dessutom två knappar med text på… Hm. Jag frågade killen i kassan om hjälp och han ropade in en tjej från lagret som fick försöka förklara hur det funkade. Det gick sådär, men till slut fick vi upp en sida där jag kunde skriva in mitt bokningsnummer. Det gick inte alls. Bokningsnumret var åtta siffror och maskinen ville bara ha fyra… Hm. Efter att ha diskuterat saken en stund och fått hjälp av en kund förklarade man, genom att jag frågade ”menar ni… telefon?” följt att alla nickade förväntansfullt, få fram att jag behövde skriva in de fyra sista siffrorna från telefonnumret som jag bokade med. Det numret hade jag ju inte, så det blev att gå tillbaks till hotellet igen.

Biljettmaskinen

Instruktioner

Rond 2. Den här gången i en annan butik som också hade maskinen för att hämta ut biljetter. Nu visste jag ju hur man gjorde, så jag tryckte mig fram och skrev in de fyra sista siffrorna i mitt telefonnummer. Då fick jag fram en ny ruta och se nu kunde jag skriva in hela bokningsnumret. Och så fick jag upp en ruta med ett utropstecken och lite text… Hm. Killen bakom kassan i den här butiken kunde lite mer engelska, så han förstod att jag matat in siffrorna från telefonnumret och sedan bokningsnumret. ”Nej, nej!” gestikulerade han och försökte komma på vad han skulle säga på engelska. Det lyckades han inte med, men han plockade fram plånboken och tog fram id-kortet, som innehöll någon form av personnummer. Då trillade 25-öringen ner! Jag hade ju skrivit in mitt passnummer när jag bokade biljetterna! Så, in med passnumret följt av bokningsnumret och nu gick det bättre. Efter att maskinen tänkt ett tag kom det ut något som inte alls såg ut som biljetter. Hm. Men killen i kassan hade koll, det var bara kvittot på att jag betalat. Han tog kvittot till kassan, blippade det fyra gånger tryckte på en massa knappar och bad sedan om 20 dollar. Och till slut fick jag ut mina biljetter! Så på tisdag blir det åka av, ifrån Taipei i norr ända ner till Zuoying i söder och tillbaks!

Tågbiljetter

Nu är det kväll och jag är fortfarande inte hungrig efter pizzan i eftermiddags, men något skall jag väl äta. Däremot är jag törstig, för det är varmt här i Taipei. Telefonen säger att det är 32, men känns som om det är 39 och det kan jag hålla med om. Enligt Wikipedia är det ännu varmare nere i Zuoying, så det blir att köpa med sig vatten när jag åker. Fast jag antar att det finns luftkonditionering på tåget. Eller tror ni man kan öppna fönstret?

Vägar i flera plan

Taipei i kvällssol