Så har det alltså äntligen hänt! Det tog nästan 11 månader, men häromdagen trillade äntligen 25-öringen ner. Vad pratar jag om? Har jag upptäckt Indiens inre skönhet – bortom oreda, oljud och orättvisor? Nja, även om det kanske inte alltid märks i mina bloggar, så har jag redan upptäckt både en yttre och inre skönhet med Indien. Problemet är bara att det är lite som att dricka Cola Light, man får den där äckliga eftersmaken som hänger i hela dagen.

Nej, det handlar inte om indiska fördelar. Det handlar om indisk fryspizza.

Ända sedan jag flyttade hit i september (eller i alla fall sedan jag flyttade in i min lägenhet 14/9 2012), så har jag sprungit omkring i varenda affär jag kommit till för att hitta fryst mat. Ni vet såna där helfabrikat som man plockar ut ur frysen och kör i micron i 5 minuter och så har man en måltid som inte smakar alltför dåligt. Jakten har gått sådär, kan man säga. Frysdisk är inte något som finns i alla butiker och när det finns, så innehåller den mest glass och underliga saker som fryst deg och liknande. En gång hittade jag faktiskt en fryst pizza. Den var vegetarisk, liten, dyr och inte särskilt god. Och jag kommer inte ihåg var jag hittade den.
Då och då har jag köpt pommes frites i olika varianter, men även här har jag gått på en nit. Hemma så kan man stoppa pommesen i ugnen direkt från frysen, eller steka den i stekpanna på spisen. I Indien däremot är pommes fritsen inte så mycket frites utan mest bara pommes, vilket innebär att man måste firtera dem i olja innan man äter dem. Så här i Indien har jag för första gången i mitt liv friterat saker. Det blir ju ganska bra, men det tar ett tag och sedan kommer den stora frågan: Vad i hela världen gör man med all olja??

Så, ingen framgång i frysdisken alltså. Men i lördags råkade jag hitta en ny våning på Heritage Fresh (typ ICA) i Film Nagar (Nagar betyder område och Film betyder film, så det är området där man spelar (spelade) in film i stan. En intressant bisak är att de flesta indier i trakten verkar ha svårt att säga ”Film” utan säger istället ”Flim”) och stod och tittade på en hel hylla full med pulversåser. Nu var våningen förmodligen inte ny, utan bara på sedvanligt indiskt manér inte särskilt väl utmärkt. Det fanns en trappa som det inte var förbjudet att gå upp för och i Indien innebär en avsaknad av explicit förbud att saken i fråga är tillåten. Lite svensk och timid som jag är har jag inte gått upp för den där trappan förut, eftersom det såg ut som om man skulle hamna på lagret. Just den här dagen kände jag mig dock lite extra indisk och gick upp och hittade alltså en hel våning med intressanta saker. Bland annat en hylla med pulversåser.

När jag står där och fånglor på en massa pulversåser med konstiga indiska namn så slår det mig att det finns väldigt många olika sorter att välja på. VÄLDIGT många. Alltså plockade jag ner ett paket från hyllan och läste på baksidan. Gissa om jag blev paff när jag inser att det INTE är en pulversås utan en hel middag för två! Helkonserverad i en pappkartong? Jag köpte med mig ett par stycken för att testa…

Det visade sig att pappkartongen (som är lite mindre än ett A5 och ungefär 1 cm tjock) innehåller en slags påse i väldigt kraftig plast. Påsen skall man sedan, oöppnad, lägga ner i kokande vatten i 5 minuter för tillagning. Sedan är det bara att fiska upp påsen, klippa upp den och hälla ut innehållet på en tallrik och vips så har man sin mat! Magiskt…
Maten i påsen är alltså färdiglagad och på något underligt sätt konserverad i påsen utan användning av konserveringsmedel (enligt kartongens baksida). Man kan klippa upp påsen direkt ur kartongen och äta maten rumstempererad om man vill, eller köra den 2 minuter i micron. Smaken är helt ok och innehållsförteckningen är både detaljerad och samtidigt fri från konstiga ingredienser. Lite som att någon mamma någonstans hade lagat ett storkok och hällt i påsar.

Och där någonstans sa det alltså klinkeliklonk i huvudet och så trillade 25-öringen äntligen ner. Jag är i Indien. Det finns 1,2 miljarder människor, så det måste finnas en marknad för färdigmat. Samtidigt saknar förmodligen 800 miljoner av dessa människor både frys och micro, så den klassiska fryspizzan från väst är dödsdömd. Men i princip alla har någon möjlighet att koka upp vatten och alltså har man gjort en färdigmat som man värmer i kokande vatten! Briljant! Som Ville skulle sagt: Om marknaden hade velat ha fryspizza, så hade det funnits fryspizza. Nu ville marknaden ha något annat och då blev det något annat.

En kartong med färdigmat kostar 40 rupees på Hyper City (ICA Maxi). Det står på kartongen att det är mat för två, men det är faktiskt precis lagom för bara mig. Det finns hur många olika sorter som helst att välja på och det smakar ok indisk mat. Två saker blir uppenbara för mig:
För det första kommer jag äta mer indisk mat i framtiden, eftersom det är svårt att slå den maten till det priset.
För det andra misstänker jag att om jag köper 100 förpackningar med färdigmat, klistrar på en svensk innehållsförteckning och tar med mig i resväskan hem, så kan jag säkert sälja dem för 20 kr per förpackning hemma på stan och tjäna 15 kr per förpackning!

Varför importerar ingen sånt här??