Idag är jag stel, har lite ont i ryggen kliar lite överallt av myggbett. Japp, det är morgonen efter den stora konserten med Norah Jones här i Bengaluru. Jag tror att den senaste populärmusikkonserten jag var på var Rocktåget i Varberg någon gång i slutet av 80-talet. Jag är med andra ord inte direkt van vid att vara med på sådana här arrangemang, så vad gick egentligen snett?

Det började i januari. Jag hade precis varit i Sverige och kom hem till Hyderabad fylld av nötkött och framtidstro. Det var dags att omfamna Indien och börja se sig omkring i detta fantastiska land och där såg jag plötsligt: Norah Jones, Live in India! Det vore ju lite coolt att åka på konsert, tänkte jag och bokade genast en biljett. Eftersom konserten i Bangalore passade bäst i tid (en fredag), fick det bli en helg i Bangalore med fint hotell och allt. Jag hade som sagt ingen större koll på vad jag kunde förvänta mig på en konsert, så för säkerhetsskull bokade jag en VIP-biljett. Tanken var att det vore ju himla tråkigt om jag åkte ända från Hyderabad och sedan hamnade i ett hörn av lokalen så jag knappt såg scenen. VIP måste ju helt enkelt vara bättre. Det var ju i alla fall dubbelt så dyrt!

Resan till Bangalore gick rätt bra. Det var väldigt tidig morgon på Hyderabads flygplats och jag var rätt nära att strypa åtminstone ett halvt dussin Indier för att de var… tja… indiska helt enkelt. Men det gick bra i alla fall. Att flyga mellan Hyderabad och Bangalore är ungefär som att flyga mellan Göteborg och Stockholm, det hinner liksom aldrig bli tråkigt.

Efter moget övervägande och lite konsultationer i veckan hade jag bett kontoret i Delhi att boka en bil med driver till mig och när jag landade i Bangalore väntade först en representant från hotellet, som var lite orolig för att jag inte hade beställt någon bil och strax bakom honom stod min driver. Thiru är ingen liten Indier. Han faktiskt vara den störste indier jag stött på så här långt Engelskan är sådär, men det funkar och han är infödd Bengalurian, så det verkar stabilt.

Vi var lite väl tidiga både för att checka in på hotellet och för att hämta biljetter till konserten, så det blev först ett stopp på Coffee Day för en andra frukost och sedan en rad skoaffärer för att hitta ersättare till mina sump-Ecco (båda skorna har fått hål i hälen så det pyser luft när jag går). Det blev ett par Hush Puppies från Bata och de funkar utmärkt. Jag har shoppat!

Eftersom biljettkassan öppnade 11.00 så tog vi oss dit vid 11.45 för att hämta ut min VIP-biljett. Då höll de fortfarande på att bygga biljettkassan och hade inte fått några biljetter ännu. Mannen i kassabygget bedyrade att allt skulle vara klart om 30 minuter om jag ville vänta, men jag har bott här tillräckligt länge för att veta vad 30 indiska minuter betyder i svensk tid, så vi åkte till hotellet istället.

Mövenpick Hotel and Spa är ju inte Sheraton. Men det är bra nära. Riktigt bra rum, som iofs ligger på fjärde våningen, men annars är helt i klass med Sheraton. Personalen var trevlig och jag fick checka in tidigt. Nice. Väl på rummet studerade jag min guidebok och kom fram till att det inte finns något jag faktiskt vill titta på i Bangalore. Så det fick bli lunchbuffé på hotellet med glass till efterrätt (gissa vilken sort!). Sedan kom dilemmat: Vad gör man för att ladda inför en konsert? I mitt fall blev det lite släntrianprogrammering följt av en timme på sängen innan det var dags att snöra på sig mina nya puppies och stega ner till bilen.

Bangalore har också trafik. Rätt mycket sådan, faktiskt. Med tanke på detta så var vi ute i god tid och givetvis hade alla andra i Bangalore bestämt sig för att just idag skulle man stanna hemma. Alltså var vi vid arenan 17.30 istället för 18.00, men nu var i alla fall biljettkassan färdig. Jag fick min biljett, mitt VIP-band och mina… drinkbiljetter? 600 rupees i drinkbiljetter som man enligt uppgift inte kunde köpa annat än alkohol för? Vad skall jag med dem till?? Ja, ja. Insläppet öppnade klockan 18, så jag sällade mig till skaran av icke-indier som stod och väntade i köer utanför grindarna. Det fanns en speciell kö för VIP-Men. Jag kände mig väldigt speciell och utvald.

Strax efter 18 (väl inom felmarginalen) öppnade grindarna och vi stegade genom avspärrningarna och ut på den stora planen framför scenen? Utomhuskonsert? Lite otippat faktiskt. Men det fanns i alla fall lite stolar, så vi lyckliga få som kom först tog var sin stol och bänkade oss längst fram i VIP-fållan. Då kom det en säkerhetsvakt och sa att vi inte fick sitta på stolarna. Det här var en stående konsert och stolarna var bara till för äldre och personer med speciella behov. Nu kan man tycka att jag både är äldre och har speciella behov, men svensk som jag är ställde jag snällt undan min stol. Sällskapet som satt framför var inte lika snälla. Eftersom det var internationella kvinnodagen, tänker jag inte ge centralfiguren i dramat det epitet jag tänkte, utan nöjer mig med att säga att det var en kvinna, med pojkvän och väninna. De var inte från Indien. De gjorde ett högljutt litet skådespel värdigt vilken femåring som helst och krävde att få ha stolar, de hade ju ändå betalt dubbelt så mycket som pöbeln som fick stå 30 meter närmare scenen! Att det bara fanns typ 15 stolar till de över hundra VIP-gästerna och att alla andra som betalt dubbelt så mycket som pöbeln skulle få stå bekymrade inte sällskapet alls. Till sist lackade vaktchefen ut, gick och hämtade pengar och ”pöbelband” och degraderade sällskapet till pöbel istället. Därmed hamnade jag längst fram i VIP-fållan. Nice 🙂

VIP-biljett innebar i praktiken att man hamnade 30 meter längre från scenen och rätt långt till höger (som miss Jones såg det). Det fanns sämre utbud av mat och dryck och inga souvenirer alls. Jag stod som sagt längst fram i VIP-fållan och hade därmed rätt bra utsikt av scenen, men å andra sidan kände jag mig jättestor där jag stod längst fram, så efter ungefär halva konserten lämnade jag min plats och strosade runt lite i ”festivalområdet” istället. Det blev en kycklingburgare med pommes frites i ett tält (givetvis var både burgare och pommes kryddade så tungan krullade sig) och sedan blev det en t-shirt och en poster från ett annat tält. Detta innebar att jag fick lämna VIP-fållan och ge mig ut bland pöbeln. Där insåg jag mitt misstag. Jag är längre än Indien. Nere på ”golvet” hade jag fri sikt mot scenen i stort sett var jag än stod, men uppe i VIP-fållan (som var i samma höjd som scenen), var dels genomsnittslängden högre och dels så blev vinkeln fel och där var det med andra ord svårare att se något. Om jag mot förmodan skulle gå på konsert i Indien igen, så kan det vara bra att komma ihåg.

Hur var själva konserten då? Jodå. Alldeles utmärkt, faktiskt. Norah Jones är grymt bra på att sjunga och hon har massor av höjdarlåtar. Och bra musik med begåvade artister blir faktiskt bättre live än i en studio. När förbandet körde sina nummer mellan 19 och 20 började myggen komma fram och det blev lite stimmigt uppe på VIP-läktaren (vi har faktiskt betalat DUBBELT så mycket, skall vi verkligen behöva stå ut med MYGGOR också??), men en grupp japanska tjejjer i 40-årsåldern drog fram en klassisk myggspiral ur handväskan och tände på. Sedan var det ok.

Strax efter 20 klev så Norah Jones upp på scenen i en rätt ful klänning och skor med väldigt höga klackar. ”Hej Indien! Jag älskar er!” sa hon och så körde hon igång ”What am I to you?” bakom sin hammondorgel. Sedan rullade det på. Inte mycket snack, några pauser mellan låtarna när folk bytte instrument (Norah spelade hammondorgel, elgitarr, akustisk gitarr och piano), men i princip bara en lång rad riktigt bra låtar. Hon ursäktade sig att bandet inte hade så mycket hårdrock på repertoaren när de nu var i Indiens hårdrocksstad nummer 1, men det kändes ändå som att de gjorde sitt bästa för att fylla arenan med lite rockigare toner.

Framåt slutet av konserten stod jag längst bak i VIP-fållan och tittade på… publiken. Dels för att det fanns rätt mycket… publik… att titta på och dels för att kunna smita ut snabbt när konserten var slut. Så kom då ögonblicket då Norah Jones från scen hälsade att nu kom sista låten och tackade för att vi varit en sån underbar publik. Sedan drog de igång ”Come away with me” och pöbeln förvandlades åter till ett hav av mobilkameror. Låten följdes av jubel, applåder, rop på mer och… en nedsläckt scen, strålkastare på publiken och bandad musik i högtalarna? Vänta lite nu… Jag är som sagt ingen konsertbesökare av rang, men brukar man inte låta publiken få ett extranummer eller två?? Tydligen inte i Indien.

Så det blev att slinka ut från VIP-fållan och ner till parkeringen. Där väntade Thiru och vi hoppade in i bilen för att försöka navigera oss igenom det begynnande kaoset på parkeringen. Indisk trafik är intressant i normala fall. Tänk er då ett stort fält med ett par tusen bilar som skall ut genom en öppning som är tre meter bred och så inga som helst försök att organisera detta. Eftersom jag är så smart så var vi dock bland de första och vår exodus tog bara sådär 15 minuter.

På vägen tillbaka till hotellet hade sedan Thiru en lång och ärligt talat ganska svårbegriplig utläggning om varför jag kunde skatta mig lycklig som inte var gift. Jag TROR harrangen gick ut på att man inte skall gifta sig av kärlek, för det slutar bara i elände. Det är mycket bättre med arrangerade giftermål, där man redan från början har gjort klart vilka roller mannen och kvinnan skall ha. Då behöver man inte krångla till det utan kan göra det bästa av situationen. I Bangalore är det minsann minst ett par, tre självmord i månaden till följd av ”lovemarriage”. Jodå, jag känner mig givetvis oändligt lyckosam att jag begåvats med en sådan otrolig förmåga att undvika giftermål. Och det låter ju väldigt smidigt med arrangerade giftermål. Frågan är om jag skall vänta på att min gamla mamma tar sitt ansvar och fixar en bra fru till mig, eller om jag skall vara lite mer modern och beställa en fru från Kina, Filippinerna  Thailand, Ryssland, Ukraina eller någon annan av världens länder som skickar sin reklam till mig.

Eller också låter jag bli.

Ja, det är nog lättast.