Nu har det hänt något! Tror detta blev mitt längsta inlägg hittills och det kan hända att jag försöker få upp lite bilder också… Mycket nöje!

I måndags var det vanlig vecka på kontoret i Hyderabad. Vanlig, fast ändå inte, för i måndags kom två praktikanter – förlåt – trainees, till oss. De skall vara här i Indien i 3 månader för att lära sig lite om världen utanför skrivbordet där de normalt sitter. Nyttigt och bra tycker jag. Och så får vi lite fler svenskar att prata med. Det firade vi med grillparty hemma hos Bruzéns i måndags kväll. Nice!

I tisdags var det så dags för kontorets första roadtrip. SAAB sponsrar en gymnasieskola med utbildning av mekaniska ingenjörer i en liten by ute på landet i Andhra Pradesh. Eftersom vi är SAABs enda anställda i delstaten var vi givetvis inbjudna, så efter lunch på tisdagen packade vi in oss i min Toyota Innova och gav oss iväg. Givetvis var det Azmath som körde.

Vi hade hört riktiga skräckhistorier om vägen till Vijyawada, vilket var staden där vi skulle övernatta. Vid helgens festival hade de nya tullstationerna inte klarat trycket och folk hade fått spendera hela dagen bara för att komma ut på den nya vägen. När vi körde var det dock inte någon vidare trafik och Azmath, som verkade lite orolig över kvalitén på vägen längre fram, pressade upp den annars så timida Innovan till en bit över 150 km/t. Lite spännande var det allt…

Men det var lika fin väg nästan hela vägen till Vijyawada så istället för att sitta instängda i en het bil och krypa genom natten (vilket var vad vi förväntat) så susade vi fram och kunde fokusera mer på att lära känna våra prakti… förlåt… trainees. Emma kommer från Göteborg och Torbjörn kommer från Linköping, fast egentligen kommer de från Östersund och Västerås. Eller var det Karlskoga? De har i alla fall spenderat det senaste året med att åka runt på olika avdelningar inom SAAB och få lite extra utbildning. Deras tid i Hyderabad är avslutningen på ett intensivt trainee-år och Urban och jag skall göra vårt bästa för att deras avslutning skall bli extra intensiv.

På vägen hade vi en tävling att räkna volvobilar. Urban vann på en volvo. Stärkt av detta slog Urban vad om alla pengar han hade på sig att vi inte skulle komma fram till hotellet förrän det var mörkt. Allt Urban hade på sig visade sig vara 5 rupees eftersom han spenderat resten på att köpa vatten, men ingen vågade sätta emot. Det var dumt, för vi var framme låååångt innan mörkret hade fallit över Vijyawada. Första skymten av hotellet var inget vidare, men det visade sig vara baren på baksidan. Framsidan såg mer lovande ut.

Hotellet i fråga heter Ilapuram och är den näst sämsta hotellupplevelse jag haft i mitt liv. Jag har ju varit runt en del, besökt 44 länder och måste bott på en bra bit över 100 olika hotell. Det sämsta hotellet hittills är Carlton Hotel ett hundratal meter från Times Square i New York. Där kom inte städpersonalen in på hela veckan och hade förmodligen inte städat efter de föregående gästerna heller. På natten åt något upp delar av chokladen som låg på bordet vid sängen. Illa.

Ilapuram var inte riktigt så illa. Visst, det luktade mögel och spya (alternativt doftspray) på rummet och lakanen såg inte ut som de var bytta på bra länge, men när jag gnällde så fick jag ett nytt rum. I det rummet fanns det torra risgryn i sängen, så det gick bli en ny tur till receptionen och kvällens första utskällning. Jag började i rum 119, flyttades till rum 110 (med ris i sängen), sedan blev det rum 304, en kort visit i rum 305, tillbaks till 110 innan jag slutligen landade i rum 304. Där förklarade jag med myndig stämma att det såg ut som någon blivit mördad i sängen eftersom det var så många blodfläckar på lakanen och att det inte blev mycket bättre när de lade i ”nya” lakan med stora fotavtryck på. Så småningom kom chefen för tvätteriet in och ursäktade sig så mycket och han hade med sig sprillans nya lakan. Skinande vita var de. Trevligt. Då sa jag tack och adjö till personalen, fast jag fick be om en ny handduk först, och fick änteligen efter en timmes skällande ta och krypa i säng. På vägen till sängen upptäckte jag att golvet var klibbigt, att det fanns begagnat toalettpapper på golvet i badrummet och att dammet låg tjockt på alla lampor i rummet. Eftersom de hade bytt lakan i sängen typ 14 gånger hade jag också haft gott om tid att notera att madrassen fått ta del av en hel del kroppsvätskor under sin långa livstid. Jag var väldigt trött så jag valde att helt ignorera detta, blunda, ta av mig strumporna när jag lagt mig i sängen och sova. Fast inte så länge. Redan efter ett par timmar vaknade jag av att något hade bitit mig så att det kliade. Natten blev sedan en orgie i sova, vakna, klia, sova. När väckarklockan ringde var jag trött, men tacksam för att jag äntligen fick lämna sängen. Den var iofs ganska lagom mjuk, men det hade varit lättare att sova om jag hade fått ha den för mig själv…

Efter en sådan natt måste man duscha. Det saknades duschdraperi i toaletten/badrummet och jag tror att det beror på att man inte duschar samma sätt i Indien. Istället fyller man en hink med vatten och häller det över sig med en skopa. Det fanns en hink med två skopor och till och med en liten stol. Vijya har ställt en hink med skopa i duschen hemma i lägenheten också och jag har aldrig förstått varför, men nu började det klarna. Jag struntade i hinken och använde duschen istället. Vattnet var kallt. Förvånansvärt kallt. Men duscha måste man, så det var bara att bita ihop. När jag tvättat håret och större delen av överkroppen kom så varmvattnet och det med besked. Efteråt kändes det i alla fall rent.

Sedan var det dags för frukost. Fukostbiljetten skulle man hämta i receptionen på morgonen (exakt varför vi inte fick den när vi checkade in är oklart) och sedan fick vi vänta. Bara för att frukosten skall öppna vid 7.30 innebär ju inte att den faktiskt är öppen 7.40… Strax före 8 kom vi i alla fall in i frukostmatsalen där det fanns indisk frukost. Vi satte oss vid ett bord och genast kom det en kille och gav oss cornflakes med varm mjölk och mycket socker. Detta trots att vi inte bett om det och i Urbans fall inte ville ha det. Nu var det faktiskt rätt ok med varm mjölk till flingorna även om det kunde varit lite mindre socker. Förutom flingorna fick vi någon form av sur pannkaka som kallades Dosa och som serverades med suspekt sylt och smör. Vi fick också någon form av degkaka som smakade absolut ingenting men som skulle doppas i någon form av blaskig curry. Inget kaffe fanns det heller. En på det hela taget rätt medioker frukost fick avsluta vår vistelse i Vijyawada och vi packade snabbt in oss i bilen och for vidare mot Gudivada där målet för vår resa låg.

På vägen försökte vi få tag i en kopp kaffe, men ingenting hade öppnat när vi lämnade Vijyawada runt 9. Alltså åkte vi direkt till Gudivada och anlände på skolan runt 10.30. Enligt vår inbjudan började det hela 11.30, men det visade sig vara en sanning med modifikation. Klockan 11.30 landade planet från Delhi med alla dignitärer, så själva ceremonin på skolan började 12.30. Men vi fick en pratstund med rektorn som stolt visade oss runt på de ställen som hade förberetts för skolministerns besök. Det var ett vanligt klassrum, en datasal (med riktigt moderna datorer), en ”slöjdsal” där man kunde öva på att svetsa i en simulator och ett rum med avancerade maskiner för att svarva, skära och borra metaller utifrån datormodeller. Väldigt avancerat. Efter rundvandringen hoppade vi in i bilen igen och åkte in till Gudivada centrum för att hitta kaffe. Efter ett antal olika stopp runt i byn hamnade vi på en kinesisk restaurang där vi gav upp och helt enkelt åt lunch innan vi åkte tillbaka till skolan och väntade på övriga gäster.

Vi hamnade i rektorns rum och Emma och Torbjörn fick var sin kopp indiskt kaffe. Urban försökte få svart kaffe (utan mjölk och socker) till sig själv och mig, men det gick sådär. ”Less sugar?” frågade indiern förvånat. ”No, without any milk or sugar” svarade Urban. Flera snälla indier försökte hjälpa till att förklara och det slutade med att vi fick var sin kopp te. För man kan ju inte dricka kaffe utan mjölk och socker. Hur skulle det se ut??

I rummet satt också en gammal tant som hette Charma. Hon berättade att hon var släkt med mannen som grundat skolan och att hon skänkt en del pengar till verksamheten genom årens lopp. Hon var liten och gammal, men väldigt trevlig och berättade att hon varit i Lund en gång för att hälsa på sin dotter som studerade där. Kul. Och så plötsligt kom folk springande. Ministern var på väg! Alla troppade ut på trappan och ställde upp sig i fina rader i väntan på Ministern.

Han kom i en vit BMW X1. Ingen Toyota Innova där inte. Med honom kom vår svenska ambassadör och chefen för SAAB i Indien. Och genast försvann de fina raderna med människor vi den röda mattan eftersom alla skulle fram och ta bilder. Så det blev en stor klump med människor med Ministern i centrum som sakta gled upp för trappan. Detta innebar att de stackars flickorna som hade stått i en timme med en korg med blomblad för att kasta på ministern när han passerade blev stående utan att ha kastat ett endaste blad. De såg väldigt besvikna ut.

Klumpen med människor rörde sig sedan sakta genom skolan. Först stannade man vid en staty av skolans grundare (där man dumpade det mesta av de överblivna blombladen samtidigt som en ”präst” läste en bön – vilket lät mer som om han var auktionsutropare) och därefter passerade man alla de stationer som vi redan hade sett. Vi fastnade i skolsalen med en man som lärde eleverna ”soft skills”, som ledarskap. Han berättade stolt att han hade över 1000 powerpoint slides som han drillade sina elever med under de tre åren utbildningen pågick. ”Se så bra det går!” sa han och pekade på en liten kille som flög upp ur sin stol och berättade om hur viktigt det är med bra ledarskap. Man fick också lära sig att presentera sig själv och en annan kille fick berätta att hans favoritfärg var vit eftersom det representerade fred. Vi log, nickade och berömde dem för hur duktiga de var samtidigt som jag undrade hur i hela friden lärarutbytet med en gymnasieskola i Sverige skulle gå till…

Efter rundvandringen åkte vi bil i säkert 200 meter till en aula där ett dussin viktiga personer tog plats på scenen. Sedan fick de alla hålla ett ”kort” anförande om hur bra det var med utbildning och vilken möjlighet den här skolan och den här satsningen var för alla inblandade. Sedan kom en liten ceremoni där man tände lite ljus och sedan började Ministern tala. Det visade sig att han är minister för ”Human Resources Development”, men vi kallar honom skolminister. Han pratade Telegu (tror jag) så vi hängde inte med riktigt, men han började fråga eleverna i salen om de hört talas om SAAB förut. Eller Sverige. Det var det inte många som hade. Sedan frågade han om de visste vad Nobelpriset var. Och dynamit. Det visste de flesta. Vi antar att han gjorde en koppling mellan detta och SAAB och Sverige, men säkra kan vi inte vara. I slutet av talet pratade han om Skandinavien som tydligen har en sammanslagen BNP på runt 1.8 biljoner dollar med en befolkning runt 20 miljoner människor. ”Där har vi något att sträva mot” avslutade ministern. Tror jag.

Efter alla tal trodde vi att det var lunch, men nej. Då var det dags för en ceremoni till. Den här gången skulle det offras kokosnötter i en grop i marken. Jag antar att det var någon symbolisk grundsten. Urban fick representera Hyderabadkontoret och offrade sin kokosnöt med stor ackuratess. Bra jobbat. Sedan åkte vi bil i ytterligare 100 meter och sedan var det lunch. Till lunch fanns det indisk mat OCH Pasta Napolitana! Lycka! Däremot var det sjukt varmt i rummet och vi svettades ymnigt i våra kavajer. Vi passade på att mingla lite och jag fick faktiskt växla några ord med Harald, vår ambassadör. Trevlig kille.

När alla VIP:ar hade åkt var det dags för oss att åka också. Tyvärr hade Emma och Torbjörn fastnat i en skolsal, så det tog ett litet tag att komma iväg. Klockan var nu nästan 16 och Google sa att det skulle ta 6½ timme att åka hem. Ingen tid att förlora alltså.

Ganska snart insåg vi att vi behövde fylla på förrådet av koffein och snacks, så när vi kom till Vijyawada stannade vi till i ett köpcenter och handlade kaffe (jag köpte Coca Cola för att inte göra magen mer upprörd än den var), men snacks fanns det inte. Istället spenderade vi de närmaste 45 minuterna med att irra omkring i Vijyawada och leta efter en affär som hade chips. Till sist hittade vi en och Urban köpte upp hela lagret med gröna (sourcream and onion) och gula (salta) påsar. Kanon. Lite försenade jagade vi vidare och hamnade i värsta bilkön ni någonsin sett! Det var nu Azmath visade sina talanger som chaufför och lite elegant sådär körde ut i mötande trafiken, lade sig bakom en buss som gjort samma sak och med hjärtan i alla halsgropar kryssade vi oss fram längs den enorma kön. Den där manövern tog ett rätt bra tag, men till sist kom vi ut på motorvägen igen och kunde sätta fart.

Eller ja, sätta fart och sätta fart. Problemet med trafiken var att långsamma fordon som bussar och lastbilar hamnar i omkörningsfilen eftersom det finns så många ännu långsammare fordon, som autorickshaws och oxkärror, i den andra filen. Färden blir därmed som ett väldigt långt slalomlopp i drygt 100 km/h med blinkande lyktor och ständiga inbromsningar och arga tutningar. Det blir ju inte bättre av att både oxkärror och en ansenlig mängd av de andra fordonen saknar både ljus och reflexer bakåt…

När vi närmade oss Hyderabad igen var jag så trött att det helt enkelt inte gick att hålla ögonen öppna och för första gången någonsin i en bil tror jag, så nickade jag till flera gånger den sista timmen. Tyvärr var Azmath nästan lika trött och för att hålla sig pigg, så busringde han till Urbans driver Mustafa och lurade honom att vi redan var framme. Det fick Mustafa att ringa till Urban och be om ursäkt för att han var sen vilket givetvis gjorde Urban väldigt förvånad. Nu slutade allt lyckligt och ungefär 23.00 var vi hemma i mitt garage. Det blev inte mycket mer gjort den dagen. En snabb dusch för att få bort det sista av Ilapuram innan jag kraschade i säng och sov som en stock fram till klockan ringde kl 07.00 morgonen därpå. Vilket äventyr det blev av den lilla roadtripen till landet. Det visade sig också att vi hade kunnat flyga istället, men det hade ju inte varit hälften så kul!