Resans tredje måndag grydde till ett land i sorg. Inte nog med att man firade de dödas högtid (lite som allahelgonsdag i Sverige), den gamle kungen (nuvarande kungens pappa) gick bort under natten. Det var idel flaggor på halv stång vart man såg. Detta hade vi givetvis ingen aning om när vi klev upp, åt frukost och packade ihop oss. Vi trodde flaggorna var en del av högtiden.

Sista frukosten i Siem Reap blev kanske den bästa, mycket beroende på att jag listat ut att man kunde be om en kopp kaffe från espressomaskinen i baren och på så sätt undvika det lätt vaniljsmakande blasket de hade i stora kaffetermosen. Sedan följde snabb packning och betalande av tvätträkningen innan vi bänkade oss i foajén för att vänta på vår pick-up. Den skulle komma mellan 7.45 och 8.15 var det sagt. Det gjorde den givetvis inte. Så vi bad receptionen ringa upp och då fick vi beskedet att det var lugnt fram till 8.25. Så vi väntade lite till. 8.25 började vi skruva på oss och fundera på om vi inte skulle försöka hitta till bussterminalen själva, men då kom faktiskt en buss för att plocka upp oss. Glädje!

Det var givetvis inte samma buss som vi skulle åka till Phnom Penh med. Den riktiga bussen var ju bästa VIP-bussen som fanns. Jag håller kanske inte riktigt med om det, men den var i alla fall helt ok. Eftersom David och jag var VIP-VIP (dvs de hade förmodligen blåst oss på biljetten) fick vi sitta allra längst fram bakom föraren. Vilken lyx! Då såg man både TV’n och ut genom framrutan! Efter att ha väntat på några engelskor i 10 minuter (igen), så gav vi oss i alla fall iväg. Resan skulle vara i 6 timmar, vilket vi tyckte kändes lite långt med tanke på att det bara var 317 km, men vad visste vi? Ingenting, skulle det visa sig…

Vi körde på National Highway nr 6 ut från Siem Reap. NH6 är ungefär lika bred som en vanlig 70-väg ute på landet i Sverige och vår buss var king of the road. Den hade också den största biltuta ni någonsin sett och chauffören verkade älska att tuta med den. Tyvärr lät det lika mycket inne i bussen som utanför, så vi blev snabbt lomhörda där vi satt allra längst fram. Sedan är det ju det här med trafiken också. De flesta fordon i Kambodja verkar inte klara av att köra mer än ungefär 50. Bussen ville gärna hålla 90, så vi låg konstant i omkörningsfilen. Som inte fanns. Resultatet blev att vi istället låg konstant i motsatt körfält med sporadiska besök någonstans i mitten av vägbanan samtidigt som mopeder, tuk-tuk, bilar och små lastbilar susade förbi vid sidan av oss. Problemet var givetvis att de snabbare fordon som körde åt andra hållet OCKSÅ ville ligga där i mitten, vilket ledde till en hel del tutande och spännande väjningar. Efter ett litet tag insåg jag att det var bäst för mitt hjärta att titta på filmen, även om den inte var textad och ljudet var så lågt att man inte hörde vad de sa. Nu har jag ju sett filmen (Avengers) förr, så det gick rätt bra. Davids försvarsmekanism var att låtsas sova istället. Något han gjorde mycket bra.

Till att börja med var NH6 ganska bra, med bara sporadiska hål här och där. Ju längre från Siem Reap vi kom, så blev dock vägen bara sämre och sämre. På ett ställe stod halva vägen under vatten och där stod en liten kille på typ 12 och dirigerade fram trafiken runt de djupaste hålorna. Ännu en intressant upplevelse på vägen.
Det var sagt att vi skulle ta paus för lunch, men när vi inte hade stannat och det bara var 75km kvar, så trodde David och jag att vi hört fel. Det hade vi inte. Med lite drygt 7 av de 31 milen kvar att köra stannade vi för en halvtimmes lunch. Det kändes lite konstigt, eftersom det rimligen borde vara ungefär 45 minuter kvar att köra. Hur som helst var det lunch och det gick runt en meny i bussen så man kunde beställa. Jag tänkte vara lite smidig, så jag beställde Combo B, vilket bestod av vårrullar och fish and chips med en dricka för 5 USD. David ville vara besvärlig och beställde ála carte. Dumma han. Vi stannade vid något som bäst kan beskrivas som en Rasta fast utan väggar. Eftersom jag beställd en smidig Combo fick jag in min mat väldigt snabbt och blev tyvärr ganska negativt överraskad. Combo B bestod av två små vårrullar, en bit fisk som var 3×3 cm och 15 pommes frites. Det var allt. Till detta beställde jag vatten. Maten tog typ 30 sekunder att äta upp och sedan var jag riktigt hungrig. David fick vänta lite längre på sin mat, men han fick å andra sidan en hel ananas fylld med kött och så en rejäl portion ris till det. Dessutom kostade hans mat mindre än min! Surt. Eftersom jag fortfarande var hungrig gick jag till den lilla kiosken och köpte godis. Det blev gudarnas favoritmat: ChocoPie (tror jag nämnde detta i Parfympagoden). Efter lunchen fortsatte resan och vägen blev bara sämre och sämre. De sista 7 milen tog 2 timmar att köra och vi var inte i Phnom Penh förrän kl 16. Inte så dumt med lunch kl 13 med andra ord.

Efter som vi kom till hotellet så sent, så hade vi missat alla chanser till seriös sight seeing idag (allt verkade stänga klockan 17). Istället tog vi en tuk-tuk ner på stan för att flanera lite. Av en lycklig slump råkade vi hamna på den lokala filialen av vårt favorithak i Kambodja: Blue Pumpkin. Här njöt vi av en shake var samtidigt som vi funderade på vad vi skulle göra. Vi besämde oss för att titta till Nordic House, som serverade nordisk mat, samt de båda marknaderna Central och Night Market. Nordic House såg inte mycket ut för världen och både Central och Night Market var stängda på grund av helgen. Tråkigt. Så det blev en stund vid floden att fundera innan vi gick på en restaurang som skänkte pengar till välgörenhet. Maten kanske gjorde gott, men den var sådär. Inget att rekommendera, om jag nu kunnat komma ihåg vad den hette. Lite besvikna gick vi ut från middagsrestaurangen och upptäckte att vi var precis vid Blue Pumpkin! Så det fick bli en shake till.

När vi gick runt och tittade och även när vi satt på TPB, så noterade vi att det var ganska många lite äldre vita män som gick omkring med ganska mycket yngre asiatiska kvinnor. En del av dem hade till och med barn. Vi noterade också att det fanns rätt många klubbar och barer med tonade rutor och något ekivoka namn. Det är faktisktförsta gången på resan vi har sett något liknande. I Hanoi, Luang Prabang och Siem Reap har vi fått frågan om vi inte vill ha en liten kvinna sådär på kvällskvisten, men det har alltid varit lite i smyg. Här verkar det mer vara som i snabbköpet, även om det göms bakom tonade rutor. Lite beklämmande.

I morgon skall vi försöka klämma in 4 stora turistmål på en dag, så det blir tidigt i säng och tidigt upp. Utanför sitter den någon form av djungelfågel och låter som han har satt i halsen. Jag hoppas han också går och lägger sig snart.