Redan nu vill jag varna känsliga läsare att här kommer det följa en tämligen ingående och faktiskt rätt äcklig beskrivning av den värsta magsjuka jag kan minnas att jag haft. Det finns inga bilder (och det skall vi alla vara glada för), men beskrivningen är målande nog. You have been warned!

Onsdagen grydde alldeles för tidigt tyckte kroppen. Framför allt var magen inte riktigt med mig, men det är iofs inget ovanligt när jag sovit för lite och jagat runt för mycket, som kanske ärligt talat varit fallet de senaste dagarna. Jag tog mig i alla fall ner till frukost, där inte mycket var rätt: Kaffet smakade vanilj, marmeladen var av okänd art, yoghurten var alldeles på tok för söt och apelsin juicen lika så. Redan nu kände jag att den här dagen blir inget bra, så David och jag bestämde oss för att ta en liten power-nap efter frukost för att landa ordentligt. Den power-nappen hjälpte inte, utan jag skickade iväg David själv ut i Hanois vimmel, medan jag försökte sova lite. Det gick sådär…

Någon gång vid lunch hörde David av sig och frågade om jag var på g. Det var jag INTE. Jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv, men å andra sidan tycker jag alltid att det känns så när man är magsjuk. David fick alltså fortsätta på egen hand och jag fick plötsligt behov av att besöka toaletten…

Jag är inte ofta magsjuk, faktiskt, i alla fall inte så att jag spyr och har mig. Magen krånglar gärna när jag har feber, men då kommer det så att säga andra vägen. Idag var det dags för huvudentrén att även vara utgång. När jag stapplade in på toaletten kände jag hur blodtrycket föll som en sten, så jag tog det säkra före det osäkra och satte mig på golvet med toalettstolen i famnen (lite som en långtradarchaffis – vilken låt är det en referens till?). Det hjälpte inte. Plötsligt satt jag på golvet på toaletten i en pöl av mina egna spyor utan att jag märkt att jag spytt! Jag hade helt enkelt svimmat!! Hela jag var nedsölad och likaså golvet. Äckligt gult slem med små cornflakesbitar simmade omkring överallt. Dessutom verkade jag ha andats in hälften av geggan och satt en stund och hostade och spottade frenetiskt. Plötsligt fick jag en vision av hur jag hittades död, druknad i mina egna spyor i ett hotellrum i Hanoi. Inte riktigt det sätt jag tänkt fara hädan (om jag nu tänkt på det), men förmodligen det närmaste rock’n’roll jag någonsin kommit.

Det tog över en timme för mig att ta mig upp från golvet, släppa ut demonerna som pockade på bakvägen, krypa in i duschen och tvätta av mig själv och mina kläder samt torka upp på golvet så att jag slapp att sitta i samma spya nästa gång det var dags. Efter detta var jag helt slut och tuppade mer eller mindre av i sängen i en dryg timme. Sedan var det dags igen…

Samma som förut, massivt blodtrycksfall, sitta på golvet, krama toalettstolen, men den här gången höll jag mig i alla fall vid medvetande och det mesta hamnade i toaletten istället för på mig. Även denna gång kom en uppföljning där bak och jag var helt genomsvett och slut när jag lämnade toaletten en bra stund senare. Men nu var det dags för lite action. Det KAN ju vara så att denna magsjuka beror på allergi. Det kanske var körsbär i marmeladen, eller någon konstig blandfrukt i juicen… Alltså plockade jag fram mina kortisontabletter, löste upp dem i en flaska av det lokala mineralvattnet och drog i mig. Om man inte mår illa innan, så gör man det garanterat efter den dosen. BLÄÄÄ. Räddningen heter, som så ofta när jag är magsjuk, Coca Cola. Finns i minibaren (tillsammans med Fanta och öl). Så avslagen, fesljummen cola blev min följeslagare tills David hörde av sig igen och frågade om jag skulle äta middag.
Då hade jag hunnit med ännu en tur till toaletten, men den gången kom det bara luft! Dags alltså för steg två i återhämtningen. Resorb! Jag hade givetvis glömt min resorb i packningen hemma i Hyderabad, så jag fick en tablett av David. Lika jäkla äckligt som kortisontabletter, fast med jordgubbssmak.

Sedan, hör och häpna, somnade jag!! Och vaknade inte förrän David ringde vid 21.30 och kollade hur det var med mig. Bättre kunde jag konstatera och tillsammans beställde vi ett par rostade brödskivor utan något på från receptionen. De skulle komma efter 10 minuter. Nu är klockan 23.00 och de är fortfarande inte här. Nevermind. Det blir den vanliga lägerkuren för magsjuka scouter. Den har räddat mången både vuxen och barn sedan en gammal husläkare gav tipset till min mor för många många år sedan: Chips och avslagen cola. Prima liv.

Nu är det dags att fälla in klövarna och hoppas på lite härlig sömn, så kanske morgondagen också blir en annorlunda dag i Hanoi, fast på ett bra sätt 🙂