Fredag. Fredag nummer tre, närmare bestämt. Jag börjar bli lite trött på två rostade mackor med champagne-apelsin-marmelad på och yoghurt med müsli till det. Müslin hade jag ju dessutom med mig från Sverige och den börjar ta slut. Jag måste helt enkelt hitta en ny frukost!

Efter gårdagens megastress för att fixa till FRRO, så kändes arbetsdagen väldigt lugn och sävlig. Jag har egentligen inga projekt som jag behöver jobba med just nu (det finns två, det ena står still och det andra fungerar utmärkt – tyvärr inte så mycket jag kan göra just nu i endera fallet). Istället blev det lite surfande efter möjlighet att skriva ut foton på canvas. Visade sig att det var rätt mycket billigare än hemma i Sverige, så där har vi ett projekt att ta tag i hemma när nu frakten från Sverige kommer med min dator. På tal om frakten, så var jag ju tvungen att hämta ut mitt pass från tullhanteringen för att komma in på FRRO. Det gör att tullhanteringen nu börjar om på noll och jag måste lämna in mitt pass igen. Ja, ja.

En höjdpunkt på morgonen var att jag hade laddat en termos med svenskt kaffe som jag och Urban satt och smygdrack på kontoret. Det är lycka det…

En bra sak med att FRRO ändå är klar är att jag kan skaffa ett eget telefonabonnemang. Och dessutom kan jag skaffa ett abonnemang med 3G-surf! Det innebär… Internet!! Så efter jobbet for jag och Linus (vi skulle vidare på svensk grillkväll hos Bruzéns) till närmaste AirTel-kontor för att träffa Srinivas gamla polare och skriva på telefonkontrakt…

När man skaffar telefonabonnemang i Sverige är det ganska okomplicerat. Man går in i en butik, visar legitimation, skriver på ett papper och blir skinnade på otroligt mycket pengar 24 månader framöver. Så är det inte i Indien. Faktiskt inte alls. Det räcker givetvis inte med legitimation (i det här fallet ett pass), nej man måste också ha följande papper tillgängliga: passkopia, visumkopia, anställnings-”bevis”, hyreskontrakt, utdrag från skattemyndigheten i Sverige som visar var jag bodde när jag bodde i Sverige, namnet på min far och var han bodde (bor) någonstans osv. Sedan tar det en massa tid när man sitter och väntar och en kille skriver en massa saker på ett papper. Sedan måste man ha namn, adress och telefonnummer till en referensperson i Indien. Och helst skall man ha med sig den personen, även om det faktiskt gick bra med att prata via telefonen. Sedan, efter att ha signerat alla papper och skrivit under kontraktet på tre ställen, så får man ett simkort med ett telefonnummer kopplat till sig. När man kommit så långt i Sverige, är det mest bara att stoppa in simkortet i telefonen och ringa. Men inte i Indien. Där tar det ett tag innan abonnemanget kopplas in. Så inget surf förrän i helgen…

Efter detta byråkratiska äventyr gav vi oss ut i det Indiska mörkret för att åka till familjen Bruzén. Eftersom Afzals svärfar dog förra helgen behövde han åka på någon form av vaka och istället kom Azif tillbaka (jo han heter Azif och inte Aziz som jag skrivit förut i bloggen).  Det här var kanske första riktiga smaken vi fick av Hyderabads rusningstrafik. Det tog en evighet! Trots att Azif hittade en skum väg rätt ut i ingenstans där det inte var någon trafik, så tog det ändå över en timme att komma till Aparna County no 102. Men det kanske var lika bra, för grillmästaren hade tydligen haft lite svårt att få fart på grillen, så maten var precis klar när vi kom. Det blev grillad kyckling (vad annars), grillade rotfrukter, grillad majs, lite sås och en öl. Fast jag fick Coca Cola. En riktig svensk grillafton, alltså. Och inget var starkt eller smakade curry! Väldigt, väldigt gott var det.

Under besöket passade jag också på att ge familjen en kopia av Pojken och Molnen. Moa blev jätteglad, men Anton var kanske inte lika imponerad. Efter middagen satt jag sedan och första kapitlet (prologen) högt för alla som ville höra på (främst Moa). Publiken var hänförd och ville höra mer, men hon fick allt vänta tills mamma läste istället. Det är första gången jag läst högt ur min bok och jag blev nästan lite förvånad över hur dramatiskt det blev… Jag kanske skulle läsa in några kapitel till en talbok. Vad tror ni om det, kära bloggläsare? Vill ni ha ”Pojken och Molnen” – ljudboken, uppläst och tolkad av författaren?

Det blev ganska sent på kvällen innan Linus och jag väckte Azif och begav oss hemåt. Resan tillbaka till Linus lägenhet tog knappt 15 minuter, istället för dryga timmen som det tog oss ut. Så kan det gå när det inte finns några andra bilar i vägen. Hemma igen efter midnatt och något trött, men på det hela taget en bra dag.