För de som inte har Facebook (eller inte är kompis med mig på Facebook), så har jag samlat ihop bilderna jag tagit med min mobil och postat där, så att ni också kan få se dem.
Glöm inte spana in alla fina bilder från dagen!
Den här dagen började ursligt tidigt. Redan klockan 6.30 ringde väckarklockan och den inre mat- och sovklockan har inte lyckats anpassa sig så mycket ännu. Det kändes som om det var mitt i natten! Vad är det då för tidsskillnad till Japan? Det är så mycket som 3,5 timme. Från Indien. Från Sverige blir det 7 timmar. Nu kommer jag ju inte direkt från Sverige, men 3,5 timmar känns ändå i den gamla kolan…
Frukosten på hotellet öppnar klockan 7 på morgonen och jag behövde gå absolut senast 7.20 för att hinna ta mig till Cerulean Tower för pick-up inför dagens tur till Mount Fuji. Det innebar, som ni säkert förstår en något snabb frukost med löparskorna på och sedan iväg. Givetvis skyndade jag mig för mycket och fick stå och vänta utanför Cerulean Tower i drygt 10 minuter. Det höll på att sluta illa, eftersom grabbarna jag stod och väntade med INTE skulle till Fuji-san. De skulle ut på äventyrscykling. Jag tyckte de hade lite lustiga kläder på sig. Tanken var att jag inte skulle stå utanför hotellet och vänta, utan gå in i foajén. Det gjorde jag prick 7.40 och där möttes jag av pick-up-guiden. När alla var introducerade till sina respektive turer (det var några stycken) gick vi ut till bussen. Det visade sig då att jag ändå stått vid rätt buss. Ja, ja.
Bussen var ju inte vår turbuss, utan bara en pick-up-buss som tog oss till bussterminalen. Där skulle vi ta lappen vi fått i foajén och ge till en liten tant bakom en disk, så fick vi en ny lapp där det stod att jag skulle sitta på plats 2C på buss nummer 6. På grund av ombyggnad kunde bara buss 1-4 stå inne på terminalen, så om jag bara kunde vänta till strax efter 9 så skulle jag få gå ombord och man bad så mycket om ursäkt för denna försening. Eftersom det var en kvart kvar, så sprang jag upp i terminalen och köpte en kopp kaffe. När jag kom ner till gaten igen, så hade kaos utbrutit. Ett par hundra personer hade plötsligt dykt upp från ingenstans och stod nu i lite blandade köer för att checka in till sina turer. Det här med ködisciplin är ju som bekant lite olika i olika länder och de stackars små japanskorna försökte förtvivlat att bringa ordning när sydeuropéer, indier och asiater vimlade runt och försökte komma först i någon kö, oavsett vilken, så de kunde få utlopp för sina frustrationer. Ett äldre amerikanskt par ventilerade högljutt sitt missnöje samtidigt som några ynglingar från Tyskland roade sig med att sprida felaktig information. Väldigt underhållande förvisso, men det gick lite för mycket tid. Till sist hade i alla fall alla checkat in och så småningom hade också alla förstått vilken buss de skulle gå på och så kunde äntligen buss 6 köra in på terminalen. Pust. Bara 50 minuter försenade styrde vi så kosan mot Mt. Fuji!
Färden ut till Fuji-san tog ungefär 1,5 timme och på vägen berättade vår engelsktalande guide att Fuji förmodligen var en eldgudinna som dyrkades av folket som bodde runt berget innan japanerna kom dit och drev bort dem. Det var ungefär den informationen vi fick innan guidningen övergick i en redogörelse av Japans nuvarande ekonomiska situation och filosofiska utlägg kring om det var bra eller dåligt att Tokyo skall arrangera OS 2020 och hur svårt det är att väga ekonomi mot naturpåverkan när det gäller kärnkraft. Bitvis intressant. Mitt i det här fick vi reda på att dagens program ändrats på grund av en lavin i bergen. Eftersom det dessutom blåste hårt kunde vi varken åka båt eller linbana, men vi kunde få se akvariet. Eller något museum. Tråkigt sånt…
Väl framme vid bergets fot frågade plötsligt guiden om vi kunde hålla oss i 10 minuter till eftersom det inte var så mycket kö vid linbanan. Förvånade över att linbanan plötsligt öppnat igen bedyrade vi alla att vi skulle hålla oss, så vi åkte förbi alla de andra bussarna (8 bussar skulle göra samma tur idag) och for vidare mot linbanan. Det var mycket riktigt ingen kö till linbanan utan vi kunde lätt och fint glida igenom och upp på en bergstopp där vi hade en magnifik utsikt över Fuji-san. Eller i alla fall den del av berget som inte var insvept i moln. Men vi såg i alla fall 70-80% av Fuji, sa guiden, igår såg man ingenting så vi kunde skatta oss lyckliga. Ja, ja. Där vi var sken i alla fall solen och det var riktigt trevligt på toppen.
Berget vi åkte upp på hette Kichi-kichi. Namnet har det fått av ljudet när man tänder eld med flinta och stål och det kommer sig av en gammal japansk fabel från området. Sagan handlar om en tvättbjörn och en kanin som bor hos ett gammalt par. En dag får tvättbjörnen spatt och har ihjäl den gamla damen och kaninen blir mycket upprörd. Hon bestämmer sig för att hämnas på tvättbjörnen och börjar med att tända eld på ett knippe ved som tvättbjörnen bär på ryggen. Därav namnet kichi-kichi, som alltså är ljudet av kaninens försök att tända eld på tvättbjörnens rygg. Tvättbjörnen dog inte av det försöket, utan blev bara svårt bränd på ryggen. Då byggde kaninen en båt av lera som hon lurade ner tvättbjörnen i. Tvättbjörnen åkte ut med båten på sjön, där den löstes upp och sjönk så att tvättbjörnen drunknade och dog. Det är oklart var sensmoralen i sagan är eller varför tvättbjörnen helt plötsligt glömt hur man simmar, men så förklarade i alla fall guiden namnet på berget.
Efter linbanan var det lunch. Japansk lunch. Inte bara i portionsstorlek, alltså, utan även innehåll. Det var som vanligt gott men lite pyttigt. Jag hamnade vi singelbordet – alltså bordet med folk som reste på egen hand. Där identifierade jag snabbt en typisk svensk brytning vid min sida. Det var Hans från Lund som var ute på äventyr medans frugan var på seminarium i Tokyo. Trevligt att prata svenska en stund, även om det var med en skåning… Efter lunchen letade svenskarna upp lite kaffe och sedan äntrade vi båten som skulle ta oss runt på sjön. Även denna gång blev vi lite förvånade att båtturen plötsligt blev av, men man skådar ju inte given häst i munnen utan vi gled ut i snålblåsten och bjöds på ytterligare en fin vy av Fuji. Efter båtturen hoppade vi upp i bussen igen för att åka till hill station number 1. Egentligen skulle vi åkt till hill station number 5, som ligger på 2300 meters höjd, men på grund av lavinen kom vi bara till ettan. På vägen dit förklarade guiden att man inte kunde se något av berget från hill station 1, så vi skulle bara stanna ett litet kort tag. Ett kort tag senare åkte vi vidare mot den lilla staden Hakone för turens sista stopp.
Nu visade det sig att det var i Hakone vi skulle åkt båt, men där blåste det alltså för mycket. Eftersom det inte blev någon båttur så hade vi inte så mycket att göra i Hakone, men vi var tvungna att åka dit, för det ingick ju i turen. Vi fick också reda på att vi hade åkt upp i en annan linbana, eftersom den de brukar använda var stängd på grund av vinden. Vi hade också gjort allting i fel ordning. Det bar helt enkelt inte många rätt.
Hakone var ungefär lika intressant som guiden sagt, men inne i souvenirshopen hittade jag en automat som för bara 360 yen gav mig två rykande heta varmkorvar med bröd, senap OCH ketchup. Underbart. Det var i och för sig väldigt små varmkorvar, men ändå. Ur en automat! Jag blev så lycklig att Hans kände sig tvingad att berätta för hela bussen hur glad jag blivit. Jag tror inte någon riktigt förstod storheten i det hela. Fåniga utlänningar…
Bussresan hem satt Hans och jag och pratade om våra resor runt världen och jag fixade i ordning lite bilder till bloggen. En synnerligen bra dag slutar nu på en liten italiensk restaurang som jag precis upptäckt tvärs över gatan från hotellet. Om du/ni vill åka till Tokyo någon gång kan jag verkligen rekommendera området mellan Shibuya och Harajuku. Hur mysigt som helst. Och om ni kommer hit, försök hitta ner i källaren till Pasta House Pancontomate. Risotton är fantastiskt god och musiken är skönt laid back pianojazz. Personalen pratar ingen som helst engelska, men det är som vanligt inget hinder. Det intressanta är att de fullständigt obesvärat pratar japanska med mig, trots att jag inte förstår ett endaste ord.
I morgon packar jag min väska och reser till Osaka. Jag börjar ju kunna Tokyo nu, så det är verkligen dags. Shinkansen, baby! Here I come!!
Det kommer alldeles strax en massa text också. Missa inte det!
Det blev några bilder idag också… och så ett par från igår kväll.
I morse vaknade jag och kände mig hur seg som helst. Det kan vara de senaste dagarnas intensiva turistande tillsammans med lite jetlag, men jag var i alla fall inte i form. Det fanns dock några saker som jag behövde göra idag, så det var bara att häva sig upp ur sängen och in i duschen. Till frukosten fanns det idag lite större gafflar, även om de fortfarande är rätt små, och dessutom fanns det fattiga riddare, eller ”french toast” som det heter på japanska. Mums. Så jag var lite piggare när jag till sist plockade ihop alla mina prylar (kamera, 3G-router, guidebok) och gav mig ut. I regnet. Det var som om Tokyo kände av mitt morgonhumör och presenterade sig på allra bästa Göteborgsvis med ett envist strilande regn. Sådär så att man inte riktigt tänker på att det regnar förrän man är helt genomblöt efter ungefär 45 minuter. Tur att regnjackan var på!
Planen för dagen var att rekognosera lite och sedan ta mig till kejsarpalatset för lite turistande. Jag började med att promenera genom regnet till det lyxiga hotellet Cerulean Tower Tokyo Shibuya. Varför då? Jo, för i morgon skall jag vara utanför det hotellet klockan 07.40 för att hoppa på bussen som skall ta mig till Mt. Fuji-san. I Indien brukar jag ju alltid bo på de finaste hotellen, men här i Japan bor jag lite billigare och då stannar inte turbussarna vid mitt hotell, utan jag får vacker ta mig för egen maskin till platsen där de rika bor. Promenaden till Cerulean tog ungefär 15 minuter och med lite felmarginal innebär det att jag måste gå upp väldigt tidigt i morgon och dessutom blir det en kort frukost. Eller liten, om man så vill.
Efter det blöta besöket utanför Cerulean Tower tog jag mig in på Shibuya Station och letade upp tåget som skulle ta mig till Shinagawa Station. Tokyo har ett antal olika tåg- och tunnelbanenät och det gäller att hålla tungan i rätt mun när man skall ta sig någonstans. Det går att köpa någon form av turistkort som gör att man kan åka fritt på alla olika varianter, men när man (som jag) köper singelbiljetter, måste man hålla koll så att man köper rätt sorts biljett. Biljettautomaterna har lite olika färg, så det är blå automater för den ena tunnelbanan och rosa automater för den andra. Tåget jag skulle med fick att köpa i den rosa automaten. Man kan också byta system mitt under en resa, men då måste man också byta biljett för att ta sig in. Det är inte svårt, men det där med att tolka japanskan och förstå vad jag skall göra första gången det händer är ju lite lurigt.
Jag lyckades i alla fall köpa en biljett, hoppa på rätt tåg och ta mig till Shinagawa station. Tanken är att jag skall ta Shinkansen-tåget till Osaka här på lördag och eftersom jag är borta hela dagen i morgon så ville jag fixa biljett och förbereda mig redan idag. Efter att ha följt efter lite folk som såg ut som om de skulle åka långt (stora väskor) hittade jag en lucka som det stod ”Shinkansen Ticket” på. Det var lite kö, men till skillnad från Indien händer det aldrig att någon tränger sig här, så köandet är en ren njutning. Väl framme förklarade jag för mannen i luckan att jag skulle vilja åka till Osaka på lördag. Efter lite förklaringar hit och dit visade det sig att just den här luckan bara gällde Shinkansenbiljetter till idag. Det finns en annan biljettlucka utanför spärren som säljer biljetter till andra dagar. Jaha, då går jag väl dit…
I den andra luckan var det inga problem att köpa biljetter till tåget på lördag. Jag ville ju beställa i förväg för att vara säker på att få plats, men till min häpnad verkar det som om det går ett Shinkansen mot Osaka ungefär var femte minut! Vad händer om ett tåg spårar ur? Hinner nästa tåg verkligen bromsa om det bara ligger fem minuter efter i spåret? Det kanske finns flera spår, men ändå. Imponerande. Man kan också vara rätt säker på att tåget kommer att avgå och anlända i tid. Med fem minuter mellan tågen finns det inte mycket marginal att göra fel. Eftersom det är semester, så köpte jag en förstaklassbiljett till det allra snabbaste tåget. Det kostade en slant (typ 1200 kr för en enkel biljett), men jag tror det är värt det. Shinkansen! Tjoho!
Med biljetten i fickan hoppade jag på ett tåg och begav mig mot Tokyo Station, alltså Tokyos centralstation. Idén var att gå därifrån till parken som omger kejsarpalatset för att se hur det ser ut. Efter att mitt system att följa efter den snyggaste tjejen jag ser när jag kliver av tåget fallerade igår, så har jag nu börjat använda en annan plan. På varje perrong (typ) finns en karta som visar var alla uppgångar finns. Uppgångarna är numrerade och det gäller bara att lista ut vilket nummer du vill till, så går det att följa även de japanska skyltarna. Det blev en liten underjordisk promenad innan jag kom ut. Det var på rätt ställe, men det var helt fel väder. Jag försökte vara lite turistig och ta lite bilder, men varken kameran eller jag är vädertåliga, så efter en liten stund gav jag mig ner i tunnelbanan igen. Trots att klockan bara var strax efter 13, så bestämde jag mig för att det var färdigturistat för idag och hoppade på ett tåg till Shibuya.
Shibuya är ju en ganska hipp och cool stadsdel, men jag har inte gått runt så mycket i den. Det blev inte så mycket promenerande idag heller, eftersom regnet blev mer intensivt när jag kom tillbaks till Shibuya station. Däremot kikade jag lite på köpcentret Shibuya Mark Mall, som ligger i anslutning till stationen. Där fanns i princip inget av intresse att handla (bara kläder), men nere i källaren fanns en stor ”matmarknad” där man kunde köpa mat från alla världens hörn. En tur där påminde mig om att det var dags för lunch, men eftersom de flesta ställena bara sålde mat, utan att erbjuda sittplats, så fick jag gå ut på stan istället.
Japan är som sagt byggt i skala 1:1,1. Allt är lite mindre. Inte så att man tänker på det, men det är ändå påtagligt. När en stor, blöt och lite sur Sven skall hitta någonstans att äta lunch så blir det plötsligt ett problem. Det där lilla båset kanske passar för en liten nätt japanska, men för mig med blöt jacka och kameraväska blir det för trångt. Så jag drog från krog till krog och letade efter någonstans att sitta ner tills jag på 3:e våningen i ett hus hittade en lite finare restaurang där jag faktiskt fick plats. Det var en grillrestaurang med engelskt namn och jag beställde in en liten sallad följt av grillad gris. Det blev mycket riktigt en liten sallad och efter det blev det ett par skivor sidfläsk, två potatishalvor och en skål med ris. Men det var i alla fall väldigt gott. På vägen tillbaka till hotellet hann jag också springa in på Starbucks för att få en kopp kaffe innan jag landade på hotellrummet igen.
Det kanske var lika bra att jag fick en liten oplanerad stund på rummet. Dels så behöver åtminstone jag vila lite mellan turistandet och dessutom behöver jag undersöka hur jag skall ta mig från Shinkansen-stationen till hotellet i Osaka på lördag. Shinkansen stannar nämligen inte på Osaka central, utan på en särskild station en bit utanför stan. Lite som i Laholm. Sedan får det bli tunnelbanan till centralen och en promenad på typ 500 meter till hotellet. Nu när jag tittar, så tror jag hotellet i Osaka är betydligt finare än hotellet i Tokyo. Trevligt.
Eftersom dagen blev lite kort, så får det bli middag på riktigt istället för kvällsnudlar på hotellet. Har inte riktigt koll på vilka restauranger som finns i närheten eller vilka tider som gäller för middag, men i övriga världen brukar man kunna få middag från ungefär klockan 19, så jag satsar på det. I morgon blir det som sagt en tidig start och sedan bär det av mot Mt. Fuji! Till topps!!
This gallery contains 18 photos.
Våfflor
Igår var det våffeldagen och jag kom på tanken att jag skulle göra våfflor. Det finns givetvis inget pulver att köpa för att blanda våffelsmet, men en liten sökning på nätet visade att det inte är särskilt svårt att göra egen smet: lite mjölk, lite mjöl, lite salt, lite bakpulver och lite smör så är man i hamn. Tyvärr hade jag inget smör, eftersom butiken där jag köper mat hade bestämt sig för att göra rent i kyldisken igår, så de hade inga mejerivaror alls. Men mjölk får jag ju varje morgon och olja är ju också fet, så det skall nog gå bra det här…
I receptet stod det att man skulle blanda mjöl, salt och bakpulver i en skål och sedan tillsätta hälften av mjölken och röra ihop till en jämn smet. Det gjorde jag, men den jämna smeten blev till en kompakt degklump som parkerade inne i ballongvispen som jag använde. Efter att ha grävt ut klumpen, tillsatt mer mjölk och oljan så lyckades jag få ihop det till en smet. Sedan var det ju det här med våffeljärn… Några sådana finns givetvis inte i Indien, men jag har ju en smörgåsgrill. Det borde gå minst lika bra! Så smörgåsgrillen på högsta värme och i med lite smet.
Sen kommer den där stunden då man inte riktigt vet vad man skall göra. Att grädda en våffla tar typ 2 minuter i normala fall, men min smörgåsgrill hade inte riktigt värmen så det tog mer typ 4-5 minuter av väntande och kollande. Jag plockade undan lite, diskade lite och sedan då? Då slog det mig att våfflor är ju godare om man har grädde till. Grädde finns inte heller att få tag på i Indien i normala butiker. Ibland finns det i min matbutik, men de hade som sagt var inga mejeriprodukter alls just den här dagen. Men mjölk är ju egentligen grädde som man plockat bort fettet ur. Vispgrädde har 40% fetthalt. Mjölken har typ 1%. Oljan har typ 100% fett. Så… kan man blanda mjölk och olja i förhållandet 60% mjölk till 40% olja och vispa det till grädde?
Det korta svaret på den frågan är givetvis ”Nej det kan man verkligen inte! Skärp dig och lek inte med maten.” Det långa svaret är att jag har mjölk, jag har olja, jag har en bunke (tack storasyster), jag har en elvisp och jag har tid som jag inte riktigt vet vad jag skall göra med under tiden våfflorna gräddas. Så, 2 dl olja och 3 dl mjölk i skålen och så vispen på högsta effekt. Efter nästan 20 minuters idogt vispande (med korta avbrott för att byta våffla i smörgåsgrillen) får jag nog ändå erkänna att det långa svaret på frågan om man kan blanda mjölk och olja och få vispgrädde är… Nej, det kan man inte. Och om man hade kunnat det hade det förmodligen smakat apa.
Men jag hade i alla fall våfflor och fin hjortronsylt från Kanada, så jag bänkade mig framför TV:n för lite tisdagsmys. Men TV:n startade inte. Det är ju sommar i Hyderabad nu och det innebär en hel massa saker. Temperaturen under dagarna börjar närma sig 40 grader, det finns i princip inga mygg ute och folk använder mer ström. Det sista gör dels att vi får fler och längre strömavbrott, vilket är väldigt irriterande, men det innebär också (av någon underlig anledning) att spänningen blir lägre. Under vintern har jag haft problem med att det varit nästan 250 volt i vägguttaget vilket har fått lampor att explodera och elektronik att må dåligt. Nu är spänningen helt plötsligt 212 volt vilket gör att TV:n inte tycker att det får tillräckligt med kräm för att gå igång. Jag trodde min TV hade gått sönder förra veckan när detta hände första gången, men det kom en reparatör i måndags och ”fixade” den. Nu visar det sig alltså att den förmodligen aldrig var trasig, utan bara fick för lite ström. Lösningen på det blev motsatsen till hur jag löste överspänningen på vintern: Slå av all luftkonditionering. Då stiger spänningen raskt till 225 volt och TV:n startar snällt och fint. Sedan kan man slå på luftkonditioneringen igen, för TV:n dör inte av 215 volt, den vill bara inte starta. Slugt.
I morse vaknade jag som vanligt vid första böneutropet och kände att magen inte var där den borde vara. Det blev till att rusa upp och måla vitvarorna till en mindre angenäm nyans. Först trodde jag att det förmodligen berodde på överkonsumtion av våfflor (att äta sex våfflor är INTE samma sak som att äta sex pannkakor!), men när jag fixade frukost fick jag en annan insikt.
Normalt äter jag gröt till frukost. Vijya gör apelsinjuice dagen innan som står i kylen och så brygger jag lite äkta svenskt kaffe på filtrerat vatten. Allt vad en växande pojke behöver! Till gröten har jag mjölk och till frukost läser jag morgontidningen (vilket innebär att jag skummar nyheterna , läser sidan om ”globala nyheter” (som idag innehöll en nyhet om en man i Stockholm som varit inlåst på sin toalett i fyra dagar), läser serierna, löser dagens pussel och läser mitt horoskop). Idag varade frukosten tills första skeden gröt kom in i munnen. Det smakade INTE bra. Lite detektivarbete visade att det var mjölken som förmodligen var rutten. Och där kanske förklaringen till den dåliga magen finns. Om gårdagens mjölk var rutten, så kanske våfflorna inte bara var många, utan också inte så bra. Ja, ja. Dagens mjölkleverans verkade ok, så det fick bli müsli till frukost istället. Och i horoskopet stod det att en senior medarbetare skulle visa mig vägen. Någon gång skall juvaraden första.
Så. Tre lärdomar:
På måndag åker jag till Japan för två veckor av spännande semester. Härmed lovar jag att blogga mer flitigt under den resan!
Sommaren har kommit hit till Hyderabad. Här finns bara tre årstider: Sommaren börjar första mars och varar fram till mitten av juni ungefär. Sedan kommer monsunen med regn och något svalare temperaturer innan vintern slår till i oktober. Den här vintern har varit ovanligt tuff med nattemperaturer ner mot ensiffrigt! Brrr… Den här vintern har det varit nästan lika kallt i Hyderabad som i Göteborg. Bara en sån sak.
Med sommaren kommer cricketsäsongen och hela Indien laddar nu inför bataljen i april och maj. I år är det också valår och dessutom skall delstaten Andhra Pradesh delas i två. Det är många politiker och cricketkändisar som slåss om utrymme på tidningens förstasida med diverse utspel och skandaler, men det finns en nyhet från Europa som letat sig hela vägen hit: Krisen i Ukraina.
Trots att jag läser om Ukraina i tidningen, på nätet, tittar på svenska nyheter så ofta jag kan och följer inlägg på Facebook och Twitter, så verkar jag inte kunna få nog av information. Det här är det läskigaste jag varit med om sedan 11:e september 2001. När de kapade flygplanen kraschade in i WTC i New York jobbade jag i Aten. Några år tidigare hade USA bombad skiten ur Balkan och det fanns en stark anti-amerikansk känsla i hela Grekland vid den tiden, så när nyheten kom att någon kört ett flygplan in i WTC var det först en ganska uppslupen stämning på kontoret. Tills man förstod att det inte var något litet Cessna den här gången. Den kvällen satt jag klistrad framför TV:n och tittade omväxlande CNN och BBC World när attacken spelades upp bit för bit. Jag skickade ett sms till en kompis där jag sa att jag mest var orolig för hur USA skulle reagera på den provokationen. Svaret kom något år senare när man gick in i Afghanistan och sedan Irak i ”kriget mot terrorn”.
När oppositionen och presidenten i Ukraina skrev på ett avtal där presidentens makt minskades och där man utlovade nyval i december 2014 trodde jag att det var klart. Men så anföll kravallpolis torget där demonstranterna höll till. För mig är det helt obegripligt, men det fanns säkert någon som tyckte det var en bra idé. Jag undrar om den personen heter Vladimir Putin. Nej. Inte kan han vara så överdjävlig att han drev på ett anfall mot Maidan bara för att få ett svepskäl att gå in med trupp i Ukraina när det såg ut som om hans lille marionett skulle åka ut? Inte kan han väl…
Det är 100 år sedan någon sköt någon i Sarajevo. Egentligen var det inte en så stor händelse, men en hel värld satt bara och väntade på en ursäkt att ge sig ut i krig. Det var beskydd hit och intressen dit och så krigade vi mest överallt i ett par år. När Hitler några år senare började knacka på hos sina grannar ville man inte riktigt tro att det var krig på gång. Man ville väldigt gärna lösa det på diplomatisk väg. Låt honom hållas lite, så kanske han nöjer sig med Österrike och Sudetenland… Jag undrar om världens ledare tänker likadant nu? Både Abchazien och Krim är ju mestadels ryssar, så det är väl rimligt att Ryssland hjälper till att stabilisera området? Eller?
Förr i tiden var krig alltid så långt bort. Det var text i en tidning, en svart-vit bild, lite siffor på nyheterna och sedan återgick vi till de vanliga programmen. Med Internet blir krig plötsligt så himla nära. Jag kan se nyheter från världens alla hörn. Jag kan läsa vad Ukrainska tidningar skriver om konflikten (tack för det, Google-translate) och genom Facebook och Twitter kan jag läsa om folks upplevelser av krisen precis där och när det händer. Numera är bilderna av krig inte välansade unga män i skinande uniformer som hjältemodigt kämpar för frihet och rättvisa. Istället är det bilder av sönderbombade hus i någon förort. Det är bilder på brinnande bilar och föräldrar som gråter över döda barn. Det är svältande och frysande flyktingar i massiva flyktingläger och det är en strid ström av traumatiserade människor som flyr till välmående samhällen som inte alls förstår varför just de måste ta emot så många flyktingar. Kunde de inte stannat hemma istället? Hur kan någon vilja ha mer av sådant?? Jag tror svaret delvis ligger i hur nyhetsrapporteringen ser ut i Ryssland. Innevånarna på Krim tror på fullaste allvar att nazister har tagit över i Kiev, för det är den bild de får från sina nyheter. I Ryssland är TV varken fri eller oberoende. Där är det, förmodligen, mycket regeringen (Putin) som dikterar vilken bild man skall ge det ryska folket av världens händelser. Precis som det var när jag var liten. Och om det är någon som skulle säga emot, så dyker det plötsligt upp bevis om förskingring eller något annat så att personen i fråga kan försvinna lite fint. Tack svenska folket för att ni varje månad betalar er TV-licens så att vi har en TV och radio som faktiskt kan, vågar och vill kritiskt granska regering och polis.
Men om det nu lugnar ner sig i Ukraina, om Ryssland nöjer sig med att leka polis på Krim ett tag och det faktiskt inte blir något nytt krig i Europa den här gången, så måste man ändå fråga sig hur länge det dröjer innan stollen i öster börjar röra sig igen. Jag skulle inte vilja vara försvarsminister i de baltiska staterna just nu. De måste verkligen känna björnen flåsa dem i nacken och frågan är hur mycket hjälp de kommer få av sitt NATO-medlemskap. Läskigt är ordet.
Det är just nu 6 månader, 1 dag, 19 timmar och 16 minuter (ungefär) tills flyget lyfter för att ta mig hem till Sverige igen. Fast det kanske är bättre att stanna i Indien ett par år till…
Det var länge sedan jag skrev blogg nu. Det har varit ovanligt mycket de senaste veckorna… vänta… månaderna är det ju faktiskt nu, så det har inte blivit av att jag skrivit något. Ärligt talat har ju inspirationen inte heller varit den bästa. Men nu är läget lite mer normalt igen, så då tänkte jag ta mig samman och skriva något.
Resan till Kanada var fantastiskt trevlig. Jag gjorde i princip ingenting annat än ströva omkring i centrala Toronto, shoppa i bokhandlar och ligga och läsa böcker och serietidningar på hotellrummet. Och så åt jag på olika restauranger varje måltid också. Väldigt avslappnande och vilsamt efter en ärligt talat ganska intensiv start på 2014 – en start som ju egentligen började förra året med en lite komprimerad jul följt av nyår i Singapore. I år har jag hittills varit i Singapore, Sverige och Kanada, förutom i Indien då. Det har varit besök från Sverige och en revision av jobbet vilket lett till rätt mycket jobb med att säkra upp processer och dokumentation. Egentligen ingenting som är särskilt ansträngande, men lagt på hög blev det till sist lite jobbigt. Skönt då med en vecka i Kanada och massor av medaljer i vinter OS J
På vägen hem från Kanada satt jag och funderade över vad som är normalt. Det är ju ett så otroligt relativt begrepp. I Toronto verkade det till exempel vara fullt normalt att diskutera ishockey med den hemlösa lodisen som satt och tiggde utanför McDonalds. Jag säger ”normalt”, för det hände flera gånger under veckan jag var där (McDonalds låg på vägen till köpcentret där jag provade mig igenom alla restauranger). Man lägger en slant i pappmuggen som han håller, pratar lite om NHL och hoppas att kylan skall ge med sig innan man skyndar vidare till kontoret. Inget konstigt alls. Full normalt. Hur ofta händer det i Sverige?
När jag kommer ”hem” till Hyderabad, möts jag vid flygplatsen klockan 5 på morgonen av en leende Azmath som önskar mig välkommen tillbaks. Han tar mina väskor (jag har försökt stoppa honom , men då ser han så bedrövad ut att jag känner mig som om jag sparkat på en hundvalp) och så går vi mot bilen. Jag brukar fråga om det hänt något sedan jag var i Indien sist och han svarar alltid att allt är som vanligt. Fast sedan kanske det dyker upp att det varit strejk och upplopp i stan, eller någon bomb som briserat någonstans, eller, som den här gången, att den lokala regeringen avgått i protest. Jag har kommit fram till att allt det där inte händer i Azmaths värld. Det händer i och för sig i Hyderabad, men det har ingen direkt bäring på hans verklighet och därmed är det ointressant.
När jag kommit ”hem” till lägenheten, som betalas av företaget, så får jag några timmars sömn innan Vijya kommer. Även hon hälsar med ett glatt ”good morning, sir” innan hon tar sig ann den grannlaga uppgiften att packa upp mina väskor, tvätta mina kläder, diska min disk och städa min lägenhet. Hon plockar också fram kläder inför morgondagens arbete och gör i ordning juice till frukost innan hon ger sig av hemåt igen. Jag ser ingenting av det där, för just den här söndagen så ger jag mig ut för att äta brunch med några svenskar på det femstjärniga hotellet Westin. Brunchen är en buffé där man får äta hur mycket man vill under fyra timmar för 200 kr. Jag är inte så hungrig den här gången (resan från Kanada tog 26 timmar så jag är lite sliten), utan nöjer mig med lite grillade skaldjur, lite pasta och en kaffe latte. För det betalar jag alltså en femtedel av vad Vijya har i månadslön. Och det är fullt normalt. Inget konstigt alls.
Den här veckan är Emma på besök från Sverige. Hon bor också på Westin och för att hon skall kunna ta sig runt i stan, så får hon låna Urbans bil och chaufför. Det går så bra, eftersom Urban och familjen är på solsemester i Chennai med lite släkt den här veckan. Fullt normalt. Emma hade med sig lite müsli och kaffe från Sverige, vilket förgyller mina kvällar. Det är ju så att jag inte äter någon middag när jag kommer hem. Jag äter lunch på jobbet och sedan blir det för det mesta lite müsli på kvällen. Helt normalt det också. I mitt liv.
I måndags dog Internet hemma och har inte kommit tillbaks ännu. Inget ovanligt i det heller. Det är lika normalt som att strömmen går ett par, tre gånger om dagen och att jag vaknar klockan 5.50 varje morgon och lyssnar på morgonbönen. Jag vaknar alltså inte av morgonbönen, men jag vaknar nästan alltid strax före och lyssnar på den. Just nu är det en kille som sjunger väldigt mycket som är böneutropare. Det är nästan så att det inte är falskt, men jag tycker det verkar som om han hittar på lite egna ord istället för de vanliga ”Allah akhbar”. Ja, ja. Det är fullt normalt.
Eftersom resan till Kanada är avklarad, har jag nu bokat nästa resa. Den går till Japan i slutet av mars och det skall bli jättespännande. Jag upptäckte att jag hade en massa bonusnätter på hotell efter tidigare resor, så allt boende blev i princip ”gratis” (dvs, jag har redan betalt för det). Det i sin tur innebar att jag kunde kosta på mig en lite dyrare flygbiljett till Japan med Malaysian Airways. Alltid trevligt med lite extra benutrymme. Det slår mig att jag upplever det som fullt normalt att boka en två veckors resa till Japan med ekonomi-plus biljett. Inget konstigt alls.
I princip inget av det jag beskrivit här ovan hade känts ”normalt” för två år sedan. Inget av det kommer förmodligen vara normalt om ett år när jag sitter hemma i Sverige med min vanliga lön i en lägenhet som jag måste betala (och städa) själv. Normalt är relativt och det varierar otroligt mycket över tid, från plats till plats och för olika människor. När vi försöker förklara för svenskarna på jobbet hur de måste tänka för att kunna jobba effektivt med sina indiska ingenjörer brukar vi berätta för dem att det inte är indierna som är konstiga. Det är faktiskt vi svenskar. För majoriteten av jordens befolkning ter sig förmodligen mitt liv hemma i Sverige som mer onormalt än mitt liv här i Indien. Det är onormalt att jag med mitt jobb och min lön inte har råd att ha någon som städar hemma. Det är också lite udda att jag inte vill ha en chaufför som kör min bil och fixar saker åt mig så jag kan fokusera på jobbet. Det är helt otroligt udda att jag spelar bastuba i en orkester och ägnar så mycket tid åt scouting. Men det konstigaste av allt är nog ändå att jag, snart 42 år gammal, bor ensam, aldrig har varit gift och inte har några barn. Det är väldigt onormalt. Inte i Sverige, kanske, men i Indien så är nog de flesta övertygade om att det är något seriöst fel på mig.
Så normer är svårt och föränderligt. Man kan anpassa sig till det mesta, det mesta kan bli normalt över tiden. Det som är jobbigt är att flytta sig mellan normerna, att bryta sina mönster och hamna i något nytt ”normalt”. Det var jobbigt att flytta hit till Indien och det kommer förmodligen bli nästan lika jobbigt att flytta tillbaks till Sverige och komma tillbaks till mina gamla normer. Fast helt tillbaks kommer jag ju aldrig. Varje dag av våra liv stoppas in i våra normpaket och det som kan vara normalt växer. Jag tror att jag, i alla fall under en tid framöver, kommer uppleva Sverige som lugnt och tyst på ett annat sätt än förut. Folkmassan i Nordstan kommer inte vara så jobbig och trafiken kommer kännas städad och lugn. Och precis allting kommer kännas onödigt dyrt. Normalt, fast inte riktigt samma normalt som innan jag åkte till Indien med andra ord.
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 