Familjen
I torsdags var det som bekant min födelsedag och Azmath hade köpt en liten tårta som vi mumsade på hemma i lägenheten. I fredags berättade sedan Azmath att hans förra ”boss” var på besök i Hyderabad och han undrade om jag inte ville komma och äta lunch tillsammans med gammel-bossen och Azmaths familj. Jag har ju ihärdigt försökt undvika hembesök, men det kändes som att jag inte kom undan den här gången, så det bestämdes att vi skulle äta lunch på lördag.
Lördagen kom och givetvis hade gammel-bossen blivit lite sjuk och kunde inte dyka upp. Själv hade jag inga bra svepskäl utan vid 14.00 kom Azmath och hämtade upp mig för att åka och hälsa på familjen. Jag hade haft ångest hela förmiddagen, för jag visste inte vad som förväntades av mig. Det är inget ovanligt i det, jag har alltid haft svårt att reda ut vett och etikett när jag skall gå på besök hos folk, vilket gör att jag för det mesta försöker undvika det. Den här gången var det ju värre än vanligt, för nu var det i ett helt annat land på en helt annan världsdel! Lite goda råd från familjen Bruzén lugnade mig dock och planen var att stanna på vägen och köpa lite blommor. Egentligen ville jag haft med mig något från Sverige, men det svenskaste jag hittade i min lägenhet var ett trådlöst svenskt tangentbord och ett halvt paket müsli och inget av det kändes helt rätt i sammanhanget. Så när jag satte mig i bilen bad jag Azmath att stanna till vid en blomsterhandel på vägen. ”Men du gillar inte blommor.” sa Azmath då.
Man kan ju tycka att det är underligt att min driver säger att jag inte gillar blommor, men det har sin förklaring. Då och då när jag kommer till bilen på morgonen, så känner jag att det luktar annorlunda. Med osviklig precision har min näsa talat om för mig att det har körts blommor i bilen eller att någon varit på fest där det rökts och nyttjats alkohol. Tydligen är den förmågan smått legendarisk hos familjen Azmath och mamma Azmath tror att jag har en kamera i bilen. Men så är det inte, bara en känslig näsa. Och näsan gillar inte blommor. Helt rätt. Jag försökte förklara för Azmath att blommorna inte var till mig, utan till hans mor, men det gick han inte med på. Alltså anlände jag till familjen Azmaths hus helt utan någon present. Förutom mitt charmiga leende och min bländande personlighet, då.
”Huset” bestod egentligen av tre hus med ett rum i varje. I ett hus låg köket och där bodde Azmaths mamma och hans yngsta syster. I det största huset bodde Azmath med fru och tre barn och det sista huset var besökshus och sov Azmaths pappa. Mellan husen fanns en liten gård där det fanns en vattentunna och en liten köksträdgård. Jag misstänker att hela alltet kunde fått plats i ett av mina stora rum i lägenheten. En sak som jag inte tänkt på var att det inte fanns några möbler i något av rummen, förutom sängar. Det fanns inga bord eller stolar eller en soffa att sitta i. När jag kom in, så plockade man fram ett par plaststolar, men annars var det golvet som gällde. Jag misstänker att man helt enkelt inte får plats med några möbler, eftersom det är ganska mycket folk och inte så mycket yta. De enda möblerna som var fasta var sängarna och någon form av byrå som stod inne i Azmaths hus.
Jag vet att Azmaths mamma, fru och syster var hemma för de var ute och hälsade, men sedan försvann de. Istället var det Azmaths pappa och äldste son som var lite sociala, men det var i princip bara Azmath som kunde prata någon engelska. Alltså satt jag på en plaststol i ett tomt rum som var ungefär lika stort som min toalett och pratade med Azmath, medan äldste sonen klättrade lite på sin pappa. Mellansonen var också med en liten stund i början, men sedan somnade han på farfars säng. Vi pratade lite om ditt och datt och sedan var det dags för lunch. Skönt, tyckte jag, eftersom lunch framåt 15-tiden är lite väl sent. Fru Azmath kom in och lade fram ett rosa lakan på golvet i rummet där jag satt och sedan började hon plocka fram mat. Azmath kom med tre tallrikar och tre glas. Det var inte så mycket mer att göra än att ställa undan plaststolen jag suttit på och slå mig ner på golvet tillsammans med Azmath och äldste sonen. Det visade sig att det bara var vi som skulle äta lunch. Som svensk är man ju inte riktigt van vid att resten av familjen sitter och väntar i köket för att se om det blev någon mat över, men så var det här. Å andra sidan blev det rätt mycket mat över, eftersom det fanns massor att ta av. Azmath ursäktade så mycket att det bara fanns tre olika rätter (det var någon form av get, lite kyckling med curry och så nationalrätten Byriani plus en liten sallad med gurka och morot, bröd och yoghurt), men de hade varit lite osäkra på om lunchen skulle bli av under lördagen så de hade fått improvisera lite. Det må ha varit improviserat, men det var väldigt gott. Det var inte heller tokstarkt och Byrianin var gjord på get istället för kyckling, så den var riktigt god. Vi åt och pratade och drack finvatten från flaska och till sist lyckades jag övertyga Azmath om att jag faktiskt var mätt. Då kom efterrätten in.
Först trodde jag att det var rårivna morötter, men det visade sig att det var någon form av tunna spagetti som man kokade ihop med socker och någon form av färgämne. Resultatet blir en rödaktig och söt hög med tunna trådar som smakar lite som hederlig svensk vetebulle. Inte alls dumt, även om det var lite för sött för min smak. Äldste sonen, som inte orkade äta en endaste liten byt kyckling till, tyckte däremot att det var alldeles utmärkt gott och försökte idogt få lite från sin pappa. Det var nämligen bara Azmath och jag som fick efterrätt, inte sonen. Så är det i Indien.
Efter maten satt vi och pratade lite till om främlingen som plötsligt hade börjat bygga ett hus på gårdsplanen som tillhörde Azmaths hus och så pratade vi lite om skolan. Äldste sonen hade precis fyllt tre, så till hösten skulle han börja skolan. Jag tyckte det lät lite tidigt, men Azmath försäkrade mig om att det egentligen var lite sent. De flesta började skolan så att de fyllde tre år under sitt första skolår. Jag försökte föreställa mig de svenska 2½-åringar jag har träffat i någon form av organiserad skolgång, men det känns ändå som om det är alldeles på tok för tidigt. Skolan kostar ungefär 20000 rupees per år för att gå i en lite finare skola där man får lära sig engelska också, så det blir äldste sonen som går sådan lyx. De yngre sönerna får förmodligen klara sig med den kommunala skolan. Jag hade tänkt ge Azmath en rejäl avskedsbonus innan jag åker hem till Sverige, men nu kanske jag skall se till att han får sin bonus innan det är dags att betala skolavgiften…
Till sist var det ändå dags att packa ihop och ge sig av hemåt. På vägen ut kom fru Azmath springandes med en ”tiffinbox”. Tiffinbox betyder matlåda och de är ganska finurliga här i Indien. De är gjorda av plåt och är runda så att det går att stapla dem på varandra, så att man har en liten burk för varje maträtt, istället för att blanda allt i en plastburk som vi gör hemma. Hur som helst så tyckte jag att det var lite att ta i att jag fick med mig en massa mat hem, när jag redan ätit hur mycket som helst medan resten av familjen satt och väntade på resterna. Men det här är Indien och det är betydligt viktigare att imponera på gästerna än på att ge familjen mat. Det är samma typ av logik som gjorde att jag hade den bästa luftkonditioneringen i entrén (ett rum som jag aldrig använder) och skräp i sovrummet där jag spenderar en tredjedel av min tid (typ). Alltså fick jag med mig en hel massa mat hem, som inte bara räckte till middag på söndagen utan blir ytterligare en måltid med mutton byriani någon gång framöver. Men nu ligger maten i en hederlig plastburk i frysen.
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 