Nya ögon

Publicerat den 3 juni, 2014 av sventuba

För lite drygt en vecka sedan lade jag mig på ett operationsbord någonstans i Hyderabads äldre stadsdelar och genomgick en laseroperation av mina ögon. Det var en något nervös upplevelse, inte minst eftersom kliniken där operationen skulle ske var utan ström när jag kom dit, nästan 2 timmar tidigare. Men, ögonlaseroperationer i Indien är ungefär som ögonlaseroperationer någon annanstans i världen: Det är samma maskiner som mäter ögonen och utför operationen var du än är, så det borde ju inte vara några problem. Eller hur?

Vi backar bandet lite. Varför tog jag chansen att operera mina ögon här i Indien? De flesta som hör att jag gjort det här undrar om jag är helt galen. Det inkluderar ALLA indier jag pratat med. Svaret är inte helt enkelt och det började faktiskt hos optikern i Inorbit Mall i september 2012. När jag kom till Indien berättade Urban att han skaffat nya glasögon och att det var jättebilligt här i Indien. Eftersom jag skulle ut på stor resa i oktober 2012, så tänkte jag att det var en bra idé att skaffa slipade solglasögon. Så jag gick till optikern och provade ut nya glasögon + slipade solglasögon. Hela kalaset kostade runt 2000 kr, vilket är en bit under halva priset jämfört med hemma i Sverige. Kanon. När jag gjorde min synundersökning för de glasögonen påpekade optikern att jag skulle behöva bi-fokala eller progressiva glas ganska snart. Hu, tänkte jag. Börjar bli gammal.

Under vintern och våren 2014 har jag märkt att optikern hade rätt. Det har varit jobbigt att gå från att jobba vid datorn till att titta på annat och jag har också blivit ganska trött i ögonen av en hel dag framför skärmen. Planen var alltså att plocka ut ett par progressiva glasögon någon gång i juli för att få färska (och billiga) ögon när jag flyttar hem till Sverige i slutet av augusti. Men så, för ungefär en månad sedan, hade vi besök av en kollega som jobba i Bangalore. Under middagen på Falaknuma Palace berättade hans fru att hon hade genomgått en laseroperation i Bangalore och att det funkat jättebra. Då blev jag lite sugen och började läsa på om ögonlaser. Jag frågade också vänner och bekanta om erfarenheter av ögonlaser. De flesta som genomgått operationen verkade väldigt nöjda, men visst finns det skräckexempel på människor som fått stora problem efter operation. Dock verkar ingen faktiskt känna någon som haft såna problem…

Under mina efterforskningar upptäckte jag att det finns flera olika metoder för ögonlaseroperation. Den ”gamla” operationen LASEK är på väg bort, eftersom den kräver att kirurgen skär loss ett lock av linsen och viker undan det så att lasern kan jobba på resten. Ersättaren, LASIK, låter lasern gör snittet för locket, vilket gör det lite mer precist och säkrare. Båda dessa metoder ger dock ett lock på linsen som tydligen inte läker. Det KAN ge problem längre fram, om man gnuggar sig i ögonen eller får en smäll, så kan locket hamna snett. Läskigt. Men det fanns en ny metod, som inte krävde att man gjorde ett lock. Den metoden heter RELeX Smile (smidigt namn) och går ut på att lasern skär loss en bit av linsen utan att man skär upp något lock. Sedan lägger lasern ett litet snitt och så får kirurgen plocka ut den delen av linsen som skurits loss ur det lilla hålet som lasern skapade. Den här metoden är mildare mot ögat och ger alltså inte det här locket som LASIK och LASEK ger. Den metoden är dock nyare och DYRARE än något annat och det finns inte så många ställen i Indien som erbjuder den behandlingen. Inget ställe i Bangalore, men i Hyderabad finns det en klinik som har den här nya lasern. Så dit tänkte jag mig. Fast kliniken ligger lite bortanför min vanliga färdväg, så ett besök blev liksom inte av på ett par veckor.

Men så, för två veckor sedan, hörde jag ett krasande ljud när jag åt min morgonmüsli. Sedan gjorde det ont när jag tuggade på vänster sida ibland. Alltså fick jag åka till tandläkaren och kolla upp så att jag inte hade spräckt en tand. Tandläkaren var rekommenderad av Erika, som var där och lagade en tand tidigare i år och av en slump ligger mottagningen inte långt från ögonkliniken med RELeX Smile-lasern. Tandläkaren hittade inget särskilt, utan ville borra upp alla mina gamla lagningar för att se om det hänt något under dem. Sedan ville hon gärna göra en rotfyllning eller två. Jag tyckte det lät lite väl mycket, så jag pratade med min trygga norrländska tandläkare hemma i Sverige och han sa att jag nog kunde vänta med ingrepp tills jag kommit hem veckan innan midsommar. Så det gjorde jag. På väg hem från tandläkaren gled jag dock in på ögonkliniken och fick bokat en tid för undersökning. Det skulle ske kl 14.00, lördag 24/5.

Undersökningen var rätt omfattande. Det var synprov (på vanligt manér) och tester av pupillens storlek och linsens topogafi och klarhet etc, etc. Efter drygt 2 timmars testande fick jag reda på att jag kunde genomgå en operation och få 100% syn på båda ögonen. Men jag kommer behöva läsglasögon, för operationen kan bara fixa synen på avstånd. Jag fick också reda på att man vill ha återbesök efter 1 dag, 1 vecka, 1 månad och 3 månader. Lite huvudräkning visade att om jag ville genomföra operationen, så var det nu eller aldrig och eftersom jag åker till Sverige 14/6, så var det faktiskt lite bråttom. Alltså betalade jag nästan 15000 kr och bokade in mig på operation måndag eftermiddag den 26/5. Snabba ryck, med andra ord. Själva operationen gick fort och gjorde inte alls ont. Det var läskigt, men gjorde inte ont. Jag fick ju vänta i nästan två timmar på att kirurgen skulle dyka upp och strömmen skulle komma tillbaka (de hade reservkraft till lasern, men inte till ljuset). Efter operationen såg jag inte mycket och så fort lokalbedövningen började släppa så gjorde det rejält ont i ögonen. Jag fick ett gäng ögondroppar och så skickade de hem mig.

Den första kvällen var hemsk. Ögonen gjorde ont som tusan och de bara rann oavbrutet. Det kändes som om jag gråtit i flera dagar. Det var svullet och ömt och jag drack massor av vatten, men till sist kunde jag i all fall somna. Enligt informationen innan, så skulle jag kunna gå till jobbet dagen därpå, men först skulle jag på återbesök. Tisdag morgon kunde jag se hyfsat med vänster öga, men höger gjorde fortfarande mycket ont och rann i princip hela tiden. Hos ögonläkaren fick jag nya ögondroppar och uppmanades att ta det lugnt. Jag försökte jobba den dagen, men jag kunde inte titta på något i mer än 10-15 minuter, så jag åkte hem och lyssnade på ljudbok istället.

Dag tre började ungefär som dag två. Vänster öga var rätt ok, men höger öga såg jag inte mycket med. Men det hade åtminstone slutat att rinna vatten ur det. De kollade min syn och på vänster öga hade jag nästan 90%, höger var sämre. Jag fick nya instruktioner om ögondropparna (fyra olika sorter, fyra gånger om dagen), men läkaren sa att jag skulle kunna genomföra min resa till Filippinerna på onsdag kväll. Den dagen jobbade jag fram till ungefär 16, men det var rätt många pauser med slutna ögon. På kvällen packade jag ihop mig och åkte till Filippinerna Resan till Filippinerna får bli en annan blogg, men nu har det alltså gått en dryg vecka sedan operationen. Jag har fortfarande inte 100% syn på ögonen (vänster börjar närma sig), men läkaren försäkrar mig om att det är fullt normalt och att synen kommer förbättras gradvis de kommande veckorna. Jag har fått ut ett par läsglasögon, men de fungerar bara för att läsa. För arbete vi datorn har jag fått dra upp texten på skärmen till 125%, men nu funkar datorjobbet ganska bra. Jag ser inte lika bra nu som jag gjorde med glasögon innan operationen, men jag hoppas att det skall lösa sig med tiden.

Jag har upptäckt några saker med mina nya ögon:

  1. Det är löjligt dyrt med solglasögon, även om de inte är slipade.
  2. Allting ser större ut nu än tidigare. På Filippinerna lät jag flera gånger bli att köpa kakor på kafé, eftersom de såg så stora ut. Bantningstips, alltså!
  3. Det är lätt att få vatten i ögonen när det regnar om man inte har glasögon. Väldigt irriterande.
  4. Det är skitjobbigt att inte få duscha eller tvätta ansiktet i fyra dagar.

Den gångna veckan har jag många gånger ifrågasatt visheten med att genomföra ögonlaseroperationen, oavsett vilket land det sker. Det har bitvis varit grymt jobbigt, eftersom i princip allt jag gör på fritiden involverar synen (läsa bok, spela spel, titta på film, jobba med datorn osv). Det är också frustrerande att jag inte ser lika bra nu som innan (med glasögon alltså, utan glasögon ser jag oändligt mycket bättre nu). Just nu verkar det inte omöjligt att jag betalat 15000 kr för nöjet att få prova ut nya glasögon, som iofs förmodligen blir billigare eftersom astigmatismen faktiskt verkar vara borta, men jag hoppas och tror att läkaren har rätt och att synen faktiskt kommer bli bättre med tiden. Den som lever får se.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nästan som hemma

Publicerat den 9 maj, 2014 av sventuba

Den här sommaren (för det är ju sommar i Indien i april och maj) har varit ovanlig på flera sätt. Man anade att det skulle bli fel redan i mars, när det visade sig att några av cricketlagen i indiska ligan hade kommit överens om läggmatcher innan cricketsäsongen ens hade börjat. Ligan hade dessutom slutit avtal med Dubai och Bangladesh att spela de inledande matcherna där istället för i Indien, så att det bara är själva slutspelet som kommer gå här. Visst kan man se matcherna på TV, men det är ju inte samma sak som att sitta tillsammans med 50000 andra fans på en kokande stadium runt midnatt och jubla när någon ÄNTLIGEN får en poäng…

Sedan är det ju val i Indien i år. Val i Indien skiljer sig lite från hemma i Sverige. Hemma så är det lite partiledardebatter, folk som står vid valstugor och bjuder på kaffe och en och annan stackars partisekreterare som står på en sockerlåda i regnet och pratar inför en hund som är fastbunden utanför lokala Konsum. I Indien är valrörelsen lite mer som melodifestivalen: Det är skandaler, påhopp, kandidater stämmer varandra till höger och vänster och ibland går högsta domstolen in och uttalar sig i sakfrågor. Cirkusen drog egentligen igång vid årsskiftet med positioneringar, rapporter och spekulationer kring kandidater till premiärministerposten, men själva valet började i månadsskiftet mars/april. Sedan dess har det konstant varit val någonstans i Indien och de två huvudkandidaterna Rauhl Ghandi från Kongresspartiet (Cong) och Nerandra Modi från Bharatiya Janata-partiet (BJP) åker land och rike runt och verkar mest tävla i att säga dumma saker. Ungefär hälften av rapporteringen verkar handla om hur kandidaterna beskyller varandra för oegentligheter, antingen direkt eller via nära medarbetare eller familjemedlemmar, och den andra hälften handlar om hur mycket pengar polisen har beslagtagit från ”valarbetare”. I Indien är det nämligen fullt möjligt att köpa ett valdistrikt och hemliga sändebud åker runt på landsbyggden och delar ut sprit, kontanter och andra presenter mot att folk lovar att rösta på just deras kandidat. Häromdagen hade de plockat någon med 10 miljoner rupies i kontanter i bagaget på bilen, så det är inga små summor vi pratar om. Det går åt båda håll dock. Urbans maid har separerat från sin man och bor numera i Urbans maidhouse. Men eftersom Urban med familj snart flyttar hem till Sverige är hon i stort behov av en egen lägenhet. En kandidat till det lokala parlamentet lovade att ordna en lägenhet till henne efter valet, om hon bidrog med 45000 rupies till hans valkampanj. Trots förmanande ord från familjen Bruzén och trots att samma gubbe körde samma grej förra valet utan att det blev någon lägenhet, så lånade maiden pengarna av Urban och betalade 45000 rupies. Förmodligen köpte hon bara hopp och besvikelse, men det kanske var vad hon behövde just då.

Men det som verkligen gör denna sommar så annorlunda är vädret. Perioden januari till och med maj brukar vara i princip helt regnfri och under sommarmånaderna är det torrt och varmt. Väldigt varmt. Förra året låg temperaturen över 45 grader i stort sett varje dag i maj. I år däremot är det regn som gäller. Och ganska mycket regn dessutom. Azmath säger att regn under mars april är dåligt, för då blir mangon inte bra. Jag bryr mig inte så mycket om mango, men jag kan säga att det är rätt skönt att temperaturen, åtminstone periodvis, faller under 30 grader. När det är över 30 hela dygnet, så blir det liksom jobbigt. Det är som att man slits ner av värmen tills man liksom inte orkar någonting längre. Då är det skönt att komma ut från lägenheten och känna lite regn. Som idag. Idag är det svensk högsommar när den är som allra finast: 22 grader varmt och hällregn. Jag tror nog att växterna klarar sig utan vatten idag.

En annan bra sak med allt regn och den relativt kyliga sommaren är att strömavbrotten inte blir riktigt lika påfrestande som de var förra året vid den här tiden. Visst, strömmen försvinner fortfarande, men mängden 3-timmars stopp känns betydligt mindre i år. I morse lärde jag mig ett nytt uttryck från dagens tidning: ”Power Holiday”. Man skulle kunna tro att det handlar om en sorts extra koncentrerad semester, eller kanske en semester där man kan samla kraft, men det är det inte. Istället är det de perioder när den lokala regeringen helt enkelt stänger av strömmen i hela kvarter för att kunna förse andra kvarter med ström istället. En helt vanlig sommardag genereras inte tillräckligt mycket ström i Andhra Pradesh för att förse storstaden Hyderabad med alla sina företag och industrier, med ström 24 timmar per dygn. Om man försöker, så kommer man få så kallade brown outs, där spänningen faller så lågt att saker slutar fungera. Istället väljer man att helt stänga av strömmen i delar av staden under ett par timmar för att spara till andra kvarter. Förra året var det riktigt hårt, när det på grund av politiska bråk inte gick att köpa kol eller olja för Andhra Pradesh. Då var de tvungna att öka mängden Power Holidays till två stycken tre-timmarspass varje dag. Hemma saknade jag då ström mellan klockan 10 och 13 och mellan 16 och 18. Väldigt irriterande. I år gör kylan och regnet att man kan sänka dosen från 24 timmar i veckan till 12 timmar i veckan vilket i sin tur kommer spara en hel massa pengar för en hel massa företag. Varför då? Jo, för de flesta företag kan inte bara stänga ner verksamheten under ett antal timmar per dag. Istället drar de igång stora dieselgeneratorer för att förse företaget med el under power holidays.

Så, en kall och regnig sommar i Hyderabad gör en massa människor glada. Utom mangoodlarna då.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Air India is the worst airline ever

Publicerat den 5 maj, 2014 av sventuba

Egentligen skulle den här bloggen hetat något i stil med ”Nepal dag 4 – Resan hem”, men resan hem blev så horribel att jag bestämde mig för att ge den ett mer passande namn. Annars började dagen ganska bra. Sovmorgon ända till 8 efter den något kortare natten mellan fredag och lördag. Sedan lyckades jag omförhandla frukostmenyn så jag slapp den lite väl flottiga stekta amerikanska frukosten och istället fick yoghurt, cornflakes och rostat bröd tillsammans med en riktig dubbel espresso. Riktigt trevligt.

Efter frukost och tandborstning gav jag mig ut i det förvånansvärt täta morgonvimlet på Katmandus (eller egentligen Thamel som stadsdelen heter) gator för lite souvenirshopping. Jag hade spetsat in mig på en ”äkta” oljemålning av Mount Everst, som jag hade sprungit förbi någon av de andra dagarna (målningen alltså, inte själva berget). Tyvärr hade affären, eller konstgalleriet som det kallade sig, öppnat ännu, så jag fick ströva omkring lite planlöst och titta på annat. Det fanns väldigt mycket coola handarbeten som inte kostade många kronor och i slutändan hade jag på något sätt lyckats handla ett par kassar med diverse textilier som jag rimligen inte kan använda själv. Misstänker att en hel del av det dessutom främst är för barn, så det blir till att fundera lite över vilka i min bekantskapskrets som skall få lite tidiga julklappar i år. Jobbigt sånt. Galleriet som jag SKULLE handla i behagade inte öppna på hela förmiddagen, så jag fick handla min målning i en annan butik till ett högre pris. Ja, ja. Det är lite hötorgskonst över målningen, men jag gillar färgerna och motivet, så det är inte så mycket att orda om.

Eftersom jag är så trevlig och charmig, så fick jag behålla mitt hotellrum ända tills taxin skulle ta mig till flygplatsen vid 13-tiden, så planen var att äta lite lunch och sedan hinna med en snabb dusch innan jag gav mig av. Tyvärr lyckades jag använda precis var enda liten nepalesisk rupie på min shoppingrunda, så det fick bli lunch på hotellet. Efter att ha ätit enbart nepalesisk mat under lördagen beställde jag in en hamburgare på nötkött till lunch. Det var en alldeles utmärkt burgare med lite pommes frites till, det är verkligen ett väldigt trevligt hotell det här Royal Penguin. Kom ihåg det. Så, en lunch, en dusch och ett lätt klädombyte senare stod jag i receptionen och skulle checka ut. Själva hotellet var ju redan betalt, men alla mina äventyr (guidade turer, flygningar och diverse fikor) hade ändå skapat en räkning på nästan 2500 kr. Då var ju 2200 kr av det kostnaden för turerna, så maten var ju inte så fasligt dyr. Det var heller ingen större överraskning, utan jag halade fram mitt kontokort. Nepal är ju inte så avancerat, så det var manuell debitering av kortet och då fick jag beskedet att summan tyvärr var ”declined”. Då blev jag lite svettig. Hade jag någonstans på vägen lyckats bränna en bit över 10000, som var på kontot när jag åkte från Indien? Inte mycket att göra där och då, utan jag fick hala fram kreditkortet och ta räkningen på det istället – och det gick ju bra. Lite fundersam hoppade jag in i taxin som skulle ta mig till flygplatsen (samma bil och samma chaufför som utflykten till Nagarkot) och på vägen fick jag både en halsduk och en liten bönerulle som gåva av hotellet. Trevligt.

Katmandus internationella flygplats är inte så stor, men Nepal ligger ju ganska nära Indien ändå, så det var naturligtvis en hel del krångel för att komma in. Först skulle man visa biljetten vid dörren. Sedan skulle de röntga mina väskor och muddra mig, lite sådär kärvänligt som de gärna gör i den här delen av världen. Efter detta var det lååång kö till incheckningen, mest för att det verkade vara rätt manuellt här också. Framför mig stod en liten nepales som hade något problem med sitt visum till Indien (tror det var ett transitvisum som hade gått ut, eller skulle gå ut under resans gång). Det ledde till att i princip all personal på flygplatsen skulle tillfrågas om vad de tyckte om saken innan man efter 20 minuters processande kunde släppa igenom den förtvivlade mannen. Min incheckning blev inte mycket smidigare, eftersom jag (som vanligt) fick förklara hur alla mina visum, förlängningar och uppehållstillstånd hängde ihop. Till sist var jag dock incheckad och kunde gå till säkerhetskontrollen. Där röntgade de mina väskor och muddrade mig en gång till. Precis som i Indien spelar det absolut ingen som helst roll om metalldetektorn piper eller inte, man blir ändå muddrad. Ja, ja.

Mitt flyg hade inte kommit upp på tavlan när jag slog mig ner i vänthallen, så jag plockade upp min telefon och spelade lite spel. Plötsligt anade jag oråd… Folk började resa sig och gå ut från vänthallen där jag satt. Jag kikade upp på tavlan och mycket riktigt hade min flight dykt upp, men det hade inte gått ut något utrop. Det verkade överhuvudtaget inte vara så mycket utrop den här flygplatsen, så det gällde att hänga med. Eftersom jag blev lite sen i starten hamnade jag långt bak i den väldiga kön för att komma ut genom gaten. Utanför öste regnet ner, så det kändes rätt tacksamt att vi blev stående istället för att gå ut till bussen som skulle ta oss till planet (flygplatsen är för liten för att ha såna där gångar direkt till planet). Till sist gav regnet med sig och vi började vandra ut mot bussen. På vägen blev vi lite lätt muddrade och man kollade boardingkortet. Många kontroller. Helt i klass med Indien.

Bussturen var en sån där fånigt kort busstur där det hade gått betydligt fortare om alla gick de 100 meterna från dörren till planet, men det är väl någon form av säkerhetsgrej som säger att man inte får gå över plattan. Väl framme vid planet fick vi INTE gå ombord. Istället radades vi upp i köer (en för herrar och en för damer) och så fick vi stå där på planen utanför planet i ungefär en centimeter djupt vatten och vänta på att få gå ombord. Varför då, kan man undra. Jo, eftersom Air India tydligen inte litar på den nepalesiska säkerhetspersonalen utan prompt vill gå igenom samtliga passagerares samtliga handbagage. Det här tog, som ni säkert förstår, en liten stund när det är typ 150 passagerar som allihop har rätt mycket handbagage. Många var dessutom vandrare som kom med rejäla ryggsäckar fulla med smutstvätt och diverse friluftssaker. Själv hade jag efter det myckna shoppandet på morgonen, två väskor. I den ena hade jag kameran och surfplattan och sedan resten av packningen i den andra. För att spara tid hade jag bara handbagage med mig på den här resan. Lyckligtvis var det ganska behagligt där på plattan, förutom att mina skor inte riktigt klarade en cm vatten. Luften kändes frisk efter regnet och det var nästan sol. Men jag var ändå ganska sur och grinig när en fullständigt ointresserad snubbe förstrött plockat igenom all min packning och lite trött vinkat fram mig till ännu en muddring innan jag fick gå ombord på planet. Eftersom inget av de andra planen som stod och tog emot passagerar bredvid vårat hade en slingrande kö av huttrande turister utanför sig kan jag bara sluta mig till att det var Air India som tyckte det vore kul med lite mer kontroller och byråkrati. Jag var så irriterad att jag satte mig på fel plats, men jag kom mig själv innan någon blev sur…

Det som retar mig extra mycket med den här överdrivna säkerhetskontrollen är att man sedan inte har någon som helst kontroll på själva planet. Där satt folk med fällda säten och någon fick ett sms precis när vi lyfte. Jag blir så sjukt irriterad av att man utsätter folk för all denna ”säkerhet” som ärligt talat är bitvis direkt förödmjukande, när man sedan inte har någon som helst koll på saker som faktiskt skulle kunna vara ”osäkra”. Framför mig satt en snubbe som hade fått med sig en stor ståltermos som handbagage. Jag har svårt att tro att den hade en volym på mindre än 100ml, eller att den fick plats i en plastpåse som mäter max 20x20cm. Hata, hata, hata denna otroligt korkade indiska mentaliteten!

När vi landade i Delhi blev det inte mycket bättre. Den här gången var det ingen som tyckte att jag skulle vänta vid gaten för att gå i samlad tropp till transfern, eftersom jag skulle resa inrikes. Istället fick jag gå på egen hand ner till passkontrollen, genom att följa skyltarna ”Domestic Transfer”. Väl vid passkontrollen fanns en skylt där det stod ”Domestic passengers” och som pekade åt ett håll, så dit gick jag. Fast just DEN skylten skulle jag inte följt. Plötsligt var jag på ANDRA sidan passkontrollen utan att ha fått några stämplar. Det satt några ointresserade gubbar bakom en disk, så jag frågade en av dem om det här verkligen var rätt väg för ”Domestic Transfer”. De verkade inte ha sett att jag smitit förbi passkontrollen utan verkade mest irriterade att jag störde dem i siestan, men den ena viftade i alla fall fram en ung man som jag kunde fråga om jag gått väg. Det hade jag givetvis inte, utan jag skulle gå tillbaks och ställa mig i den långa kön. Som sagt, det är mycket form och väldigt lite innehåll i säkerhetstänket i Indien. Om jag inte hade frågat hade jag förmodligen kunnat vandra rätt förbi passkontrollen och in i Indien utan vare sig visa eller annat.

Passkontrollen blev ytterligare en prövning av tålamodet, som ju egentligen tog slut någonstans på plattan utanför planet i Nepal. På planet hade vi fått ett litet formulär som vi skulle fylla i innan landning. Jag fick be om ett papper, eftersom personalen ombord förutsatte att jag inte skulle till Indien eftersom jag var vit. Sa jag suck? Nåja, vid passkontrollen stod kanske ett par hundra människor och alla hade ett likadant formulär som de fyllt i. Och allihop fick beskedet när de kom fram till passkontrollanten att de skulle fylla i ytterligare ett papper. Istället för att fråga folk som stod i kö om de fyllt i pappret och kanske dela ut sagda formulär till de som saknade (det fanns inga formulär i lokalen, jag kollade), så fick varje person gå fram, bli nekad inträde eftersom de saknade ett papper, de fick pappret och fick låna en penna, fyllde i pappret stående vid disken och så fick de komma vidare. Till sist kunde jag inte hålla mig längre, utan frågade killen som stod BREDVID och tittade på passkontrollanten om vi kanske kunde göra processen lite effektivare genom att dela ut formuläret till oss som stod i kö. Jag fick inget svar på den frågan, men han som stod och hängde sa något till passkontrollanten som flinade till svar. Sedan gick åskådaren. När jag väl kom fram till passkontrollanten fick jag mycket riktigt reda på att jag behövde fylla i ännu ett formulär. Jag påpekade att det kunde ju varit bra om den informationen fanns i lokalen, gärna i nära anslutning till en hög med formulär. Kontrollanten mumlade något om att vi skulle fått det pappret på planet varvid jag frustrerat slog ut med armen och visade på alla människor som stod i kö och som inte en enda verkade ha fått pappret på planet. För en gång skull var det faktiskt inte några frågor om min visumförlängning. Säkerhet? Det ordet finns garanterat inte på Hindi…

Efter passkontrollen var det ytterligare en löjlig säkerhetskontroll med obligatorisk muddring och nogsam röntgen som släppte igenom vad som helst (jag brydde mig inte om att plocka ut påsen med vätskor trots att det stod att jag skulle göra det). En kopp kaffe på Coffee Day han jag med innan det var ombordstigning på nästa plan. Här satt jag precis bakom nödutgången. Alltså inte VID nödutgången, utan sätet bakom. Plötsligt fick en av flygvärdarna för sig att min väska inte kunde ligga under sätet framför mig. Mitt humör var inte på topp, så jag erkänner att jag ifrågasatte denna helt nya regel. Flygvärden ville då hävda att min väska kunde åka fram och blockera nödutgången. ”Nej, det kan den inte.” sa jag då. ”Det finns en spärr som hindrar det.” ”Nej, nej” sa flygvärden och grabbade tag i min väska där den låg under sätet framför för att visa hur den minsann kunde åka ut. Det kunde den inte, men han försökte verkligen och ryckte och slet i min väska, som alltså innehöll min kamera och min surfplatta. Jag bad honom fara dit pepparn växer (förmodligen hem, om man skall vara ärlig, för det växer ju peppar i hela Indien) och lade upp min väska på hatthyllan. Sedan skällde jag på flygvärden när han försökte ta min väska och flytta runt den får att få plats med någon annans väska, eftersom jag inte ville att min kamera skulle försvinna.

Vid det laget var jag så otroligt sur, less och frustrerad på allt som är Indien, så jag klarade inte ens av att pilla i mig den obligatoriska curryn. Istället plockade jag så fort som möjligt fram min surfplatta och tittade på ett par avsnitt QI. Det är få saker som kan få mig på så gott humör som Stephen Frys syrliga överklassengelska och David Mitchells genomsarkastiska utbrott om allt möjligt. Trots all idiotisk byråkrati och överdrivna kontroller lyckades vi landa i förtid och eftersom jag inte hade något incheckat bagage kom jag ut i vänthallen innan Azmath var på plats. Ett perfekt slut på den här idiotresan hade ju varit om Azmath tagit fel på dag och inte kom och hämtade mig utan att jag fick försöka förhandla med någon av alla svarttaxichaufförer som antastade mig när jag kom ut från terminalen. Som tur var, så hade Azmath kommit, han hade bara inte hunnit gå hela vägen upp för att möta mig, så ganska snart var vi på väg hem mot lägenheten och den hägrande sängen. Jag måste erkänna att det var lite svårt att somna igår kväll och det var väl tur att jag skrev bloggen idag och inte precis just då.

Om bara tre veckor åker jag till Filippinerna, men den gången åker jag med Cathay Pacific via Hong Kong. Jag har nu dyrt och heligt lovat mig själv att ALDRIG åka Air India igen och ALDRIG byta flyg utrikes/inrikes inne i Indien. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer.

Publicerat i Indien, Stora resan | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Nepal dag 3 – Världens tak

Publicerat den 3 maj, 2014 av sventuba

Idag har varit en lång dag. En intressant, rolig, spännande och lååång dag. Redan klockan 4 i morse ringde väckarklockan, men eftersom jag var lite spänd så vaknade jag redan klockan 2 och låg och vred mig och somnade och vaknade tills klockan äntligen ringde. Då studsade jag upp ur sängen, in i duschen och sedan ner till receptionen för att få lite frukost. Det var en något yrvaken nattportier som fixade fram en skål med mjölk till mina frukostflingor (som jag köpte igår, kommer ni väl ihåg). Efter en enkel frukost på rummet gick jag ner och satte mig att vänta på bilen som skulle ta mig till flygplatsen för min morgonflygning över Himalaya och Mount Everest. Det tog en liten stund, men så dök det upp en snubbe. Inte samma som igår, men vad gör det.

Katmandus internationella flygplats är inte stor, men inrikesflygplatsen är ännu mindre. Till en början såg det ut som om vänthallen var utomhus, men det berodde på att vi var lite för tidiga, så det hade inte öppnat ännu. När dörren öppnade utbröt kaos. Det visade sig att sherpas med packning som skulle till något basläger uppe i bergen hade företräde tillsammans med expeditionsdeltagarna som ägde packningen. Det var inte alla dagturister som förstod det, så en stor ryss höll på att brotta ner några japanska klättrare innan säkerhetsvakten fick tag i honom och förklarade hur det gick till. När turisterna väl lugnat ner sig och köade snällt och fint, så flöt det bättre. Sedan skulle packningen röntgas. Det är oklart om man behövde röntga handbagaget, men jag tyckte det var lika bra. Att den senare röntgades en gång till gjorde nog inget. Incheckningsdisken var lite förvirrande. Jag skulle flyga med Yeti Airways flight 305 och ställde mig i kö till den enda öppna kassan. Väl framme vid kassan skakade mannen bakom disken på huvudet och pekade på den andra kassan, som precis hade öppnat och där det stod 301. Ja, ja, vissa saker är det inte meningen att man skall förstå. När jag väl checkat in fick jag en platsbiljett på flight 306 istället för 305. Som sagt…

Den riktiga vänthallen visade sig vara ganska rymlig, helt i klass med Bromma. Jag var ju lite tidig, så jag slog mig ner och väntade. Jag pratade också lite med tjejen som satt bredvid och som jag tror var från Tyskland, samtidigt som jag spanade på ett par japanskor och några som jag tror kom från Ryssland. Klättring är uppenbarligen något man skall syssla med om man vill hålla sig fräsch i kroppen länge… Vårt flyg (mitt och tyskans, alltså) skulle gå 6.30 och 6.15 började de ropa ut saker i högtalaren. Det var lite oklart vad de sa, så vi gick och frågade. Vi fick inget svar, men personalen indikerade i alla fall att det inte var vårt plan som bordade. Klockan gick och det ena utropet efter det andra följde. Klockan 6.30 var vi framme och frågade igen, men svaret var att vår flight skulle borda om 20 minuter. En kvart senare skulle vi borda 7.20 och vid 7.30 stod det att man avvaktade väderprognosen. 7.45 ropade man ut att man tyvärr var tvungen att ställa in en mountain flight, fast inte vår, så då började jag misströsta och öva mig på att bli så där indienarg som jag lärt mig under mina år i Hyderabad. Men tiden gick och vid 8 sa man plötsligt att det var dags för oss att kliva ombord. Lycka!

Planet var yttepytte litet och det var knappt så jag kunde sitta rakt upp. Men vad gör det, jag hade fönsterplats och vi var på väg mot Mount Everest. Och en massa andra berg som jag inte kommer ihåg vad de hette. Länge såg det väldigt tveksamt ut om vi skulle se något alls för alla moln, men när vi började närma oss de höga topparna så klarnade det på höjderna över 4000 meter. Det hela såg ut lite som ett omslag till ”Pojken och Molnen”, men jag fick i alla fall ett par fina bilder på världens tak genom det något skitiga flygplansfönstret. Flygresan tog ungefär 1 timme (+2 timmar väntan) och kostade nästan 200 US dollar, men det var det värt. Det hade varit både enklare och billigare att köpa en bild i någon butik på stan, men hur kul hade det varit?? När vi landat igen, så visade det sig att även om vänthallen låg inomhus, så låg faktiskt ankomsthallen utomhus! Om man hade bagage så fick man gå fram till ett bord där vakter langade upp väskor lite hipp som happ. Påminde faktiskt rätt mycket om flygplatsen i Odessa…

Flygturen över Himalaya var ju bara första äventyret denna dag, men när jag kom tillbaks till hotellet kändes det som om jag redan hade gjort en hel dags sightseeing. Det fick bli en andra frukost följt av en liten lutare på rummet för att komma i form. Eftermiddagens tur skulle gå till ett ställe som heter Nagarkot. Tydligen är det välkänt för att få en spektakulär vy över Himalaya i solupp- och nedgång. Receptionisten frågade om jag vill titta på Bhaktapur på vägen, utan att gå in på vad Bhaktapur var för något. Eftersom jag hade tid, så tyckte jag det kunde vara roligt. Alltså blev det avfärd redan klockan 14 för att titta på solnedgång i Nagarkot.

Bhaktapur visade sig vara en stad som hade en gammal stadskärna som innehöll… Just det, en massa tempel. Men Gud så roligt. Dagens chaufför (återigen en ny kille i en ny bil, bara för att förvirra) dumpade mig vid en trappa och sa att jag skulle gå upp för trappan, svänga vänster och sedan in genom en port. Han skulle sedan vänta på mig på andra sidan, så jag skulle bara trava igenom tempelstaden. 2½ timme skulle jag hålla på. Eftersom jag, vilket ni kanske märkt, är lite trött på tempel undrade jag stilla hur jag skulle kunna hålla på så länge, men jag travade i alla fall iväg. Biljetten till den här tempelstaden kostade hela 1500 nepalesiska rupies. Det blir över 100 kronor! En förmögenhet i den här delen av världen. Det fanns också gott om killar som ville vara guide åt mig så att jag skulle gå valuta för pengarna. Men här är en sak jag lärt mig under mina resor i världen: folk som står utanför turistfällor och erbjuder sina tjänster som guide är sällan särskilt bra guider. Dessutom blir jag för det mesta mest irriterad på att behöva följa efter någon som pratar taskig engelska, säger ungefär det som står på Wikipedia och mest försöker få in mig i en souvenirbutik. Alltså blev det ingen guide utan lite fritt strövande i tempelstaden. Jag hade ju gott om tid på mig.

Efter ungefär en timme var jag trött på Bhaktapur och dessutom började det regna, så jag slog mig ner på ett café och lånade deras trådlösa Internet för att surfa lite. Då kunde jag läsa att Bhaktapur minsann hade anor från 800-talet och att det var vida berömt för sina krukor och sitt träsnideri. Där ser man. En blick på Google maps visade också att staden faktiskt var en hel stad och inte bara lite tempel runt ett torg. Jag tror jag listade ut vilken port jag kommit in genom, men vilken port hade chauffören menat när han sa att jag skulle gå till andra sidan? Det fanns typ fem portar som skulle kunna vara ”på andra sidan”. Jag valde den som var närmast rakt igenom området om man extrapolerade den väg jag redan gått och insåg att det var en rätt bra bit att gå. Alltså fick jag snabbt och lätt packa ihop mig och trava iväg.

Det var lite underligt att gå genom Bhaktapur. Å ena sidan var det kulturminnen både åt höger och vänster mest hela tiden, men å andra sidan var det en stad där folk faktiskt bodde. Det var folk som sålde grönsaker, barn som lekte, bilar och motorcyklar som tutade och så en hög med lätt förvirrade turister som försökte lista ut om just den här byggnaden var antik eller inte. Efter 20 minuters halvrask promenad kom jag i alla fall ut ”på andra sidan”. Där fanns givetvis ingen bil, så när jag spanat lite, så ringde jag till hotellet – just då var jag väldigt nöjd med att jag faktiskt hade skaffat mig ett nepalesiskt simkort. Hotellet ringde i sin tur upp chauffören, som hävdade att han stod och väntade ”på andra sidan”. Så hotellet frågade var jag var någonstans och det kunde jag ju inte svara på, så jag hittade en polis som fick telefonen. Så jag pratade med polisen, som pratade med hotellets reception som pratade med chauffören. Det var lite komplicerat, men till sist dök bilen i alla fall upp och vi kunde fortsätta resan mot Nagarkot och den beryktade solnedgången.

Man kan ju fråga sig varför jag prompt skulle åka iväg och titta på en solnedgång sådär för mig själv – det känns ju egentligen mest som en pargrej. Men det är ytterligare ett hemligt restips som jag kan ge er (helt gratis): Åk på utflykter. Det spelar egentligen ingen roll vart man åker, bara man åker ut från stan och får se på landet lite. Städer ser ungefär likadana ut oavsett vart man kommer. Visst, det skiljer en del från land till land, men det blir lätt tjatigt efter ett tag. När man kommer ut på landet får man se hur folk verkligen bor och hur landet verkligen ser ut och det är normalt mycket mer givande än att springa omkring och titta på tempel inne i huvudstaden. Tycker jag i alla fall. Alltså åker jag på utflykt när jag kan och den här gången blev det en solnedgång på toppen av ett berg som var målet.

Utsiktspunkten som jag skulle till ligger på 2159 meters höjd över havet. Det innebär ungefär 800 meter högre upp än Katmandu och 700 meter över Bhaktapur. Det i sin tur innebär serpentinvägar uppför branta berg. 20 km var det mellan Bhaktapur och Nagarkot. Det tog ungefär en timme att ta sig dit. Vägen var inte riktigt lika krokig som den vi besegrade för att komma upp berget i Kerala, men den var längre och bitvis smalare. Tillsist var vi ändå uppe på toppen och jag kunde klättra de sista metrarna upp till själva utsiktspunkten. Utsikten var verkligen magnifik. Eller snarare, hade varit magnifik om det inte hade varit så himla molnigt. Som det nu var, så kunde man ana siluetter av berg i diset och inte så mycket mer. Trots att jag gått vilse i tempelstaden var vi på plats alldeles för tidigt och det var nästan en timme kvar till solnedgång när jag kom upp. Efter att ha tagit lite bilder och njutit av den friska luften en stund fattade jag därför beslutet att strunta i solnedgången och börja resan tillbaks till Katmandu. Dels så skulle man förmodligen inte se någon solnedgång för alla moln och dels så är det där med solnedgångar klart överskattat. Men framförallt tyckte jag att det vore skönt att ta sig ner för berget innan det blev kolsvart. Det visade sig att vi hann både ner för berget och nästan halvvägs till Katmandu innan mörkret föll. Det är lätt att glömma att det bara är nära ekvatorn som solen trillar ner på 10 minuter. Nepal ligger rätt långt norr om Hyderbad, så här är solnedgången längre.

Tillbaks på hotellet får jag erkänna att jag är rejält trött, så min syster kanske hittar stavfel även i denna blogg. I morgon är det inget särskilt inplanerat, förutom att flyget hem går klockan 15.40. Innan dess skall det köpas lite souvenirer och kanske ett par MC-Hammer-byxor i present. Vi får se. Hur som helst hoppas jag på sovmorgon.

Glöm inte att titta på bilderna från morgonens flygtur. Bilder från eftermiddagens äventyr kommer när jag orkar lägga upp dem.

Publicerat i Indien, Stora resan | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Nepal dag 3 – bilder från Himalaya

Publicerat den 3 maj, 2014 av sventuba

This gallery contains 6 photos.

More Galleries | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nepal dag 2 – bilder

Publicerat den 2 maj, 2014 av sventuba

Glöm inte att spana in dagens text också!

Jätterulle
Vakt
Beviset
Tubor
Bönerullar
Stupa
Utsikt
Gäst
Pricka rätt
Porträtt
Guden
Aptemplet
Kremering
Regn
Musikaffär
Kompisar
Publicerat i Indien, Stora resan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nepal dag 2: Tempel, tempel

Publicerat den 2 maj, 2014 av sventuba

Dag två i Nepal började okristligt tidigt. Redan strax före fem vaknade jag, helt utan anledning! Väldigt irriterande, men jag lyckades somna om en stund till, så först klockan åtta klev jag in i frukostrestaurangen. Frukost ingår, men då måste man välja ett av fyra alternativ. Alla alternativ, utom amerikansk frukost, innehöll en massa saker som jag inte kan äta och alltså blev det en massa stekt mat till frukost idag. Inte optimalt, men man taget vad man haver. Eftersom dagens rundtur skulle börja först klockan 10 fick jag lite kvalitetstid med datorn på rummet innan det bar iväg.

När jag bokade turen igår så utlovade receptionisten en fin bil. En fin bil i Nepal innebär tydligen en Toyota av okänd modell som förmodligen byggdes i början av 90-talet. Eller möjligen i slutet av 80-talet. Svårt att säga. Den luktade rätt mycket bensin, gnisslade ljudligt när man backade och knakade betänkligt när man växlade. Ingen AC fanns det heller, men det gjorde kanske inte så mycket. I morse var det nämligen 18 grader varmt och regn. Inte så kul när jag åkte från Indien utan både varma och regntåliga kläder. Hotellvakten insåg dock mitt problem lånade mig ett hotellparaply. Det kom väl till användning.

På väg ut från hotellets lilla tvärgata såg jag plötsligt en liten marschorkester som ställde upp i regnet. De hade fina röda uniformer och jag såg brass (även om det såg ut lite som brassbands brass och inte riktigt brass) och trummor. Något träblås syntes inte till. Chauffören förklarade att det var ett bröllop på gång. Här i Nepal är det tydligen inte bröllop om man inte har en liten marschorkester som banar väg längs gränderna så att det ekar mellan husen. Ännu en anledning att gilla Nepal, helt klart. Kanske skall jag gifta mig här om det nu blir aktuellt någon gång.

Första stopp på turen var en hel drös med hindutempel runt ett torg nere i gamla stan i Katmandu. Det regnade rätt friskt, så när chauffören visat vägen till tempelområdet, så sprang han tillbaks till bilen. Och där stod jag. Mitt bland en massa tempel utan vare sig karta eller guidebok. Nu kan jag ju det där med tempel och efter alla resor i södra Asien kan jag lätt säga vad som är hindu, buddhist eller shintotempel. Här var det hindutempel i olika storlekar och former. En hel del suspekta heliga män sprang omkring också. De såg precis ut som fakiren i Tintin. Jag försökte undvika dem så gott det gick. Förutom fakirer fanns det också duvor och hundar i massor i tempelområdet. Och så dök det upp lite kor. Riktiga kor, inte såna där konstiga som de har i Indien. På ett ställe stod kossan och åt av duvornas mat, eller om det möjligen var tvärtom. Hundarna verkade mest försöka komma undan regnet.

Efter tempelstaden åkte vi upp på ett berg för att besöka aptemplet. Detta var ett buddhisttempel och det var alltså en stupa jag fick se. Efter att ha sett alla helförgyllda stupor i Burma, så är jag inte så våldsamt imponerad av ”vanliga” stupor, även om den här enligt uppgift skulle vara världens äldsta stupa. En kul grej som jag inte sett så mycket förut är bönerullarna som de har i sina stupor. Dessa består av rullar som sitter i väggen och som har en bön inristad i sig. När man sedan snurrar på rullen så ber man automatiskt bönen, om jag nu förstod saken rätt. Fascinerande med en så rationell lösning till något så irrationellt som religion.
Aporna i templet tyckte precis som hundarna i tempelstaden att vädret var för jäkligt, så de satt mest och tryckte under takskägget. Däremot var det en hund som lät sig väl smaka av maten som offrats till Buddha. Eftersom hunden åt av gudens mat, så kan jag bara dra slutsatsen att hunden måste varit någon form av gudomlig inkarnation. Alltid kul att se såna.

Efter apstupan var det dags att åka till ännu ett hindutempel. Som ni märker har jag egentligen ingen aning om var jag varit. Chauffören sa lite namn när vi åkte runt, men det var inget som fastnade och jag har inte heller någon guidebok för Nepal. Istället fokuserade jag på att se mig omkring när vi irrade fram i Katmandus smala gränder. Gamla stan i Katmandu har förtvivlat trånga gator, men i de nyare stadsdelarna är gatorna mer normala. Det är ju inte som i Indien, men å andra sidan är det betydligt färre människor i Nepal också. Min chaufför hävdade att det bor ungefär 3,5 miljoner människor i Nepal och att Katmandu är absolut största staden. Han beklagade sig över att landet bytte regering var tredje månad, vilket berodde på att det finns 48 partier i landet som alla vill vara med och bestämma, så det är svårt att få till en vettig regeringskoalition. Fram till 2001 var Nepal tydligen en monarki, men någon gång under 2001 stormade folket det kungliga palatset och slaktade hela kungafamiljen. Så nu är man en demokrati. Som alla unga demokratier har man tydligen inte riktigt hittat formen ännu.

Men. Hindutempel. Det här templet (vars namn jag inte kommer ihåg) var ganska stort och tydligen lite extra heligt. Förutom att det var ett tempel (med en stor oxe som avgudabild), så var det tydligen också den centrala platsen i Nepal där man kremerade sina döda enligt hinduisk tradition. När jag strövade omkring inne på området såg jag på flera håll samlingar av människor runt pyrande eller brinnande högar. Fascinerande, men lätt makabert tyckte jag. Längre in i tempelområdet fanns en plats där man ordnade med fyrfat till kremeringen och det brann högt och lågt. Jag misstänker att det här kanske inte var som det brukar vara, för det var bara hinduer som fick gå in i själva templet. Varken chauffören eller receptionisten var medveten om den begränsningen, så jag tror det var någon form av festival eller så. Hur som helst så fick jag inte komma in, så jag fick promenera tillbaks till bilen istället. Nu hade det i alla fall slutat regna…

Nästa stopp var ännu en stupa. Lite oklart vad det var som var så speciellt med just denna stupa, men den såg ut att ha lite mer guld än den förra och så verkade den lite större också. Största behållningen för mig var dock det faktum att stupan låg omgiven av en hel hög med restauranger och små hotell. Jag funderade lite på om man var tvungen att betala entréavgiften varje gång man skulle hem till sitt hotell, men jag vågade inte fråga. Efter att ha gått ett varv runt stupan och tittat på den automatiska bönerullen (en jättestor rulle som snurrade av sig själv, otroligt effektivt), så stegade jag in på en tibetansk restaurang för att äta lunch. Jag blev uppvisad till den nedre balkongen, som jag fick helt för mig själv. Menyn såg ut som om den hade tryckts ungefär samtidigt som bilen byggdes och en hel del av sakerna var överstrukna med bläck – i vissa fall flera gånger. Eftersom det blev nepalesiskt igår, så fick det bli tibetanskt idag och efter att ha gissat vilt vad olika saker egentligen var, så blev det någon form av tibetansk meny med kött i. Det tog en evig tid att få in maten, men som tur var fanns det Internet att roa sig med.

Efter att jag fixat lite med bilder från dagens äventyr och äntligen fått upp bilderna från igår på bloggen så kom kyparen upp med en tjej. Först blev jag lite orolig, men det var inte henne jag hade beställt, utan bara en annan gäst. En ensam västerländsk tjej i åldern 20 till 30 år. Jag bestämde mig för att prova min tes från igår och började flirta lite lätt med henne, sådär som bara jag kan. Det visade sig att hon kom från Schweiz (den tyska delen) och för tillfället bodde i Indien. Oklart var. Efter lite prat om ditt och datt framkom det att hon var i Nepal för att besöka sin ”buddhist master” som bodde i en by en timmes bilfärd från Katmandu. Därmed ansåg jag min tes bevisad och så pratade vi inte mer. Vid det laget hade jag dessutom ätit färdigt, så jag tyckte det var dags att gå.

Så vad var det för mat då? Bra fråga. Det var någon form av degklump, möjligen gröt gjord på rågmjöl, en skål med nudlar med potatis i samt en röra med mycket kryddstarka stekta grönsaker och någon form av torkat kött. Eftersom detta var en tibetansk restaurang måste det givetvis ha varit jakkött. Jag kan givetvis inte vara säker, men med tanke på hur köttet var skuret, så misstänker jag att den stackars jaken fått sätta livet till sedan en ovarsam turist med stor kraft kastat ett skal rätt igenom det oskyldiga djuret. Sånt händer i Nepal, har jag hört. Hur som helst var köttet otroligt segt, grönsakerna var otroligt starka och degklumpen la sig som en… ja, som en degklump i magen kan man säga. Men gott var det ändå!

När jag väl ätit upp, sagt adjö till schweiziskan och letat mig tillbaks till Toyotan, så visade det sig att den här stupan var det sista vi hade på programmet för dagen. Eftersom klockan bara var ungefär 15, så bad jag chauffören köra mig till en supermarket innan vi åkte till hotellet. Min sluga plan var att köpa lite frukostflingor, så jag slapp äta suspekta korvar hela helgen. På vägen till supermarketen pratade vi lite mer om Nepal. Chauffören frågade om jag var gift och det sa jag att det var jag inte. Då sa chauffören att han minsann hade två döttrar. Det lät precis som om han bjöd ut sina döttrar till giftermål där vi satt i en bilkö och det kunde kanske varit lite spännande om han inte i nästa andetag nämnt att den ena gick i årskurs ett och den andra i förskolan. Visserligen vet jag att det finns länder där barngifte är accepterat och till och med vanligt, men att gifta bort sin 6-åriga dotter till en vilt främmande man från andra sidan jorden kändes ändå lite att ta i. Jag valde att klädsamt ignorera den möjliga inviten och rusade istället in på supermarketen. Det här var en riktig supermarket. Jag har aldrig sett något liknande i Indien. Lite som ICA Maxi, fast i fyra våningar istället och med allt mellan himmel och jord. Det fanns frukostflingor, så jag köpte lite såna och ett paket mjölk från Australien för säkerhets skull.

Väl tillbaka på hotellet fick jag veta att bilen som skall ta mig till bergsflyget i morgon bitti, lämnar hotellet klockan 5 på morgonen. FEM!!! Det är ju otroligt tidigt. Det innebär att väckarklockan ringer redan klockan FYRA. Usch och fy. Men vad gör man inte för äventyret? Den tidiga morgonen innebär att kvällen blivit lite komprimerad. Trots att jag var ganska tidigt tillbaks på hotellet, så blev det inte så mycket tid över innan jag gav mig ut för att äta middag. Jag hann shoppa lite presenter också. Typiska nepalesiska saker som haremsbyxor och stickade vantar. Tur att jag har ett par månader på mig att komma på vem som skall få vad. Min svåger kan dock känna sig helt lugn: Det finns mängder med te som jag kan köpa till honom i julklapp.

Publicerat i Indien, Stora resan | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Nepal dag 1 – bilder

Publicerat den 2 maj, 2014 av sventuba

This gallery contains 8 photos.

More Galleries | Märkt , , , | Lämna en kommentar

47

Publicerat den 1 maj, 2014 av sventuba

Då har jag landat i Nepals huvudstad Katmandu. Resan hit är bland de minst trevliga och smidiga resor jag någonsin upplevt och då har jag ju, som bekant, rest en hel del. Det började redan strax efter 7 i morse när Azmath hämtade upp mig vid lägenheten. För några veckor sedan tyckte jag att bilen lät lite seg när den startade och jag bad Azmath kolla upp batteriet. Det gjorde han, men hans chef tyckte inte det behövdes något nytt batteri, utan de fyllde bara på med lite nytt vatten. I morse visade det sig dock att mina farhågor var riktiga, för bilen startade inte. Inte alls. Så resan till Nepal inleddes med att jag fick springa igång bilen i garaget. Lätt svettigt när det är 30 grader…
Vi kom i alla fall iväg och så hamnade jag på flygplatsen. Det är lite skillnad att flyga British Airways hem till Sverige och att flyga Air India till Delhi. Air India är typexemplet på ett gammalt statligt flygbolag som inte längre kan tjäna pengar på att vara enda flygbolag. Flygplanen är gamla och slitna, personalen är gammal och sliten, servicen är gammal och sliten. Det luktade damm, svett och lite urin där jag satt inklämd på rad 26. Däremot var det helt fullt på planet, vilket innebär att allt handbagage inte fick plats. Om man nu har en tydlig regel (max ett handbagage) och dille på att kontrollera saker (boardingkortet kontrolleras MINST 5 gånger), hur kan det då komma sig att i princip alla har två eller fler handbagage med sig ombord? Rekordet var en kille med fyra (4) väskor! För någon vecka sedan var det en artikel i tidningen som handlade om en kille som lyckats flyga till fel stad. Han hade tagit sig igenom alla kontroller och kommit ombord på planet utan något boardingkort. Dessutom hade han alltså lyckats krångla sig ombord på fel plan, så flygbolaget flög tillbaka honom igen. Efter att ha blivit muddrad och röntgad och allmänt blängd på av kontrollanter halva dagen, så funderar jag lite på om jag helt enkelt skulle strunta i att checka in nästa gång och bara med ljudlig stämma skälla mig igenom alla kontroller. Undrar om det går…

I Delhi skulle jag byta plan. Jag skall aldrig mer byta plan i Indien på väg utomlands. Det var helt otroligt bökigt. Först stoppades vi när vi gick av planet från Hyderabad och fick stå och vänta tills alla som skulle vidare till utlandet hade samlats. Sedan gick vi i samlad tropp bort till internationell tranfser. Och sedan var det inte mer. Jag kan läsa skyltar. Varför i hela fridens dar skulle jag stå och vänta 10 minuter på att de sista luspudlarna skulle åmaka sig av planet när jag kunde gått själv till transferområdet. Betydligt fortare hade jag gått dessutom, så jag hade nog sparat 15 minuter på det. Till saken hör att jag hade ganska kort tid för att byta och köerna i transfern var oändligt långa. Först fick jag utstå onda ögat av passkontrollanten (det måste helt enkelt finnas fler som reser ut från Indien med förlängt visum, jag kan omöjligen vara den förste och då undrar jag varför de verkar lika otroligt överraskade VARJE GÅNG jag kommer till en passkontroll) och sedan hamnade jag i säkerhetskontrollen från helvetet… Nej, förresten. Säkerhetskontrollen från helvetet hade varit att föredra. Det här är Indien. Helvetet har mycket att lära av säkerhetskontrollerna i Indien. För det första så kan inte indier stå i kö, vilket innebär att det alltid är fullt kaos när man skall plocka ut datorn ur handbagaget. För det andra så finns det alltid en särskild ”damkö” så att damerna kan bli muddrade lite vid sidan av. För det tredje verkar de alltid ha för få röntgenapparater för väskorna, så alla får stå och vänta på att först lägga sina grejer på bandet och sedan på att ta emot dem på andra sidan. För det fjärde så går man igenom metalldetektorn OCH OAVSETT OM DEN PIPER ELLER EJ så blir man ALLTID muddrad. Vilket givetvis också gör att det tar extra lång tid. Just den här gången var muddringskillen extra närgången och noggrann och när det pep om mitt pass så höll han på att få panik. Jag undrar vilken typ av bomb eller vapen de förväntar sig att jag gömmer i pärmen till mitt pass… Till sist kom jag i alla fall igenom kontrollen och sprang till min gate eftersom jag var sen. Då visade det sig att mitt plan inte skulle lyfta 12.40 som jag trodde utan 12.55. Så då hann jag till och med köpa lite vatten. Trodde jag.

Mynt är inte så gångbart i Indien, eftersom de i princip saknar värde. Alltså är det sedlar som gäller, även i automater. Den här automaten tog sedlar av valörerna 5, 10, 20 och 50 rupies. Jag ville köpa en flaska vatten för 40 rupies (jädra överpris, men ändå) och började med att stoppa in en 20-rupie-sedel. Sedan ville maskinen inte ta emot fler sedlar och bad mig välja vara istället. Det fanns inget som kostade 20 rupies, så jag knappade in min flaska vatten varvid maskinen bad om mer pengar. Fast den ville fortfarande inte ta emot fler sedlar. Nähä, tänkte jag och avslutade köpet och fick tillbaks min 20:a. Jag matade istället in en 50-lapp och försökte välja mitt vatten för 40 rupies. Då sa maskinen att jag måste betala med jämna pengar. En snabb koll i automaten visade att det fanns saker som kostade 40 rupies, 60 rupies, 70 rupies och 90 rupies. Allt som kostade 10, 20 eller 50 rupies var slut. Med andra ord kunde man inte handla något i den maskinen. Så ofantligt korkat men samtidigt typiskt indiskt. Inte direkt fel, men inte heller helt genomtänkt. De tre maskiner jag kollade innan jag gick ombord på planet visade sig vara utrustade på precis samma sätt. Suck.
Men, men. Flyget till Katmandu gick ganska smärtfritt. Det serverades curry på planet (igen och givetvis), men planet och personalen var i alla fall fräschare än inrikesflyget, så det var rätt ok. Det var inte heller lika fullt, så bagagehysterin var inte lika svår. I Katmandu var det 23 grader och regn när vi landade. Det kändes fantastiskt befriande att gå ur planet och känna den kalla, blöta luften mot ansiktet. Efter 42 grader i ett dammigt Hyderabad var det som att komma till en annan planet. Tyvärr varade det inte så länge utan snart var vi inne i terminalen och möttes av visumhanteringen. Nepal är ett sånt där land där man köper sig ett visum när man landat. Jag misstänker att det är för att man inte har råd att ha ambassader och administration för att hantera det på något annat sätt. Så, man tar med sig ett foto på sig själv, 25 US dollar, fyller i ett papper och så går man till luckan. Där visade det sig att jag skulle fylla i ett papper till. Tillbaks ut i rummet där alla fyller i papper och leta upp ett annat papper än det jag fyllt i. Det visade sig att det faktiskt fanns såna papper på ett annat ställe än där jag hade tittat första gången. Tillbaks till kassan med två papper. Då upptäcker jag att jag tappat mina passbilder. Tillbaks ut i rummet och springa omkring och leta efter mina bilder. Hittar dem på golvet ungefär mitt i lokalen. Ut till kassa en tredje gång och nu gick det bättre. Inser dock att jag inte kan resa så förtvivlat mycket till för sidorna i passet är nästan slut.

Utanför flygplatsen väntade två små nepaleser för att köra mig till hotellet. Jag fick någon form av halsduk runt halsen och välkommen till Nepal och sedan gav vi oss av. Det var en bit att köra genom stan, så jag fick en chans att känna lite på Katmandu. Det är lite som Indien, fast lite mer rimligt. Trafiken är rörig, men inte i närheten av Indien. Det är inte rent på gatorna, men inte alls så stökigt som i Indien. Det är en hel del folk, men, ja ni förstår. Det verkade också finnas trottoarer att gå på! Känslan var mer Hanoi än Delhi, vilket jag tycker känns alldeles utmärkt.

När jag bokade resan till Nepal, så valde jag hotell inte på läge, pris eller betyg, utan på att det såg coolt ut. Och det levde verkligen upp till mina förväntningar. Rummet är stort och ljust. På sängen ligger det en mjukisleopard och på kaffebordet står en svensk flagga. Enda nackdelen är att det finns väldigt mycket speglar. Personalen är i alla fall trevlig och pratar bra engelska, vilket är oändligt skönt efter äventyret i Japan. De tipsade om lite saker att göra, så nu är både fredag och lördag fullbokade. Spännande värre! Efter lite snack med receptionen, gick jag ut på stan för att leta efter middag. Jag noterade genast två saker: För det första finns det väldigt många butiker som säljer friluftssaker i allmänhet och klättersaker i synnerhet. För det andra finns det påfallande många unga, ljushyade tjejer som verkar resa själva eller i sällskap med andra unga, ljushyade tjejer. Allihop har den där lätt febriga yogafrälsta looken och jag får känslan av att de är här för att finna sig själva. Helt meningslöst. Alla vet ju att bästa sättet att finna sig själv är att leta hemma. Vanligtvis vid köksbordet eller i TV-soffan.

Efter att ha vandrat runt en stund och ratat en massa restauranger hamnade jag till sist på ett ställe som hette Yinyang. Varför hamnade jag där? Det kan ingen svara på, men där hamnade jag i alla fall. Efter att ha studerat menyn, som var en blandning av västerländskt, thai och nepalesiskt, valde jag till sist en nepalesisk lammcurry. Jag är ju som bekant rätt trött på indisk curry, så jag kände att jag var tvungen att kolla om nepalesisk curry var likadan. Det var den inte. Min lammcurry var alldeles utmärkt. Däremot var det dyrare än jag trodde. Middagen gick på ungefär 60 kr! Måste vara för att Katmandu är så turistanpassat. Efter middagen strövade jag omkring lite till och betraktade mängden turister. De kunde delas in i tre kategorier: Ovan nämnda unga kvinnor, unga män med klättrings-t-shirt och ovårdat hår i hela ansiktet samt ryska 50+:are. Och så jag då. Kamelen bland hermelinerna. När jag gick omkring och tittade på saker i skyltfönster kom jag fram till att jag skall åka till Samoa. Det är världens överviktigaste land. Kanske kan jag känna mig liten där.

Publicerat i Indien, Stora resan | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Bilder från verkligheten

Publicerat den 29 april, 2014 av sventuba

Glöm inte att läsa själva bloggen här!

Bakgata
Familjen
Vardagsrum
Rester
Efterrätt
Skilda världar
Familjen
Publicerat i Indien | Lämna en kommentar