Söndagen börjar lida mot sitt slut, mörkret rycker närmare utanför fönstret och jag sitter i min ekande tomma lägenhet och försöker för femtielfte gången fundera ut vad jag kommer att behöva under de tre månader det tar för min packning att resa från Indien till Sverige. Allt som jag tror att jag kommer vilja ha behöver nämligen få plats i de fyra resväskor som jag tänker försöka checka in på flyget hem. Tänk om min arbetsgivare ändå hade låtit mig lösa businessbiljett på hemvägen. Det blir liksom lättare att argumentera när man har en sån i näven än när man står med billigast möjliga ekonomibiljett…
Det är ganska mycket som blir kvar. Vijya och Azmath har fått varsin dator, komplett med skärm, mus och tangentbord. Det enda jag tar med mig hem av alla mina datorprylar är ett par hårddiskar, ett grafikkort och min stora skärm. Ja, och laptoppen naturligtvis. Surroundhögtalare, touchskärm, skrivare, 3DTV mm blir kvar i Indien. Förhoppningsvis hamnar det hos bättre behövande. Det har varit mycket funderande och många sömnlösa nätter när jag försökt värdera vad som behöver komma hem och vad som kan finnas kvar. 2 kubikmeter är INTE mycket när man skall försöka packa ihop sitt liv efter två år utomlands. Tro mig. Problemet är givetvis att jag är själv. Alla förutsätter att man är en familj. Visst blir det fler saker att packa om man är fler, men det är ändå rätt mycket som man behöver själv som inte blir så mycket fler när man är en familj. En kärnfamilj med två vuxna och två barn har inte bara 6 kubikmeter båtfrakt + 2 kubikmeter flygfrakt, de har dessutom åtta väskor att checka in på flyget utan att det kostar extra. Ibland är det verkligen skit att vara själv.
Men det är inte fraktvolymen som gör att jag känner mig ensam där jag sitter i min groteskt stora lägenhet och filosoferar över tillvaron. Det är inte heller det faktum att jag inte längre har någon dator att spela spel på eller att jag packat ner alla mina vanliga distraktioner. Jag känner mig ensam för att jag faktiskt är ensam. Jag kände ungefär likadant på vägen ner. När man är själv så måste man göra allt. Man måste tänka på allt, förutse allt, hantera allt, planera allt och genomföra allt. Det finns ingen som frågar om jag glömt något, ingen som ställer svåra frågor om jag verkligen behöver alla dessa förbannade HDMI-kablar, ingen som undrar om jag inte kan slänga lite skjortor. Allt det där måste jag själv tänka ut och komma på. Vad skall med? Vad skall jag lämna kvar? Hur skall jag fördela saker mellan Vijya och Azmath? Hur mycket är rimligt att ge dem i bonus? Hur många väskor vågar jag försöka checka in? Massor av frågor och den enda som kan svara är jag. Det får mig att känna mig riktigt ensam.
Så för att underlätta de sista ångestfyllda besluten för att lätta på väskvikten så frågar jag Buddha. Det är en liten metallstatyett som jag köpte i Laos när David och jag var på nattmarknaden i Luang Prabang. Eller var det i butiken dagen efter? Hur som helst så är det ett trick som jag lärde mig på en konferens en gång i tiden. Om man kör fast och det inte finns någon att fråga, så hjälper det ofta att fråga en docka eller liknande. Man får givetvis inget svar, men genom att verbalisera problemställningen kan man skaka loss tankegångarna så pass att man kommer vidare. Det känns rätt fånigt och ser nog lite suspekt ut när jag med allvarlig ton frågar Buddha hur mycket kablar jag behöver när jag kommer hem och hur mycket jag kan lägga i frakten. Buddha svarar endast med ett mystiskt och något förnöjt leende, men jag tänker ändå att jag förmodligen behöver en förgreningsdosa till datorrummet, en till TV-rummet och en till sovrummet. Så får det bli. Tack Buddha.
Men nu är det klart. Mörkret sänker sig den sista kvällen i lägenheten i Indien. I morgon tar jag mina resväskor och flyttar till hotell för de sista nätterna innan jag reser hem. I morgon kväll kommer sängen vara urbäddad, madrassen kommer att vara på väg hem till Azmath och myggnätet vet jag inte riktigt var det hamnar. På tisdag kommer, förhoppningsvis, flytt-indierna och packar ihop allt som skall med på båten. Sedan packar vi ihop allt som skall till mina efterföljare och till sist får Vijya och Azmath slåss om det som blir kvar. På lördag morgon, någon gång mellan fyra och halvfem, skall jag försöka övertyga den indiska personalen på flygplatsen att jag visst kan checka in fyra väskor som väger för mycket. Sedan skall jag ta mig igenom den förbluffande ineffektiva säkerhetskontrollen och ner till den tråkiga loungen innan jag bordar planet och klämmer in mig i mitt ekonomisäte. Om en vecka går mitt visum ut, så då hoppas jag att jag är hemma. Kanske äter jag Nilsson-lunch hos mamma. Kanske är jag och tittar på lägenheten. Kanske gör jag något helt annat, men jag hoppas i alla fall att jag gör det i Sverige.
I morgon kommer det explodera med saker som måste fixas och donas och grejas och ordnas. Men just nu sitter jag här i den tätnande skymningen och känner mig mest ensam. Och lite svettig. Det senare kan jag i alla fall åtgärda. Dags för en dusch.
Idag är det en ledig dag i Hyderabad. Allting är stängt, bussarna går inte – du kan inte ens ta en tuk tuk till affären, som ju ändå är stängd. Det är ingen som jobbar på byggarbetsplatsen utanför fönstret och jag hör inga biltutor eller polisvisslor. Det kan vara den tystaste och lugnaste dagen i Indien under mina två år här. Stillheten råder inte för att det är helg, eller festival, eller landssorg. Nej, stillhet råder i Hyderabad eftersom det är den stora folkräkningsdagen.
Trogna läsare kommer kanske ihåg att delstaten där Hyderbad är huvudstad, Andhra Pradesh, delades i två i våras. Området längs kusten heter fortfarande Andhra Pradesh och delarna inåt landet heter numera Telengana. Eftersom den enda staden i området som är hyfsat utbyggd och modern är Hyderabad, så blev Hyderabad huvudstad i båda delstaterna. Nu har man upptäckt ett litet problem: I Hyderabad bor det både folk som tillhör Telengana och folk som tillhör Andhra Pradesh. Så hur skall man fördela de statliga bidragen för fattiga, utbildning, sjukvård mm? Lösningen blev att gå ut och fråga precis alla som bor i Hyderabad med omnejd. Det blir sisådär 10 miljoner människor som man skall hälsa på och för att detta skall bli effektivt så har den lokala regeringen bestämt att ALLA måste vara hemma idag, så att räkningen går smidigt. Alltså är kontoret stängt och gatorna ovanligt tysta.
Det passar mig ganska bra. Jag är mitt i packningen för hemresan till Sverige nästa helg och håller som bäst på att fundera över vad jag skall ta med mig hem och vad jag skall lämna kvar till bättre behövande. Idag skall jag försöka göra en inventering att skicka till flyttfirman som (förhoppningsvis) kommer nästa tisdag.
Hemma i Sverige har valrörelsen kommit igång på allvar. Det är lite spännande att följa den såhär på avstånd och mestadels via SVT Text på min telefon. Man får liksom tid att reflektera lite mellan varven när man inte hela tiden ständigt får höra opinionsmätningar, analyser, vallöften och hätska debatter. I diverse valkompasser får jag veta att jag står närmast Piratpartiet (kommer ni ihåg dem?), borde rösta på Socialdemokraterna och kryssa Gudrun Schyman. Fullständigt klart, med andra ord. Kanske inte så konstigt att var sjunde valbar politiker står närmre ett annat parti än sitt eget. Såhär utifrån känns det som om det politiska klimatet i Sverige har förändrats rätt mycket de senaste åren. Efter att de gamla partierna i flera år famlat efter nya sätt att uttrycka sig så folk ser skillnad på höger och vänster, så har det dykt upp nya röster som pratar om helt andra saker. Jag känner t.ex. någon som är ”kryssbar” för Feministiskt Initiativ, som därmed sällar sig till listan med kändispartier där vi sedan tidigare finner Miljöpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Moderaterna. Lite kul.
Samtidigt som jag tycker det är roligt att det dyker upp nya röster i debatten, så blir jag också lite bekymrad över det som sägs. Här i Indien var det val i våras och det hindunationalistiska partiet BJP med den karismatiske Narendra Modi vann en jordskredsseger. Modi (eller Namo som han numera kallas i folkmun) gick till val på att minska korruptionen, sätta åt brottslingar, minska byråkratin och göra Indien till ett viktigt ekonomiskt land igen efter de senaste årens kräftgång. Nu, tre månader efter valet, har man lagt fram en budget med kraftigt ökade utgifter för försvaret samtidigt som man avbrutit de ständiga fredsförhandlingarna med Pakistan. Motivationen är att bästa sättet att hindra krig är att ha en armé som är betydligt starkare än alla andras. Retoriken känns igen.
Det påminner mig om ett inlägg på Facebook som jag läste för några månader sedan och som jag tyvärr inte längre hittar, men det var någonting såhär, ungefär:
Fascism kommer inte marscherande in i höga stövlar och bruna skjortor med gevär i händerna och koncentrationsläger bakom knuten. De kommer med löften om att rensa upp i korruptionen, att skapa trygghet för dig och din familj, att återställa din heder och din självkänsla. All den oro du känner beror på någon annan, det är någon annans fel och om vi bara sluter upp mot dessa andra så kommer det bli bra.
Texten var längre än så och bättre (och mer genomtänkt), men ni kanske förstår principen (och någon kanske till och med kan peka ut originalet). Indierna känner att de har tappat något. Det är våldtäkter, terrorattacker, oroligheter lite överallt och man har tappat den fantastiska tvåsiffriga årliga tillväxten som lyfte landet från mitten av 90-talet till omkring 2010. Namo lovar bot och bättring och steg ett blir alltså mer militär.
Vår svenska motsvarighet, herr Åkesson, har inte kommit lika långt, men nog känns budskapet igen. Jag känner folk som förmodligen kommer rösta på SD i valet. Rent statistiskt borde ju nästan 10% av de jag känner rösta på SD, men min bekantskapskrets är varken tillräckligt stor eller tillräckligt diversifierad för att vara en helt korrekt spegel av det svenska samhället. Hur som helst känner jag trevliga och sunda människor som funderar på att rösta på SD i valet. Hur kan det vara så? Hör de inte stöveltrampet? Förstår de inte att om ideologin grundar sig på att det är skillnad på folk och folk, så kommer det alltid finnas folk som hamnar utanför. Oavsett hur många ”folkgrupper” man kastar ut. Helt plötsligt står man där en dag med sitt röda hår och får veta att rödhåriga är roten till allt ont. Strax innan man skeppas till ett läger i Norrlands inland för ”ens egen säkerhets skull”.
Problemet tror jag är att det redan är så mycket skillnad på folk och folk i Sverige idag. Det är skillnad på invandrare och svenskar, män och kvinnor, de som har jobb och de som inte har jobb, de som utnyttjar RUT för att slippa jobba och de som utnyttjar RUT för att få ett jobb osv. Det är varken Jimmie Åkesson eller SD som har lyckats tjata in det här tankesättet i svenska folket. Snarare är det samtliga etablerade partier som med gemensamma krafter lyckats skapa den största skillnad på folk och folk som Sverige sett på typ 100 år. Bit för bit, steg för steg och reform för reform har man gjort fascismens ideologi rumsren igen.
Jag är ju varken politiker eller historiker eller samhällsvetare och man gör nog klokt i att läsa det jag skriver med en stor nypa salt. Men om jag får fortsätta fabulera fritt ur hjärtat, så tror jag inte det hjälper att vända ryggen mot Jimmie Åkesson eller att skräna på SD’s torgmöten. Deras budskap kommer ut ändå och de har god hjälp av alla andra partier och partiledare. I QI (källan till all min kunskap numera) berättade Stephen Fry om en undersökning som visade att folk var generellt lyckligare i länder där inkomstskillnaderna var minst. Helt oavsett om inkomsterna var höga eller inte. Jag hittar inte undersökningen som de refererar till i programmet, men jag hittade den här artikeln från Jacobs University som handlar om samma sak. De kom fram till att stora inkomstskillnader gör att folk litar mindre på varandra och att de oroar sig mer för om andra respekterar dem eller inte. Häpp! Precis de saker som nu kryper fram i retoriken. ”Vi skall återställa ordningen, göra det säkrare att gå på gatan, ge dig hedern åter…” Problemet är att fler poliser, färre invandrare och hårdare tag inte angriper roten till det onda, utan bara ger sig på symptomen. Problemet är att det är för stor skillnad på folk och folk. Så istället för att kasta ägg på Jimmie Åkesson, så skall vi tacka honom för att han belyser vårt enskilt största samhällsproblem och sedan kan vi gå och kasta ägg på alla andra politiker, som trots 100 år vid makten fortfarande inte fattat galoppen och tagit tag i problemen. Alla behöver inte vara lika, men skillnaderna måste vara mindre. Annars får vi utanförskap, hopplöshet, rasism, fascism och i slutändan radikalisering och annat elände.
Medelklassen, res er! Tygla kapitalet och stötta de som halkar efter! Det kommer vi alla, i slutänden, må mycket bättre av!
Den sjätte dagen i Korea började ungefär som den femte: Klockan 06.30 ringde väckarklockan och jag rullade vimmelkantig ur sängen. Den här dagen var det inte riktigt lika bråttom iväg, men för säkerhets skull så packade jag ihop min frukost och begav mig till receptionen för att invänta hämtning. Just den här dagen var det alltså dags att åka till DMZ, eller De-Militarized Zone som det kallas. DMZ är en zon som omger den nuvarande gränsen mellan nord och syd här i Korea. Rent formellt är det fortfarande krig mellan de båda staterna, men något egentligt invasionsförsök har inte skett på ett bra tag nu.
Under mina dagar i Korea har jag lärt mig lite mer om landet och dess historia. Det som idag kallas Korea kom till någon gång på 600-talet då kungadömet Silla slog ut de andra två kungadömena på halvön och grundade Silla-dynastin. Sedan följde ytterligare två dynastier innan man blev ockuperade av Japan i början av 1900-talet (1910 tror jag det var). Sedan var man alltså ockuperade av Japan och hade en form av marionettregering fram till andra världskrigets slut 1945. Då delades Korea mellan sovjetunionen och USA, ungefär som man gjorde med Tyskland. Sovjet fick norr och USA fick söder. Tyvärr hade Japan lagt i princip all industri i norr, så det var där det fanns resurser och pengar. 1948 valdes den första demokratiska regeringen i både nord och syd och alla var jätteglada. Det sägs dock att Kim Il-Sung, som var den förste presidenten i norr, redan hade en detaljerad attackplan för att ta över i söder när han tillträdde som president.
1950 gick nord till anfall. Sydkorea hade inte mycket att komma med, så på bara några månader tryckte nordsidans armé tillbaka sydsidan tills det bara fanns en liten bit runt den sydliga staden Busan kvar. Då satte USA in ordentligt med resurser tillsammans med sina allierade och kriget vände. Efter ytterligare några månader hade man tryckt de Nordkoreanska trupperna hela vägen upp mot gränsen till Kina. Då gick Sovjet och Kina in på Nordkoreas sida och kriget vände igen. Under 1951 stabiliserades läget till ett ställningskrig ungefär i höjd med den 38:e breddgraden och under två år hände i princip ingenting, förutom att en massa människor dog. Till sist lyckades man få till ett vapenstillestånd (någonstans såg jag att det tog 754 samtal innan man var klara med fördraget, men jag har inte lyckats bekräfta den siffran) och 27:e juli 1953 upphörde striderna. Då inrättade man en gräns som löpte ungefär där man precis hade slagits och runt gränsen uppförde man en militärfri zon (DMZ) om två kilometer på var sida gränsen. Och så har det varit sedan dess. Genom åren har nordsidan gjort några försök att anfalla, men DMZ finns fortfarande kvar på samma plats som enligt fördraget 1953. Snacka om långsint.
Torsdagens tur tog oss alltså till just DMZ. Jag hade lite sällskap med en amerikansk tandläkare som röstade på Bush JR och en kille från Belfast som precis hade bott i Kina i två månader och nu var på väg hem. Under hela turen fick vi höra hur viktigt det var att vi höll ihop i gruppen och att vi inte fotograferade utom på de platser där de sa att det var ok. Första stopp på resan var Tredje infiltrationstunneln. Det visade sig på 70-talet att de luriga Nordkoreanerna hade grävt tunnlar under DMZ så att de skulle kunna dyka upp plötsligt mitt inne i Sydkorea med en massa folk. Ingen av tunnlarna som man hittills upptäckt har blivit färdiga eller använts (vad man vet), men den tredje tunneln finns i alla fall bara sådär 45 km från Söul. Tunneln går ett par hundra meter in på Sydkoreanskt territorium, den är knappt 2 meter hög och ungefär lika bred. Och den är grävd på 70-75 meters djup! Det innebär att om man vill titta på tunneln så måste man ta sig ner 73 meter under marken och det gör man via en väldigt, väldigt brant tunnel från ytan. Tunneln lutar ungefär 21% och är 350 meter lång. Nedvägen var rätt jobbig, men efter att ha gått hukad ett par hundra meter in i tunneln (de hade ”förstärkt” taket vilket innebar att det för det mesta var ungefär 175 cm i takhöjd – inga problem för en Korean, kanske, men jag och holländarna var måttligt roade) och tillbaks, så kändes det definitivt i låren på vägen upp.
Efter detta åkte vi till en utsiktsplats där Sydkoreanska armén sitter och tittar på Nordkorea dygnet runt. Det var ungefär som vilken utsiktsplats som helst, men betalkikare, glassförsäljare och en massa turister överallt. Det är lite bisarrt att tänka sig att det här faktiskt är precis på gränsen mellan två länder som fortfarande är i krig och att det senaste utbrottet kom för bara några år sedan. Det man såg av Nordkorea var däremot inte särskilt inspirerande: Lite skog, lite berg och så en stad där Sydkorea har en fabrik. Japp. En sydkoreansk fabrik i Nordkorea. Det är en del av ett upptiningsprogram som man har där sydkoreanska företag kan ha nordkoreanska anställda för att producera ännu billigare skit… Jag köpte en burk iskaffe.
Efter utsiktspunkten åkte vi till en järnvägsstation som inte används. Det finns en järnväg från syd till nord. Den byggdes redan 1906 och i förlängningen så är den kopplad till transsibiriska järnvägen och därmed hela vägen till Europa. Under kriget förstördes järnvägen, men runt 2000 bestämde sig sydkoreanerna för att bygga upp den igen. Det var under en period av relativt goda relationer mellan nord och syd och man tänkte sig att man skulle kunna transportera varor på järnväg till Europa. Den resan tar bara 9 dagar, att jämföra med ett par månader till havs. Så man reparerade spåren och byggde en ny fin station precis vid gränsen till Nordkorea. 2008 var det tänkt att järnvägen skulle invigas genom att folk kunde åka genom Nordkorea till OS i Peking. Tyvärr frös relationerna mellan nord och syd igen strax innan Peking-OS och bara veckor innan OS öppnades beslutade man att lägga järnvägen på is på obestämd framtid. Däremot finns stationen kvar och alldeles nyligen är den faktiskt också öppnad så att man kan åka från Söul till DMZ via tåg. Två turer per dag går det, men om man åker dit med tåg är det bäst att man åker tillbaks med tåg, för det måste vara lika många människor åt båda håll. De kollar noga.
Efter detta var det lunch och efter DET så var det dags för höjdpunkten. Tandläkaren, Irländaren och jag skulle vidare från DMZ till JSA. Inne i DMZ, precis på gränsen mellan nord och syd finns ett område som kallas för JSA, Joint Security Area. Det är ett område där nord och syd möts för att förhandla och där finns också soldater från nord och syd. Sida vid sida. Officiellt är det FN som garanterar säkerheten, med hjälp av förband från främst USA. Det hela styrs av en delegation av neutrala länder, vilket för tillfället är Sverige och Schweiz. Här inne är det faktiskt militärt på riktigt och det är också den här lilla turen som gjorde att jag var tvungen att springa omkring hela dagen i skjorta och långbyxor trots hettan. För att få komma hit, måste man officiellt vara inbjuden av FN, vilket gör att man måste anmäla sig minst 48 timmar i förväg för att allt pappersarbete skall bli klart. Därför blev den här turen på torsdag och inte på tisdag, som jag hade tänkt från början.
När vi anlände till den USA-ledda FN-basen på sydsidan möttes vi av en bister amerikansk soldat vid namn Tchouh. Förnamn är okänt, men jag tror att han heter Att. När Thouch hade gått igenom bussen och inspekterat alla pass och kläder, så fick vi åka in på basen. Där fick vi sedan se en kort film om Koreakriget och DMZ och sedan fick vi hoppa på en speciell FN-buss för att åka de sista 2,4 km till själva JSA. Väl där fick vi ställa upp på led, två och två och sedan marscherade vi med beslutsamma steg genom Freedom House (allt hette något med ”Freedom this” eller ”Unification that” på det här stället) och in i konferensrummet där nord och syd alltså möts för att diskutera viktiga saker. Rummet låg exakt på gränsen, så att halva huset ligger i norr och halva huset ligger i söder. Mitt i rummet står ett bord och mitt på bordet går en linje som visar gränsen. När vi var där fanns det två sydkoreanska soldater i rummet. De såg väldigt bistra ut. MEN så har jag alltså då faktiskt varit i Nordkorea. Vi fick, allihop, gå runt bordet till den nordkoreanska sidan och ta lite bilder på oss själva och varandra. Det var lite coolt, tycker jag. Sedan gick vi ut igen och fick veta att vi fick ta hur mycket bilder vi ville åt norr, men inga åt söder. På sydsidan stod ett halvdussin soldater vakt, men på nordsidan stod det bara en ensam soldat och tittade på oss genom en kikare. Jag tog en bild på honom med min superzoomkamera. Han såg väldigt bister ut.
När vi tröttnat på att ta bilder ställde Tchouh upp oss på led igen och så marscherade vi tillbaks till bussen. Det var en lite märklig känsla att vara turist mitt upp i allt det här som uppenbarligen var så himla känsligt för koreanerna. Väl tillbaka i basen fick vi ett par minuter att besöka toaletter och souvenirshop (kanske enda militärbasen jag varit på som har en souvenirshop). Jag hittade ett jaktplan i äkta fejklego som jag köpte till mig själv. Sedan bar det iväg mot Söul igen.
Jag var tillbaka på hotellet hyfsat tidigt, strax efter 18, men en dag i sol och militärområde hade gjort mig helt slut. Så det fick bli en liten lutare på sängen innan jag promenerade ner till restaurangen Australian Outback Grill för lite äkta blodig biff. Det var lite som Jensens Böfhus hemma i Sverige, finkött i snabbmatsstuk. Smakade bra, men var rätt dyrt faktiskt. Men ändå en bra avslutning på en lång och intensiv dag som också innebär att jag nu är uppe i 50 länder!
Tror jag…
Ja, för de som inte har riktig koll, så är alltså Busan (uttalas Pusan) en stad i Korea, inte en busig person. Och för att kompensera måndagens avsaknad av blogg blir det två inlägg idag. Dels det något filosofiska från i morse och nu ett lite mer jordnära inlägg på väg från Busan till Söul.
Om jag skulle välja ett ord för att sammanfatta min upplevelse i Busan så måste det ordet nog bli ”varmt”. Om någon skulle tvinga mig att välja ett ord till så får jag nog ta till med ordet ”fuktigt” också. Våtvarmt omslag i ungefär 6 timmar idag alltså. Svettigt värre. Dagen började dock i ett lite svalare Söul klockan alldeles för tidigt. 6.30 ringde väckarklockan och efter att ha rullat ur sängen och in i duschen, packade jag dagens väska och gav mig iväg från hotellet klockan 7.00. Tåget gick iofs inte förrän klockan 8.30, men det där med tunnelbana på morgonen kan ju vara lite lurigt, så jag tog i lite extra med tid för säkerhets skull. Jag hade inte behövt oroa mig, Min eminenta guide igår sa att skolan börjar redan 7.30 och att de flesta börjar jobba tidigare än så, så det var faktiskt rätt tomt på tunnelbanan när jag åkte. Däremot var jag lite väl trött, så jag klev på fel tunnelbanelinje. Ingen katastrof, men inte den optimala vägen från hotellet till Söul Station där tåget mot Busan väntade. Prick klockan 7.48 anlände jag alltså till Söul Station och började med att äta frukost. Kaffe köpte jag på stationen, men för säkerhets skull hade jag en plastmacka med mig i väskan. Ifall det hade blivit tidskris så jag inte hann äta på vägen.
Sedan följde knappt 3 timmar i snabbtåg, vilket bland annat föranledde tidigare nämnda filosofiska blogginlägg. Söul är inte helt olikt Taiwan, faktiskt. Det är mycket berg och tunnlar på vägen, men väldigt vacker och inte riktigt så tätbefolkat som Taiwan var. Överallt ser man städer som smällt upp gigantiska bostadskomplex inte långt från järnvägen. Korea är ett land med tillväxt. Eller i alla fall tro på framtiden. Guiden hävdade att Korea inte har några stora naturtillgångar (förutom ginseng då som är helt magisk när den odlas i just Korea) förutom befolkningen, vilket är anledningen till att alla jobbar så hårt. När jag ser de stora husen som poppar upp tänker jag lite på det svenska miljonprojektet i slutet av 60-talet. Förmodligen byggdes de också i en anda av stark framtidstro. Folket som flyttade in där var unga och hade självförtroende, det fanns butiker, det fanns framtid. Undrar om de här komplexen kommer vara som miljonprogrammen om 40 år? Kommer de vara problemområden med stor segregation och utslagning? Kommer de ha kravaller på gatorna och bilar som brinner om natten? Framtiden hittar man nästan alltid i historien…
Väl framme i Busan styrde jag stegen mot turistinformationen. Min tanke var att försöka ta mig till någon av de vackra kustpromenaderna som finns i stan. Jag hittade en karta och en bra vandringsled på några kilometer längs kusten och frågade sedan den ryska tolken om hur jag kom dit. Varför frågade jag den ryska tolken? Jo, för Busan har blivit ett väldigt populärt turistmål för ryssar från allra östligaste Ryssland. Det är så mycket besökare därifrån, så informationen finns på Koreanska, Japanska, Kinesiska och Ryska. Inte engelska, alltså, men den ryska tolken kunde engelska också, så hon sa att jag kunde ta buss 27 från Söul Station till ändhållplatsen, så kunde jag hitta leden där. Lokalbuss i Korea? Varför inte! Första problemet var att hitta busshållplatsen. Utanför Busan Station fanns ett jättestort torg med en jättestor fontän och på var sida om torget fanns taxizoner. Men inga bussar. Jo, det fanns en buss. En sån där turistturbuss som åker runt i stan, men det var typ 100 ryssar i kö för att gå ombord, så jag letade vidare. Till sist hittade jag Starbucks i en källare och bakom Starbucks fanns busshållplatsen, precis som den ryska tolken hade sagt. Att hoppa på bussen var lite lätt kaotiskt. Det stannade flera olika bussar på samma hållplats, så det gällde att hålla koll på när bussen kom och springa dit och kasta sig ombord. Jag följde efter lokalbefolkningen och efter lite frågande grymtningar och gester lyckades jag också betala för min bussbiljett. Fast någon biljett fick jag förstås inte. Ja, ja. Det fanns ingen kontrollant heller, så det gjorde ju ingenting.
Det är alltid spännande att åka lokaltrafik i en främmande stad där man inte förstår ett ord och inte ens kan läsa texten på hållplatserna, men eftersom jag skulle till ändhållplatsen (typ) så var jag inte så orolig utan passade på att kika lite på Busan. Det är en rätt stor stad, men den verkar liksom vara uppdelad i tre delar som ligger runt två vikar. Busan Station ligger på den västraste udden och jag skulle till den i mitten. Lite oklart hur långt det var, men det tog i runda slängar 40 minuter att åka dit. När jag klev av bussen fick jag plötsligt väldigt klart för mig precis hur mycket varmare och fuktigare det är nere i Busan jämfört med Söul. Jösses! Jag hade hoppat av vid en klippa som stack ut i havet längst ut på den mittersta udden och värmen var otrolig. Svetten hoppade ut från hela kroppen och efter att ha gått de ca 200 meterna från busshållplatsen till utsiktspunkten insåg jag att det där med att klättra upp i bergen och gå ett par kilometer i den här värmen kanske inte var någon lysande idé ändå. Jag hade visserligen vatten med mig, men det skall ju vara lite kul också, inte bara plågsamt. Alltså tog jag lite bilder på den vackra kusten, köpte en snordyr iskaffe på det lokala fiket och käkade upp den sista biten av min frukost. Det skall förresten bli väldigt skönt att börja dricka vanligt kaffe igen. Här i Korea har jag i princip bara druckit iskaffe. Med frukostbiten nästan uppäten såg jag bussen komma, så jag sprintade den sista biten till hållplatsen samtidigt som jag glufsade i mig det sista. Den här gången visste jag hur jag skulle betala och det fanns gott om sittplatser på bussen. Seger!
På väg mot stan insåg jag att klockan var alldeles för lite, så jag tänkte att jag skulle göra ytterligare en liten utflykt. Innan jag åkte till Korea kollade jag upp Busan lite och en sak som rekommenderades var att besöka Lotte Department Store. Den låg på den tredje udden, så när bussen kom i närheten av tunnelbanan (vilket jag upptäckte genom att orientera på den fint illustrerade turistkartan) hoppade jag av och gick under jorden. Eftersom jag inte hade fått någon biljett på bussen den här gången heller fick jag givetvis betala fullpris för tunnelbanan, men det är ju bara knappt 10 kr, så det får väl gå. När jag hoppade av tunnelbanan (det var några stationer att åka) möttes jag av en jättestor fontän som tydligen kallades ”Lotte di Trevi”. Den skulle förmodligen likna Fontana di Trevi i Rom, men där har jag varit och det ser inte ut så alls. Ja, ja. Lotte Department Store visade sig vara lite som NK deluxe. Med andra ord hade min stora syster säkert trivts jättebra, men själv är jag inte särskilt intresserad av chica dräkter vare sig de kommer från Prada eller Gucci och har ingen lust att köpa klockor och solglasögon för 10000 kr. Så efter att har strövat omkring ett tag gick jag ut på gatan för att hitta lite riktig lunch. Det visade sig vara lite lurigt, eftersom Lotte Department Store ligger i något som verkar vara affärscentrum i Busan. Alltså inte affär som i köpa saker utan affär som i big business. Man kan säga att turen ut till City Central inte riktigt blev som jag tänkt mig, så jag vände ner i tunnelbanan och åkte tillbaks till Busan Station igen.
Mitt emot Busan Station ligger ett område som tidigare kallades för China Town i Busan. Numera har det nästan helt tagits över av ryssar. Lite oklart vart kineserna tagit vägen. Här skulle det väl gå att hitta lite mat? Där fanns massor av filippinska barer och ryska nattklubbar. Jag har lite svårt att säga vilka som såg mest kriminella ut, men det hängde gott om flickor i dörrarna till de filippinska ställena och de ryska hade svartmålade dörrar som man inte såg något genom. Jag gick därifrån och hittade en mer normal koreansk restaurang istället. Den visade sig dock vara ett ställe med buffé i pyssel och papp och givetvis varken några instruktioner eller personal som kunde tala om för mig hur jag skulle göra för att köpa mat. Nu var blodsockerhalten lite låg, så jag gav snabbt upp och gick därifrån. Istället hamnade jag på en Lotteria. Tänk er att NK hade startat en egen variant av McDonalds. Så var det. Inte vad jag tänkt mig, men nöden har ingen lag. Eftersom jag tänkt äta fisk och skaldjur i Busan, så fick det bli en räkburgare. Misstänker dock att det inte var så mycket räkor i den burgaren.
Efter min ”middag” drog jag omkring i de ryska kvarteren och tittade på marknader och lite kyrkor. Jag hade ingen aning om att det var så kristet i Korea, men enligt guiden igår så är det faktiskt fler koreaner som är kristna än som är buddhister. Så gott om kyrkor fanns det att titta på, även om det ärligt talat inte var så mycket att se. Däremot bjöd marknaden på det mesta man kan önska i form av fisk och grönsaker och diverse saker att tillaga dem med. Som vanligt var folk inte jätteglada i att man fotograferade deras varor, men jag är ju turist. Väl på tåget mot Söul har jag upptäckt att jag tappat bort mina solglasögon någonstans på vägen. Det gör inte så mycket just nu, för solen är på väg ned, men i morgon skall jag till gränsen mot Nordkorea och då vill jag ha solglasögon på. Får försöka köpa mig ett par när jag kommer till schtaaan…
När jag var liten, eller i alla fall mindre än jag är nu… eller kanske snarare yngre än jag är nu, så hade jag en favoritdikt. I princip är det den enda dikt som jag tycker är bra och det är också nästan det enda som vi tvingades läsa på svenskan som jag tyckte var något annat än urtrist. Förutom Anna-Maria Lenngren, som faktiskt var lite rolig. Och Jan Fridegård (hette han väl), som skrev om trälar. Det var rätt bra böcker. Men annars var det mest Strindberg, Fröding och sån otroligt tråkig skit man fick läsa på svenskan i skolan. Och så då Karin Boyes dikt I rörelse. Karin Boye, om jag minns rätt (jag lyssnade ju inte så noga på lektionerna i skolan om jag skall vara ärlig), var lärare och skrev för det mesta rätt deprimerande texter. Hon begick väl också självmord vid ganska ung ålder. Underligt då att hon skall ha skrivit en dikt som är så otroligt full av hopp, som I rörelse är. Tycker jag. För mig har dikten alltid handlat om livets oändliga möjligheter, att det alltid finns något mer att se, något nytt att lära, en plats man aldrig sett, en människa man aldrig mött. När tåget mot Busan rullar ut från stationen i Söul, så fylls jag av ett lugn som jag sällan känner annars. Det är i princip alltid så när jag åker tåg. Framför ligger flera timmar där jag inte kan göra något särskilt, tid som jag har för mig själv och mina egna tankar. Och mina tankar går alltså till Karin Boye och hennes dikt. Visst är det lustigt att en kvinna som levde för 100 år sedan skrivit en dikt som på ett så fantastiskt sätt fångar hela min livsåskådning i bara några strofer. Den mätta dagen är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst… Visst är det förbannat jobbigt att resa ibland, men det är ändå bättre än att inte göra det. Min ömma moder brukar med stor förnöjsamhet berätta för alla som orkar höra på att jag var ett hopplöst barn när det gällde att sova på resor. Så fort vi satte oss i bilen somnade min lilla syster, men jag var tvärtom klarvaken. Självklart. Så mycket att se, så många nya intryck. Jag ville (förmodligen, jag minns inte det här) inte missa ett ögonblick av världen som for förbi bilrutan.
När jag får pröva nya saker, se nya platser och träffa nya människor, då trivs jag bra. Det är lite paradoxalt, eftersom jag dessutom behöver rätt mycket egentid för att må bra, men sån är jag. Vill man däremot plåga mig svårt, så skall man stänga in mig någonstans för att göra samma saker om och om igen, gärna med samma människor varje gång. Det finns ju en anledning till att jag byter jobb med jämna mellanrum. Nya utmaningar, nya uppgifter… Det var därför jag flyttade till Indien och det är därför jag nu har lite lätt ångest inför hemresan – tänk om jag hamnar på samma stol, för att göra samma jobb med samma människor igen! Vi får hoppas att det löser sig, men jag har oändligt svårt att tänka längre fram än just när jag kommer hem. Mina svågrar (jag har två) har ett uttryck: Nu-Nilsson. Hela familjen Nilsson har nämligen inställningen att när man bestämt sig för något, så är det lika bra att sätta igång. Direkt. NU! Man skulle kunna tro att det beror på att vi är så drivna och effektiva, men jag misstänker att mina syskon, liksom jag själv, känner att om vi inte gör det precis just NU så kommer vi ändrat oss innan vi ens har börjat. Så om jag vill få något gjort så gäller det att jag gör det nu, för i morgon kommer jag göra något annat. Oavsett vad det var jag tänkte göra. En gång försökte min chef få mig att skriva listor över saker som jag skulle göra på jobbet, för att öka effektiviteten. Personen i fråga hade väl gått en kurs, kan man tänka. Det blev inte alls bra. Jag spenderade massor av tid med att göra en lista, som var inaktuell innan jag ens hade gjort klart den. Likadant är det med att sätta upp mål. Jag säger som Karin Boye: Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd. Att bli klar med något har egentligen aldrig intresserat mig. Att förstå hur jag skall bli klar däremot är väldigt spännande. Vägen till målet är alltid mer värd än själva målet och väldigt ofta upplever jag att det man lär sig under resan gör att målet förändras. Innerst inne känner jag alltså att en målsättning är ett hinder snarare än något annat. Om jag sätter ett mål så har min aktivitet egentligen bara en lyckosam utgång. Om jag bara har en lite vag aning om vilket håll jag vill åt, så är möjligheterna däremot oändliga.
Så nu åker jag till Busan. Målet med den här resan är just att ÅKA till Busan. Och tillbaks igen. Inget annat. Det sägs att det finns bra fisk och skaldjur i Busan. Jag kanske försöker hitta en restaurang som serverar sånt. Det finns också en park med ett tempel och fin utsikt över havet. Kanske blir det där jag hamnar. Eller också tar jag tåget till en historiska staden som var Koreas huvudstad under 1000 år. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men den ligger en bit norr om Busan. Egentligen spelar det ingen roll. Vi får se vart stegen bär när jag kliver av tåget om knappt två timmar. Under tiden är det en massa ny värld som sveper förbi fönstret, så det är dags att stänga av datorn och titta på utsikten. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Sååå… Ingen blogg från Korea igår. Det var lite konstigt. Varför gjorde jag så? Det beror på två saker: För det första gjorde jag inget särskilt igår och för det andra så var jag så otroligt och osannolikt trött igår kväll att jag inte orkade skriva något vettigt. Nu kanske ni undrar varför jag var så trött när jag inte hade gjort något. Det är klart att jag gjorde NÅGOT, bara inte något som egentligen intresserar någon annan…
När jag åkte till Korea så var en tanke att jag skulle köpa mig en ny telefon, eftersom man kan få tag i versioner från LG och Samsung som inte säljs någon annanstans i världen. De har lite mer minne och man får lite mer saker med på köpet. Eftersom jag tänkte byta ut min hysteriskt stora telefon när jag åker hem till Sverige (för den får inte plats i jeansfickan) så lät det som en kul grej. Men när jag landade här, så såg jag att LG precis har släppt en ny version av sin G3 som har ny processor och nytt grafikkort. Aha! Mitt uppdrag igår var alltså att försöka köpa en sådan telefon. Dels för att den enligt ryktet inte kommer släppas någon annanstans och dels för att det nya grafikkortet är bättre på att driva den stora och högupplösta skärmen som G3 har. Mitt äventyr tog mig runt mellan olika LG-affärer runt hela Söul. Ingen verkade ha telefonen i den nya versionen, men ingen kunde tala engelska tillräckligt väl för att förklara om den går att få tag på överhuvudtaget och hur jag skulle få tag i den. Efter att blivit skickad mellan olika affärer i ett par timmar (det blev mycket tunnelbana) var det en säljare som sa att telefonen var slut och skulle bli tillgänglig först i mitten av augusti. Tråkigt. Efter ytterligare undersökningar på lite mer suspekta butiker och säljare lyckades jag hitta en kille som kunde sälja telefonen för 1 miljon won. Det är typ 6500 kr, så det var ju lite mer än jag hade tänkt mig och ungefär dubbelt så mycket som den vanliga versionen kostar. En säljare på T-mobile (typ Tele2 i Korea) förklarade dock att det GÅR att köpa telefonen nu, men bara med abonnemang på två år. Så, killen som kunde sälja telefonen skulle förmodligen teckna ett abonnemang och sedan sälja telefonen till mig mot att jag betalade abonnemanget och lite till. Spännande. Fast kanske inte någon väldigt bra idé.
Alltså spenderade jag ungefär 8 timmar igår med att gå nerför trappor i tunnelbanan, stå på tunnelbanetåg och sedan gå uppför trappan från tunnelbanan, förvirrat vandra gata upp och ner för att leta efter butiken och till sist få ett kort samtal med ytterligare en vänlig och artig ung man som inte pratade mer än några få ord engelska. Det var varmt. Väldigt varmt. Det var inte så varmt som i Hyderabad, men det är en annan sorts värme här. I Hyderabad är det 45 grader på sommaren, men å andra sidan sitter jag på mitt luftkonditionerade kontor, går 10 meter till min luftkonditionerade bil och sedan gå ytterligare 10 meter till nästa luftkonditionerade lokal. Här i Söul vandrade jag hela dagen i solen (typ 30 grader i skuggan, alltså) i den fuktiga luften och svettades enorma mängder vätska. Jag gick från hotellet ungefär vid 10 på morgonen och var tillbaks ungefär 18.30 på kvällen. Helt slut. Och varm. Så det blev ingen blogg. En del undrar om jag inte tycker det är tråkigt att resa runt själv. Det är det ibland, men fördelen är ju att jag kan göra precis vad jag känner för – när jag känner för det.
Idag har jag däremot varit på en organiserad tur. Vi besökte buddhisttemplet Jogyesa (som tydligen är den centrala helgedomen för den största varianten av buddhism i Korea), körde förbi presidentens hus (blåa huset, till skillnad från vita huset i USA, där var det så hög säkerhet att man inte får stanna med bilen i närheten), besökte en utställningshall med information om presidenten, besökte Changdeokgungpalatset (som är ett UNESCO-världsarv) och avslutade på ett ”ginsengmuseum”. Egentligen skulle vi vara två personer på turen, men den andra personen för aldrig upp, så jag fick en buss och en guide helt för mig själv. Det var en intressant tur där jag fick lära mig att Korea ”uppstod” ur tre kungadömen som enades under Silla-dynastin på 600-talet. Sedan följde tre olika dynastier fram tills man blev ockuperat av Japan i början av 1900-talet. Korea blev självständigt efter andra världskriget, men delades som bekant av Koreakriget som pågick mellan 1950 och 1953 (typ). På 1950-talet var den norra delen av Korea mycket rikare än den södra, eftersom det var där som Japan hade byggt upp sin industri. Nu är det som bekant inte riktigt så. Det är lite fascinerande att höra hur koreanerna pratar om Nordkorea. Det är egentligen inget ont blod, utan man verkar se det som att de norra delarna är ockuperade och man vill gärna hjälpa dem att bli fria. Att Nordkorea försökt invadera syd flera gånger de senaste 60 åren och dessutom skickat in lönnmördare för att försöka ta död på diverse sydkoreanska presidenter. Annars är buddhisttempel sig lika mest överallt och palatset är ungefär samtida med förbjudna staden i Peking, så det var rätt lika. Ginsengmuseet var en förtäckt affär för att sälja snordyr ginseng som sades bota alla möjliga åkommor, precis som väntat. Jag har varit på lite för många såna har resor för att ta såna ställen på allvar numera.
På väg från turens slut till hotellet passade jag på att köpa biljetter till morgondagens utflykt. Då är det dags att ta snabbtåget från Söul till Koreas andra stad: Busan. Där hoppas jag få prova på lite fisk och skaldjur och kanske till och med få andas lite havsluft. Härligt. Som vanligt är det inte så mycket målet som är vitsen, utan hela upplevelsen med att resa, hitta i en ny stad och se lite mer av landet. På torsdag är det sedan dags att åka till gränsen mellan nord och syd. Eftersom det är allvarliga saker att besöka en gräns mellan två länder som fortfarande officiellt är i krig, så är det långbyxor och skjorta som gäller. Det står också att man inte får ha för rufsigt eller ovårdat hår. Frågan är om jag måste klippa mig…
Sådär. Då börjar första dagen, eller andra dagen eftersom jag anlände igår, gå mot sitt slut. Om vi börjar lite med gårdagen och resan till Korea så gick det ganska bra. Inga uppgraderingar på flyget alls (buu), men dock ett par timmar i förstaklassloungen på Hong Kongs flygplats. Den här gången provade jag en ”cabana” och fick mig en dusch och en liten lutar i lugn och ro. Trevligt.
Väl i Korea hade jag forskat lite innan och visste därmed att jag skulle åka buss 6020 från hållplats 5A och det skulle kosta 15000 koreanska won (ungefär 100 kr) att ta sig till hotellet. Det var inga problem att hitta busshållplatsen och inga problem att köpa biljetter. Det var inte ens några problem att komma på bussen och få med väskan. Vad jag däremot inte hade efterforskat tillräckligt var vilken hållplats jag skulle kliva av på. Mitt hotell fanns inte med på listan så det blev lite chansande innan jag kände igen hotellet från bilderna på Internet och kunde hoppa av.
Hotellet ser lite ut som det sett bättre dagar och en del av nedervåningen var stängd för renovering. Rummet däremot var ok. Däremot var det INTE 83 kvadratmeter som det stod på bokningssidan. På väg ut för att köpa frukost (fortfarande igår kväll, alltså, för frukost ingår inte, men jag har ett litet kök så jag kan fixa min egen frukost) påpekade jag storleksproblemet för nattportieren, men han kan inte så mycket engelska utan jag skulle få prata med chefen idag istället. Jag handlade lite cornflakes, mjölk och något som eventuellt kunde vara en yoghurt och sedan var det dags för sängen. Då kom nästa överraskning. På toaletten hängde ett par rejäla och tämligen skitiga kalsonger. Det kan hända att jag överreagerade lite, men jag hade ju faktiskt inte sovit på 36 timmar… Hur som helst skällde jag ut nattpersonalen, fick dem att byta sängkläder och handdukar och lova städning på söndag trots att det egentligen inte ingår.
Dagen idag började med cornflakes, mjölk och någon form av gelé med jordgubbssmak. Inte yoghurt alltså. Ja, ja. Sedan skällde jag ut ”chefen”, som givetvis inte var chef utan bara hade hand om receptionen på dagtid. Men han kanske var nattportierens chef. Jag blev i alla fall lovad en audiens med chefen-chefen på måndag. Ja, ja. En gång till. Efter detta bar det ut på stan. Egentligen hade jag ingen stor plan för dagen, förutom att orientera mig lite. Efter resan till Japan var det inte så svårt att lista ut hur jag skulle köpa biljetter till tunnelbanan. Även här i Söul är tunnelbanan färgkodad, så man kan leta efter blå linje och ett nummer för att veta var man skall gå av. Nice. Så, efter lite åkande hittade jag till Yongsan, som är det stora elektronikprylvaruhuset här i stan. Varuhuset i sig var en besvikelse, lite som 5 våningar Mediamarkt utan charmen, men längst upp fanns det fantastiska e-sport stadium. Här var det massor av folk som trängdes i ett stort rum och såg två gubbar spela Hearthstone på storbildsskärm. Lite udda i mina ögon och alldeles för mycket folk för min smak, så jag gick efter typ 5 minuter. Men jag var i alla fall där.
Nu var köpcentret i Yongsan som sagt inte målet med dagens utflykt, det var ju att orientera mig. Så efter e-sporten så spenderade jag lite tid med att försöka få tag i Internet. Det gick sådär. SIM-korten jag prövade ville inte fungera i svenska eller indiska telefoner, så det gick inte. Däremot kunde jag köpa 1 timmes WiFi på någon av alla hotspots som finns i stan. Det är hyfsat billigt, typ 7 kronor, men lite jobbigt att hålla på. Det går förmodligen att köpa längre perioder, men frågan är hur jag skall få tag i någon som förstår vad jag vill köpa… Man skulle helt enkelt haft en koreansk kompis med sig. Däremot lyckades jag köpa ett kort till tunnelbanan så jag slipper köpa enkelbiljetter hela tiden. I Japan brydde jag mig inte om att köpa ett kort, men här måste man lägga en depositionsavgift VARJE gång man köper en enkelbiljett och sedan får man tillbaks 500 won när man avslutat resan. Hopplöst jobbigt, så här blev det ett kort som man kan fylla på. Funkar väldigt smidigt. Det enda stället i världen där man misslyckats med ett sånt system verkar vara i Göteborg. Också något att vara känd för.
Dagens kosthållning har varit lite udda, som vanligt. I morse blev det kaffe på Starbucks på väg ner i tunnelbanan. Väldigt välbehövligt. Till lunch blev det någon form av koreansk nudelsoppa. Det var på en sån där restaurang där ingen pratar engelska och bara koreanska på menyn, men det fanns bilder, så det är bara att peka och hoppas på det bästa. Det var gott, men som vanligt var det lite pyssel att lista ut hur man skulle äta alla olika saker som dukades fram… Däremot var det inte så mycket mat, så det fick bli lite fika på Starbucks. Till middag blev det sushi på en fin japansk restaurang. Riktigt fin sushi var det, med plats vid disken precis vid kocken. Återigen var det ingen som pratade någon form av engelska, varken i personalen eller de båda stammisarna som satt bredvid mig vid disken, men det blev ändå sushi. Plus en massa annat. Det verkar som om man inte kan äta mat i det här landet utan att det blir pyssel och papp.
Nu är det kväll och jag sitter på mitt rum och tittar på koreansk TV. Det är ett par gamla amerikanska filmer (Hotet från underjorden och den där filmen där Tom Hanks är Robinson Cruse), rätt mycket baseboll och så golf där Sverige spöar Korea i någon form av matchspel. Kul. I morgon skall jag skälla på chefen för hotellet och sedan skall jag försöka åka till varuhuset Lotte, som tydligen skall vara något extra. Sightseeing är bokad tisdag och torsdag och på onsdag hoppas jag få till en tur med snabbtåget. Spännande. Så fort jag lyckats hitta en sladd (som jag glömde hemma) så blir det bilder från Korea också!
När någon säger ordet ”kultur” kommer jag alltid att tänka på kommunala musikskolan. Alltså: någon form av konstnärliga uttryck som varken är särskilt underhållande eller njutbara. Fler människor på scen än i publiken? Då är det kultur, annars är det kommersiellt. Ok, det finns kultur som också är kommersiell, men jag tycker liksom att vitsen med det inte skall vara att tjäna pengar i först hand utan att det skall komma efteråt.
Men efter två år (ok, 22 månader och 14 dagar) i Indien har mina vyer vidgats lite. Kultur är ett vidare begrepp. Man skulle kunna säga att min tolkning av kultur är en spegling av den kultur som jag själv är uppvuxen i. Min kultur är alltså mina förväntningar, mina förutfattade meningar, mina erfarenheter som alltihop färgar hur jag upplever världen. Kommunala musikskolan kommer alltid vara skrikiga klarinetter, pruttande trumpeter och överambitiöst slagverk för mig. Även om det är en kör jag lyssnar på. Och det är ju det som gör kultur så spännande och intressant. Ingen annan har egentligen exakt samma kulturella filter som jag, så om vi lyssnar på samma konsert med kommunala musikskolans blåsorkester, så kommer vi höra samma sak (ungefär i alla fall), men vår upplevelse kommer vara olika. Som att vi är på samma ställe, men ändå i helt olika världar. Spännande.
Som tur var så är kulturarvet vi bär med oss inte konstant. Det förändras ständigt och tenderar att harmoniseras med vår omgivning, helt enkelt för att vi efter hand får erfarenheter som liknar de som är omkring oss. Alltså får vi en sorts social kultur som är en gemensam blandning av kulturerna i en grupp, som kan vara en familj, ett kompisgäng, ett lag, ett företag, en stad, ett land, en världsdel osv. Kulturen ger oss gemensamma förväntningar som vi försöker leva upp till och resultatet läggs in i vår gemensamma kulturbank inför framtiden. Toppen. Om vi dessutom försöker forma kulturen så att vi förväntar oss att folk behandlar varandra med respekt och gör sitt bästa så kan det bli något. Jag må ha en hyfsat negativ bild av kommunala musikskolan, men det var ju faktiskt där som jag lade grunden till att försöka bli så bra på tuba som jag kan bli. Tack för den, Uno Kauffman.
Så kultur är en bubblande, böljande, kokande kittel av intryck och uttryck som ständigt förändras, förfinas och förstörs och i helgen fick jag ännu en intressant upplevelse att lägga till mitt privata kulturarv…
Det började på lördag eftermiddag när jag fick ett sms från min hyresvärdinna. Hon undrade om jag var tillgänglig för ett samtal. Ungefär 5 sekunder senare ringde hon och ville bjuda mig på middag på söndag. Eller lunch. Det fick jag bestämma. Egentligen ville jag inte alls äta varken middag eller lunch hos min väldigt indiska hyresvärdinna och hennes familj, jag tycker det är jobbigt att gå och äta middag hos folk som jag känner i Sverige så tanken på att hälsa på i den indiska verkligheten lockar inte alls. Men ibland får man bita ihop och jag har förstått att det är viktigt för dem att få bjuda in den store vite mannen, så jag tackade ja och sa att en middag blir alldeles utmärkt. Hon var mycket motvillig till att ange någon tid för tillställningen, så hon skulle höra av sig på söndagen för att konfirmera.
Söndag morgon, strax för 9, fick jag ett nytt sms där hyresvärdinnan skrev att jag var välkommen på middag. Fortfarande ingen tid. Jag skrev tillbaks och frågade vilken tid hon hade tänkt sig, men fick inget svar. Efter (nästan) två år i Indien vet jag att Indier tenderar att äta rätt sent, så jag siktade in mig på typ 19 och fortsatte min dag. Nu kom nästa illa ångest: Skall man ha med sig något? Jag har förstått att det är kutym när man går på middag hos folk i Sverige, så tar man med sig en liten present. Genom åren har jag varit hyfsat konsekvent i att helt missa den delen av svensk besökskultur och det har fungerat bra ändå – jag har väldigt förstående släkt och vänner. Men hur funkar det i Indien? Jag frågade Azmath lite fint sådär, men han kände sig inte hemma på hinduisk kultur, så där fick jag ingen hjälp. Nu löste det sig rätt bra av sig själv, eftersom jag aldrig fick något meddelande om när det var dags och den lösa planen jag hade var att be Azmath köpa lite blommor sådär lagom innan jag gick så att de var färska (och jag slapp ha dem hemma). Ungefär 18.20 fick jag ett nytt sms där värdinnan frågade när jag hade tänkt dyka upp. Ungefär 19.00 svarade jag och fick genast till svar att 19.30 blir bra. Så, 19.35 (ytterligare en sak jag lärt mig i Indien: var alltid sen) stegade jag ut från min lägenhet och promenerade bort till nästa huskropp där värdinnan med familj bor. De äger faktiskt hela det huset om 6 våningar och de flesta lägenheterna innehas av olika släktingar.
Det var sonen i familjen som öppnade när jag kom. Eller snarare, han var på väg ut när jag kom, smet in igen, stängde dörren och hämtade sina föräldrar, som sedan i sin tur faktiskt öppnade dörren och släppte in mig. I varje indiskt hem finns ett rum som man kommer in i när man kliver på. Jag har aldrig riktigt kommit underfund med vad jag skall ha det där ”förmaket” till, men där finns i alla fall den bästa soffan, den bästa TV:n och den bästa luftkonditioneringen. Det senare tyckte jag var otroligt korkat och flyttade genast upp den luftkonditioneringen till mitt hobbyrum, där jag räknade med att jag skulle spendera mycket tid. Nu blev jag placerad i finaste fåtöljen i förmaket med TV:n påslagen på en telegu-version av Cartoon Network. Och där blev jag sittande en stund medan familjen förberedde sig. Efter ett tag (kanske 10 minuter) kom värdinnan och hennes man ut och satte sig och vi kallpratade lite. Herrn i huset pratar inte så mycket engelska och hans fru pratar bara marginellt mer, så det blir inga djupa samtal, men jag tycker att jag klarade mig ganska bra. Jag KAN vara redig och trevlig och käck, jag tycker bara inte om det.
Efter en stund försvann herrskapet igen och jag fick sitta och titta på uppladdningen inför VM-finalen i fotboll på indisk TV. På engelska den här gången. Nu blev väntan inte så lång innan värdinnan kom tillbaks med lite förrätter: lammkött på pinne och friterade räkor. Väldigt gott. Som vanligt frågade jag om det fanns några nötter i något och svaret var ”absolut inget alls, knappt ens något”. För två år sedan hade jag inte ätit något med den innehållsdeklarationen, men numera vet jag att det mest rör sig om cashewnötter och då är det magen som råkar illa ut och inte astma. Alltså åt jag och bedyrade att det var fantastiskt gott. Vilket det också var. Som väntat var det dock bara jag som åt medans herr och fru tittade på. Eftersom jag är så otroligt världsvan numera, vet jag att det inte är bra att äta upp. Då får man bara mer mat. Man skall äta lagom mycket så att det är lite kvar, för att visa att man fått tillräckligt mycket. Det gör ont i en svensk 70-talist att lämna god mat på tallriken, men ibland får man som sagt stålsätta sig. Vi pratade lite till, jag blev lämnad ensam en stund till och till sist frågade värdinnan när jag normalt brukar äta middag. Jag förklarade att i Sverige brukar jag äta vid 17.30 ungefär. Då blev hon nästan lite förfärad och sprang ut för att förbereda själva middagen. Och där satt jag ensam med TV-reklam på hindi. Någon form av schampo, tror jag.
Middagen serverades i nästa rum till många ursäkter att det inte fanns någon AC i det rummet. Helt ok, sa jag eftersom jag ärligt talat tyckte det var lite kallt i förmaket (fin AC där, som sagt var). Bordet var dukat till fyra, men inte helt oväntat var det bara jag som tog plats. Värdinnan lade upp mat på min tallrik, sonen hällde upp Coca Cola i mitt glas och sedan väntade de andäktigt på att jag skulle äta. Vilket jag gjorde. Det var absolut inget som helst spår av särskilt mycket nötter i den här maten heller, så det var bara att hugga in. Det var Byriani, den lokala specialiten som kommer från Afghanistan, någon form av laminbakade ägg, små hjortpluttar som jag tror mestadels var gjorde av kikärtor samt lyx-curd, dvs någon form av yoghurt med lite paprika och lök i som man skall äta för att inte dö för att maten i övrigt är så jädra kryddstark. Jag bedyrade att allt var mycket gott och gjorde misstaget att äta upp allt hon lagt på tallriken, vilket givetvis ledde till att hon lade upp ungefär dubbelt så mycket till. Jag pillade i mig ungefär hälften av det hon lagt upp andra gången och passade på att berömma hur fint inrett rummet var med häftig takkrona och coolt mångfärgad belysning i vitrinskåpet. Det hade inte riktigt passat i ett svenskt ”normalhem”, men i Indien gillar man färger och glitter. Till sist hade jag låtit bli att äta länge nog, så då drog vi oss tillbaka till förmaket för efterrätt. När jag säger ”vi” så menar jag givetvis att jag fick sätta mig i samma fåtölj som förut och titta lite mer på upptakt till VM-final. Men det var i alla fall bättre än det underliga lokala programmet som gick på TVn inne i matsalen (där jag alltså också fick spendera en del tid ensam). Det programmet var någon form av realityshow där ett antal ungdomar fick träna till att bli ”soldater” och den som klarade sig sämst blev utröstad. Tror jag. Programmet var på telugu.
Efterrätten visade sig vara två. Först var det någon form av vaniljsås med frukt i, där jag är ganska säker på att en av frukterna var äpple vilket gjorde att munnen och halsen kliade som vansinniga, den andra efterrätten var nötglass. Där drog jag faktiskt gränsen. Glass med hela nötter i är ingen bra idé oavsett hur världsvan nötallergikern är. Så det blev lite mer kallprat innan allt var klart och det var dags att gå hem.
Väl hemma i lägenheten avslutade jag min något bisarra middag med en rejäl dos kortisontabletter (tack Eva-Lena Asplund för att du introducerade mig till Betapred) och tittade lite på engelsk humor-TV som kompensation för all dålig engelska jag hört och producerat under kvällen. Producerat? Ja, när man pratar med folk som inte är så bra på engelska, så kan man inte riktigt använda samma ord som när man pratar med folk som är väldigt bra på engelska. Istället för en flytande konversation får man leta efter alternativa sätt att säga saker så att mottagaren skall ha en chans att förstå vad man menar. Resultatet blir att min egen engelska blir ganska stolpig och den blir dessutom sämre ju sämre min konversationspartners engelska är. Mycket irriterande.
Hur som helst känner jag att jag vuxit som människa efter helgens bravader. Lite tryggare i att äta saker som jag vet att jag inte riktigt tål. Lite mindre nervös inför att möta människor på deras hemmaplan. Lite mindre rädd för att göra bort mig eller bete mig på fel sätt. Jag verkligen avskyr att göra sånt här, men ibland måste man tänja sina gränser. Annars krymper världen istället för att växa och det vore ju väldigt, väldigt tråkigt när det finns så fantastiskt mycket värld kvar att upptäcka. I vissa fall alldeles runt knuten…
På väg till jobbet idag (läs igår) pratade jag och Azmath om tiden efter detta. Alltså, september, när jag har åkt hem till Sverige igen. Azmath är väldigt mån om att få köra en av de två som kommer ner och skall ersätta mig och Urban, så det är ett ämne som kommer upp ganska ofta. Idag frågade Azmath vad jag skall göra när jag rest hem till Sverige. Det vet jag ju inte riktigt, men jag berättade om de olika alternativen som finns. Jag berättade också att det kanske skulle finnas möjlighet att jobba utomlands igen, i Thailand eller kanske Brasilien. Det tyckte han lät väldigt spännande, Thailand är ju fint, men jag förklarade att jag inte alls var sugen på att jobba utomlands just nu, utan vill komma hem till Sverige i ett par år. Då sa han: ”Men efter du har gift dig, så kanske du vill åka ut igen.”
Ett par saker fick mig att reagera på det uttalandet. För det första så antyder han lite fint att om jag är gift så kommer jag vara mer motiverad till att inte vara hemma. Intressant.
Det andra är givetvis att han förutsatte att jag åkte hem för att gifta mig.
Jag försökte förklara att det inte riktigt fungerar så i Sverige. Jag kan inte bara åka hem och gifta mig sådär utan vidare. Först måste jag hitta någon att gifta mig med och det är inte bara att ta tag i första bästa. Det gäller att hitta någon som jag älskar och som älskar mig tillbaks och, ja, en hel massa komplicerade saker som jag ärligt talat inte har någon större koll på. Det verkar i alla fall väldigt, väldigt svårt. Det märktes på Azmath att han hade lite svårt att greppa konceptet med svensk samlevnad, så jag frågade honom om de lyckats hitta en man till hans syster ännu. Han berättade då att de hade tittat på några kandidater ganska nyligen, men ingen av dem var särskilt bra. Det är dyrt att gifta bort flickor i Indien. Mannen och hans familj förväntar sig bra kompensation…
När han beskrev processen som de gick igenom (intervjuer med mannen, hans familj, utdrag av personliga finanser från båda håll osv), så kändes det inte som ett giftermål, utan snarare som en tillsättning av en tjänst. Jag fick lite intrycket av att hitta en fru är som att hitta en underbetald hemhjälp på mer permanent basis. Ärligt talat skiljer det sig säkert inte så mycket från hur det var i Sverige för 100 år sedan, men det kanske är dags att uppdatera min kontaktannons. Kanske borde det stå något sånt här istället:
Finnes: Medelålders, lätt överviktig, överbetald och uttråkad dataingenjör.
Sökes: Person som är villig att städa, tvätta, laga mat och i allmänhet sköta hushållet för i princip inga pengar alls (skattefritt) och gratis mat och husrum. Kön valfritt.
Svar till ”Ärlighet varar längst”
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 