Island dag 2: Gyllene cirkeln

Publicerat den 11 augusti, 2015 av sventuba

Dag två på Island började två gånger. Först en gång vid fyratiden lokal tid, eftersom det då var dags att stiga upp hemma i Sverige. Sedan somnade jag om i ett par timmar, men runt sex var det färdigsovet, så då fick det bli lite morgonbloggande istället. Frukost var satt till åtta, så ungefär 10 i så släppte jag ut min ömma moder från hennes rum. Dörren till rummet var så trög så hon orkade nämligen inte få upp den ordentligt på egen hand. Båda var lite extra ömma denna morgon, efter en ovanligt lång och innehållsrik söndag.

Planen för måndagen blev som följer: Väg 435 från Reykjavik till Thingvallir, sedan väg 36 till Geysir och så upp till Gullfoss. På vägen hem tänkte vi sedan stanna till i Laugavatn och bada i en het källa. Om vi hann med det. Frukosten var ganska standard med bröd, fil eller yoghurt, flingor, havregrynsgröt och diverse kallskuret och ostar. Båda kände vi oss dock lite avoga till ägg efter all ägglukt dagen innan. Det visade sig också att man här på Island förmodligen tar sitt varmvatten direkt från någon varm källa, för vattnet i duschen luktade nästan lika vidrigt som stinkpölarna som vi såg på söndagen. Faktum är att jag lämnade duschen, inte så fräsch utan snarare lite äckligare än när jag gick in. Blir till att duscha kallt i fortsättningen.

Efter frukost pratade vi lite med personalen om att kanske göra dörrstängningsarmen på mammas dörr lite lösare så att hon kunde ta sig ut på egen hand och sedan for vi till snabbköpet för att proviantera. Med från Sverige hade vi pulverkaffe och pulversoppa. Från hotellet hade vi snott med oss hett vatten (som inte luktade gammal fis!) i två termosar, så vi behövde komplettera med lite bröd och kallvatten. Det blev ett par trekantsmörgåsar, några rundstycken, lite fikabröd och en flaska läsk till chauffören. Sedan bar det av för att hitta väg 435.

Väg 1 är den stora ringvägen runt Island. Någon gång skulle jag vilja komma tillbaks och köra den ett helt varv, men så blev det inte den här gången. Vi körde i alla fall väg 1 söderut en liten bit innan vi svängde in på väg 431, som efter ett tag blev väg 435 vid en varningsskylt som sa att den inte plogas på vintern. Vi fick via en stor skylt också veta att det var 4 grader varmt uppe i bergen. Huvva. Till en början var väg 435 ganska intetsägande. Det är lite fascinerande att marken kan vara så platt och ändå inte ha en plan fläck. Det måste vara helt hopplöst att försöka gå genom det här brutna landskapet. Efter ett ta började det dock gå brant uppför och helt plötsligt körde vi genom en rad utslocknade kratrar. Det var väldigt dramatisk och mäktigt och om man bortser från lite envist gräs och några pyttesmå blommor kändes det som att köra på månen. Det var ungefär lika kallt också och jag ångrade bittert att jag inte tog med fleecen. En stund senare såg vi en turistbuss som stod på en parkering vid ett gigantiskt ångmoln, så vi stannade till och såg oss omkring. Det är lite oklart vad det var som ångade, men det fanns en massa pipelines som gick iväg åt olika håll, så vi antog att det var ännu en varm källa.

Efter en stunds körande kom vi så till Thingvallir och efter lite letande hittade vi en parkeringsplats och började gå. Här fanns det inga varma källor, så det luktade helt ok. Däremot fanns det ett vattenfall som blev en fors som blev en å som blev som en hel älv på bara någon kilometer. Fräckt. Thingvallir är en sprickdal som bildats när den nordamerikanska och den euroasiska kontinentalplattan glider isär. Det är i sig inte så himla speciellt, för såna sprickdalar finns lite här och där, men det var också här som det första alltinget på Island hölls år 980. Det är lite coolt. Islänningarna är väldigt stolta över att ha världens äldsta parlament som fortfarande är igång. I över 1000 år har det kört allting, men man går anta att det utvecklats lite sedan dess. Det var också här i Thingvallir som republiken Island bildades på 40-talet. Eftersom det här är en del av Gyllene Cirkeln, så var det väldigt väl iordninggjort och det var inga problem för en liten tant att ta sig fram med kryckor. Det gick rätt bra även för en medelålders latoxe, faktiskt och vi knatade både fram och tillbaka genom hela området och såg oss omkring.

Efter den långa promenaden var det dags för lite lunch. Fram med termosar, muggar, soppa, kaffe och brödbitar med andra ord. Vi satte oss på en bänk utanför turistinformationen och mumsade i oss. Det var väldigt gott med lite varm soppa och kaffe, för det vara bara 6 grader på Thingvallir och det blåste rätt bra på sina ställen. Efter soppan blev det kaffe med jätteklenätt, som verkar vara en isländsk specialitet. Inte helt fel. Med friluftslivet avklarat packade vi in oss i vår lilla bil och for vidare mot Geysir.

Det här med att åka rundan Thingvallir-Geysir-Gullfoss var inte direkt någon unik och originell idé. Det gick en strid ström av bilar och turistbussar längs väg 36 upp mot Geysir. Och för er som undrar, så är alltså Geysir en stad/by/plats där det finns en gejser. Faktum är att ordet gejser kommer från just den här platsen, men det är oklart om platsen fått namn efter fenomenet eller fenomenet fått namn efter platsen. Hur som helst så är det idag en stor parkeringsplats med tillhörande restaurang och souvenirshop. Över hela nejden vilar en lätt doft av ruttna ägg, så det var bara att följa näsan för att hitta till rätt ställe. Geysir verkar vara ganska pålitlig. Först så kommer det ett litet utbrott, så dröjer det ungefär två minuter så kommer ett stort utbrott och så får man vänta två minuter så kommer det lilla igen. Tur var väl det, för jag lyckades missa tre utbrott innan jag fick satt på videokameran i tid för att få med hela utbrottet. Det här är min första gejser och det var kul, men alldeles för kort. Lite som Kanonen på Liseberg.

När jag äntligen fått med Geysir på film, så hoppade vi in i bilen för att åka sista biten upp till Gullfoss. Det är bara ungefär 15 minuter i bil dit och sedan var vi alltså vid Islands största vattenfall. Och det är stort. Väldigt stort. Det är som en stor flod som kastar sig nerför ett antal trappsteg i en avsmalnande fåra innan det slutligen slungas ner i en djup ravin. Det måste vara sjukt strömt nere i den ravinen, för den var nog inte en fjärdedel så bred som floden ovanför fallet och det verkade vara rätt strömt där uppe också. Vi lyckades parkera ovanför fallet (det var där souvenirshopen låg, så det var kanske inte så konstigt att det skyltades dit) och fick därmed gå nerför en lång trappa (105 trappsteg, lika många som från Gärdsåsgatans bullhållplats upp till Björnbacken) och en rätt vådlig stig innan vi kom ner till själva fallet. Mycket kan man säga om min mamma, men någon fegis är hon inte. Envis är hon däremot och med lite baxning och hjälp från en amerikansk turist stod vi så äntligen med kryckor och allt alldeles nere vid fallet. Det var som sagt mycket mäktigt. Jag har ju sett Niagara förut, som jag tror är större, men Gullfoss kändes mäktigare eftersom man kom närmre och det var sån dramatisk natur runt omkring (inte ett enda kasino, se och lär, alla nordamerikaner).

Även mäktiga upplevelser har ett slut, så när vi beundrat Gullfoss en stund, så klättrade vi upp för stigen och trapporna till bilen igen. Nu hade klockan blivit så pass mycket att vi bestämde oss för att skippa badet och åka direkt hem. För att klara oss hela vägen tog vi en kissepaus och åt smörgås och kaffe vid Gullfoss innan vi åkte vidare. För att göra litet lite mer spännande körde vi väg 35 via Reykholt ner mot Selfoss innan vi körde upp på väg 1 och över ännu ett högt berg upp till Hafnarfjördur. Ungefär kvart i sex var vi tillbaka på hotellet och tog oss en liten lutare innan vi avslutade dagen med en stunds reflektion på den lokala pizzerian. Ett klart steg upp från gårdagens burgarhak, även om det fortfarande inte direkt var någon lyxkrog.

För min del avslutades sedan kvällen med att titta igenom de två första dagarnas bilder och se om något är bra nog för att publiceras på bloggen. Vi får väl se vad det lider.

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Island dag 1: Stinkpölar

Publicerat den 10 augusti, 2015 av sventuba

Nymånen hängde en bit över horisonten på den mörkblå himlen när vi packade ihop oss för att ta bilen till Landvetter denna morgon. Det var väldigt tidigt och båda hade sovit si sådär, men vi höll humöret uppe när vi for iväg. Incheckning gick bra, även om det blev något fel så vi inte fick komma in i loungen även om vi borde fått det. Nu var det väldigt lite tid innan vi skulle kliva ombord planet, så det gjorde inte något. Planet var fint, men utsikten bestod mest av moln. Väldigt mycket moln. Och så fick vi äntligen lite frukost.

Efter nästan tre timmars flygning dök Island plötsligt upp bakom molnen och vi landade på Keflavik flygplats. Som väntat var flygplatsen inte särskilt stor, men islänningarna hade en slug plan på att få stället att se större ut genom att bygga om. Efter att ha letat lyckades vi ändå hitta biluthyrningen…

Ett bekymmer med att flyga direkt från Göteborg till Keflavik är att vi landade redan kl 7.20 på morgonen. Det i sin tur innebar att vi ungefär klockan 8 hade packat in oss i bilen och var redo att börja vårt isländska äventyr. Men vi fick inte våra rum förrän kl 14. Så vad skulle vi göra nu? Som en god reseledare hade jag givetvis en plan och vi gav oss alltså iväg söderut för att köra an bit längs sydkusten.

Den delen av Island där Keflaviks flygplats ligger är platt. Eller, kanske inte direkt platt, men det finns i alla fall inga större höjdskillnader. Om ni tänker er en gigantisk parkeringsplats, lite som om man asfalterat Skåne, och att någon sedan kört med en harv och brutit upp all asfalt. Ungefär så såg landskapet ut när vi körde. Det var grå-svarta högar av sten och inte mycket annat. Jag antar att det är någon gammal lavaflod som flöt ut här för länge sedan. När vi körde den förvånansvärt krokiga vägen fram såg vi plötsligt liv! Ett antal bilar stod på en liten parkering vid vägen, så vi stannade för att se vad det var. Det visade sig vara en bro som var byggd över en liten ravin. På skylten vid bron stod det att det var här de två kontinentalsocklarna möttes. Och så hade man byggt en bro. Det var inte så mycket mer än så. Lite cool, men också lite av en besvikelse. Ja, ja.

Vi fortsatte genom det brutna landskapet mot en lite stad som heter Grindavik. På vägen såg vi att det var något grått som låg på marken runt vägen. Vi funderade länge på vad det kunde vara, men till sist vågade jag livet och hoppade ur bilen mitt på vägen. Det var lav. Eller lavar… Vad säger man? Alltså inte lava, som i aj det bränns, utan lav som i mossa… Vi säger mossa. Det var mossa. Massor av grå mossa som växte överallt. Coolt. Igen. Väl framme i Grindavik hade matklockan ringt, eftersom klockan var strax efter 11 svensk tid. Tyvärr var hon bara strax efter 9 söndag morgon Isländsk tid, men vi hittade i alla fall en bensinmack som var öppen och sålde lite mat. Det blev en rejäl baguette med ost, skina och peperoni samt en kopp kaffe och en flaska vatten. 1490kr. Det var en dyr baguette. När man räknar om det till svenska pengar blir det 95kr. Inte fullt så dyrt, men ändå mer än vad jag hade förväntat mig. Det är alltså inte särskilt billigt på Island.

Efter vår första isländska måltid for vi vidare österut längs kusten för att så småningom svänga vänster upp för väg 42. Här hade reseledaren hittat varma källor som vi kunde titta på vida Krisuvik. Redan på håll såg vi hur det rök om berget och det var uppenbarligen ett turstmål, för där fanns både turistinformation och en hel hög med turister. Glada i hågen hoppade vi ur vår lilla bil med kameror i högsta hugg och så stegade vi fram till den första lilla gyttjepölen som låg och gurglade längs stigen. Då sveptes vi in i ett moln av ånga från källan och här någonstans slutade upplevelsen att vara allt igenom spännande och naturromantisk. Det man aldrig ser, vare sig på TV, film eller bilder är hur förbannat djävla illa det luktar om de där coola bubblande källorna. Tänk er den där lektionen på högstadiet när kemiläraren blandade ihop vätesulfit (eller vad det nu var) och det luktade så sjukt illa att alla tjejerna började skrika och grabbarna försökte se ut som om de inte tyckte det var så farligt fast de var gröna i ansiktet. Och så ta det gånger en massa och gör ett helt landskap fullt med den lukten. Jag visste givetvis om att det skulle lukta svavel om källorna, men det är en sak att veta och en väldigt annan sak att uppleva. Det var helt horribelt! När det där första molnet kom var jag inte alls med och råkade dra i mig en rejäl dos av äckelrök. Det resulterade i att allting luktade (och smakade) lite lätt ruttna ägg resten av dagen. Gör inte så. Hur som helst så gick vi ändå runt och tittade fascinerat på de bubblande pölarna där kokande vatten läckte upp från jordens inre. Hur fräckt som helst. Men äckligt.

Det var en befrielse att åka ifrån Krisuvik, hur häftigt det än var, och vi drog djupa andetag av ren luft när vi lämnat området. Nu åkte vi mot Reykjavik för att besöka turistinformationen och kanske äta lite lunch. Reykjaviks centrum verkar ligga på andra sidan stan, oavsett vilket håll man kommer ifrån. Det beror givetvis på att centrum ligger vid vattnet och så har staden brett ut sig inåt land, men det var lite skum känsla att behöva runda stan för att komma till mitten. Vi hittade en parkering inte långt från det nya konserthuset (eller om det är operahuset, jag vet inte säkert) och så gick vi uppför backen till den stora Hallgrimskirkja, en jättelik kyrka byggd i betong som står högst upp på en kulle. Eftersom vi kom till kyrkan strax före 12 på en söndag vågade vi inte gå in, men den såg väldigt pampig ut från utsidan. Mitt emot kyrkans entré finns ett litet kafé som heter Loki. Det är tydligen känt för sina isländska specialiteter, så dit gick vi för lite lunch. Det visade sig att kafé Loki inte hade så mycket mat, utan mer olika typer av smörrebröd. Vi beställde isländsk tallrik nr 3 och fick då var sin liten smörgås med något som liknade gubbröra, en liten smörgås med ägg och sill och så en skål med rågbrödsglass. Inte så mycket mat, kanske, men allting var väldigt gott. Glass är tydligen något av en isländsk specialitet i sig och på Loki gjorde man alltså glass av sitt fantastiska rågbröd. Grymt gott och väl värt ett besök.

Från Loki gick vi sedan ner för backen mot turistinformationen. Här samlade vi raskt på oss en hög med information om olika turer som man kan boka. Vi är lite sugna på valskådning, men det kostar en liten slant och mamma är rätt skeptisk till att spendera 3-4 timmar på en båt och sedan inte få se någon val. Vilket ju kan hända. Vi tog en promenad längs kajkanten tillbaks till bilen. Det är lite fräckt att gå längs havet och se berg med fläckar av snö på andra sidan viken. Viken i sig var full med små segelbåtar, som tydligen hade någon form av tävling. Kors vad det vimlar av segel idag – är det kappsegling. Japp.

Vi tog bilen till hotellet, som ligger i förorten Hafnarfjördur. Först trodde vi att vi kommit fel, för det såg ut som om vi hamnat i ett industriområde, men där låg ändå hotellet. Personalen hälsade oss glatt välkomna och vi fick våra rum. Det var inga stora rum, men de är fräscha och det finns dusch och toalett, så egentligen inget att klaga över. Eftersom vi varit igång rätt länge, bestämde vi oss för att vila lite på rummet innan vi drog vidare. Jag tror mamma löste korsord och själv tittade jag på SM i friidrott.

Framåt 16-tiden samlades vi för lite rådslag.

Middag på burgarstället… Vi kom fram till att valskådningen kostade mer än det smakade och ingen av de lite mer äventyrliga turerna passade en äldre dam med kryckor (eller för den delen en lat medelålders ingenjör), så vi skippade dem. Istället ville mamma åka en långtur österut längs sydkusten för att kanske kunna få se lite vulkaner och eventuellt till och med Vatnajökull. Således blir planen att åka gyllene cirkeln på måndag och så får vi se om det blir långtur på tisdag eller onsdag. Den återstående dagen blir det nog lite sightseeing i Reykjavik.

Efter denna beslutsamhet gav vi oss ut på promenad i Hafnarfjördur. Målet var att hitta ett snabbköp där vi kunde köpa matsäck att ha med på dagsturen till gyllene cirkeln. Eftersom rummen inte har någon kyl, så fick det bli lite frukt och allmänna torrvaror. Sedan promenerade vi vidare och beundrade Hafnarfjördurs utbud av restauranger. Det finns thai, kinesiskt, sushi, taco bell, KFC, mexikanskt, någon form av hälsomat, pizzerior och ett flertal lokala hamburgerkedjor. Hamburgare verkar vara populärt, men vi har hittills inte sett en enda McDonalds! Till sist blev det ändå ett burgarhak där vi beställde var sin burgare med ”franska” (som jag tror är pommesfrites) och ”gos” (som till min stora besvikelse verkade vara läsk). Ingen magisk måltid direkt, men det kostade ändå 240 svenska kr. Om vi ändå skall äta dyrt så kan vi lika gärna äta riktig mat, så i fortsättningen skall vi försöka hitta lite riktiga restauranger.

På väg in till hotellet ville jag flytta bilen från baksidan av hotellet till framsidan, så vi tog en liten joyride runt Hafnarfjödur. Det är inte stort, men å andra sidan inte särskilt fint heller. Ja, ja.

Till sist blev det tidigt i säng för oss båda. Det var en del ögon i kors framåt slutet, trots att klockan inte var mer än 19 lokal tid när vi skiljdes. Jag avslutade dagen med att titta på slutet av SM i friidrott och börja skriva på den här bloggen, men jag måste erkänna att jag släckte redan vid 21.

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nya Zealand dag 4 – Edoras

Publicerat den 22 februari, 2015 av sventuba

Insåg just att det här är inlägg nr 200 i bloggen! Hurra för mig!

Igår var jag dödstrött och gick och lade mig rätt tidigt. Alltså vaknade jag också ganska tidigt i morse, runt 7 sådär. Helt av mig själv. Eftersom jag tänkta åka upp till Mt Sunday (eller Edoras som vi säger här på Abisko), så tog jag gott om tid på mig denna morgon. Jag började med att äta frukost och titta på melodifestivalen live. Det var en lite udda känsla att sitta här klockan 8 på söndag morgon och titta på något som sändes live klockan 20 på lördag kväll. Men så är det här i Nya Zealand: Vi lever lite i framtiden. Tips från framtiden till er där hemma i Sverige: Jorden finns fortfarande kvar, allt är ungefär som vanligt, ingen överdriven anledning till oro.

Under tiden som jag lyssnade på mellanakter i mellon så packade jag ihop ett litet lunchpaket som jag skulle äta när jag hälsade på kung Theodin i Edoras. För er som inte är sjukt intresserade av Sagan om Ringen, så är Edoras huvudstad för Rohans ryttare. Hit kommer Gandalf och gänget i Sagan om de två Tornen för att försöka förmå kung Theodin att slå larm och samla Rohans ryttare till strid, som de gjorde en gång för länge sedan. När de kommer dit hittar de en svårt sjuk kung som bara är en skugga av sitt forna jag. Gandalf listar ut att det är kungens rådgivare, Ormtunga (hur man nu kan ta en kille som heter Ormtunga till sin rådgivare), som har förgiftat kungen på uppdrag av Sarumann den Vite. Gandalf fördriver demonerna som bor i Theodin och Ormtunga åker ut och sedan bär det iväg till den där borgen för att slå ihjäl orcher, ja ni vet. Dit skulle jag alltså idag.

Jag programmerade in Lake Clearwater i GPS:en, hoppade in i min hiskeliga van och gav mig iväg i morgonregnet. Vädret var verkligen rätt uselt, men vägen var till en början helt ok. Första anhalt var Mount Somners och sedan var det raka vägen upp mellan bergen till Hakka-något. Där började problemen. I Hakka-vad-det-nu-var tog nämligen den asfalterade vägen slut och det blev grusväg. I min fyrhjulsdrivna kina-SUV nere i Invercargill var grusvägar inga större problem, men med min Mighty Lowball, som ju är läskig att köra på rak asfaltsväg, var det desto jobbigare. Hastigheten sjönk från typ 90 till någonstans runt 40 km/t och Google hade ofinheten att göra återstående körtid längre för varje minut jag körde. Efter att ha krupit omkring på tvättbrädan i 20 minuter kom jag så fram till Lake Clearwater. Men det var ju inte dit jag skulle. Det väntade ytterligare 25 minuter på ännu smalare och lösare grusväg innan jag äntligen kom till en parkering där det stod Mt Sunday. Hit skulle jag alltså.

Mt. Sunday är inte så stort, men jag kände igen det från filmen. Det coola är att den lilla knölen ligger mitt i en dal, omgiven av betydligt brantare och högre berg. Dalen är bevuxen mest med gräs och taggiga buskar, men där fanns också ett par väldigt strida och kalla små åar som förde vattnet från bergen ner mot Lake Clearwater nedanför. Det fanns alltså en liten parkering och på den stod det en bil. Det fanns också en grind och en markerad led upp mot berget. Enligt en skylt skulle det ta 45 minuter att gå dit, så jag greppade in vattenflaska och gav mig av.

På slätten mellan parkeringen och berget fanns det till att börja med en massa får. Dessa brydde jag mig inte så mycket om, men efter att ha korsat den bredaste forsen hamnade jag i en del med en massa kor. När jag tidigare har träffat på kor, så har de haft en tendens att komma springande mot en. De här korna var betydligt mer folkskygga och tittade misstänksamt på mig när jag kom gående. Om jag kom för nära så gick de undan med en förnärmad uppsyn. Efter en stunds promenad var jag framme vid foten av berget och även om det såg rätt litet ut jämfört med topparna runt omkring, så såg det väldigt högt och brant ut när jag stod precis nedanför. Leden gick upp på bergets östra sida, så det var bara att bita ihop och flåsa upp för den mycket branta backen. Det var inte sten, utan grässluttning jag gick uppför och någon hade försökt gräva ut nästan som trappsteg för att det inte skulle bli för brant. Tyvärr var trappstegen väldigt slitna och jag vet inte om de gjorde mer skada än nytta.

Efter en stunds flåsande och pustande kom jag så äntligen upp på bergets topp. På vägen såg jag ett hästhuvud som någon hade målat med guldfärg på en klippa. Kanske ett minne av filminspelningen? Väl uppe på toppen möttes jag av fler kor. Ganska många. Jag vet inte varför de hade klättrat ända dit upp, men där stod de och till skillnad från sina vänner nere på slätten hade de ingenstans att ta vägen när jag kom ångande. Plötsligt kom jag att fundera över om de här korna kanske hade svårt att ta sig ner och därför bildat en egen liten ö av kossor på bergets topp. Tänk om de hade lite ont om gräs här uppe och insett att det är rätt mycket näring i kött också. När den tanken dykt upp i huvudet blev stämningen betydligt mer hotfull och jag tassade försiktigt mellan dessa potentiella mördarkossor fram mot det lilla monumentet på bergets absoluta topp. Kossor är rätt stora djur och de här var svarta som natten och tittade på mig som om de skulle anfalla när som helst. Till sist var jag i alla fall i relativ säkerhet uppe på den lilla bergknallen uppe på toppen och kunde pusta ut. Där uppe var det fin utsikt och kossorna nere på slätten såg ynkligt små ut. Blåste gjorde det också, vilket var lite skönt efter min klättring. Jag satt på toppen och pustade en stund och funderade på hur i all världen de fick in Edoras i filmen på den här lilla plätten mark som fanns uppe på berget. Jag misstänker att staden låg på östsidan och berget, men jag är inte säker. Få ta och kolla på filmen när jag kommer hem.

Efter att ha tagit min obligatoriska selfie tänkte jag äta in lunch. Det hade varit en utmärkt idé om jag inte glömt den på bordet i rummet på morgonen, så det blev ingen lunch. Lite vatten hade jag och sedan var det bara att ta sig ner för berget igen. Mördarkorna såg om möjligt ännu mer hotfulla ut nu, men jag smög förbi dem och började gå neråt. Att gå uppför en jättebrant grässlänt är jobbigt. Att gå ner för en jättebrant grässlänt är läskigt. Och jobbigt, fast på ett annat sätt. Jag tror faktiskt att det tog lika lång tid att gå ner som att gå upp. Nere på slätten hade det blivit rejält varmt nu när solen kommit fram och jag dessutom hade klättrat i berg. Jag tog mig förbi mördarkossornas mer fredliga kusiner och strax innan parkeringen träffade jag en människa! Jag hade helt glömt att det stod en bil till på parkeringen. Förmodligen hade väl personen i fråga legat och sovit när jag kom, för det var ju ingen uppe på berget. När jag kom till parkeringen hade det dykt upp ännu en bil, men inga fler människor. Vart tog alla vägen? Kanske hade mördarkossorna smugit ner och tagit dem…

Att köra grusvägen ner till civilisationen igen var faktiskt inte ett dugg roligare än att köra den uppför. Däremot var det mer trafik nu och förare i mer terränganpassade fordon hånade mig genom att dundra förbi i 70 när jag låg där och kröp i 35. Riktigt pinsamt blev det när en stor lastbil passerade mig på vägen ner från Lake Clearwater. Irriterande. När jag äntligen kom ut på asfalten igen kändes det inte lika farligt och jag körde ganska obehindrat 90 km/t. Det var också otroligt skönt att slippa allt skallrande som kom från bakluckan på min van. Vem tusan var det som övertygade mig om att jag skulle hyra en husbil? Sämsta tipset någonsin! Nere i Mount Somers stannade jag i byns affär och köpte lite mat. Klockan var nästan 15, så jag var hungrig. Det blev en suspekt varmkorv, lite kakor och en kopp kaffe, som jag sedan åtnjöt i soffan i min van, eftersom det regnade ute igen – eller kanske snarare fortfarande. Ungefär 6 timmar efter det att jag gav mig av var jag tillbaka på rummet på Abisko igen. Jag funderade ett ögonblick på att försöka åka till något nytt ställe, men sansade mig och bestämde mig för att skriva lite blogg och kolla upp morgondagens äventyr istället. Som så ofta förr på den är resan vet jag inte vad jag skall göra i morgon. Jag vet bara vad jag inte skall göra, så får jag anpassa mig därefter. I morgon kväll har jag nu bokat sista rummet i Kaikouri (nej, jag tänker inte bo en enda natt i min hiskeliga campervan om jag kan undvika det) och jag har spanat in en ”scenic road” som skall ta mig dit. Vi får se vad som händer på vägen!

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nya Zealand dag 3 – Kiwi!

Publicerat den 22 februari, 2015 av sventuba

Jag är allergisk mot Kiwi. Eller snarare mot kinesiskt jättekrusbär. Här på Nya Zealand blir det lite lätt förvirrat för här heter frukten Kiwi, precis som hemma, men Kiwi kan också syfta på folk från Nya Zealand och den lilla, skygga fågeln som gett namn åt både frukt och befolkning. Men vi tar det från början.

Idag slutar min improviserade första del av resan till Nya Zealand. Det fick bli en tur ner till Southland och Invercargill, helt enkelt för att det varken fanns hyrbilar, husbilar eller boende att ordna i Christchurch i onsdags när jag kom. Istället flög jag direkt ner till Invercargill och hyrde en alldeles på tok för dyr bil och körde runt. Vilket jag ju berättat om här förut. Idag var det alltså ändå slut på det, för från och med idag så fanns det husbil att hyra i Christchurch. Alltså packade jag ihop alla mina pinaler i morse och for ut mot flygplatsen. Sedan vände jag och åkte tillbaks till motellet, eftersom jag glömde lämna tillbaka nyckeln. Bra start där.

Hyrbilsuthyraren var kom ungefär samtidigt som jag och först verkade han vara på väg att släppa av mig på flygplatsen utan vidare omsvep. När han startade bilen och såg att jag lyckats köra 930 km på två dagar bleknade han lite och så fick vi gå in och göra upp. Det var ju vara 450 fria km i min hyra så resten fick jag betala. Drygt 100 NZD blev det. Aj, aj. Men det gick bra och sedan var det bara att åka till incheckningen. Det är en sån där gullig flygplats i Invercargill, så man fick liksom säga till i kiosken att man ville checka in, så kom det en människa och tog emot väskan. Man slapp säkerhetskontroll och röntgen och annat jobbigt, utan det var bara att kliva ombord på planet när det var dags. Flygningen gick bra, men vi lämnade ett soligt Invercargill och for mot ett molnigt Christchurch.

I Christchurch skulle jag återigen ringa på uthyraren för att han/hon/hen skulle komma och hämta upp mig. Ingen kom, så jag ringde igen. Samma ”Bruce” svarade denna gång och frågade var jag var. Jag förklarade en gång till och så väntade. Tredje gången jag ringde såg jag en gubbe svara i telefon en bit bort. Jag frågade om det var han och det var det. Då hade han gått förbi mig tre gånger utan att fråga om det var jag som skulle till hyrfirman. Tydligen fanns det två platser på flygplatsen som stämde in på samma beskrivning och Bruce hade inte vett att kolla den andra. Ja, ja.

Hyrbilsfirman heter Mighty och där träffade jag Andrea från Holland. Hon förklarade att jag faktiskt måste ha ett internationellt körkort för att köra bil på Nya Zealand, men att de kunde fixa ett för det facila priset av 58 NZD. Det tror jag faktiskt är lite billigare än att få det via Motormännen hemma, så där fick dom. Under tiden vi väntade på översättningen på körkortet gick Andrea igenom vad som ingår i den extraförsäkring som jag beställt. Det ingår i princip alla skador som krockar, stenskott, punktering, bensinstopp osv. Däremot ingår inte att man rullar med bilen. Eftersom husbilarna är ganska höga är det tydligen inte helt ovanligt att folk blåser av vägen när de kör lite för fort i kurvorna (och det är mååånga kurvor på vissa vägar). Det kostade 99 NZD att lägga till rullförsäkringen, men jag kände att jag hellre kör så försiktigt att jag inte rullar. Sedan fick jag nyckeln och gick ut till min campervan.

Min Mighty Lowball Campervan är en skåpbil från Mitsubishi som man stoppat in en soffa (som kan konverteras till en ”dubbelsäng”) och en liten köksavdelning i. Motorn sitter under förarsätet och ratten sitter någonstans i trakten av armhålan. Knäna sätter i instrumentpanelen. Huvudet bucklar taket. Eller om ni så vill, jag är för stor för min van. Efter en snabb koll av skadeläget (inget allvarligt) och provliggning i soffan (jodå, den var också väl kort), så gav jag mig ut i trafiken. Att köra min van var bland det mest obekväma jag någonsin har gjort. Jag sitter på tok för nära ratten (som sticker upp mellan benen) och jag har knäna nästan i instrumentpanelen. Jag får hela tiden sjunka ner lite för att se ut genom vindrutan och ställningen jag har när jag skrevar med benen och försöker ha foten på gaspedalen gav mig akut kramp i skenbenet efter ungefär 5 minuter. Den manuella växellådan var inte heller det roligaste jag lekt med och det tog inte lång stund innan jag intensivt hatade min lowball.

Men det var inte mycket att göra åt. Bilskrället är betalt till på onsdag, så det är bara att bita ihop och köra. Första färden var inte så lång utan tog mig till Willowbank Wildlife Reserve i utkanten av Christchuch. Willowbank är en djurpark med både det ena och det andra, men det är mest fåglar och paradnumret är ett mörklagt område där det spankulerar omkring ett antal Kiwisar. Givetvis fanns Kiwisarna sist, så jag promenerade omkring i parken och tittade på diverse mer eller mindre intressanta djur och fåglar, samtidigt som jag försökte undvika att blir nersprungen av alla sockerstinna småbarn som verkade tro att bästa sättet att få djuren att komma närmare är att sparka i staketet och skrika i högan sky. Förutom djuren fanns det information om människans intåg på Nya Zealand, bland annat med en del intressant historia om Maorierna. Fokus låg dock på hur många djur som utrotats sedan européernas ankomst och där fanns t.ex. bilder på olika sorters dronter. Personligen är jag lite nöjd att jättedronten inte finns kvar, för den hade definitivt varit läskig att möta.

Tillslut kom jag ända fram till Kiwihuset. Det stod att man måste vara tyst och att man inte fick använda blixt på kameran. Inne i huset var det väldigt mörkt och det tog ett tag innan ögonen vande sig. Efter ett tag gick de inte fullt så tysta barnen ut ur huset och då kunde man mycket riktigt höra hur det prasslade i snåren runt gången genom huset. Och där var de! Kiwisarna! Jag såg fyra olika Kiwis, även om det enligt uppgift fanns sex stycken i huset just då. Det var svårt att ta en bild på dem, eftersom det var så mörkt, men det var inga problem att se dem. Det som överraskade mig var dels att de var så stora, minst lika stora som hönor, och att de lät så mycket. Det prasslade bra i snåren när de gick omkring och dessutom pratade de ljudligt med varandra. Kul upplevelse, som tyvärr är svår att förmedla i blogg. Som så mycket annat här på Nya Zealand.

Efter min nära-Kiwi-upplevelse var det dags för lunch. Klockan var efter 15 och jag hade inte ätit sedan frukost. På Willobanks restaurang hade de inte så mycket mat, men jag fick mig en bit paj i alla fall. När jag satt där funderade jag på vart jag skulle åka härnäst. Planen var att åka genom Arthurs pass över till västkusten och sedan norrut för att åka tillbaks och sluta i Kaikoura, där jag bokat valskådning på tisdag kl 12.15. Jag trodde inte jag skulle orka hela vägen upp till passet idag, så istället började jag leta boende på vägen. Lite otippat hittade jag då ett ställe som heter ”Abisko lodge and campsite”. Det var låg på vägen (nästan) och var ju för coolt att missa så jag bokade in mig där.

Resan till Abisko var en mardröm. När jag väl kommit ut från stan och alla nedrans rondeller som tvingade mig att växla och ha mig, så blev det givetvis 100 km/t på vägen. Min van har motor, så det är inga större problem att komma upp i 100, problemet är att minsta vindpust då greppar tag och flyttar bilen en meter eller så i sidled och just runt 16-tiden en lördag visade det sig vara ganska mycket trafik på vägarna. Det blev en gastkramande färd ut på landsbygden och när jag äntligen var framme i Abisko, så hade jag inte bara kramp i benet, utan också ont i ryggen och kramp i händerna efter att ha greppat ratten så hårt. På Abisko visade det sig att det inte bara fanns lediga campingplatser, utan också ett ledigt rum. Jag tvekade inte en sekund, utan snodde rummet för att slippa sova i min trånga van.

Abisko lodge and campsite är faktiskt uppkallat efter vår svenska nationalpark. Det finns information på en vägg i frukostrummet. Hur coolt som helst. Nuvarande ägare har ingen koll på varför det är så, men kanske hade de som grundade stället någon koppling till Sverige. Vem vet. Värdinnan var i alla fall en väldigt pratsam människa och vi pratade om både ditt och datt. När jag berättade att jag tänkte åka till västkusten via Arthurs pass blev hon alldeles eld och lågor och berättade om de fina alpvägarna som slingrade sig fram längs med svindlande stup och lodräta bergväggar. Jag tänkte då på hur svårt jag tyckte det var att köra min campervan på en rak väg utan vare sig stup eller bergvägg och bestämde mig där och då för att västkusten fick vänta. Värdinnan tipsade mig då om att det alldeles i närheten finns ett berg som är med i Sagan om Ringen-filmerna. Mt Sunday heter det och spelar rollen som Edoras, Rohans huvudstad, dit Gandalf och kompani kommer för att träffa kung Theodin, men hittar ett vrak till man som förgiftats av Ormtunga på Sarumanns uppdrag. Det lät mycket spännande, så planen blev nu att åka dit dag 4 och sedan bo ytterligare en natt på Abisko innan jag far norrut.

Nackdelen med att åka runt såhär på egen hand är ju att jag inte har någon att dela alla upplevelser och minnen med. Fördelen är att jag kan planera om och planera till hur jag vill utan att någon gnäller. Utom möjligen jag själv när jag kommer hem och skall reda ut den faktiska kostnaden för kalaset. Ja, ja. Det tar vi då…

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nya Zealand dag 2 – Milford Sound

Publicerat den 21 februari, 2015 av sventuba

”Du måste åka till Milford Sound” sa folk till mig. Gång på gång. Eftersom jag hade en bil och inte så mycket planerat, så satte jag mig och körde de nästan fyra timmarna upp mot Milford Sound. Vägen dit var till att börja så dimmig att jag i princip inte såg någonting, men efter en stund lättade dimman. Bilturen dag bjöd på kurva, kurva, krön (som ni kanske kommer ihåg), men resan mot Milford Sound var mer som en tur i Australien: Väldigt rak. Min kinesiska låtsas-SUV hade inte den största motor man någonsin satt i en bil, så när farthållaren var i så fick den lite fnatt så fort det gick uppför. Å andra sidan höll jag stipulerade 100 km/t mest hela tiden, vilket är mer än jag kan säga om mina medtrafikanter. Jag kom i alla fall till Te Anau, som är sista staden innan man åker in i bergen och upp mot Milford Sound. Enligt utsago är just vägen efter Te Anau extra spektakulär och jag såg verkligen fram emot den. Jag blev inte besviken. Ena stunden körde man längs någon som bäst kan beskrivas som en fjällbäck mellan höga alptoppar och nästa kör man genom en skog där vägen går som genom en tunnel under träden och så plötsligt kommer man ut i solen och ser en spegelblank sjö med vita bergstoppar i bakgrunden. Helt enkelt sagolikt.

Milford Sound är inte alls en ”sound”, vilket är en havsvik som karvats ur berget av en flod. Milford Sound är egentligen en fjord, som karvats ur berget av inlandsisen. Nya Zealand har 13 fjordar och Milford Sound är den enda man kan nå per bil. Man kan åka båt, vandra eller flyga in i de andra. Nu är det inte jättelätt att ta sig till Milford Sound heller, eftersom den ligger på andra sidan av rätt höga berg. Det blev många smala och snirkliga vägar följt av en lång tunnel genom berget. På andra sidan väntade ändå smalare och krokiga vägar innan man kom ner till havsviken. Vackert, men bitvis gastkramande.

Väl framme möttes jag av trafikkaos. Jo det var faktiskt trafikkaos. Eftersom det är både kinesiskt nyår och VM i cricket är det osannolikt många besökare på Nya Zealand just nu och alla hade tydligen valt att åka till Milford Sound just den här dagen. Resultatet var att det inte fanns någon parkering, utan jag fick parkera på en gräsmatta utanför hotellet. Kvällen innan hade jag lite raskt bokat in mig på en båttur runt i viken, så jag satte mig att äta mina medhavda smörgåsar och titta på bergen och människorna. Efter en timme var det dags att gå ombord och vi stävade ut i fjorden ombord på Lady Bowen. Ärligt talat… Det var jättefint, men har man sett hurtigrutten live på NRK i 48 timmar, så har man liksom sett en fjord. Visst, det var höga berg och visst, det fanns en massa vattenfall och ett helt gäng sälar, men det var lite ”jaså” över det. Inget fel, men kanske inte så spektakulärt som jag hade väntat mig. Tycker faktiskt nästan vägen upp från Te Anau var mer att se än själva båtturen.

Efter båtturen hoppade jag in i min bil igen för att försöka komma före alla bussar med kinesiska nyårsfirare som snart skulle välla nedför berget. Det lyckades ganska bra, men nu kom den riktigt stora nackdelen med att vara på bilsemester ensam: Det är skittråkigt. På vägen upp var det lite kul, för då var vägen ny. På vägen ner var det mest bara jobbigt, faktiskt. Mil efter mil av vackra landskap som jag redan hade sett. Ja, ja, man skall väl inte gnälla, men det hade varit trevligt med lite sällskap.

Jag kom tillbaka till hotellet kvart över sju, nästan på minuten 12 timmar efter det att jag åkte på morgonen. Åtta timmars bilkörning för fyra timmars sightseeing, alltså. Vi kan kalla det semester, men så himla vilsamt är det ju inte!

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nya Zealand – dag 1

Publicerat den 20 februari, 2015 av sventuba

Jag vet vad Gud gjorde den sjunde dagen. Ni vet när han enligt ryktet tog semester och vilade. Det är inte riktigt sant. Semester, visst, men vilade gjorde han inte. Istället satte han igång och gjorde en sorts ”best of” nere i ena hörnet på kartan. Lite ”Skapelsen – Greatest Hits” typ. Kullar, skogar, sjöar, hav, fjordar, ja i princip all trevlig geografi du kan tänka dig. Och så populerade han de små öarna med bara snälla saker. Inga elaka odjur här inte, bara söta små oskyldiga varelser som levde i fred med varandra. Inte ens bananflugor fick plats. När han var klar, framåt söndag eftermiddag, så var han givetvis mycket nöjd med sin sista skapelse och bestämde sig för att kalla platsen Nya Zealand.

Ok, det där sista var nog inte riktigt sant. Av någon anledning fick en holländare döpa Nya Zealand och han (förmodligen var det en han) valde att uppkalla det efter en platt och tråkig del av Holland. Lite tragiskt, eftersom Nya Zealand verkligen är en av de vackraste och mest intressanta platser som finns på jorden. Det är verkligen som om man tagit all intressant och vacker geografi från resten av världen och bara tryckt ihop det på en, eller snarare två små öar mitt ute i ingenstans.

Första dagen i Nya Zealand var egentligen andra dagen, eftersom jag anlände till staden Invercargill i södra änden av sydön på onsdag kväll. Det första som hände var att jag överskattat tiden det skulle ta att komma igenom säkerhetskontrollen och få väskan på flygplatsen. Jag tänkte nog Heathrow, men det var mer Ronneby flygplats. Detta gjorde att hyrbilsuthyraren stod i duschen när jag ringde och så blev jag stående utanför terminalen och tittade på det vackra vädret. Men Nya Zeeländare är sociala människor, så väldigt snart kom gubben som skötte bagageutlämningen och började prata med mig. Så kom hyrbilskillen och hämtade upp mig i sin bil och körde ner till kontoret (typ 200 meter) där jag fick ut min gigantiska och röda hyrbil. Sedan for jag ner på byn och till mitt väntande motell. Det är ett sånt där motell man sett på TV, med en stor parkeringsplats framför varje dörr. Av en slump parkerade jag i ruta 9 och den lågmälde ägaren (väldigt mycket Bates över honom) var mäkta imponerad av att jag valt att parkera framför mitt rum. Det blev en hyfsat tidig kväll, för jag var trött, men innan sängen kollade jag upp lite väder. Det visade sig att vädret skulle vara dåligt i Milford Sound (dit jag ville åka), å det blev lite omplanering.

Nästa morgon satte jag mig att göra en app till telefonen som talar om hur långt jag är hemifrån. När jag var liten lärde jag mig att ”andra sidan jorden” från Sverige var någonstans utanför Nya Zealand. Så jag tänkte att jag förmodligen är längre hemifrån nu än jag någonsin kommer vara igen – men hur långt är det egentligen? Min lilla app gav svar. I Invercargill var det 17900 km (ungefär). Målet med Dag 1 blev att komma så långt hemifrån som möjligt. Därför åkte jag först söderut, till Sterling Point. I havet utanför skymtade man Stewart Island, men sedan är det bara hav innan Antarktis. Lite coolt. Och 18004 km från Mölndal. Men är det södraste spetsen? Svaret är nej. Jag började åka mot staden Dunedin och följde kusten. Google sa att resan skulle ta ungefär 3,5 timme. På vägen hittade jag Slope Point, som visade sig vara Nya Zealands sydligaste punkt (förutom öarna som ligger längre söderut, då). Här var det mycket riktigt lite längre hem, men var det längst? Jag fortsatte österut och någonstans på vägen kom jag upp i hela 18058 km. Det är förmodligen den längsta jag varit hemifrån i hela mitt liv och det rekordet kan nog stå sig ett bra tag. Rent teoretiskt borde jag kunna komma drygt 20000 km hemifrån, men då måste jag nog ha en båt.

Nu satt jag inte och tittade på min GPS hela tiden, utan spenderade den mesta tiden med att storögt se mig omkring på det fantastiska landskapet som Catlin coast bjuder. Precis som vi numera har i Sverige, så pekade man ut sevärdheter med en brun skylt. Och det var ta mig tusan bruna skyltar precis överallt. Det var utsiktspunkter, stränder, vattenfall, grottor, en gejser mm och det verkade aldrig ta slut. Lägg till det att körningen var en utmaning, så får ni en full dag. Vägen kan beskrivas ungefär såhär: Kurva, kurva, krön, kurva, kurva, gruuuuuuus, kurva, krön, krön, kurva. Och det var bara första kilometern! Det lustiga är att man i princip verkar ha samma hastighetsbegränsning överallt som inte är inne i en stad: 100 km/t. Jag kan lova att den gränsen kändes högst teoretisk rätt ofta. Och där den inte var teoretisk så var den istället en utmaning: Kör 100 om du vågar! Det blev en fantastisk, men ganska lång, dag innan jag landade på motellet igen. Jag var hemma strax efter 19, vilket var tur, för då hann jag använda tvättstugan innan den stängde kl 20.30. Från början hade jag tänkt tvätta innan jag åkte från Australien (i tisdags, alltså), men tvättmaskinen på det motellet var trasig. Nu fick jag dock tvättat både byxor och t-shirts, så nu klarar jag mig över Tonga.

 

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Lissabon dag 3 i bilder

Publicerat den 1 december, 2014 av sventuba
Kurva
Kyrka
Toppen
Det är Robin Hood jag vill ha!
Kungen
Snubbelmur
Spårvagnen
Fotar
Andra sidan
Backe
Cypress
Varmt

Jag orkar inte skriva något idag,  det får bli bilder istället…

 

Publicerat i Stora resan | Lämna en kommentar

Sintra i bilder

Publicerat den 30 november, 2014 av sventuba
Pendeltåg
Betraktar
Stigen till fortet
Sagopalats
Jobbigt
Havet
Västpunkt
Sintra centrum
Utsikt
Fortet och månen

 

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Lissabon dag 2: Sintra

Publicerat den 30 november, 2014 av sventuba

Oj, oj, oj… Idag har vi klättrat i berg!

Min stora syster sa att vi måste ta tåget ut till den lilla staden Sintra som ligger ungefär 3 mil från Lissabon. När mamman och jag började titta på det så fanns det guidade turer dit, men ”vi” tyckte det var alldeles för dyrt. Det fanns också en buss som man kunde ta, men den bussen gick klockan 9 på morgonen och så gick den inte tillbaks förrän kl 18 och det tyckte vi var lite för sent. Efter många om och men bestämde vi oss ändå för att följa systers råd och ta tåget. Alltså åt vi frukost kl 7.30, pysslade lite på rummen efteråt och prick strax efter 8.30 beställde vi en taxi i receptionen. Taxin skulle alltså ta oss till stationen (som vi inte var helt säkra på var den låg), inte hela vägen till Sintra. Vi klev ut genom dörren och då kom det en taxi, så vi hoppade in. När vi kommit in i taxin kom det en annan taxi bakom och blinkade med ljuset och verkade upprörd. Förmodligen var det den taxin vi hade beställt, men det var ju så dags att komma när vi redan hade fått en taxi. Ja, ja. Resan till stationen kostade 6 euro och tog ungefär 5 minuter. Det var markant mindre trafik vid 8.40 på lördag morgon än vid 19.30 på fredag kväll!

Stationen låg ungefär där jag trodde att den skulle ligga, så vi hade nog hittat dit på egen hand också. När vi letat oss fram till biljettluckan såg vi att tåget skulle gå om 8 minuter, men framför oss stod en samling fransmän som tydligen hade väldigt svårt att köpa biljetter. Det tog eviga minuter innan de var färdiga och jag kunde kliva fram och säga ”Two return tickets to Sintra, please”. Den transaktionen tog max 15 sekunder och sedan skyndade vi oss sådär lagom snabbt så att vi hann med tåget.

Tåget visade sig vara någon form av pendeltåg och resan tog lite drygt 40 minuter. På vägen fick vi se en rad exempel på bostadsområden ur samhällets olika skikt, från de flådiga till de fallfärdiga. Intressant och kul att se en bit verklighet. Väl framme i Sintra hamnade vi i en väldig kö för att komma ut ur stationen. Flink som jag är noterade jag att alla försökte gå ut genom handikapputgången, förlåt, utgången för personer med nedsatt rörlighet, vilket innebar att det tog en faslig tid. Mamman och jag gick runt kön och startade en trend att använda en av de tre normala utgångarna som gick mycket fortare. Väl utanför stationen stod vi ett ögonblick och funderade på hur vi skulle ta oss runt i Sintra. Stationen verkade inte ligga i närheten av någon sevärdhet direkt. Just då kom vår gamle vän hop-on-hop-off-bussen och stannade framför våra fötter. För bara 16 euro var fick vi åka inte mindre än tre olika bussturer runt trakten för att titta på sevärdheter. Taget!

Första turen (den blå) tog oss först ner till centrum och sedan upp längs en oändligt snirklig väg till toppen av berget och det moriska fortet. Iberiska halvön (alltså Spanien och Portugal) invaderades på 700-talet av morerna (någon form av araber) som sedan härskade fram tills Alfonso I tog tillbaka Lissabon 1147. Fortet på berget uppfördes av morerna på 800-talet och höll sig till Alfonso belägrat det i tre månader. Jag förmodar att de fick ge upp för att maten tog slut, för jag har svårt att tro att någon kunde invadera den borgen. Hur som helst hoppade vi av här för att titta på det gamla fortet, som ju är betydligt äldre än Golconda i Hyderabad. Två saker blev snabbt uppenbara: Det kostade pengar att gå in på alla sevärdheter, ungefär 12 euro för oss tillsammans, och ingenting var särskilt väl anpassat för gamla tanter med kryckor. Alltså nöjde vi oss med att promenera den vackra stigen upp till fortet (det var en bit från busshållplatsen) och sedan gick vi tillbaks. Sedan kom problem nr 3: Det fanns ingen möjlighet att förutsäga när bussen skulle komma. Eftersom det inte var så långt från det moriska fortet till nästa stop, så bestämde vi oss för att gå dit. Det var bara typ 350 meter, men det var nog 50 höjdmeter dessutom. Solen sken på oss och det blev riktigt, riktigt varmt där på berget.

Väl framme vid Pena Palatset noterade vi att det var ytterligare en bra bit att klättra från entrén upp till själva palatset och givetvis kostade det pengar. Eftersom vår buss stod och väntade, så bestämde vi oss för att inte klättra vidare, utan istället fortsätt bussturen. Kanske lika bra det. för guiden sa att det var 128 höjdmeter från entrén till toppen. Det låter mycket, men det var i alla fall en bra bit. Väl nere i centrum igen var det dags för lunch. Den här gången skulle det inte blir sardiner. Efter att ha strosat omkring i gränderna och bland annat köpt varsin souvenir hittade vi en ganska fin restaurang som serverade risotto. Det beställde jag, medan mamma beställde svart pasta med skaldjur. Båda rätterna var goda, men notan gick på över 30 euro. Oj, oj, oj. Efter lunchen fick vi lägga det långa benet före för att hinna med den röda bussen.

Den röda turen var två timmar lång och tog oss längs ytterligare smala och krokiga serpentinvägar genom ett fantastiskt vacker landskap ut till kusten. Efter ett kort stopp vid en strand (chauffören hävdade att man kunde bada, men vågorna som slog in mot stranden var säkert ett par meter höga, så jag vet inte riktigt) så kom vi till den europeiska kontinentens västligaste punkt. Det var lite kul. Jag har nu varit på sydligaste, nordligaste och västligaste punkten av Europa. Fattas bara att lista ut vilken den östligaste är och bege sig dit. Den röda turen var väldigt lång, men å andra sidan fick vi chans att hoppa av och ta bilder på ett par ställen. Det var väldigt vackert och väldigt häftigt. Inte så konstigt att Sintra inspirerat massor av konstnärer och författare till stordåd genom åren.

Så småningom kom vi ändå tillbaks till centrum där vi hann slänga i oss en espresso och någon form av supertorr bulle innan det var dags att ta den gröna linjen. Den här gången fick vi åka i en mycket mindre buss och det blev snabbt uppenbart varför. Om vi tyckt att vägarna hittills varit smala och krokiga, så var de rena autobahn jämfört med kostigarna vi nu gav oss ut på. Det var sjukt smalt och krokigt, men samtidigt otroligt vackert och storslaget. Vi fick se villor, chalets och palats som klängde sig fast vid bergssidan med fantastiska vyer. När jag blir ofantligt rik och kan ha massor av fina hus, så skall jag ha ett hus här. Den här turen tog oss till Montserrat, som är ett slott/trädgård som anlagts av engelsmän, men som var rätt trevligt ändå, och sedan körde den tillbaka samma väg igen. När vi kom tillbaks till centrum var klockan ungefär kvart över fyra. Vår plan var att hänga lite i centrum och sedan ta den röda turen tillbaks till stationen, men det gick inte, för den sista röda bussen gick kl 16. ”Hur tar vi oss enklast till stationen?” frågade jag den gröna busschauffören. Han svarade att det bara tar ungefär 10 minuter att gå, men när jag pekade på min ömma moder och hennes kryckor grimaserade han lite och sa åt oss att hoppa in så kunde han köra oss upp. Det fick ett par personer till att skina upp och vi blev ett helt litet gäng som fick oss en extratur genom stan upp till stationen.

Tåget tillbaks till Lissabon var ungefär som tåget till Sintra, fast åt andra hållet. Vi anlände till Rossia-stationen ungefär 17.30 och bestämde oss för att promenera den knappa kilometern upp till hotellet. Väl där frågade vi den tråkiga receptionisten om det fanns något snabbköp eller liknande där vi kunde köpa frukt, eftersom mamman gärna ville ha lite frukt och vi verkligen inte hade sett något sådant annat än när vi for förbi med bussen ute på landet. Det visade sig att det finns ett helt köpcenter om man bara går upp för den djävulskt långa backen och ner en bit på andra sidan. Jag var lite orolig för att mamman hade fått för mycket motion idag, men man skall inte underskatta viljan hos gamla tanter, så efter en kort kissepaus gav vi oss av uppför backen.

Backen är verkligen grymt lång, men mycket riktigt fanns det ett köpcenter på andra sidan krönet. Däremot fanns det ingen karta över köpcentret och det var lång kö till informationen. ”Vi går här” sa jag och började gå åt ett håll. Det visade sig vara helt rätt för precis där låg snabbköpet, som var ungefär i stil med ICA Maxi, komplett med självscanning och allt. Innan fruktköpet ville vi dock ha lite mat, så Vasco da Nilsson satte kompassen till en våning upp där vi snabbt hittade en hel hög med restauranger. Vi hamnade på den typiskt portugisiska lyxkrogen McDonalds och åt varsin fantastiskt portugisisk maträtt (Bigmac resp. Chicken nuggets) innan vi återvände ner och med stort mod äntrade Jumbo (alltså ICA Maxi). Vi lokaliserade snabbt fruktdisken, men sedan kom ett litet problem. Precis som på ICA så skulle man plocka ihop sin frukt, lägga den i en påse och sedan väga och märka den. Men vad heter egentligen saker på portugisiska? Efter lite pekande på måfå på touchskärmen hittade vi en sökfunktion. Clementin heter lyckligtvis clementin även på portugisiska, så det gick ganska bra. Efter ett par försök hittade vi också rätt sorts clementiner (de för 1,69 euro per kg) och fick vår lapp. Men vad heter äpplen? Ingen aning. Men äppelsorten heter Royal Gala. Alltså knappade vi in det och fick upp ett antal varianter. Var det inhemska Royal Gala, eller importerade? Och i så fall varifrån?? Jag chansade på inhemska och det visade sig vara rätt pris, så då tog vi det. På väg till kassan plockade vi sedan upp en tub tandkräm till mamman och så ställde vi oss i kön för gravida och rörelsehindrade. ”En sån här kö borde vi ha i Sverige också” sa mamman nöjd när vi gled förbi alla ungdomar med full rörlighet som stod där med sina gigantiska kundvagnar lastade till bristningsgränsen.

Väl tillbaka på hotellet frågade vi den nya killen i receptionen om han trodde att det skulle vara några problem för oss att gå till katedralen på söndag morgon med tanke på att det var första advent. Han hade ingen koll på vad advent var, även om han verkade lite diffust medveten om att det lackar mot jul. Han trodde i alla fall inte det var några problem att besöka katedralen i morgon, så det är planen. Vi har gått mycket idag och både mor och son är trötta. 7.30 är det frukost i morgon, så att vi kan göra oss fina innan vi går till kyrkan.

Äventyr!

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Lissabon dag 1

Publicerat den 29 november, 2014 av sventuba

Jag är tillbaka!

Det är så länge sedan jag bloggade nu, så det är väl ingen som hittar till den här sidan längre. Hittar knappt hit själv, faktiskt. Men nu skriver jag lite igen. Jag har tänkt ut massor av inlägg om hur det var att flytta tillbaks till Sverige, men istället är det en ny resa som dyker upp i bloggen. Denna gången har jag tagit med mig min ömma moder och rest till Portugals huvudstad: Lissabon. Glöm inte spana in bilderna här.

Vi anlände igår kväll, en timme försenade. Det spöregnade i Lissabon och vi sa till taxichauffören att det var ju precis som hemma, fast lite varmare. Han kontrade med att de bara var för att vi skulle känna oss välkomna. Mycket omtänksamt. Hotellet som jag hade bokat, efter mycket möda och besvär, låg vid en stor rondell mitt i centrum av Lissabon, vid Marqués de Pombals torg. Marquès de Pombal var någon form av regeringschef i Lissabon och var den som ledde återuppbyggandet av staden efter den stora jordbävningen 1755. Hotellet vi bor på heter HF Fenix Garden. Det ligger precis vid det fina hotellet HF Fenix Lissabon, men är alltså inte lika fint. Mammas rum luktade gammal rök och mitt rum luktade klor. Efter ett tag märkte vi inte av det och i övrigt är rummen jättefina.

I morse var det frukost klockan 8 och sedan skulle vi ut och åka hop-on-hop-off-buss. Biljetten kostade 18 euro per person för 24 timmar och vi spenderade 10 timmar åt att åka runt för att riktigt få valuta för pengarna. Första turen gick genom gamla fina kvarter ner till floden, där vi bland annat besökte Torre de Belèm. Det var fint. Och så drack vi kaffe och åt någon form av typisk portugisisk kaka. Trevligt.

Sedan gick färden vidare genom Lissabons utkanter innan vi vände tillbaks och så småningom hamnade utanför parlamentet, där vi hoppade av bussen igen. Efter att ha strövat längs den något öde strandpromenaden. tog vi oss upp till själva centrum av centrum – en par gågator mellan parlamentet och Rossia-torget. Här skulle vi äta lunch, men det var inte så lätt. Syster (den stora) hade tipsat om att fisk och skaldjur smakar fint här i Lissabon, så mamman ville äta fisk. Men samtidigt tyckte hon att det var lite väl dyrt där vi gick längs fingatan, så vi fick vika av till en lite mindre fin gata för att hitta en restaurang som kunde funka. Nu var det inte våldsamt billigt där heller och dessutom är det rätt svårt att lista ut vilka fiskar den engelska menyn egentligen pratar om. Vi försökte slå på wikipedia och jämföra med den tyska menyn, men det blev ändå bara bläckfisk, sardiner, lax och någon form av torskfisk. Till sist valde vi ändå sardiner, för det kändes lite typiskt Portugal. Sardiner i Sverige är små och förpackas i plåtburkar tillsammans med tomatsås. I Portugal är de stora och består till ungefär 120% av ben. Vi fick in fyra firrar var och jag är helt övertygad om att det var mer kvar på tallriken när vi ätit än när vi började. Det smakade dock helt ok och kostade bara 20 euro för oss båda. Rimligt, kan jag känna.

Vad skulle vi göra nu då? Ja, vi hade ju betalt 18 euro var för bussbiljetten och det gällde ju att få valuta för pengarna, så vi tog bussen hem till Marquès de Pombal igen och hoppade på den blå slingan. Den här slingan började också fint med att köra genom de lite snofsigare kvarteren av det klassiska Lissabon, men efter ett besök vid parlamentet bar det av ut mot de lite modernare delarna av staden. Här kändes det lite som att åka omkring i någon form av betongförort, men tydligen var det platsen för världsutställningen 1996. Några cool byggnader fanns det att se (allt verkade döpt efter Vasco da Gama som upptäckte sjövägen till Indien, you know), men i stort sett var det en ganska tråkig slinga. Framåt slutet av turen fick mamman slutligt nog av den ylande bakgrundsmusiken i guideluren, trots att det säkert är en stor portugisisk artist som sjunger. Problemet är att musik i Portugal verkar handla om elände och smärta. Jag förstod inte ett ord av texten, men det var den känslan som kvinnan förmedlade. Det irriterande var att musiken låg på i bakgrunden även när det var guidning, vilket ibland gjorde det lite svårt att höra vad som sades. När den blå turen äntligen var slut var det dags för en liten lutar på hotellrummet innan middagen.

Eftersom lunchen blev så dyr (nåja), så blev middagen lite mer budgetorienterad. Tvärs över torget/rondellen från hotellet ligger en stor Burger King och dit styrde vi nu kosan. Mamman fick en Whopper och jag beställde en ”Santa burger”. Det är lite oklart vad det var som var så ”santa” med min burgare, men det var lite mer klet i än i en vanlig Whopper, så det var väl bra så. Efter detta gick vi en kvällspromenad längs med den stora paradgatan Avienda da Liberdade. Den gatan kan sammanfattas som ”bilkö” sådär runt 19 på kvällen. Många bilar var det. Man kan också säga att Lissabon lite är min nya definition av ”inte platt”. Tror inte det finns en enda plan yta på mer än 2 kvadratmeter i hela stan. Så vi gick gatan ner och sedan gatan upp igen på ett väldigt bokstavligt sätt. Avienda da Liberdade är lite som Champs Elysees i Paris. Det är stort, brett och fint, men egentligen finns det inte så mycket att titta på. Förutom en massa bilar och en del ganska fina juldekorationer. Men så plötsligt när vi går där får vi syn på en kvinna som står mitt i gatan och jonglerar. Hon står framför bilarna som väntar på grönt ljus och sedan springer hon omkring mellan bilarna med en hatt och försöker få betalt precis som det slår om till grönt, så hon får kasta sig undan. Är det verkligen värt besväret? Den ekonomiska krisen i Portugal är djup, men ändå…

Nu vilar vi lite på våra rum. I morgon hägrar en tur till Sintra, om vi kan komma på hur vi skall ta oss dit till en rimlig kostnad. Den som lever får C.

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar