Dag tre började ungefär som dag 2, men en äggdoftande dusch och frukost på hotellet. Det stora målet idag var att bada i en varm källa. Vi hade redan ratat Blue Lagoon som för dyr och vi missade Fontana när vi åkte hem från Gullfoss, eftersom vi var lite sena. På nätet hade jag hittat en blogg som handlade om varma källor på Island och som nummer två på den listan fanns något som hette Raykjadalur, Rökdalen. Ungefär 45 minuters bilfärd från hotellet skulle det finnas en dal med en bäck som höll ungefär 45 grader året runt. Det lät spännande. Beskrivningen var ungefär: ”Kör till Hveragerdhi och parkera vid kaféet. Därefter är det ungefär 30 minuters ’light hike’ upp till Reykjadalur och ett fantastiskt bad i bäcken mellan bergen.” Det lät ju inte så komplicerat. Vi tänkte att vi förmodligen får lägga på lite tid eftersom vi har en lat ingenjör och en äldre kvinna på kryckor i sällskapet, men 45-50 minuter skall vi väl klara av det på.
Vi packade således ihop oss i vår lilla bil och började med att handla lite pulversoppa och bröd till lunchen. Idén var att bada i bäcken, sedan äta lunch och så åka till Reykjavik. Vägen till Hveregerdhi var förvillande lik vägen till Thingvallir i början, fast vi svängde inte vänster upp mot vulkankratern. Istället fortsatte vi sydväst mot Sellfoss. Navigeringen gick alldeles geschwinnt och strax efter 10 hade vi parkerat vid Dalakaffi i början av leden till Reykjadalur.
Leden bestod av en grusgång som försvann ganska brant uppför ena bergssidan. Vi funderade på om vi skulle ta med oss termosar och mat och äta lunch vid bäcken, men det kändes lite tidigt att äta lunch före 11.30 när vi åt frukost 8.30, så vi lämnade maten i bilen för att äta när vi kommit tillbaks. Det var som sagt rätt brant ut från parkeringen, men branta backar skrämmer ju inte en Bergsjöbo, så vi tuffade på uppför berget. Jag sprang lite fram och tillbaks (eller ja, sprang och sprang – gick lite fortare än tanten med kryckorna) och tog bilder och mamma lunkade uppför som hon brukar göra hemma.
När vi kom till krönet av backen såg vi ingen dal med en bäck. Vi såg däremot mer led uppför ännu ett berg. Inte mycket att be för, alltså, så vi fortsatte upp för även denna backe. Bara för att mötas av mer backe. Det var en hel rad av krön och kurvor som sakta tog oss allt längre upp längs sidan av en gammal utslocknad vulkan. Här och där skymtade vi en fors, långt nedanför oss, som kanske var den varma bäckens slutskede. Det kändes som om vi tagit drygt 100 höjdmeter från parkeringen och det blåste en kall vind över fjället när vi äntligen rundade ett krön och fick se dalen framför oss.
Det var en väldigt fin dal, med grönt gräs som böljade runt en bäck som slingrade sig mellan höga berg omkring. Precis i slutet av dalen, där vi kom ner från vårt senaste krön, fanns det en bro över bäcken. Där kände jag på vattnet och det var definitivt varmt. Inte 40, men kanske 25 grader eller så. Det luktade inte heller ruttna ägg, vilket annars varit vår stora oro inför dagens äventyr. Tyvärr var vandringen inte över för att vi hade kommit till dalen. Nej då, den fortsatte på andra sidan dalen där leden gick upp på sluttningen och liksom klamrade sig fast en bit upp. Här fanns det också en otrolig mängd flugor som irriterade när vi klättrade upp för sluttningen.
När vi rundade berget såg vi äntligen de varma källorna som såg till att vattnet höll en behaglig temperatur. Det fanns flera stycken i dalen och de rök mycket riktigt en hel del. Tyvärr så var röken inte doftfri, så det blev lite Grumskänsla när vi var tvungna att passera genom molnen längs leden. Det är jobbigt att gå i bergen, men det är ännu jobbigare att gå i bergen utan att andas. Jag lovar!
Till sist var vi ändå framme. En bit bortanför de varma källorna hade man byggt upp en sorts brygga som gick längs med bäcken. Där fanns det också primitiva ”omklädningsrum” som bestod av plan som var bygga som kors, så att man var dold från två håll. Dessutom hade de byggt små fördämningar i bäcken, så att det bildades en serie med lite djupare pölar. Efter att ha undersökt hur lätt det var att ta sig i och ur valde vi en lämplig pöl och drog av oss våra kläder och hoppade i. Eller, ja. Hoppade och hoppade. Mamma klev försiktigt ner i vattnet med sin son som krycka. Väl i vattnet var det inga problem, utan vi kunde lugnt ligga och känna det varma vattnen strömma över oss. Det var väldigt skönt efter vandringen upp för berget. I pölen fanns också en amerikansk kvinna och hennes dotter, så pratade lite med dem och med det svenska paret som låg i pölen bredvid. Givetvis fick det bli lite bilder på badet också. Det var en lätt bisarr känsla att ligga i något som såg ut precis som en fjällbäck, men som var så varmt att det ångade i den svala luften (ungefär 10 grader var det i luften).
När vi badat färdigt och klädde på oss igen, så kände vi att det kanske inte hade varit så dumt att ta med sig maten upp på berget ändå. Det hade tagit oss 1,5 timme att ta oss upp och GPS:en sa att det var lite drygt 3km. Hur någon kunde få för sig att det skulle ta 30 minuter att gå 3km i den kuperade terrängen begriper jag inte. Hur som helst kom vi inte iväg från bäcken förrän klockan var 12.30 och då hade vi ju 1,5 timme innan vi fick mat. Hm. Vi hade i alla fall vatten, så vi kunde fylla på lite vätska innan vi tog oss ner igen.
Det är lustigt hur mycket enklare det är att gå en väg som man redan har gått. För mamma med kryckor är det minst lika jobbigt att gå nerför som att gå uppför, så vi räknade med att det skulle ta minst lika lång tid att komma ner, men det gjorde det inte alls. Vi kapade tiden med 15 minuter, så klockan 14 var vi redan kissade och klara och satt i bilen och åt vår välförtjänta lunch. Hade jag vetat hur långt och hur brant det var att ta sig upp till Reykjadalur, så hade jag aldrig föreslagit den här turen, men när det väl var gjort så kändes det mest som en seger. Och med lite mat i magen blev dagen bara bättre.
Från Reykjadalur åkte vi sedan till Reykjavik för lite sightseeing och shopping. Vi parkerade på ungefär samma ställe som i söndags och promenerade upp till gågatan för att se vad vi kunde hitta. Egentligen ville väl ingen av oss köpa något särskilt, men en liten souvenir är ju alltid trevligt. Mamma köpte en kylskåpsmagnet till sin samling och jag köpte lite vulkanaska till min. När vi gått gatan fram en stund funderade vi på om vi skulle ta oss upp till Hallgrimskirkja och titta på utsikten, men båda kände vi oss ganska möra vid det här laget, så vi bestämde oss för att åka till hotellet och vila lite innan middag.
Kvällen avslutades sedan på restaurang Saferan. Eller Saffran. Lite svårt att veta. Det var hur som helst en ställe som sålde hamburgare, pizza, sallad, wraps och tandoorikyckling. Jag tog en pizza och mamma åt kyckling. Vi hade hört att det här var ett nyttigt ställe och min pizza hade mycket riktigt fullkornsdeg i botten, mindre ost och en rejäl hög sallad på toppen. Mammas kyckling serverades med råris.
Denna dag visade stegmätaren på drygt 19000 steg när vi kom tillbaka till hotellet. Det kommer nog vara lite stelt både här och där i morgon, men då skall vi å andra sidan ut på roadtrip, så då behöver vi inte gå så mycket.
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 