Äventyr på en så många kontinenter som möjligt…

Eftersom jag bara skall vara i Minsk i fyra dagar, varav första och sista dagen blir seriöst kapade, så hade det varit mycket spring de här två dagarna som jag faktiskt ÄR i Minsk. Många steg och många bilder har det blivit…

Nu är det ändå dags att summera upplevelsen lite. Till att börja med gick det oväntat smidigt att ta sig in i landet. Det enda man måste tänka på är att ha med sig en flygbiljett härifrån (du får stanna max 5 dagar inklusive ankomst och avresedag) och ett intyg från ditt försäkringsbolag att du har en giltig sjukförsäkring om minst 10000 Euro. Jag trodde i min enfald att intyget räckte med ett vanligt papper från mitt försäkringsbolag (IF), men nej, nej. Om man vill åka till Ryssland, Vitryssland eller Kuba måste man ha ett särskilt intyg. Detta upptäckte jag kvällen innan jag skulle åka, men inte nog med att IF svarade i telefonen kl 19.15 på onsdag kväll, de fixade dessutom ett papper och lämnade ut vid sitt kontor i Mölndal så att jag var hemma igen med pappret ifyllt och klart före kl 20.00. Det är service det!

Väl i Minsk skall man passa sig för taxi på flygplatsen. Det skall man alltid, men här var de lite extra luriga eftersom de hade på sig skyltar som det stod ”taxi” på och pratade i kom-radio. Kändes väldigt på riktigt. Men det var det inte och resan som skulle kostat 45 rubel kostade 100. Ja, ja. I övrigt känns det tryggt att vandra omkring i Minsk. Inga problem alls.

Generellt så är det väldigt snyggt och städat här. Folk är trevliga och personalen på restauranger och kaféer görs sitt yttersta för att prata engelska. En del klarar till och med av det. När jag vandrar omkring i Minsk och tittar på alla pampiga byggnader och breda boulevarder så är det inte så svårt att förstå att folk kan lockas av politiker som pratar om ”ordning och reda”. Själv är jag ju vit, man och heterosexuell och håller inte på med några droger eller andra illegala verksamheter. Jag misstänker att jag skulle klara mig alldeles utmärkt i ett samhälle som det vitryska. Men när jag ser mig omkring här kan jag inte låta bli att fundera över baksidan. För en sådan finns det. Även om det inte syns, så misstänker jag att alla inte är lika mycket värda här, att du inte kan skriva vad som helst eller säga vad du tänker. Hur hade livet varit om jag varit öppet homosexuell? Eller kvinna? Eller haft mörk hud? Det vet jag inte och kommer förmodligen aldrig att få veta det heller…

Stort, pampigt, ordning och reda. Jag tror ändå att jag är färdig med Minsk nu. En sak slog mig idag: Jag misstänker att Kiev och Minsk var ganska lika för sådär 25 år sedan. Då, när Sovjetunionen precis hade fallit, höll båda städerna på att famla efter en ny väg att gå. Det är slående hur olika dessa städer har utvecklats sedan dess. Det är lite spännande att se hur de kommer att utvecklas vidare…

Efter lite pyssel och elände är jag i Minsk. Vitryssland, alltså. Jag tror detta är land/territorium nr 75, men jag kan ha fel. Det kan kanske vara 73 eller 74 också. Men, vem räknar egentligen? Det gör ju jag… Fast inte så bra.

”Mysigt” är inte ett ord som jag skulle använda för att beskriva den vitryska huvudstaden. ”Pampig” skulle funka. ”Svulstig” är inte heller så dumt. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga ”grotesk” i vissa sammanhang. De monumentala byggnaderna, parkerna, torgen och monumenten (kan monument inte vara monumentala?) är så stora att de är svåra att fånga på bild. Jag skulle tagit med mig mitt vidvinkelobjektiv istället för zoom-objektivet… Jag har precis varit på en propaganda… jag menar ”turisttur” runt Minsk där en förinspelad röst på knackig engelska har pratat om hur fantastiska institutioner och lärosäten Vitryssland har. Om jag skall tro inspelningen så sträcker sig vitrysk historia från ungefär 1941 när Tyskland ockuperade staden till nutid, med några få highlights från tiden före kriget. Tiden under det stora patriotiska kriget nämns mest för att kunna prata om heroiska sovjetsoldater och modiga motståndsmän. Samt givetvis om de 80 000 judar som dog i koncentrationsläger i staden.

Några saker som jag känner säger en del om Vitryssland utan att resebyrån kanske tänkte på det är berättarrösten på bandet var en kvinna. Bakgrundsmusiken var vitrysk folkmusik spelad på tidstypiska instrument (bland annat krumhorn, flöjt och trummor), men när vi kom till området med krigsmonument och sportarenor så blev det plötsligt en manlig berättarröst och bakgrundsmusiken blev någon form av folk-metall istället. Kan jag stava till patriarkal? Ja, det kunde jag visst…

Annars har min tid i Minsk börjat lite skakigt. Jag blev blåst på taxiresan från flygplatsen och växelautomaten på hotellet vägrade acceptera nya 50-euro-sedlar. Så det fick bli bankomaten istället. Å andra sidan är det mesta (förutom den initiala taxiresan) rätt billigt, så jag överlever nog. Hotellet i sig, Hotell Europe, är tydligen ett klassiskt Minsk-hotell och ett landmärke i stan. Det var inte alls här jag hade tänkt att bo, men eftersom jag inte fick kontakt med det första hotellet jag hade bokat så hamnade jag här. Fint är det, även om det luktar rätt mycket inpyrd rök och sprit i foajén.

Nu när jag har torkat lite, så är det dags för lunch. Får se om jag lägger upp lite bilder framåt kvällen också! Tripp å hej från Vitryssland!