Pannkaka

Publicerat den 24 september, 2012 av sventuba

Monday, monday…
Måndag morgon var det dags för min nya maid att komma klockan 7. Det gjorde hon inte. Det gjorde inte strömmen heller. Eller nästan inte. Det var väldigt konstigt strömavbrott. Det var inte så mycket ström att kylen fungerade, men det fanns nästan tillräckligt mycket ström för att brygga kaffe. Fast inte riktigt varmt och det tog dubbelt så lång tid som normalt. Brödrosten blev bara precis så varm att brödet torkade, men inte så mycket att brödet fick färg… Väldigt konstigt, helt enkelt. Hissen fungerade inte heller och trappan håller på att byggas om. Ingen bra start på dagen helt enkelt.
Vijaya kom ungefär 20 över 7. Tanken var ju att hon skulle komma vid 7 och börja med frukost. Det känns lite knepigt att ha någon som dyker upp och skall fixa frukost, men jag kanske vänjer mig. Nu gick det ju inte att laga frukost. Spisen är iofs en gasspis, men tändningen är eldriven. Ingen el, ingen eld med andra ord. Så jag fick fixa egen frukost, samma som vanligt, medan Vijaya plockade lite i köket.
Efter frukost blev det alltså trappa och lite äventyr ner till bilen och färd till jobbet. Jobbet var ingen höjdare idag, dock. Det är väldigt frustrerande när det känns som om det mer är Sverige som är problemet än Indien. Det är som om alla tycker att det är jättebra att vi startat ett center i Indien, men ingen vill faktiskt lägga något jobb här. Frågan är om det är för att man inte tror det blir bra eller för att man tror att jobben skall försvinna eller för att man inte har kontroll eller något annat. Frustrerande är det i alla fall.

Så, efter en lång lång dag av frustration och inte komma någon vart var det äntligen dags att åka hem. Eventuellt skulle min landlady komma förbi och titta på hålet i golvet i badrummet i master bedroom, men det hände givetvis inte. Det kom inte heller någon liten installatör från Beam, så ytterligare en besvikelse. Så. Dags för lite comfort food. Pannkakor!
Jag har inget decilitermått, så det fick bli lite på känn. Mjölet var inte heller som vanligt mjöl och det fanns små svarta pluppar i det. Ett tag funderade jag över om det här kunde vara såna där små korsordsdjur som man läser om fanns i vetemjöl förr, men jag tror snarare att det inte är vetemjöl jag fått tag på. Men, men – det blev pannkakor ändå. Med jordgubbssylt. Eller snarare jordgubbsmarmelad. Inte riktigt vad jag hade tänkt, men ganska nära. Fast inte särskilt gott om jag skall vara riktigt ärlig.

Vardagkväll innebär Doctor Who på TV kl 20. Det är andra säsongen av DW2005 som gäller och just denna kväll var det avsnittet med den onda tanten på TV som suger ansiktet av folk. Inget dåligt avsnitt på något sätt, men jag hade ändå lite svårt att engagera mig. Kvällens höjdarfilm var Monsters vs Aliens, men när jag känner mig sådär less och frustrerad med livet är bästa botemedlet alltid mycket sömn, så det fick bli sängen istället för film.

När jag plockade ner sakerna i köket innan jag släckte för natten, så filosoferade jag lite över myrorna som invaderat diskbänken. När diskbänken är ren, så finns det inga myror, men så fort jag lämnat några smulor så kommer de fram på något magiskt vis. Undrar om man kan dressera dem till att bara plocka undan just smulor och matrester från köket. I så fall kunde man ju helt skippa att städa och låta myrorna göra jobbet under natten…

I säng före 22 blev det i alla fall, men inte sömn direkt. Runt 22-snåret började strömmen gå igen. Den försvann i kanske 1 minut eller 2, ibland bara i ett par sekunder. Så var den på i några minuter och så försvann den igen. Vad gör det, kanske ni undrar? Det är ju sovdags! Jo, men varje gång strömmen försvinner så låter det ”ki-klock” i alla AC-aggregat oavsett om de är på eller inte. Och när strömmen kommer tillbaka så låter det ”ka-klick”. Dessutom hade jag igång UPS:en för att kunna spela in ett program som började 23 och UPS:en har en irriterande (men givetvis bra) funktion att pipa var 30:e sekund när strömmen är borta. Praktiskt när man sitter med datorn, inte lika kul när man skall sova.

Ärligt vet jag inte vad som hände först; att strömmen lugnade ner sig eller att John Blund kom förbi och dängde till mig med sin sandsäck, men jag somnade i alla fall så småningom.

Och vaknade inte förrän kl 03.36! Då hade traktens hundar blivit upprörda över något och börjat skälla som tokar. De flesta hundarna tröttnar ju efter ett tag, men det finns en hundjäkel som inte riktigt fattar galoppen och när hen väl börjat skälla så håller det på tills den är alldeles hes framåt 7-tiden på morgonen. Öronproppar i, alltså.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Tankar om tystnad

Publicerat den 24 september, 2012 av sventuba

Söndag nummer 4 började med en tur till gymmet. Området har som bekant en pool och ett litet gym. Gymmet är inte lika fint som det som fanns på Westin, men ganska bra var det. Det blev en 35-minuters tur på cykeln följt av lite styrketräning. Dock tvivlar jag lite på cykelns dator som hävdade att jag bränt 550 kcal på 35 minuter. Det var jobbigt, men inte SÅ jobbigt.

Sedan fortsatte söndag nummer 4 som lördag nummer 3, ungefär. Strömmen kommer och går och det var lögn i helsike att ha ström såpass länge att jag kunde rosta mina brödbitar till frukost och få ihop en hel kopp kaffe. Samma sak med tvättmaskinen: Jag satte igång den, så fick den gå i 10 minuter och sedan försvann strömmen i 20 minuter, så kom den tillbaks och tvättmaskinen startade (lyckligtvis verkade den komma ihåg var den var), för att stanna igen efter 5 minuter igen. Och så höll det på hela förmiddagen. Dagen som var tänkt att bli första lediga dagen utan en massa saker att göra blev istället ändlöst väntande på lite ström. Kruxet är ju att om det inte finns någon ström, så finns det inte heller något vatten. Ja, ja. Jag kunde i alla fall surfa på min telefon…

När jag satt där i min tomma, tysta och strömlösa lägenhet ringde Srinivas. Gänget som skulle installera myggnäten var tydligen på plats och undrade varför jag inte öppnade dörren. För att det inte finns någon el, så dörrklockan fungerar inte! Men de kom i alla fall in och började sätta upp myggnät för alla fönster. Näten var en rätt smart konstruktion med kardborreband. De tejpade upp kardborreband runt fönstret och sedan satte de upp myggnätet (också försett med kardborreband). Enkelt och smidigt! Vill jag öppna fönstret drar jag bara bort nätet en bit, öppnar fönstret och sätter tillbaka nätet. Smart! Tyvärr jobbade herrarna med sedvanlig indisk effektivitet, så 16 fönster tog nästan 4 timmar att fixa. Delvis beroende på att den ena satte upp karborreband och den andra satte upp myggnät. Men de jobbade inte samtidigt utan stod och titta på när de andre jobbade. Det blev en smula förvirring när de inte hittade ett fönster för att de trodde att jag hade en stor spegel i master bedroom när det egentligen var en liten hall in till mitt påklädningsrum (ett sådant har väl alla?).

Till slut var de i alla fall klara och jag fick lite lugn och ro. Nu var strömmen tillbaks, så jag passade på att laga mat. Det blev chicken masala för det var det som fanns. Det är andra gången jag använder gasspisen och första gången som jag lagar ”riktig” mat. Det blev rätt bra, faktiskt. Hade köpt färsk kyckling på Hypercity och kompletterade med kryddmix och ris från samma ställe. Mums. Måltidsdryck var givetvis vatten, för jag är stark varje gång jag handlar och låter bli att köpa läsk och annat onyttigt.

Under eftermiddagen gick strömmen flera gånger och var bort i ungefär 10 minuter varje gång. Jag får ta mig ett snack med min landlady angående det där med 100 % power backup. 100 % my ass, säger jag bara. Men det gav i alla fall tillfälle att testa UPS:en som jag köpte i lördags. Den fungerade fint, men den låter rätt mycket. Faktum är att det låter rätt mycket rätt hela tiden här i Indien. När strömmen finns så låter fläktar och AC rätt mycket, för att inte tala om UPS:en. Och när strömmen försvinner så hör man byggjobbare och biltutor i ett. Tutorna hörs dygnet runt, men byggjobbarna går lyckligtvis hem på kvällen.

Eftersom det är Ganesha festival denna veckan, så var det någon form av tillställning nere i områdets ”function hall”. På eftermiddagen, precis när myggnäten var installerade, dök det upp en grupp trumpojkar som spelade. Länge. Jag kan bara anta att det var någon form av traditionell musik för att skrämma bort onda andar, för det var ett enda skrammel och de verkade bara kunna i princip en rytm som de bankade fram hur länge som helst. Det är konstigt det där med trumpojkar, men de verkar alla (oavsett nationalitet) tro att det blir bättre musik om man spelar starkare. Personligen ser jag slagverk som snäppet mer primitivt än folkmusik, eftersom de inte ens har kommit upp till nivån att de har instrument som behöver stämmas (definitionen av folkmusik är ju att det är folk som spelar musik illa på ostämda instrument). Visst finns det bra slagverksmusik, men den var inte på besök på Adytia Hill Top denna dag…

När det blev mörkt blev det äntligen tyst på gänget nere på gården och jag kunde koncentrera mig på TV-tittandet. Inför flytten till lägenheten köpte jag en billig DVD-spelare och några DVD-filmer för att ha på mina ensamma kvällar, men hittills har det alltid varit bra filmer på TV, så spelaren är oinvigd. Söndag kväll kan det ha varit Harry Potter and the Deathly Hallows part 1, eller möjligen Thor. Lite svårt att hålla isär dagarna… Klockan 21 var det i alla fall dags för Glee säsong 3. Mycket bra 🙂

När det var läggdags satt jag på sängkanten och filosoferade över mina smutsiga fötter. Jag hade gått barfota hela dagen och funderade på om jag skulle tvätta fötterna innan jag gick och lade mig. Då kom jag att tänka på en tågresa från Prag för länge sedan när hela tågvagnen var upprörda till max för att någon ockuperade den enda toaletten som fungerade. Det visade sig vara Karin, som med oanade akrobatiska färdigheter lyckades tvätta sina fötter i handfatet trots att toaletten var så liten att man knappt kunde sitta ner på toalettstolen. Riktigt så nojjig är inte jag, så det blev ingen fottvätt.

Däremot blev det strömavbrott. Flera gånger under kvällen och natten. Varje gång strömmen kommer tillbaks så säger det ”klick-klonk” i ett antal prylar, men jag tror inte jag vaknade varje gång…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Bilder från lägenheten 2012-09-23

Publicerat den 24 september, 2012 av sventuba

This gallery contains 8 photos.

More Galleries | Märkt , , | 6 kommentarer

Strömlös i Hyderabad

Publicerat den 23 september, 2012 av sventuba

Lördagen startade lite för tidigt. Det blir ljust runt 6 på morgonen här i Hyderabad och de ljusa fina gardinerna i sovrummet gör inte mycket för att dämpa ljuset. Lyckades ändå på något sätt nästan sova ända till klockan 8, då det blev dags att stiga upp. Idag blev det inga rostade brödskivor utan bara yoghurt och müsli, innan det var dags att på allvar inviga tvättmaskinen. Jag har köpt någon form av tvättmedel och någon form av mjukmedel och för att kolla att det fungerade, så körde jag en maskin med nya handdukar och lakan. Tanken var att om det inte blev bra, så kunde jag tvätta om det och om det blev riktigt illa, så kunde jag slänga det.

Nu kom jag inte så långt, för strax efter att jag stoppat in tvätten i maskinen och dragit igång, så gick strömmen. Väldigt irriterande. Jag satt en stund och filosoferade i sackosäcken och så kom strömmen tillbaka. Starta om tvättmaskinen igen och gå på toa. Då gick strömmen igen. Men för i helvete. Jag skall ju enligt uppgift ha 100 % backup ström! Det visade sig nu också att när strömmen går, då försvinner även vattnet! Illa, illa. Och denna gång verkade inte strömmen vilja komma tillbaka heller. Men, det var dags att ge sig av. Klockan var 10 och Afzal borde vara på ingång.

Prick kl 10 stod jag i garaget och undrade lite var Afzal var. Han kom 10 minuter senare när jag var ganska irriterad, men han ursäktade sig med att han hade Sussila med sig. Hon hade nu fixat ID-bevis i form av ett fotografi, ett papper som visade vem hennes föräldrar var (vem bryr sig?) och en nyligen betald räkning. Finemang, tänkte jag, men så noterade jag att räkningen var från 2011. Därmed var ID-beviset inte tillräckligt bra och stackars Sussila åkte ut ännu en gång. Inte så mycket för att jag ville det, som för att Afzal var stenhård. Under mycket ursäktande for Afzal sedan iväg för att lämna Sussila och hämta en annan maid. Jag försöket förklara för honom att strömmen och vattnet var avstängt, så maiden kunde inte göra så mycket just nu, men han lyssnade inte på det örat utan for iväg. Och där stod jag i garaget. Och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Efter 45 minuter kom han tillbaks med en liten kvinna vars namn jag inte kommer ihåg. Hon hade minsann sina ID-handlingar i ordning. Fast det fanns ju fortfarande ingen ström och jag förklarade för Afzal att om han hade lyssnat på mig, så hade vi kunna åka och handla nu när strömmen var avstängd och hämta upp maiden efteråt. Nu var jag sur och irriterad och packade in oss alla i bilen så vi kom iväg. Även maiden. I bilen blev det sedan lite intervju av min potentiella maid. Hon hade jobbat två år för amerikaner förut och förstod engelska rätt bra även om hon inte talar det. Hon bor bara 15 minuters promenad bort. Hon kan laga frukost, men inte middag. Bra, bra. Däremot skulle hon ha 10000 rps (nästan 1200 kr) per månad och Afzal berättade att så mycket skall man INTE betala. Nähä. Men om hon fixar frukost och håller det städat hemma, så kan det ju vara värt de pengarna kan jag tycka.

Målet med shoppingturen var i alla fall att hitta en bokhylla till kontoret. Vi har ju redan varit i ett antal möbelbutiker, men bokhyllor har aldrig varit med på sortimentet. Nu besökte vi ytterligare fem-sex butiker och det var lika ont om bokhyllor där. Läser inte folk alls i det här landet?? Det närmaste vi kom var någon form av konsthantverk som såg ut som en surrad fyrfot med 2 hyllplan i. Inte riktigt vad jag tänkt mig. Efter den sjätte flådiga möbelbutiken bestämde jag mig för att skjuta hyllinköpet på framtiden och så åkte vi till Inorbit för att handla istället. Det var ju min första helg själv i lägenheten, så jag måste ju ha lite mat.

Hypercity är Inorbits svar på ICA Maxi och där finns det mesta. Jag köpte lite saker till maiden, lite mat till mig själv (kyckling, vad annars) och så ”råkade” jag gå förbi elektronikavdelningen där jag hittade en UPS! AHA! Nu kan den jämras strömmen gå bäst den vill – jag kan ändå se på TV!

Väl tillbaka i lägenheten upptäckte jag att nu var mitt nya telefonabonnemang inkopplat, 3G-surf och allt! Underbart! Afzal stack iväg på lite lunch och maiden satte igång att plocka ordning på undervåningen. Själv surfade jag runt och tittade på mail och facebook och gp. Fantastiskt! Efter ett tag kom maiden och frågade om jag hade en ”humpelidum” (typ). Efter lite teckenspråk kom jag fram till att hon menade en borste. Det hade jag ingen, för jag hade inte hittat någon på Hypercity. Ett snabbt samtal till Afzal, så lovade han att fixa en borste på vägen tillbaka efter lunchen. När han dök upp med borsten förstod jag varför jag inte hittat någon. Det var en sån där hopplös variant av piasavakvast utan vettigt handtag! Såna hade jag ju sett, men förstod inte att det var såna man skulle ha! Hur som helst var maiden flink med den och sopade snabbt av nedervåningen. Övervåningen fick inte riktigt lika mycket kärlek idag, men undervåningen blev fin och maiden fick gå hem vid tretiden ungefär. Då var jag väldigt hungrig, så jag bad Afzal köra mig till en restaurang med bra och inte så kryddstark indisk mat. Det blev ett hyfsat lokalt hak som tydligen var välkänt för sin ”mutton bryiani”. Det är någon form av risrätt med lamm- (eller get-) kött som muslimerna äter. Afzal bedyrade att det var en portion jag hade fått (för 170 rps), men det såg mer ut som mat för ett helt kompani. Efter hemkomst skickade jag hem Afzal och åt min ”lunch”.

Efter maten var tvätten klar, så jag hängde ut den på altanen. Inte mycket sol, men det är ju i alla fall rätt varmt… Därefter blev det mest lite slötittande på TV (Harry Potter and the Half Blood Prince tror jag det var, eller var det kvällen innan?) innan klockan blev så mycket att det var dags för en skype hem till Sverige. Fram med datorn, sätt in telefonen som accesspunkt och sedan var det bara att köra. Funkade förvånansvärt bra och jag fick prata med båda mina systrar och min mor. Evakarin och mamma var i Karlstad för att plocka lingon och när bara Mia fick in mikrofon och hörlur i rätt uttag så gick det jättebra! Hur kul som helst!!

Som så många dagar här i Indien var lördagen en berg-och-dalbana av irritation, frustration och glädje. Nu har det gått tre veckor och jag har fortfarande inte haft tråkigt en enda gång!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

ET?

Publicerat den 23 september, 2012 av sventuba

Fredag. Fredag nummer tre, närmare bestämt. Jag börjar bli lite trött på två rostade mackor med champagne-apelsin-marmelad på och yoghurt med müsli till det. Müslin hade jag ju dessutom med mig från Sverige och den börjar ta slut. Jag måste helt enkelt hitta en ny frukost!

Efter gårdagens megastress för att fixa till FRRO, så kändes arbetsdagen väldigt lugn och sävlig. Jag har egentligen inga projekt som jag behöver jobba med just nu (det finns två, det ena står still och det andra fungerar utmärkt – tyvärr inte så mycket jag kan göra just nu i endera fallet). Istället blev det lite surfande efter möjlighet att skriva ut foton på canvas. Visade sig att det var rätt mycket billigare än hemma i Sverige, så där har vi ett projekt att ta tag i hemma när nu frakten från Sverige kommer med min dator. På tal om frakten, så var jag ju tvungen att hämta ut mitt pass från tullhanteringen för att komma in på FRRO. Det gör att tullhanteringen nu börjar om på noll och jag måste lämna in mitt pass igen. Ja, ja.

En höjdpunkt på morgonen var att jag hade laddat en termos med svenskt kaffe som jag och Urban satt och smygdrack på kontoret. Det är lycka det…

En bra sak med att FRRO ändå är klar är att jag kan skaffa ett eget telefonabonnemang. Och dessutom kan jag skaffa ett abonnemang med 3G-surf! Det innebär… Internet!! Så efter jobbet for jag och Linus (vi skulle vidare på svensk grillkväll hos Bruzéns) till närmaste AirTel-kontor för att träffa Srinivas gamla polare och skriva på telefonkontrakt…

När man skaffar telefonabonnemang i Sverige är det ganska okomplicerat. Man går in i en butik, visar legitimation, skriver på ett papper och blir skinnade på otroligt mycket pengar 24 månader framöver. Så är det inte i Indien. Faktiskt inte alls. Det räcker givetvis inte med legitimation (i det här fallet ett pass), nej man måste också ha följande papper tillgängliga: passkopia, visumkopia, anställnings-”bevis”, hyreskontrakt, utdrag från skattemyndigheten i Sverige som visar var jag bodde när jag bodde i Sverige, namnet på min far och var han bodde (bor) någonstans osv. Sedan tar det en massa tid när man sitter och väntar och en kille skriver en massa saker på ett papper. Sedan måste man ha namn, adress och telefonnummer till en referensperson i Indien. Och helst skall man ha med sig den personen, även om det faktiskt gick bra med att prata via telefonen. Sedan, efter att ha signerat alla papper och skrivit under kontraktet på tre ställen, så får man ett simkort med ett telefonnummer kopplat till sig. När man kommit så långt i Sverige, är det mest bara att stoppa in simkortet i telefonen och ringa. Men inte i Indien. Där tar det ett tag innan abonnemanget kopplas in. Så inget surf förrän i helgen…

Efter detta byråkratiska äventyr gav vi oss ut i det Indiska mörkret för att åka till familjen Bruzén. Eftersom Afzals svärfar dog förra helgen behövde han åka på någon form av vaka och istället kom Azif tillbaka (jo han heter Azif och inte Aziz som jag skrivit förut i bloggen).  Det här var kanske första riktiga smaken vi fick av Hyderabads rusningstrafik. Det tog en evighet! Trots att Azif hittade en skum väg rätt ut i ingenstans där det inte var någon trafik, så tog det ändå över en timme att komma till Aparna County no 102. Men det kanske var lika bra, för grillmästaren hade tydligen haft lite svårt att få fart på grillen, så maten var precis klar när vi kom. Det blev grillad kyckling (vad annars), grillade rotfrukter, grillad majs, lite sås och en öl. Fast jag fick Coca Cola. En riktig svensk grillafton, alltså. Och inget var starkt eller smakade curry! Väldigt, väldigt gott var det.

Under besöket passade jag också på att ge familjen en kopia av Pojken och Molnen. Moa blev jätteglad, men Anton var kanske inte lika imponerad. Efter middagen satt jag sedan och första kapitlet (prologen) högt för alla som ville höra på (främst Moa). Publiken var hänförd och ville höra mer, men hon fick allt vänta tills mamma läste istället. Det är första gången jag läst högt ur min bok och jag blev nästan lite förvånad över hur dramatiskt det blev… Jag kanske skulle läsa in några kapitel till en talbok. Vad tror ni om det, kära bloggläsare? Vill ni ha ”Pojken och Molnen” – ljudboken, uppläst och tolkad av författaren?

Det blev ganska sent på kvällen innan Linus och jag väckte Azif och begav oss hemåt. Resan tillbaka till Linus lägenhet tog knappt 15 minuter, istället för dryga timmen som det tog oss ut. Så kan det gå när det inte finns några andra bilar i vägen. Hemma igen efter midnatt och något trött, men på det hela taget en bra dag.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , | 5 kommentarer

Going native!

Publicerat den 21 september, 2012 av sventuba

Satans helvetesdjävla sketäckel förbannade rövbyråkati till snorkrångligt pissland! Sådär. Då var det ut världen. Man skall inte skriva blogg i vredesmod, så det gäller att rensa luften direkt.

Idag är det torsdag och idag skulle jag åka till Foreign Residents Registration Office och registrera mig som ”alien” i Indien. Urban gjorde samma resa i måndags och det gick ju bra, så fulla av tillförsikt åkte Mr Srinivas och jag ut till gamla flygfältet för att hälsa på hos FRRO. Fast först åkte vi av någon underlig anledning till amerikanska konsulatet i Hyderabad. Vet inte riktigt varför, men förmodligen beror det på att Afzals tidigare expat var amerikan och förmodligen åkte hit. Noterade dock att det inte fanns några stora demonstrationer mot senaste Muhammedfilmen i den här stan, trots att det är en av Indiens största muslimska kommuner.

Ett besök hos FRRO visade sig vara en studie i tredjevärldenbyråkrati. Först fick man anmäla sig på nätet. Då fick man en dag att komma på. När man kom till kontoret fick man en lapp med en stämpel och ett nummer på. Sedan fick man sitta och vänta på att ens nummer skulle bli uppropat (vanligen tillsammans med tre-fyra andra så att det blev kaos i kön) så man fick gå fram till en kvinna. Kvinnan tittade på alla papper och frågade om lönen var i rupees och det var den ju. Så fick jag en ny lapp med ett nytt nummer och så fick jag gå och ta en bild. För jag hade ju bara tre bilder med mig… Därefter fick jag vänta igen innan jag fick träffa satan – just denna dag förklädd till en indisk byråkrat. Liten och skinntorr och osäker. Han tittade på mina papper och noterade att brevet jag skrivit var addresserat till FRRO i Chennai (tack för den Srinivas). Sedan undrade han varför mitt business visa från i somras inte var cancellerat nu när jag fått ett employment visa. Det kunde jag ju inte svara på, för det är ju indiska ambassaden i Stockholm som fixade med det där. Men sedan kom nådastöten: Jag är ju officiellt anställd av Saab India Tech Pvt. Ltd. men det företaget har inget kontor i Hyderabad. Alltså kan jag inte bli registrerad i Hyderabad eftersom jag inte har något jobb här. Jag försöker förklara att jag är placerad på Mahindra Satyems kontor här i Hyderabad. Precis som det står i pappret. Satan försvinner en stund och kommer sedan tillbaks och säger att jag inte har alla papper jag behöver och att jag därför inte kan bli registrerad.

Efter ett par ganska uppretade och förvirrade minuter (typ 40) lyckas jag med Srinivas hjälp få fram att jag måste ha ett papper som bevisar att jag skall vara placerad i Hyderabad, ett som bevisar att Saab och Mahindra Satyem har ett avtal och ett som bevisar att Mahindra Satyem har kontor på adressen som jag skrivit på mina papper. Det senare skall dessutom vara det officiella registreringspappret från indiska staten.

Lätt upprörd och något nedslagen hoppade jag in i bilen och åkte mot kontoret. Var i all världen skulle jag få tag i alla de papprena? På vägen ringde jag Natasha i Delhi och berättade om problemen med FRRO. Jag bad henne skriva ett intyg om att jag visserligen jobbar på Saab India Tech i Dehli, men skall vara placerad på Mahindra Satyem i Hyderabad. Jag fick också tag i Bengt hemma i Sverige för att spåra upp avtalet mellan Saab och M-Sat. Väl på kontoret försökte jag förtvivlat få fatt på Antonio som är den som hanterar vårt kontrakt med M-Sat. Kontoret i Delhi levererade snabbt, men resten var lite hårigare. Men så kom jag ihåg min granne Tara (hon sitter i rummet bredvid). Hon är ju M-Sats mostvarighet till Antonio! Hon måste ju kunna hjälpa mig! Lite försiktigt knackade jag på hos Tara som lyssnade på min historia och sedan började ringa, maila och Lynca samtidigt. Vi fick tag på Antonio i Sverige (han svarade minsann när Tara ringde, men inte när jag ringde) och diskuterade huruvida vi egentligen kan lämna kontraktet mellan Saab och M-Sat till FRRO. Det kan vi ju inte, men vi kan ge dem första sidan, som säger att det är ett avtal mellan Saab och M-Sat, och sista sidan med en massa viktiga autografer. Strax därefter dök det upp en massa mail i min mailbox med både registreringsbevis för M-Sat, ett speciellt intyg som man skrivit ihop under våren och ytterligare ett papper som bevisade att man flyttat kontoret till sin nuvarande plats. Tack, å tack, oh härliga Tara för en fantastisk effektivitet.

Efter lite lunch åkte vi tillbaks till FRRO, smög in lite fint och väntade på att satan skulle bli ledig. Det visade sig att jag inte var den enda som fått kalla handen av just den här byråkraten under morgonen, så vi fick vackert sitta och vänta ett tag. Till sist kom mitt nummer upp och jag satt åter öga mot öga med den onde. Han såg inte alls nöjd ut med mina nya papper och han var tydligen återigen tvungen att konsultera med sin chef. Det verkar som chefen var en ängel, för när byråkraten kom tillbaka log han. Sedan tog det ungefär 40 minuter innan satan hade stirrat färdigt på sin skärm, stämplat sina stämplar och sett missnöjd ut med livet i allmänhet. Därefter tog han alla mina papper, lade dem i en hög och sa åt mig att sitta och vänta.

Och så väntade vi. Efter 5 minuter hade jag pratat färdigt med Srinivas och började prata med en kille från Tchad istället. 20 minuter senare fick vi något nytt att prata om när en ung man med fransk brytning fick ett riktigt tokbryt och började skälla ut alla byråkraterna. Det visade sig att han var här för tredje dagen (inte i rad för igår var det ledigt) och att han varje gång han var här fick veta att han behövde ytterligare ett papper. Jag kände hans smärta…

Efter en ytterligare en liten stund fick jag så äntligen komma fram och få mitt papper stämplat. Dåså! Nu är jag officiellt i Indien! Det innebär att jag nu kan få ett riktigt mobilabonnemang, lön och dessutom att jag kan åka på äventyrsresa med David i oktober! Tjoho!!

Eftersom FRRO tagit precis hela dagen blev det hemgång snarare än tur till kontoret. Klockan 17.46 (ungefär) kom leveransen från @ Home. Tänka sig! De var lite tidiga. Tror aldrig det hänt förut… Då har alla sovrum numera förutom en säng också ett sängbord. Det börjar arta sig. Dessutom fick jag ett litet soffbord till förmaket, som nu börjar se riktigt hyfsat ut. Lite färg på väggarna också så.

Senare på kvällen kom det två välklädda herrar och började mäta alla mina fönster. Varför då? Jo, för att jag lite försynt frågade min landlady om jag kanske skulle kunna få installera myggnät på andra våningen så jag kan öppna mina fönster utan att bli uppäten. Nu kommer det tydligen bli nät på alla fönster och från och med nästa vecka kan det kanske bli möjligt att vädra lite!!

Sammanfattningsvis, en dag av både upp och ner, men som ändå slutar i dur till tonerna av Topgear!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Eins, Zwei, Drei!

Publicerat den 21 september, 2012 av sventuba

Onsdag är helgdag i Indien. I alla fall just denna onsdagen och i alla fall för de som tillber Ganesh – guden som är en man med en elefants huvud. Just denna dag är början på en 9 dagar lång festival där man bygger stora avgudabilder som man sedan dumpar i närmaste vattendrag. Jag har inte lyckats lista ut varför, men Ganeshfestsivalen är stor här i trakten. Så stor faktiskt att det var rätt dött på kontoret.

Lite fokus på annat då. När jag var och handlade på Inorbit gick strömmen två gånger. Det är en rätt underlig känsla att vara i ett stort varuhus (tänk ICA Maxi) när det plötsligt blir becksvart. På vägen hem reflekterade jag lite över de fantastiskt dåliga vägarna, som ibland inte är mycket mer än en uttorkad bäckfåra. Kanske inte, men det känns så. Just denna onsdag (den tredje) håller man på att renovera vägen från kontoret och hem till mig. Det är inte enbart för min skull. 1/10 kommer det hållas en stor FN-konferens om hållbar utveckling (tror jag det var) här i Hyderabad och den lokala regeringen vill givetvis visa upp staden från sin bästa sida, så alla vägar mellan flygplatsen och konferensen renoveras. När jag ser hur otroligt mycket som händer varje dag så kan jag inte låta bli att undra varför inte Indien tar lite lärdom från mellankrigstidens Tyskland.

I Indien finns 1,17 miljarder människor och de flesta är mycket fattiga. Just nu är det stora demonstrationer mot en ny lag som låter utländska detaljvarukedjor etablera sig i Indien (misstänker att Ikea är en av dem). Tanken är att boosta den indiska ekonomin som börjar mattas av. Fel drag, tänker jag. Istället borde man satsa på infrastruktur. Det måste finnas miljontals med arbetare som skulle få det mycket bättre om de bara hade ett fast jobb och en inkomst. Vilken inkomst som helst vore ett lyft för många här. Låt dem bygga infrastruktur! Vad sägs om vägar som man kan köra på utan att sabba svanskotan? Eller lite järnväg som inte tar 12 timmar för 50 mil? Eller, och jag vet att det är lite crazy, vad sägs om att bygga ett elnät som faktiskt kan förse landet med el på ett pålitligt sätt? Och när vi ändå är igång, man kanske skulle bygga någon form av vattendistributionsnät som inte bygger på att det kör runt en hel armé med små tankbilar… Det finns så otroligt mycket som man skulle kunna göra för att folk i allmänhet skulle kunna få det lite bättre och på något sätt tvivlar jag på att Carrefours inträde är en sån sak. Faktiskt.

På tal om demonstrationer är det förresten just nu också en del oroligheter i stan från en grupp separatister som vill att ett antal regioner skall bryta sig ut och bilda ett eget land. Eller möjligen en egen stat. På nyheterna pratar de om generalstrejk, stora demonstrationer och sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i centrala Hyderabad. Tydligen har separatisterna fått lite extra fart nu inför FN-möte och med centralregeringens impopulära beslut att öppna Indien för utländska investerare.

Av allt detta har jag märkt precis absolut ingenting. Stor stad, det här…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Mästerkocken Nilsson

Publicerat den 21 september, 2012 av sventuba

Tisdag. Arbetsdag. Inte sovmorgon. Liiiite jobbigt att komma ur sängen och inte blir det lättare för min förkylning. Suck och stön.

Idag var det frukost på egen hand i en tom och tyst lägenhet. Rätt värdelöst faktiskt. Tur att Anders lämnade en Computer Sweden att läsa. Misstänker att det kommer bli den mest lästa Computer Sweden i världshistorien…

Hur som helst, jobb blev det och naturligtvis fanns det massor att göra även denna dag. En hel del mail om förra veckans problem ledde till en massa samtal med Sverige och ett stormöte med folket i Hyderabad. Ännu en dag där det var att göra precis hela tiden utan att det känns som man får gjort någonting alls. Nåja.

Klockan 18 var det dags för leverans av mitt säkerhetsskåp, så jag fick skynda mig hem. Ingen shopping denna dag, alltså.

Istället var det dags för matlagningspremiär! Då pratar vi riktig mat och inte bara rostat bröd och yoghurt. Eftersom det är premiär så fick det bli något alldeles speciellt: pannkakor! Mjölk fanns, ägg fanns, mjöl fanns, stekpanna fanns, sockerfri sylt med sötningsmedel fanns. Bara att sätta igång alltså… Eller kanske inte… Decilitermått? Något sådant hade jag inte. Efter lite fundering blev det ändring i menyn och istället smörgås med stekt ägg, ost och kalkonbacon. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men en truckermacka är ju aldrig fel det heller. Det blev i alla fall premiär för att använda gasspisen. Tror faktiskt det är första gången jag använder gasspis i hela mitt liv. Om jag bara kan lista ut vad en ”konvektorugn” är för något så kanske jag kan göra något i ugnen nästa gång.

Kvällen spenderades sedan framför TV’n i väntan på skåpleverans. Kom det något skåp? Givetvis inte. Men däremot upptäckte jag att Doctor Who går varje vardag mellan 20 och 21! Visserligen gamla avsnitt, men ändå! Lycka!! Efter Doctor Who var det Terminator 3 på en av mina 500 kanaler. Därmed blev det också invigning av sovrums-TV’n. Den funkade också.

På onsdag är det Ganesh-festival, så det verkade vara party vid poolen. Eller i alla fall en massa fyrverkerier. Men jag tror jag har hittat den rätta kombinationen av AC och myggdödare (berättade jag om den? Det är en liten dosa som man sätter i eluttaget som pytsar ut myggdödarmedel hela natten, lite som en modern myggspiral. Har ingen aning om hur nyttigt det är, men det funkar kanon), så jag kunde ändå somna ok i god tid.

Gött e det!

Publicerat i Indien | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Direktör Nilsson tar plats

Publicerat den 21 september, 2012 av sventuba

Måndagen inleddes, liksom söndagen, med en sovmorgon följd av en härlig frukost med rostat bröd, yoghurt, müsli, kaffe/te, juice – ja hela baletten egentligen. Planen för dagen var mer sightseeing med början i Golconda Fort och sedan vidare till Nazim-gravarna innan Anders behövde åka till flygplatsen. Lyckligtvis hade eftermiddagens möte på jobbet blivit inställt (eftersom det var ledningsmöte i Sverige), så jag kunde ta hela dagen ledigt och göra lite mer shopping. Mitt under frukosten ringde dock installatören av vattenrenaren som jag köpte i fredags och sa att han kunde vara på plats vid 13 för att installera den. Hemma vid 13, alltså. Ok.

Vi började ändå i Golconda. Den här gången var utgångspriset för guiden endast 1200 rps istället för 1500. Tror dock det var samma gubbe som förra gången… Den här gången kunde jag ju säga att jag redan varit här och jag hade till och med läst lite i guideboken! Uppe vid själva fortet hade priset för guidning gått ner till 400 rps. Nytt rekord för mig, men Urban har fått ner det till 300 rps så jag har en bit kvar.

Vi klättrade i alla fall hela vägen upp till toppen av fortet på egen hand. Den här gången var det betydligt mindre folk än när jag var här förra veckan, så inga idolfoton.

Efter att ha beundrat utsikten från toppen (igen) tog vi en ny väg ner till palatsdelen av fortet och beundrade arkitekturen och pratade om allt möjligt. Vi försökte också se alla fladdermöss som man hör inne i själva palatset, men lyckades inte den här gången heller. På vägen ut från fortet hade det kommit in betydligt fler människor och nu blev vi flera gånger tillfrågade om vi kunde posera med diverse indier. Faktum är att när det väl kommit igång var det massor av folk som ville ha en bild med två blekansikten. Väl tillbaka i bilen sa Afzal att Anders är väldigt lik en australiensisk cricketspelare som var populär för ett par år sedan. Kanske därför vi var så populära inne på fortet.

Istället för att åka till gravarna åkte vi hem till lägenheten för att ta emot installatören från Kent (vattenrenaren) och för att byta bilder med varandra. Kent-killen ringde klockan 13 och frågade om jag var hemma. Det var vi ju, så han skulle komma kl 13.30 och installationen tog bara 15 minuter. Bra, eftersom vi behövde åka till flygplatsen kl 14! Kom Kent-killen klockan 13.30? Givetvis inte. Men han ringde 13.45. Då hade Afzal kommit med en tjej som kunde jobba som maid, så Afzal fick prata med Kent-killen medan jag misslyckades med att kommunicera med Sussila (möjligen en flicka från Småland?). Sussila pratade ingen engelska alls, men med Afzals hjälp fick vi fram att hon kom från landet någonstans och behövde jobb. Hon var inte helt nöjd med arbetstiden, men om lönen var 8000 rps/månad var det ok. Kent-killen var tydligen på andra sidan av stan, så han skulle inte hinna. Istället körde Afzal hem Sussila innan han kom och hämtade Anders och mig för en tur till flygplatsen.

Efter att jag dumpat, förlåt, vinkat av Anders på flygplatsen, var det dags för lite möbelshopping. På vägen förklarade Afzal att han bett Sussila om identitetshandlingar och bostadsbevis (typ) och om det inte funkade så var hon inte rätt. Ok då.

Möbelaffären som vi besökte låg i ett lite skummare kvarter än jag sett hittills och den hette WoodX. Det fanns, som vanligt verkar det som, fyra våningar av gravt blandade möbler av olika storlekar. Men… Lycka! På fjärde våningen fanns det skrivbord! Visserligen var det direktörsskrivbord som var betydligt större än jag tänkt mig, men de var inte orimligt dyra med svenska mått och det fanns riktig bra stolar också. Av bara farten blev det lite småbord, en billig soffgrupp till förmaket och ett säkerhetsskåp också. Ännu större lycka: De levererar samma dag!! Så fort in i bilen för en tur till Inorbit och handla lite mat och andra förnödenheter. Bland annat något som jag aldrig någonsin handlat förut: prydnadskuddar. Japp. Det är sant. Jag har köpt prydnadskuddar i färgerna Teal och… något annat som jag inte kommer ihåg. Jag skulle kalla det lilarosa och typ ljusblå. Men jag måste erkänna att lite färgade kuddar i mina svartvita rum verkligen var ett lyft.

När möblerna levererades kändes lägenheten plötsligt som om den var bebodd. Nice! Möbler i förmaket så man kan sitta ner, skrivbord och stol på kontoret, två stora beanbags under trappan som en början på min kuddhörna. Det börjar arta sig!

Eftersom jag lyckats skaffa mig en skön AC-förkylningen efter söndagens zoo-besök så blev det tidigt i säng. Det slog mig då att jag varit i Indien i två veckor. Helt otroligt Känns som jag varit här i flera månader. Det är faktiskt riktigt svårt att komma ihåg hur livet var hemma i Sverige. Knepigt sånt.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Samma helg fast lite kortare…

Publicerat den 19 september, 2012 av sventuba

Natten mellan fredag och lördag var hård. I ordets rätta bemärkelse. Sängen är verkligen stenhård och jag längtar tills jag får min bäddmadrass! Myggbett fick jag också under natten och jag förbannar den klantskalle som kom på att man kunde göra om biltutor så att de spelar en liten falsk melodi istället för att bara tuta. Ve dig!

Väckarklockan ringde ändå vid 06.20 och det var ju bara att pallra sig upp. Aziz var inte helt klar över om det var han eller Afzal som skulle komma och hämta på lördag morgon, så efter en något spartansk frukost bestående av ett par rostade brödskivor utan något på (jag har inga bestick!) och lite vatten så tog jag hissen ner till garaget. Eller ja, först försökte jag ju stänga min trasiga dörr så gott det gick. Och det gick inte särskilt bra. Det var i alla fall Aziz som väntade i garaget och vi åkte iväg till vakten, där jag skulle be dem hålla koll på min lägenhet när jag var borta. Vakten kunde tyvärr ingen engelska. Aziz kan väldigt lite engelska. Så kom vaktmästaren från igår och började prata Hindi. Han kan inte heller engelska. Slutligen kom vaktchefen från igår, iklädd endast handduk och tandborste. Han kan inte heller engelska. Efter att de skällt på varandra och gestikulerat en stund kom de fram till att det inte behövdes någon vakt eftersom jag låst dörrarna inne i lägenheten och det finns en vakt vid grinden. Och så åkte vi till flygplatsen.

Eftersom det var så struligt under fredagen, så hade jag inte producerat någon välkommenskylt till Anders, men han hittade mig ändå. Det blev en snabb och lätt frukost på McDonalds innan vi åkte hem till lägenheten och Anders tog sig en tupplur ett tag. Själv behövde jag ju ingen tupplur (=lögn) utan plockade lite i lägenheten och väntade på att någon skulle komma och reparera dörren. Och installera Internet. Inget av detta hände, men däremot kom det en man från flyttbolaget och sa att min flygfrakt var på gång och han behövde mitt pass. Jag förklarade att jag skall till FRRO (Foreign residents registration office) på torsdag, så jag måste ha tillbaka passet innan dess. Inga problem sa han och gav mig ett kvitto. Men inget Internet dök upp. Lite senare kom det däremot en dörrfixare som satte dit ett rejält lås och visade hur bra det fungerade. Skönt med en låsbar dörr igen!

Lite senare vaknade Anders och vi åt frukost med bara två små skedar till vår hjälp. Däremot hade jag ju både koppar och tallrikar som jag nu fick anledning att diska. Det finns inget varmvatten i köket (anledning okänd), så det blev till att värma vatten i vattenkokaren och diska i den ena skurhinken. Efter frukost åkte vi till Inorbit för att shoppa lite nödvändigheter. Det blev lite av varje, men inte allt jag behövde. Väldigt irriterande. På kvällen var det tänkt att vi skulle äta indisk kinesmat, men den restaurangen hade inte öppnat ännu utan vi fick nöja oss med lite global mat. Anders åt en sizzler och jag åt, som vanligt, en risotto. Risotton var sådär, så det blir ingen favvorestaurang. På kvällen invigde vi TV’n och ljudanläggningen, som jag monterade på förmiddagen. Det blev amerikansk film i form av Real Steel. Rätt ok film.

Söndagen inleddes med sovmorgon. Eller ja, jag vaknade först runt kl 6, förmodligen på grund av böneutrop, och senare vid strax efter 7 då tidningsbudet kom. Jag vill ju inte ha någon tidning, men det visade sig att han också sålde färsk mjölk i små pastpåsar. Det ville jag ju ha. Jag bad honom komma tillbaka på tisdag, då jag räknade med att mjölken skulle vara slut. En lite stund till blev det i sängen innan ryggen tyckte det var för hårt och jag gick upp. Det blev lite pyssel i köket innan Anders dök upp, nyduschad och fräsch som en nyponros. Då var det en stund sedan jag själv duschat och det där fräscha tillståndet varar inte så länge i det här landet. Den här gången blev det frukost med kaffe och te, rostat bröd med apelsinmarmelad (som Anders noterade innehöll champagne, måste läsa bättre på förpackningarna!), yoghurt och weetabix med färsk mjölk. Mums! Bestick hade vi också, så det blev riktigt bra.

Sedan var det dags för lite sightseeing. Aziz hade ingen aning om var Chomwalla Palace fanns, men ett snabbt samtal till Afzal löste den saken. Chomwalla var rätt trevligt och framförallt var det befriande tyst och tomt på folk. Största behållningen för mig var den stora audienssalen med marmor och kristallkronor, samt den gamla Rolls Royce Silver Phantom från 1912 som stod på bakre gården. Muntligen har jag fått berättat för mig att bilen har en speciell historia. Den Nazim (typ Maharadja, men för muslimer), som bodde i palatset var på besök i London och ville då titta på en Rolls Royce. I butiken tyckte man dock att han såg ut som en vilde och körde ut honom. Väl tillbaka i Indien lade Nazimen in en beställning på 24 Rolls Royce under sitt rätta namn. Bilarna levererades och användes sedan, enligt legenden, till att köra sopor i staden. Det sägs också att Nazimen aldrig själv satt i någon av sina fina bilar…

Efter palatset var det tänkt att vi skulle titta på Charminar (fyra torn) och ett museum, men det var låååång kö in till Charminar och vi bestämde oss för att åka och äta lunch innan besöket i djurparken istället. Det gick sådär. Aziz hittar inte så bra verkar det som och han hade ingen aning om vart han skulle köra oss för att äta lite mindre kryddig mat. Efter att ha snurrat runt i trakterna kring Charminar och pratat i telefon ett tag så var vi plötsligt på Zoo. Ingen lunch före djurparken alltså, utan rätt in bara. Det kosta 750 rps att köra in en bil med passagerare på zoo och 25 rps per kamera som man tänker ta kort med. Alltså ungefär 100kr för mig och Anders och Aziz och bilen och våra kameror. Värt.

Djurparken var hyfsat stor och hyfsat modern, med öppna områden där djuren kunde gå. Utom de farliga djuren förstås, som fick sitta bakom galler. Däremot var det inte så många djur av varje sort. Förutom sköldpaddor, som verkade finnas hur många som helst! Jag noterade också att det på ett antal håll fanns en apa i bur och en apa utanför buren. Var det någon form av gisslanförfarande där man fick den fria apan att inte rymma genom att hålla kompisen kvar, eller var det så att den ena apan hade ockuperat buren och inte släppte in den andra? We may never know…

Den stora magneten med djurparken var givetvis möjligheten till tiger- och lejonsafari. Jag hade laddat för det här hela veckan och det var dessutom grymt billigt; bara 25 rps per person! Jag köpte biljetter och Anders och jag väntade spänt på den gallerförsedda minibussen. Det såg väldigt ”djungeläventyr” ut. Infarten till safarin var också imponerande. Vi körde in i en sorts sluss, så att grinden bakom stängdes innan grinden framför öppnades. Nästan som Jurassic Parc! Men där någonstans slutade spänningen. Bussen var trång, det var galler för fönstren så man kunde inte ta bilder (utom genom små hål, men de var inte helt lätta att komma åt) och Anders och jag hade satt oss på fel sida i bussen. Det visade sig att alla djur var på vänster sida och vi satt på höger. Däremot blev det en spännande rallyfärd längs en ynkligt smal betongstig genom djungelparken. Och så nya slussar när vi kom in till nya djur. Som vi inte såg. Turen var inte lång och största behållningen var själva rallyfarten, men 3 kronor kunde det ju vara värt.

Efter safarbesvikelsen tog vi oss in mot mitten av parken där det fanns samma djur som i safarin, fast man stod still så man kunde se dem. Vi åt också en intressant lunch bestående av röd gegga och bröd med lite rödlök och någon citrusfrukt till. Maten kostade 30 rps, så det var lunch för strax under 4 kr. Billigt och faktiskt rätt gott också. Även om det var lite lite mat. Efter lunch fick vi så bilder på både tiger och leopard innan vi hoppade in i bilen igen. Det var faktiskt nu vi åkte till aporna (som vi missade första varvet), men därefter lämnade vi djurparken för att åka och titta på den stora Buddha statyn vid Hussain Sagar, sjön som delar Hyderabad och Sekunderabad – tvillingstäderna som vuxit ihop och nu heter bara Hyderabad. Statyn var stor och stod ute i sjön och så var vi klara med det. Vad gör vi nu? Ett snabbt samtal till Urban och så åkte vi till Aparna County för en kopp kaffe och lite svenskprat. Jag kan ju ha lite dåligt samvete för att jag hälsar på hos Bruzéns när de inte varit hemma hos mig ännu, men Moa och Anton verkar i alla fall tycka det är kul med lite andra svenskar att prata med 🙂

Efter kaffet var det hög tid för mat. Den här gången åkte vi till Mainland China och åt riktig indisk kinamat. Gott, men lite dyrt (middag för två gick på 2200 rps med dricks och dricka). Kvällen avslutades med en stund i TV-soffan med Tintin, pizzachips och Fanta.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar