Äventyr på en så många kontinenter som möjligt…

Idag är det egentligen början på dag 11, men eftersom dag 10 höll på ända fram till kl 1 på morgonen, så får gårdagens blogg bli lite sen också…

Nu har vi kommit längst ut i vildmarken på vår färd genom Nya Zeeland. Vi har hamnat i det lilla samhället Twizel som ligger uppe i de Nya Zeeländska alperna. Inte långt härifrån ligger landets högsta berg, Mt Cook. Staden Twizel byggdes på slutet av 60-talet för att försörja en kraftverksdam som ligger här intill.

Egentligen är Twizel inte mycket att hänga i julgranen, även om man hävdar att den är uppförd enligt skandinavisk modell med ett centrum som är byggt mer för att gå till än att köra bil till. Istället är det landskapets status som mörk zon som är intressant. Hela området är medvetet mörklagt för att göra det möjligt att genomföra astronomiska observationer. Och DET var vitsen med att komma hit. Igår kväll, kl 22.40 inledde vi en tur upp på berget för att titta på stjärnor. Många stjärnor blir det. Det finns ingen plats i södra Sverige där det är så mörkt som här, så himlen var full av stjärnor. Dessutom stjärnor som vi inte ser hemifrån, eftersom vi är på södra halvklotet. Turen varade ungefär 75 minuter och involverade tre guider som berättade vad vi såg. Vi fick också titta genom teleskop på både månen och ett antal galaxer och stjärnhopar. Fyra av sju resenärer var med på berget och tittade på stjärnor, de resterande tre tittade på TV hemma på vandrarhemmet.

Nu bär det av nerför berget och iväg mot Christchurch för upploppet på det stora äventyret på andra sidan jorden.

Så har vi då landat på sydön, i Queenstown närmare bestämt. Sydön är den större av Nya Zeelands två öar, men har samtidigt rätt mycket mindre befolkning än nordön som vi just lämnade. Mer natur och färre människor borgar för att sydön är lite vildare än den mer civiliserade nordön. Just den glesa befolkningen märkte vi dock inte av när vi landade i Queenstown, för det är kinesiskt nyår just nu och väldigt många kineser har valt att fira nyår just i Queenstown. Det innebär att alla hotell och alla hyrbilar i princip är uppbokade så vi har fått ta vad vi kunnat få. I hyrbilsfallet innebar det att vi tydligen hade hyrt en Ford Ranger – vilket är en så kalla ”utility vehichle” eller en ”yute” som man säger här. Vi skulle kalla den en pick-up. Inte riktigt vad vi tänkt oss, så vi tjatade till oss en Toyota Range Cruiser istället. Det är också en tokigt stor bil, men det är i alla fall mer av en personbil än en lastbil. Familjen Hill valde att gå åt andra hållet och fick tag i en mindre bil än på nordön. I båda fallen är bilarna dock dyrare.

Vi anlände till Queenstown ungefär vid 12 och började med att åka ner på stan och äta lunch på ”the mall” – huvudgatan i stan. Lunchen var mycket god och jag lyckades faktiskt äta en hel måltid utan att det hände något i magen. Kors i taket. Därefter gick vi till ett informationscenter och förkovrade oss i utbudet av aktiviteter i och runt Queenstown. Det finns MYCKET att välja på. Oerhört mycket. I slutänden blev det så att vi delade upp oss. Hills kommer åka på en heldagstur till Milford Sound, en av de mest rekommenderade platserna att besöka på hela sydön. Jag har varit där och Wallerius-Nilssons ville inte åka buss i nästan 10 timmar för att se en fjord. Istället tänkte vi gräva lite guld och åka lite båt i Queenstown. Vi får se hur det går.

Aktiviteten i Queenstown blev (förutom lunch, turer och glass) en tur med linbanan upp till toppen av Queenstown-berget. Den här gången var det faktiskt en linbana och inte en funicular. Fast det var nästan en hiss… Jösses vad brant och högt det var. Linbanan tar oss från Queenstown, 450 meter rätt upp till Bob’s Peak och en fantastisk utsikt över både staden och landskapet runt omkring.

Eftersom det var så svårt att få tag i hotell i Queenstown hamnade vi en rätt bra bit bort i en liten håla som heter Cromwell. Det är en timmes bilfärd från Queenstown till Heritage Lake Resort där vi bor, men hotellet är verkligen i en klass för sig. Vi har fått stora fina rum med utsikt över sjön Dunstan. Utsikt och utsikt, förresten. En del rum har till och med båtplats! När vi anlände försökte vi byta rum från king-size-sängar till två sängar, men det gick inte. Istället uppgraderade vi ett rum till att bli en familjelägenhet med tre separata sovrum och vips kunde vi få egna rum allihop. Utom mamma och pappa Hill då. Middagen åt vi på hotellet. Det var inte billigt, men det var riktigt, riktigt gott. Särskilt när man inte ätit något på tre dagar. Vi får se om maten vill ligga kvar i magen till i morgon eller om den rinner ut i natt.

Nu är klockan snart 22 och det är hög tid att sova. Det låter tidigt, men det kostar på att ha semester. Rast och vila… God natt!

Nu börjar sjunde dagen lida mot sitt slut och vi samlar ihop oss på hotellet efter en något… annorlunda middag. Men vi börjar väl från början.

Vi är alltså i Wellington, Nya Zeelands huvudstad, som ligger utmed höga klippor som omger en naturlig hamn här på sydligaste spetsen av Nordön. Wellington är betydligt mindre än Auckland när det gäller innevånare, men känns ändå mycket mer som en storstad än vad Auckland gjorde. Eftersom staden är byggd längs klippor, så ligger vårt hotell lite lustigt till. Vi körde in på från ena hållet och hamnade då på våning 17. Sedan kan man ta hissen ner till gatuplanet på andra sidan. Väldigt spännande. Hotellet är för övrigt väldigt fint och centralt placerat, även om det var lite otur med sängarna.

I morse började vi med att ta funicularen upp för berget och titta på utsikten. En funicular är en sorts spårvagn som går upp och ner för branta berg. Nya Zeeländarna är dock inte medvetna om detta utan kallade det hela för en linbana vilket gjorde mig mycket besviken. På toppen av berget fanns en botanisk trädgård (som vi inte tittade på), ett observatorium (som jag ville titta på men som jag valde bort till förmån för andra aktiviteter) och en kanon som hette krupp. Den tittade vi på. Vi gick också en promenad som skulle ta 30 minuter, men som enligt Apple klarades av på 10.

Därefter var det fritt hopp och lek. Eftersom jag fortfarande är lite blek efter gårdagens sjuka, så blev mitt hopp och lek mest att vila på rummet, men de andra hann med både shopping och museibesök. Båda sakerna var tydligen till belåtenhet, men jag har inte koll på vad de såg. Däremot åt de lunch på Plums på Cuba Street. Cuba Street verkar vara den riktigt hippa gatan i den riktigt hippa delen av Wellington, som i sig verkar vara en ganska hipp stad. Lite väl hippt för min smak i vissa fall, men ok då. Har förresten funderat på om det är värt att ge pengar till gatumusikanter om jag samtidigt får tala om att de borde stämma sina instrument eller lära sig åtminstone en låt till. Här i Wellington har vi också sett folk som sitter och tigger på gatorna, det har vi inte sett förut här i Nya Zeeland.

Igår åt klanen alltså middag på Logan Brown, en rekommenderad restaurang som ligger rätt långt upp på Cuba Street. Idag tänkte vi äta på Umbra, en rekommenderad italiensk restaurang som ligger mitt emot Logan Brown. Tyvärr var det fullt på Umbra när vi kom dit, så vi gick istället på Loretta en liten bit längre ner på gatan. Detta var kanske den hippaste restaurangen på den hippaste gatan i den hippaste staden. Menyn trycks dagligen och pizzorna hade namn som ”potato”, ”tomato” och ”pork”. Man kunde inte beställa en cola, men däremot fanns det kolsyrat rosenvatten, eller varför inte soda med gurkmeja och ingefära? Ja, just det. För att det smakar skräp. That’s why. Pizzorna var av typen ”bianco”, dvs de hade ingen tomatsås. För att de inte skulle bli för torra hade man istället någon form av dressing på en del pizzor och sedan hade man extra ost. Några var ganska nöjda. Själv fick jag i mig ungefär en sjättedel innan det var dags att besöka huset igen.

Japp. Min mage är fortfarande inte vän med mig. Lunchen bestod av 5 bitar sushi från hålet i väggen längst ner i hotellet. Jag var uppe på toppen i morse, men sedan fick jag vila och middagen var som sagt inte alls välkommen. Tur då att jag kan dryga ut dieten med annat!

I morgon bär det av tidigt. Klockan 9.10 går flyget mot Queenstown på sydön. Enligt väderleksrapporten är vädret inget vidare där nere, så vi får se vad som händer. Nordön har varit övervägande trevlig (bortsett från sjukdom) och Wellington en glad överraskning, men det är ändå sydön jag sett fram emot mest… Får se om det var befogat!

En ovälkommen men ändå uppskattad medresenär…

Tanken var från början att vi skulle lämnat Napier denna morgon och kört tillbaka samma väg som vi kom igår, men svänga vänster i Taupo och ta oss ner till Tonganiros nationalpark där vi skulle vandra upp och titta på en sjö. Så blev det inte. Dels för att ingen ville köra den krokiga vägen upp till Taupo igen och dels eftersom vi bedömde tidsåtgången som alldeles för lång.

Istället började vi dagen på restaurangen Drift där vi fick i oss en riktigt bra frukost. Lite irriterande eftersom Drift låg 150 meter från vårt motell (Shoreline) och även serverade middag, men istället för att äta där igår så hamnade vi på Burger King vilket var ett nerköp för i princip alla i församlingen. Deras enda vegetariska alternativ var en ”sallad burger” som i princip var en vanlig hamburgare där man plockat bort skivan av kött.

Därefter åkte vi till Silk Oak Chocolate-fabriken, som ligger en liten bit utanför Napier. Här köpte vi choklad och fudge innan vi fortsatte mot staden Palmerston North. Egentligen hade vi ingen som helst anledning att besöka Palmerston North, förutom att den ligger ungefär halvvägs mellan Napier och Wellington och passade bra som lunchställe. Det visade sig dock att området där Palmerston North ligger är en del av Nya Zeeland som befolkades av skandinaver (eller svenskar, norrmän och danskar), vilket speglade sig i lite ortsnamn. Som exempel passerade vi staden (byn) Dannevirke som slog mynt av sitt skandinaviska påbrå och lockade med vikingar och gator typ ”hovding street”. Vi stannade inte i Dannevirke, men vi åt lunch i Palmerston North, som visade sig vara en trevlig liten stad. Vi kan rekommendera The Coffee Club, som tydligen finns i ett antal städer här på Nya Zeeland. Bra kaffe, bra mat, snabb service.

Resan söderut från Palmerston North kännetecknades främst av vägarbeten. Det visar sig att Nya Zeeland är ganska likt Sverige på så sätt att man gillar att gräva upp alla vägar på sommaren. Vi passerade en del sevärdheter på vägen, som t.ex. Kapiti Miniature Railway, men eftersom pappa Hill, vis av gårdagens Burger King-fiasko, hade bokat bord på en finrestaurang i Wellington, så fick det bli långa benet före och köra direkt. Bitvis var dock vägen väldigt vacker och väl värd en resa bara för att se utsikten över havet.

När man reser sju personer i fjorton dagar, så är det nästan regel att någon blir sjuk någon gång under resan. Den här resan blev det tyvärr jag som blev dålig. Det började med lite förkylning, som blev till irriterande hosta och som idag blivit något som liknar magsjuka, men förmodligen beror på något konstigt i fudgen från Silk Oak. Lunchen blev en något återhållsam diet bestående av rostat bröd och milkshake med kaffe i och resan söderut blev en lång övning i att inte spy i hyrbilen. Vilket jag lyckades med alldeles utmärkt. Så under tiden övriga sällskapet varit på lyxigaste (och dyraste) restaurangen hittills har jag växlat mellan sängen och toaletten. Såhär tre-fyra timmar senare verkar systemet dock vara ganska tomt och jag ser fram emot morgondagen med ett visst mått av tillförsikt. Positivt är dock att det inte var några problem att få eget rum här i Wellington. Eftersom vi är sju personer har vi bokat fyra rum på varje ställe och turas om att sova i enkelrum. Jag har redan fått mina ensamnätter, men det visade sig att det inte var någon som ville dela king-size-säng med en magsjuk man i sina bästa år. Guldkant!

Eftersom det mesta av dagen gått åt till att åka bil och må dåligt, så blir det inga bilder idag. Sorry. Vi får hoppas på bättre hälsa i morgon!

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vi hade tänkt inleda dagen med frukost följt av en maorisk show, men eftersom vi börjar bli lite trötta och sega så tänkte vi ta en lugnare dag. Det blev en riktigt bra frukost på 3rd Place Cafe och sedan gav vi oss av mot Napier. Resan var tänkt ta strax under tre timmar, men det visade sig vara betydligt mer kuperat än vad som syntes på kartan. Väldigt mycket mer kuperat. Vi har inte lyckats få fram hur högt det faktiskt var, men temperaturen gick från 20 till 14 grader så typ 1400 meter. Intressant väg. Men kanske inte så vilsam.

Väl nere i havsnivå kom vi så till Napier. Här väntade ytterligare ett motell, denna gång alldeles nere vid havet med en fantastisk utsikt över strandpromenaden. Incheckningen var lite seg och rummet luktade av någon form av rengöringsmedel, men annars var det bra och fint. Lite skumt att ha en bubbelpool alldeles invid den stora dubbelsängen. Utan vare sig draperi eller vägg emellan…

Eftersom det var vilodag, så vilade hälften av oss på rummen och den andra hälften gick på promenad i Napier. Staden är känd för sin stadskärna i Art Deco-stil och utrustade med guidebok blev det först sight-seeing och sedan shoping.

På kvällen skulle vi ut och äta, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Gång på gång fick vi vända i dörren eftersom det var fullt. Det blir ju lite mer komplicerat också eftersom vi har en del lite udda dietkrav i församlingen. Till sist hamnade vi på Burger King. Det visade sig dock att man a) inte hade samma utbud av vegetariska alternativ som i Sverige och b) att personalen var fantastiskt inkompetent. De flesta av oss fick ändå lite mat till slut…

Lite så här i efterhand kommer här också en film om Evakarins dag: https://youtu.be/–7po6iIDFI

Hela klanen på plats i Hobbiton!

Idag fyllde Eva-Karin år och då hade hon bestämt att vi skulle gå på spa. Därför är vi i Rotorua, en stad som fullständigt perforeras av varma källor. Det ligger ett moln av vattenånga över delar av bygden och det är alldeles fullt av mer eller mindre fina etablissemang där man kan hyra in sig i en liten pöl en stund. Regeringen rekommenderar att man inte ligger i mer än 30 minuter. Det verkar ju väldigt nyttigt…

Så, 6 av 7 resenärer bokades in i två pölar på stadens finaste spa, Polynesian Spa. Det var lite klurigt eftersom mina systrar inte är helt kompatibla med engelskan som pratades. Till sist fick vi dock en tid och kunde gå och äta frukost. Frukosten blev lite oplanerad, eftersom stället vi hade tänkt äta frukost på var stängt. Det tror vi kan bero på att det är Nya Zeelands nationaldag idag. Kanske. Istället blev det big breakfast på en vietnamesisk restaurang. Vi satt alla med hakan i bordet när de kom inte med jättelass av frukost till oss. Förutom till Joakim. Han hade beställt en grillad ost och skink-macka och just den var pytteliten i jämförelse med t.ex. Eva-Karins tre rostade brödskivor med tre stekta ägg och en grillad tomat till.

De som badade spa var väldigt nöjda med upplevelsen. Det var 30 minuter i heta pooler av obehandlat mineralvatten, direkt från vulkanen under stan. När de kom ut var de alldeles loja och slappa. Oklart om det berodde på värmen eller på ångorna – det luktar skit i den här stan… Vad gjorde då han som inte fick plats i någon pöl? Han promenerade i stan, köpte solkräm och halstabletter och avslutade med färskpressad apelsinjuice. Det var också rätt trevligt.

Eftersom frukosten strulade var vi lite sent ute för lunch, så det fick bli en enkel lunch som vi åt på rummen. Vi bor ju på motell, så då är det tänkt att man skall äta egen mat på rummet. Därefter for vi till Hobbiton. DET är egentligen alldeles för stort för att få plats i den här bloggen, så jag får nog göra ett särskilt inlägg av det när jag tagit hand om alla bilder. Sammanfattningsvis kan vi säga att det var fantastiskt. Tycker jag i alla fall.

Kvällen avslutades återigen på Eat Streat (ja det är felstavat och det är väldigt irriterande). Den här gången på en italiensk restaurang med väldigt god mat och något bisarr service. Vår unge kypare hade uppenbarligen inte jobbat så länge och han verkade glömma bort oss titt som tätt. Vi hade också väldigt svårt att höra vad han sa, eftersom han mumlade som bara en tonåring kan. Mest underligt var kanske ändå att det inte gick att beställa en dubbel espresso, men däremot gick det bra att beställa en cappuccino med en extra espresso i. Eller ja, kommentaren jag fick när jag skulle betala notan var också intressant. Bartendern tittade på notan, sedan tittade han på mig och sa ”skall du betala allt det där.” Lite skumt…

Idag har vi tittat på maskar. Massor av maskar. Dagen inleddes med en frukost på hotellet följt av en hel del funderingar kring hur vi enklast fördelar kostnaderna för hotellet. Det kommer bli en hel del pusslande innan det här är klart, men vi kunde i alla fall lämna Auckland strax före 10. Planen var att åka till Waitomo och titta på lysmaskar i en grotta.

För första gången bänkade vi oss i våra bilar och körde ut i den Nya Zeeländska vildmarken. Eller i alla fall utanför storstaden Auckland (som tydligen grundades av Maorier omkring 1342 och av Européer typ 300 år senare). Vi körde nästan inte alls fel på vägen ut ur stan och sedan gick det som på räls. Världsvan som jag är började jag köra i den ena bilen och pappa Hill körde den andra. I vår bil hade vi GPS i den andra bilen hade man en papperskarta. Det fungerade bra vilket som…

Färden till Waitomo tog ungefär 3 timmar och väl där kunde vi byta våra sju bekräftelsemail till en biljett för 7 personer. Tyvärr var det absolute förbjudet att fotografera inne i grottan, så det blir inga bilder därifrån. Men jag kan säga att det var väldigt spektakulärt och väl värt ett besök. Grottorna är kalkstensgrottor och såg nästan ut som katedraler inuti. På vägen ner i grottan fick vi lära oss lite om grottan och om lysmasken innan vi till sist fick äntra en liten båt och glida in i en helt mörk grotta. Där inne var det som om att titta upp på en stjärnhimmel! Taket i grottan var helt täckt av lysmaskar och det var verkligen en fantastisk upplevelse.

Efter turen i grottan for vi vidare mot Rotorua, som är nästa anhalt på vår rundresa. Här har vi nu ätit en synnerligen god middag nere på byn och planerat inför morgondagen. I morgon fyller nämligen syster nr 2 (eller kanske snarare nr 1) år och då är det hennes dag. Planen är att börja med SPA, fortsätta med hobbitar och avsluta med middag på stan. Jag har lovat att vara snäll hela dagen. Kanske bäst att jag stannar på hotellet.

Nedan följer de enda bilderna som vi fick ta i Waitomo. Inga lysmaskar, men väl grotta och båt. Nu är det dags att sova. Nytt rum, nya rumskompisar. Fram med öronproppar!

Visst ja… Igår gjorde jag en film om Mias dag. Den kan du hitta här: https://youtu.be/HsqKNc-SB54

Måndag 4/2 2019 är Mias dag. Mias födelsedag till och med. Så det var Mia som fick bestämma vad vi skulle göra och då stod det akvarium, torn, shopping och middag på programmet. Men vi började dagen med att försöka boka biljetter till Hobbiton. Det visade sig vara lättare sagt en gjort, men efter en hel del hjälp från hotellets reception lyckades vi ändå boka en tur till Fylke från vårt nästa hotell i Rotoroa. Det var inte gratis, men vi kommer dit och det var huvudsaken.

Efter frukost promenerade vi så ner till hamnen och hoppade på en turbuss för att åka runt och titta på Auckland. På vägen planerade vi att hoppa av på Kelly Tarltons Sea Life. Det är ett akvarium där man kan titta på fiskar och läsa om livet i havet nära Antarktis. Det började lite trevande, men så kom det igång och var faktiskt som helhet riktigt bra.

När vi tittat färdigt på fiskarna, så hoppade vi på turbussen igen och åkte in till stan. Nästa punkt på programmet var lunch och efter lite letande så hittade vi ett lagom avancerat ställe där alla kunde få något som de kunde äta. Mitt emot restaurangen fanns Aucklands höga utkikstorn och där åkte vi upp. Efter en tur till utsiktsvåningen på 220 meters höjd, tog vi oss en fika på 182 meters höjd. Det var trevligt, bra utsikt och god glass.

När vi kom ut från tornet kidnappade vi Mia och gick med raska kliv till en affär som hade scrapbooking-saker. Det blev present till födelsedagsbarnet. Men sedan delade  vi upp oss. Vissa gick hem till hotellet för att vila och andra gick ut för att shoppa. Enligt Mia och Eva-Karin, så var det väldigt svårt att hitta bra butiker och när de väl hittade en bra butik, så var det bara 20 minuter tills den stängde. Men lite kläder hann de med att köpa.

På kvällen var det dags för middag. Det är mycket asiatiskt runt hotellet och vi hade fått tips på en koreansk restaurang. Det blev en ganska intressant måltid där tre av oss fick grilla vår mat Men alla var ändå hyfsat nöjda med sin mat.

Kvällen avslutades med födelsedagstårta och skönsång för födelsedagsbarnet. Grattis Mia!

Lördag 2/2 2019 är en dag som bara försvann. Redan vid midnatt hade jag kommit igenom säkerhets- och passkontrollerna på Dohas flygplats (genom att prata mig igenom businesskön) och satt i loungen. Sedan följde 16 timmar och 20 minuter (ungefär) flygning från Doha till Auckland utan mellanlandning. Det var drygt. Men inte outhärdligt, faktiskt.

När planet landade i Auckland (lite för tidigt), så var det runt 4.40 på söndag morgon. I princip hela lördagen hade jag alltså suttit på ett flygplan! Lite skumt är det allt…

Det var en del kö till passkontroll, men inte så farligt. Därefter följde den sedvanliga kollen om skorna var smutsiga och huruvida allergimedicinen var olaglig eller inte, men på det hela taget flöt det rätt bra. Väl ute ur flygplatsen väntade skyttelbussen och redan 6.15 (typ) var jag vid hotellet. Där lyckades jag prata mig till att komma in i mitt rum extra extra tidigt, vilket innebar att jag kunde både sova och duscha innan någon annan landade.

Och sedan följde väntan. Lång väntan. Jag väntade och väntade utanför hotellets entré, som en hund som väntar på sin ägare. Till sist kom ändå ett meddelande att familjen Nilsson-Wallerius hade landat och hämtat ut sin bil. ”Vad har ni för bil?” frågade jag, för att jag skulle kunna se dem när de körde förbi. ”Stor. Toyota inte vit.” löd det föga hjälpsamma svaret. Till sist kom ändå storasyster med söner till hotellet. De hade stått i kö oändligt länge och det tog 2,5 timmer för dem att komma från plan till hotell. Hills, som landade 11.45 hade ungefär samma erfarenhet, så det dröjde ända till strax efter två innan alla var samlade.

Resten av dagen spenderade vi mest med att hålla oss vakna, äta och fundera på vad vi skall göra i morgon. Nu kryper vi till kojs och vi vet fortfarande inte riktigt vad vi skall göra i morgon. Ja, ja. Det blir nog bättre när vi sovit lite…

Efter att ha vandrat Queen Street upp och ner ett par gånger idag kan jag säga såhär: Nya Zealand är som Australiens Kanada: Lite lugnare, lite säkrare, lite trevligare än storebror.

Dagens kris är att det verkar som om turerna till Hobbiton är helt slutsålda hela denna veckan. Vi hyser en liten förhoppning om att vi skall kunna boka något i morgon, men vi vet inte exakt vad det kan bli. Nu är det ändå läggdags och imorgon öppnar vi butiken kl 8.00 för frukost på hotellet. Fest!

Någonstans över indiska oceanen mötte vi solen…

Det går ju an nerför…