Ingen rast och ingen ro när man är på semesterresa med Nilsson och Nilsson. Efter vår tur till Halong Bay på fredag och lördag var det upp med tuppen igen på söndag för en tur till Parfympedagogen. Eller, Parfympagoden, som det heter egentligen. Pedagogen bara ligger bättre i munnen liksom.
Efter min utskällning av personalen igår kväll så var de mycket artiga och ursäktande idag. De bedyrade att mitt rum inte varit uthyrt till någon annan och att det var ett rent misstag av städpersonalen och receptionen som trodde att jag checkat ut eftersom jag skulle åka till Halong Bay. När jag noterade att samma misstag inte drabbat David förklarade man sig med att det är olika personal på de olika våningarna. Samma receptionist lär det ju ändå vara och man lovade att jag skulle få kompensation mot det grova intrånget i min personliga integritet som trots allt begåtts, oavsett anledning. Vackert så.
Sedan var det dags för buss igen. David ville vara lite käck och cool och satte sig längst bak i bussen. Jag som varit med om resan till Halong Bay visste att det kanske inte är bästa platsen, men där satt vi i alla fall eftersom resten av bussen faktiskt var full av folk. Den här resan var dock bara på två timmar, så det var inte så farligt. På vägen stannade vi på ett ställe där handikappade barn slet sina fingrar blodiga för att tillverka konsthantverk som vi kunde köpa. Vi köpte en dricka och en kopp kaffe. Sedan fortsatte färden.
När vi kom fram och hoppade ur bussen var vi vid en flod. Det är nämligen så att det inte finns några vägar upp till Parfympagoden, som är ett av de mest heliga platserna för Vietnams budhister. Alltså fick vi åka båt, som roddes av en liten tant. En timme tog det att ro sex turister uppför floden. Resan var väldigt fin och rofylld, men både ben och rygg protesterade en del av att sitta still i ett säte avsett för en vietnames så länge.
När vi hoppat i land började klättringen. Det var en trappa, rätt upp i himlen, som tog oss till det NEDRE templet. Eller pagoden. Oklart vilket. Nedre templet var i alla fall som taget ur en scen ur Tomb Raider. Väldigt mystiskt och vackert var det. Vi gick runt och tittade och fick höra att just det här templet hette det himelska köket av någon lätt krystad anledning. Efter templet var det dags för lunch och det är lätt den mest rustika måltid vi ätit hittills på resan. Däremot var maten bra och som vanligt var det gott. Vietnamesisk mat är inte alls så stark utan man kan äta den rätt av. Det är mycket kyckling, fisk och vegetariskt och mycket, mycket gott.
Efter lunchen var det dags att ta sig upp till toppen av berget för att se på själva parfympagoden. Man kunde antingen gå fyra kilometer rätt upp på berget eller åka linbana, sa guiden. Efter klättringen upp från ”hamnen” till första pagoden kände jag att det nog var lika bra att utnyttja linbanebiljetten som vi köpte på hotellet, men David kände sig stark och stegade iväg uppför en otroligt brant trappa och försvann in i dimman. Själv tog jag plats i en linbanevagn (tillverkad i Schweiz) tillsammans med en vietnamesisk familj som skulle be om något uppe hos buddhan i templet. Farmor i familjen tittade mycket gillande på mig och pratade med sin dotter-dotter som fnittrade och log. Efter ett tag försökte hon sig på lite engelska och vi pratade om var jag kom ifrån och hur gammal jag var. Farmor såg nöjd ut. Jag fick sedan veta att farmor tyckte jag hade fina händer. Förmodar att det innebar att jag har händer som en hovdam. Priset man betalar för ett soft arbete på kontor 🙂 Jag tackade i alla fall för komplimangen och så skildes våra vägar.
Efter linbanan var det givetvis mer trappor att klättra upp för innan vi kom till toppen och fick börja klättra neråt inne i berget. Platsen där pagoden ligger är en grotta som ligger liksom i en krater i berget. Helt otroligt häftigt såg det i alla fall ut och var lätt att känna mystiken i platsen och förstå varför den är så helig. Varje år efter det vietnamesiska nyåret är det festival i parfympegoden. Den vara i hela tre månader och då kommer en miljon munkar från hela sydostasien hit för att be. Nu var det betydligt mindre folk här och besöket gick mycket smidigt. Till skillnad från de flesta andra noterade jag att det var fotoförbud inne i själva grottan, men det blev ju lite bilder på vägen ner och upp.
På vägen ner fick vi vänta en stund på linbanan och jag pratade lite med fyra vietnamesiska flygvärdinnor som faktiskt var med på vår buss från Vietnam. De tyckte jag hade en fin kamera, så jag tog ett par bilder av dem och lovade att skicka kopior via mail.
Det visade sig att turen upp och ner för berget inte var så farlig som man kunde tro. David behövde knappt 30 minuter för att komma ner och inte mycket mer för uppvägen. 4 km var att ta i och stigningen var nog inte så väldig heller. Nu var det ju 32 grader varmt, så jag är rätt nöjd med min linbanetur ändå.
Eftersom så många i bussen valde att gå ner, så var vi lite sena när vi äntrade båten med tanten i aktern för ytterligare en timmes rofylld resa nerför floden. Det är lustigt att man kan bli så otroligt trött av att egentligen inte göra någonting, men vi var alla rätt möra där vi satt. Jag roade mig med att sätta på stora objektivet på kameran och plåta lite bilder av livet längs floden. Kul. Nere i hamnen fick jag också en bild av ristorkningen. Det verkade som om man precis skördat ris i regionen och nu torkade man riset lite överallt i väntan på att någon grossist skulle komma förbi och köpa upp det. Vad man behövde var en stor plan yta för att breda ut riset så det kunde torka och den största plana yta som finns att tillgå är givetvis vägen genom byn. Så bussen fick kryssa mellan riset som låg utbrett bland alla avgaser. Påminn mig om att alltid köpa tvättat ris…
Den här bussresan satt vi framför bakre hjulaxeln och färden blev betydligt mindre skumpig. Framme i Hanoi blev det en snabb tur till rummet innan vi äntrade kvällen för middag på Indochine. Nu visade det sig att just den restuarangen nyligen flyttat, så vi hamnade på en helt fantastisk vietnamesisk restaurang istället. Den påminde lite om Hofbreuhaus i München med bänkar utställda under den öppna himlen. Sedan beställde man mat som levererades till bordet och i sann vietnamesisk anda så åt alla av allas mat. Det fattade inte David och jag först, så vi såg nog ut som amatörer.
Sent om sider vinglade vi tillbaka till hotellet. I morgon är det sovmorgon innan vi kastar oss in i sista dagen i Hanoi!
Natten på Dragon Pearl nr 2 var fantastiskt skön. Jag sov som en stock ända tills klockan var ungefär 5.30, då det tydligen var dags för personalen att stiga upp. Eftersom personalen bodde under hytt 303, så vaknade jag. Det gick iofs ganska bra att somna om en stund till, men inte så länge för frukosten serverades redan klockan 07.15.
De flesta måltiderna ombord åt David och jag tillsammans med paret Shannon och Walter från Kalifornien. Ett fascinerande par människor, som förutom att de höll på med både kampsport och cykling dessutom hade varit värdfamiljer för barn från hela världen. Detta var dock deras första tur till Vietnam och vi pratade länge och väl om allt mellan himmel och jord med dem. Så även under frukosten, alltså. Som vanligt när det gällde mat ombord så var det mycket gott, mycket vällagat och, ja mycket helt enkelt.
Under tiden vi åt hade båten anlänt till en av de flytande fiskebyarna som finns i Halong Bay. Här skulle vi få följa med en av invånarna och se lite av hur livet kan te sig när man föds, lever och dör på en plattform ute till havs och egentligen aldrig sätter sin fot på land. Vi plockades upp två och två av kvinnor i någon form av flatbottnade roddbåtar och sedan blev vi rodda runt bland husen och öarna. Det var bedövande vackert och upplevelsen av att glida fram över vattnet mellan dessa klippor var enastående. Vi hade dock inte kommit så långt innan det började regna. Lite till att börja med, men ganska snart var det rena monsunen över byn och istället för att glida runt och njuta fick vi skynda oss ombord på den största plattformen. Här fanns byns ”affär” för souvenirer samt skolan. Skolan invigdes år 2000 och innebär att barnen som växer upp här får lära sig läsa och skriva, vilket annars inte var särskilt vanligt. När vi kom och hälsade på, så verkade det stå geometri på schemat. Det gillade givetvis matteläraren 🙂
Det kan inte vara lätt att bo där ute på havet hela livet och livnära sig på att fiska och ro runt på överviktiga västerlänningar, så både David och jag passade på att köpa en bild i souvenirbutiken. Det var ganska mörkt där inne, så jag är inte helt säker på vad jag köpte, men vad gör väl det.
På väg tillbaka till båten stannade vi på ytterligare en stor plattform. Det visade sig att byn också odlar pärlor och vi fick se hur man ”sådde” pärlor i musslor som sedan sattes ut i vattnet igen. Det fanns givetvis massor med pärlor till försäljning och man kunde också läsa om hur stora pärlor man skulle ha beroende på ålder och status. Hade jag haft en jämnårig fru, så hade det blivit ganska dyrt kan jag avslöja…
Efter detta kom vi tillbaka till båten. På grund av regnet var jag återigen dyngsur från topp till tå, men vi hade faktiskt 45 minuters rast och vila innan lunch, så jag gjorde mitt bästa för att torka mina kläder innan det var dags att sätta sig till bords en sista stund. Således låg jag halvnaken i min hytt och tittade ut genom mitt fönster på öarna som gled förbi medans vi stävade mot land. Kläderna hann givetvis inte torka, så det fick bli att vara lite småfuktig vid lunch.
Lunchen var föresten den första måltiden som inte bestod av minst 5 olika rätter. Istället hade vi fått välja meny och jag hade valt nötkött och musslor. Till detta fick vi ris och lite grönsaker och efteråt var det färsk frukt. Det enda jag åt av frukten var någon form av grön citrusfrukt som smakade ganska surt, men var grymt god efter den lite kryddiga maten. Maten var för övrigt lika god den här gången som alla andra måltider. Lätt bästa käket hittills på resan!
Men sedan var det slut. Sorg och bedrövelse! Strax efter 11 anlände vi till fastlandet och lommade av båten efter fantastiska 22 timmar ute till havs. Om du någonsin har möjlighet att åka hit, gör det! Det är en helt otroligt bra resa!
Därefter var det skumpebuss igen. I fyra långa timmar skumpade vi tillbaks mot Hanoi och stannade återigen på vägen för att vi skulle kunna shoppa lite souvenirer. Denna gången föll jag till föga och köpte en liten träskulptur som föreställer en stiliserad vietnamesiska i traditionella kläder. Det låter porrigare än det är, jag lovar. Dessutom köpte jag en lackerad träskiva med motiv från Tintin åker till månen. Grymt snygg. Bussen var förövrigt inte lika skumpig på vägen tillbaka, eftersom den var lite mindre och modernare, men det tog fortfarande fyra timmar och jag var otroligt trött.
Så, trötta men lyckliga hoppade vi av bussen utanför hotellet framåt kvällningen. Det skulle bli middag också, men när jag kom upp på rummet fick jag en smärre chock. Av någon anledning hade man plockat ihop allt jag hade i rummet och lagt det antingen i resväskan eller i en plastpåse som hängde på resväskan? Varför då?? Det enda rimliga jag kunde komma på var att man hyrt ut mitt rum den natten jag var borta, trots att jag har betalt för rummet! Till råga på eländet hade man stoppat min biljettficka i plastpåsen med mina spykalsonger från i onsdags. Nu hade jag givetvis sköljt ur kalsongerna, men de var fortfarande blöta vilket gjorde mina biljetter en aning mer fuktiga än vad som är riktigt nyttigt.
Kvart över sex träffades David och jag i receptionen och jag kollade med honom om hans rum fått en liknande behandling. Det hade det inte, så jag började med att skälla ut den söta receptionisten efter noter för att de hade vart på mina grejer. Till saken hör att de inte hade hittat min kamera som låg i ett skåp och om någon faktiskt hade varit i rummet, så kunde de bara tagit kameran. Nu hände inte det, men ändå. Efter lite skäll ringde hon sin chef, som ursäktade sig så mycket och sa att han skulle komma om en stund för att reda ut det här. Då gick vi och åt middag.
Middag blev det på Green Tangerine igen, för David gillade efterrätten så mycket. Den här gången åt jag grillad duva i kaffe och kakaosås och det var faktiskt ingen riktig höjdare. Davids ankbröst såg bättre ut. Efter maten gick vi ett varv runt sjön och var tillbaks på hotellet först 20.30. Då hade hotellchefen suttit och väntat ett tag, men nu fick han sina fiskar varma. Han bedyrade att de inte hyrt ut rummet och att det måste vara ett misstag och att han skall kolla med städpersonalen i morgon och att han ber så mycket om ursäkt.
Bäst för dig, sa jag och sedan gick jag och lade mig. Internet funkade inte heller. Dålig slut på en annars så bra dag…
Fredag morgon började som vanligt alldeles för tidigt. Jag vet inte varför, men jag vaknade för kl 6 och hade svårt att somna om. Klockan 7 ringde väckarklockan och då var det bara att ramla ur sängen, in i duschen och ner till frukost, för idag skulle vi åka till Halong Bay.
Lite otippat var David redan på plats vid frukosten. Han hade haft en ännu hårdare natt med ljud som lät som om någon blev mördad (men som förmodligen bara var någon form av intressant, men lite udda älskog) och dessutom hade något gått fel och öppnat dörren mitt i natten. Bra säkerhet på rummet, uppenbarligen…
Magen kändes bra idag och det blev faktiskt lite nudlar och äggröra till frukost innan jag rusade upp på rummet och packade ihop mig inför avfärd kl 07.50. Jag har inte lyckats få igång mitt lilla kassaskåp, så jag försökte få med mig det som var värdefullt och lämnade mest en resväska med smutstvätt på rummet. Nere i foajen satt ett gäng och väntade på diverse bussar och ganska snart kom en liten kinesisk kvinna in och gjorde ett tappert försök att fråga efter David och Sven Nilsson. Bussen var en ganska liten historia, men det fanns AC och gott om plats. Förutom vi fanns där ett par från USA, tre fransmän och några som vi tror var britter. Resan tog ungefär 4 timmar och det kan faktiskt ha varit de guppigaste och stötigaste timmarna i mitt liv. Vietnamesiska vägar har en del övrigt att önska.
Väl framme i Halong Bay delades vi upp i nya grupperingar. Det visade sig vara en hel hög olika båtar som skulle ge sig av just idag och vi fick senare veta att det finns ungefär 500 turistbåtar i Halong Bay. Vi åker med Dragon Pearl nr 2 (som inte på något sätt är sämre än Dragon Pearl nr 1 utan de är exakt likadana fast det finns tre stycken förklarade vår guide) och totalt så är vi 17 passagerare på båten. David och jag fick cabin 301 respektive 303. Eller ja, David snodde 301:an så fick jag 303:an istället. Och jag är inte ledsen! Rena lyxhytten om jag får säga det själv. Stort fönster i aktern och en bred och fin dubbelsäng samt toalett med dusch. Lätt bästa rummet hittills på resan! Det finns till och med sidenkimonos i garderoben, men det är kanske oklart hur många som använt dem.
Efter en välkomstdrink och lite uppfräschning på rummet var det dags för lunch. Mycket lunch! Det mesta rörde sig om seafood: fisk, räkor och musslor, men totalt var det 6 eller 7 rätter så det blev en hel del mat. Allting var otroligt gott och vällagat och man undrar hur de fick till detta på en båt!
Efter den lååånga och delikata lunchen stannade vi för ett besök i en av Halong Bays berömda grottor. Halong betyder förresten ”nedstigande drake” på Vietnamesiska. Legenden säger att en fiende hotade Vietnam och eftersom vietnameserna är små och svaga höll de på att förlora. Då steg en hondrake ner från himlen och regnade ner guld, silver och diamanter (oklart var dessa kom ifrån) som förstörde fiendens flotta. Hon ynglade också av sig en massa små drakar som gjorde likadant. Dessa gåvor från himlen blev de flesta av Halong Bays små öar, men de stora öarna är draken och hennes yngel som fortfarande vaktar. Hur coolt är inte det.
Hur som helst, ett besök i en grotta var det. Grottan var en ganska normal kalkstensgrotta en bit upp på en av öarna. Den hade tills hyfsat nyligen varit bostad åt ett gäng fiskare, så den var lite sliten, men ganska fräck ändå. Efter grottan var det dags att paddla kajak och bada. Det hade både David och jag missat, så vi hade inte på oss några badkläder. Det blev att paddla kajak i shorts och T-shirt istället och bad blev det inte tal om. På ön fanns också ett antal hundar och den ena hunden hade alldeles nyligen fått valpar. De var så små att några av dem såg ut att inte riktigt öppnat ögonen ännu. Däremot lyckades en av dem skita på min fot när jag la in mina saker i säkerhetsskåpet…
Kajakturen varade i ungefär 45 minuter och innebar att vi paddlade runt en ö. Det var otroligt fint och otroligt trevligt, men faktiskt en smula jobbigt. Efter paddlingen lät vi som sagt bli att bada och satt istället och tittade på omgivningen och pratade med några av de andra passagerarna.
När kajak och bad var över var det dags att hoppa på Dragon Pearl nr 2 igen för att i den nedgående solens sken ta oss till ankringsplatsen för övernattningen. Det var heltr fantastiskt att glida fram mellan dessa otroligt vackra öar samtidigt som solen sänkte sig mot horisonten. När solen väl var nere blev det riktigt mörkt och om man satt längst bak på ”soldäck” kunde man titta på stjärnorna. Jag lyckades inte hitta Karlavagnen eller polstjärnan, men det var fint ändå.
Klockan 19.30 var det dags för middag. Efter den fantastiska lunchen undrade vi lite hur det skulle gå, men middagen var faktiskt strået vassar: Mer mat och lika fantastiskt gott som lunchen. Fokus låg återigen på havets läckerheter och det fanns både räkor och krabba såväl som fisk. Fantastiskt var ordet. Till sällskap hade vi ett par från Kalifornien och vi pratade om allt mellan himmel och jord och hade en riktigt, riktigt trevlig kväll. Efter middagen kom personalen ut med en tårta för att fira två av paren ombord. De ena var här på bröllopsresa och de andra var här för att fira sin bröllopsdag. Personalen avslutade sedan det hela genom att sjunga en sång om Halong Bay. Vågar jag säga fantastiskt en gång till? Ja, det gör jag. Fantastiskt!!
Nu sitter jag i min hytt och skriver det här och tänker att om jag någon gång hamnar i ett läge där jag skall åka på bröllopsresa, eller en romantisk resa med någon jag älskar eller helt enkelt bara en resa med någon jag hoppas få i säng, så är det hit jag skall åka. Dragon Pearl (vilket nummer som helst), hytt 303, Halong Bay, Vietnam. Bättre kan det väl inte bli?
Torsdag i Hanoi. Min mage hade inte bråkat på hela natten så det var med viss tillförsikt som jag gick ner och åt frukost. Inte som igelkottar parar sig (vilket innebär att honan fäller sina taggar bakåt och hannen biter tag i hennes nacke för att inte halka av), utan väldigt, väldigt försiktigt. Det blev två rostade brödskivor och lite stekt ägg. Eller ja, det blev två halvrostade brödskivor och ett stekt ägg eftersom strömmen gick innan brödet var klart. Nu är jag ju rätt van vid strömavbrott, så jag tog mina torkade brödskivor och satte mig att äta frukost. David syntes inte till, så när jag var klar gick jag upp och knackade på. Han låg (till min stora besvikelse) inte och sov utan var precis på väg ner till frukost i mörkret. Själv gick jag upp och laddade kameraväskan inför dagens äventyr.
När David äntligen var klar gav vi oss av ner till de lite finare kvaretern vid sjön och tog en kopp kaffe. Jag tog också en omelett, vilket visade sig vara stekt ägg. Jag kanske får omvärdera Vijyias oförmåga att göra omelett, det verkar inte som någon kan det i den här delen av världen. Efter kaffet hoppade vi in i varsinn cykeltaxi och åkte till Armémuseet för att titta på vapen och grejjer. Där hittade vi också en staty över Lenin (se galleriet för dagen) vilket var lite kul. Efter muséet gick vi till Mausoleet över Ho Chi Minh. Det var tyvärr stängt eftersom mannen i fråga är på besök i Moskva för sin årliga uppiffning. Vi fick i alla fall lite bilder innan vi vandrade vidare.
Lunchen bestod idag av en liten pizza på Pizza Hut. Ja, jag vet att det är skam och skandal att äta på Pizza Hut när man är i Vietnam, men min mage tyckte att det var ett bra val. Efter lunch strövade vi vidare i Hanoitrafiken (som är ganska jobbig, men inte i närheten av Indien) och kom så småningom till Ambassadörs Pagoden. Fint och trevligt.
Nu tyckte dock min kropp att det var dags att vila, så vi spankulerade tillbaks till hotellet där jag lade mig en stund att sova. Efter några timmar kom det ett SMS från David som undrade om jag var på g, så det var bara att kliva upp, dra på sig lite mindre svettiga kläder och ge sig ut. På vägen till vår mötesplats blev jag för första gången erbjuden en kvinna eller tjej. Det tog ett ögonblick innan jag förstod vad mannen sa, men sedan sa jag bestämt nej. David hade samtidigt träffat några studenter som hängde runt den turisttäta sjön för att öva på engelska. Coolt, tyckte vi, men nu var det dags för middag.
På väg till middagen, som skulle inmundigas på den berömda tavernan Green Tangerine, passerade vi sköldpadspagoden. Enligt legenden kom en Vietnamesisk ledare till sjön och fick ett magiskt svärd av en sköldpadda som bodde i sjön. Med hjälp av svärdet drev han sedan ut kineserna ur Vietnam (igen) innan han lämnade tillbaks svärdet till sköldpaddan. Sedan den dagen är sjön helig.
Green Tangerine visade sig vara en relativt dyr, men väldigt trevlig restaurant. David, som inte varit magsjuk, beställde förrätt och huvudrätt, men jag var mer modest och beställde bara huvudrätt. Båda var väldigt nöjda och maten var verkligen god. Den blandade smaker på ett spännande sätt och i ett huj beställde vi in efterrätt också. David fick tipset att inte använda sin sked, utan istället händerna, vilket han gjorde med stor förnöjsamhet.
Efter middag var det dags för något typiskt Hanoiskt: Vattendockteater. Vattendockteatern är en gammal konstform som utvecklades för att spela teater i översvämmade områden (typ). Dockskötarna står bakom ett skynke med vatten till midjan och styr dockorna med pålar under vattenytan. Väldigt coolt!
På vägen hem gick vi vilse, men hittade flera spännande affärer som vi gärna kommer tillbaka till. Frågan är om vi hittar dit igen…
I morgon är det tidig uppgång för avfärd mot Halong Bay och en tur på båt. Högst osannolik att det finns Internet (eller ens ström) på båten, så förmodligen inga bloggar förrän på lördag kväll, svensk tid. Hare så bra tiss dess!
Redan nu vill jag varna känsliga läsare att här kommer det följa en tämligen ingående och faktiskt rätt äcklig beskrivning av den värsta magsjuka jag kan minnas att jag haft. Det finns inga bilder (och det skall vi alla vara glada för), men beskrivningen är målande nog. You have been warned!
Onsdagen grydde alldeles för tidigt tyckte kroppen. Framför allt var magen inte riktigt med mig, men det är iofs inget ovanligt när jag sovit för lite och jagat runt för mycket, som kanske ärligt talat varit fallet de senaste dagarna. Jag tog mig i alla fall ner till frukost, där inte mycket var rätt: Kaffet smakade vanilj, marmeladen var av okänd art, yoghurten var alldeles på tok för söt och apelsin juicen lika så. Redan nu kände jag att den här dagen blir inget bra, så David och jag bestämde oss för att ta en liten power-nap efter frukost för att landa ordentligt. Den power-nappen hjälpte inte, utan jag skickade iväg David själv ut i Hanois vimmel, medan jag försökte sova lite. Det gick sådär…
Någon gång vid lunch hörde David av sig och frågade om jag var på g. Det var jag INTE. Jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv, men å andra sidan tycker jag alltid att det känns så när man är magsjuk. David fick alltså fortsätta på egen hand och jag fick plötsligt behov av att besöka toaletten…
Jag är inte ofta magsjuk, faktiskt, i alla fall inte så att jag spyr och har mig. Magen krånglar gärna när jag har feber, men då kommer det så att säga andra vägen. Idag var det dags för huvudentrén att även vara utgång. När jag stapplade in på toaletten kände jag hur blodtrycket föll som en sten, så jag tog det säkra före det osäkra och satte mig på golvet med toalettstolen i famnen (lite som en långtradarchaffis – vilken låt är det en referens till?). Det hjälpte inte. Plötsligt satt jag på golvet på toaletten i en pöl av mina egna spyor utan att jag märkt att jag spytt! Jag hade helt enkelt svimmat!! Hela jag var nedsölad och likaså golvet. Äckligt gult slem med små cornflakesbitar simmade omkring överallt. Dessutom verkade jag ha andats in hälften av geggan och satt en stund och hostade och spottade frenetiskt. Plötsligt fick jag en vision av hur jag hittades död, druknad i mina egna spyor i ett hotellrum i Hanoi. Inte riktigt det sätt jag tänkt fara hädan (om jag nu tänkt på det), men förmodligen det närmaste rock’n’roll jag någonsin kommit.
Det tog över en timme för mig att ta mig upp från golvet, släppa ut demonerna som pockade på bakvägen, krypa in i duschen och tvätta av mig själv och mina kläder samt torka upp på golvet så att jag slapp att sitta i samma spya nästa gång det var dags. Efter detta var jag helt slut och tuppade mer eller mindre av i sängen i en dryg timme. Sedan var det dags igen…
Samma som förut, massivt blodtrycksfall, sitta på golvet, krama toalettstolen, men den här gången höll jag mig i alla fall vid medvetande och det mesta hamnade i toaletten istället för på mig. Även denna gång kom en uppföljning där bak och jag var helt genomsvett och slut när jag lämnade toaletten en bra stund senare. Men nu var det dags för lite action. Det KAN ju vara så att denna magsjuka beror på allergi. Det kanske var körsbär i marmeladen, eller någon konstig blandfrukt i juicen… Alltså plockade jag fram mina kortisontabletter, löste upp dem i en flaska av det lokala mineralvattnet och drog i mig. Om man inte mår illa innan, så gör man det garanterat efter den dosen. BLÄÄÄ. Räddningen heter, som så ofta när jag är magsjuk, Coca Cola. Finns i minibaren (tillsammans med Fanta och öl). Så avslagen, fesljummen cola blev min följeslagare tills David hörde av sig igen och frågade om jag skulle äta middag.
Då hade jag hunnit med ännu en tur till toaletten, men den gången kom det bara luft! Dags alltså för steg två i återhämtningen. Resorb! Jag hade givetvis glömt min resorb i packningen hemma i Hyderabad, så jag fick en tablett av David. Lika jäkla äckligt som kortisontabletter, fast med jordgubbssmak.
Sedan, hör och häpna, somnade jag!! Och vaknade inte förrän David ringde vid 21.30 och kollade hur det var med mig. Bättre kunde jag konstatera och tillsammans beställde vi ett par rostade brödskivor utan något på från receptionen. De skulle komma efter 10 minuter. Nu är klockan 23.00 och de är fortfarande inte här. Nevermind. Det blir den vanliga lägerkuren för magsjuka scouter. Den har räddat mången både vuxen och barn sedan en gammal husläkare gav tipset till min mor för många många år sedan: Chips och avslagen cola. Prima liv.
Nu är det dags att fälla in klövarna och hoppas på lite härlig sömn, så kanske morgondagen också blir en annorlunda dag i Hanoi, fast på ett bra sätt 🙂
Det var lite strul med vårt plan när vi skulle lämna Hong Kong och vi fick en timme extra att sitta och titta på utsikten. David passade på att ladda sin iPhone och prata med lite andra telefonladdare. Vi fick lära oss att Hanoi är en tråkig stad med få klubbar. Passar oss utmärkt.
När vi landat i Hanoi gick allting mycket smidigt. Hittills har det svåraste med resan för min egen del varit att byta plan i Mumbai, annars har det flutit på väldigt bra. David har haft samma upplevelse. Vi svenskar behöver inget visum i Vietnam om vi stannar i mindre än 15 dagar, så det var bara att spankulera förbi passkontrollanten och hämta ut väskan.
Sedan hamnade vi i en taxi. Vi gick på den där lätta med en snubbe som raggade upp oss inne på terminalen och ringde fram en särskild taxi till oss. Sedan bjöds vi på en vådlig färd av nästan Indiskt snitt och förmodligen åtminstone dubbelt så långt som hade behövts innan vi kom fram till hotellet. Taxin stannade inte framför hotellet så han fick ingen dricks. Kostnaden för resan var 840 000 dong. Oklart hur mycket det är.
Personalen på hotellet var väldigt vänliga och glada att se oss och vi fick våra rum snabbt och lätt. Rummen är väldigt fina och känns rent av enorma jämfört med förra hotellet vi bodde på. Efter lite uppfräschning gick vi så 50 meter till det lokala haket och åt middag för att sedan spankulera ner till gamla stan och en sjö som ligger där. Hittills känns Hanoi bra, men kontrasten till Hong Kong är verkligen enorm.
Rummet i Hanoi
Toaletten i Hanoi
This gallery contains 7 photos.
Dagen grydde helt utan att vi märkte det eftersom vi låg i var sitt litet sterilt rum utan fönster. Jag har nog inte sovit i en så kort säng sedan jag var i Cariinas släktstuga i Finland, men är man tillräckligt trött sover man bra var som helst och nu var jag trött, så inga problem alls. Dessutom var ju sängen mjukare än jag haft på länge. Duschen var lite spännande när man i princip fick sitta på toaletten för att duscha, men det gick bra det med och strax efter 8 gav vi oss ut i jakt på frukost.
Först på dagens program stod prylgallerian nere vid hamnen, så dit gick vi. I källaren hittade vi en restaurang som sålde frukost och som bara verkade frekventeras av kineser, så där blev det lite lokal frukost.
Det visade sig efter frukost (som fick lite hjälp av kaffe från Starbucks) att ingenting öppnade förrän klockan 10, så vi tog en promenad längs hamnen istället. Där hittade vi en stjärnpromenad med kändisar från Hong Kong-filmer. Coolt. David fick t.ex. hälsa på självaste Bruce Lee, eller i alla fall en staty av honom. (se separat galleri för bilder!)
Efter lite velande kom vi fram till att det var lika bra att checka ut från hotellet innan vi fortsatte, så vi slapp komma tillbaks en gång till (vi hade råkat hamna på Nathan Road nämligen). Detta gjorde vi och gick sedan i jakt på Crumpler-butiken. Den skulle ligga i ett köpcenter på Canton Road. Det visade sig dock att hela Canton Road var ett enda stort köpcenter med otroligt många och STORA affärer med namn som Gucci, Georgio Armani mm. Till sist stannade David för att ta kort på en cool kruka (han kanske kan skriva av besöket som research för jobbet) och på andra sidan gatan råkade jag se just det köpcentret som vi skulle hitta! Fest!!
Crumplerbutiken fanns mycket riktigt på andra våningen, men den öppnade inte förrän 12.00, så vi fortsatte mot prylgallerian. Där hittade vi min lins (Nikkor 50mm 1,8D G typ) till ett bra pris, så den köpte jag. Dessutom hittade vi en affär som hade Crumpler-väskor, så det blev en sådan också! Efter detta var vi lite trötta, så vi tänkte ta en tur i hamnen med Star Ferries. Tyvärr hade vi precis missat en båt och nästa gick inte förrän 12.55. 12.55 plus en timme gav oss rätt lite tid till lunch och leta souvenirer, så vi skippade hamnturen till förmån för en kinesisk finlunch (se galleriet igen).
Efter lunch strövade vi omkring en stund och köpte lite souvenirer (David köpte en drake, jag var lite mer seriös och köpte Enter the Dragon på video CD, kan det blir mer Hong Kong?), dissade Giordano och gick för att hämta ut mina skjortor. De visade sig inte vara klara, utan det blev istället dags för ännu en tur till Starbucks och hämta våra väskor innan vi kunde hämta upp skjortorna 45 minuter senare.
Nu var det bara färden till flygplatsen kvar. Buss 21A gick precis utanför dörren, så vi ställde oss att vänta. Tillsammans med väldigt många andra… Efter en liten stund kom vi fram till att det kanske inte var så dyrt att åka taxi till flygplatsen ändå. Vi stoppade en taxi som sa att det skulle kosta 200 hkd, vilket lät rimligt. Taxiresan gick snabbt och smidigt, precis som incheckning och säkerhetskontroll. Nu sitter vi här vid gaten och tittar bort mot Hong Kongs klippor. Det var ett kort och intensivt besök, men oj vad bra det var. En dag kanske jag kommer tillbaka, när jag har sparat ihop lite mer pengar.
En liten reflektion jag haft är att det var tur att jag var här med David och inte någon av mina kvinnliga vänner. Då hade vi förmodligen aldrig kommit från landet som bara är ett enda stort shoppingcenter med kläder, skor, smycken och parfym…
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 