Äventyr på en så många kontinenter som möjligt…

Vi är bara i Phnom Penh i två dagar och eftersom vi kom så sent igår, så är vi egentligen bara här en dag. I morgon går flyget klockan 10, så det blir upp med tuppen och iväg. Tyvärr är ganska mycket affärer och marknader stängda idag eftersom det är helgdag. Dessutom är palatset stängt, eftersom Shianouk avled natten till igår. Däremot är det mesta av muséer och andra intressanta platser öppna, så klockan 8.45 i morse äntrade vi vår tuk-tuk för dagen och for för att titta på the killing fields vid Choeung Ek.

Jag tror och hoppas inte det går att besöka Choeung Ek utan att bli illa berörd. Här mördades mer än 10 000 människor under de år som Röda Khmererna ledde Kambodja (eller Demokratiska Republiken Kampuchea som det hette då). Det riktigt läskiga är att man lyckades hålla massmorden hemliga. Man använde inte skjutvapen (ammunition var dyrt) utan klubbade ihjäl eller skar halsen av fångarna istället. Detta gjorde man efter mörkrets inbrott, samtidigt som man spelade patriotisk musik på hög volym för att dölja ljuden från fångarna. Sedan dumpade man helt sonika kropparna i stora hål. Ibland kanske det var någon som inte var riktigt död, men det ordnade man genom att hälla DDT och andra gifter på kropparna. Detta hade också bonuseffekten att dölja stanken av fömultnande kroppar. Utanför stängslen, inte långt därifrån, låg risfält där folk arbetade hela dagarna utan att veta något om det som pågick inne på ”basen”. Hemskast var nog ändå ”Killing Tree”, ett träd som man använde för att slå ihjäl barn innan man dumpade dem i graven. Man tog helt enkelt barnet i benen och drämde huvudet mot trädet, så var det färdigt. Man kan ju undra varför man hade ihjäl så små barn, de kan ju knappast ha varit förrädare mot revolutionen. Idén som man hade var helt enkelt att ha ihjäl hela familjen, så att ingen fanns kvar som kunde hämnas. Mitt i området finns en hög pagod, som innehåller en hylla med 17 hyllplan. Hyllan är kanske 2×2 meter och på varje hyllplan ligger det rester som man hittat i området. Längst ner finns det kläder, sedan följer 8 hyllor med dödskallar och sedan kommer andra sorters ben. Choeung Ek var bara ett av många Killing Fields i Kambodja, men man tror att det var ett av det största. Nästan 2 miljoner Kambodjaner fick sätta livet till under de knappt 4 år som Pol Pot satt vid makten. Svårt att först hur USA, England, Kina mfl kunde stötta Röda Khmererna efter att Vietnameserna drivit ut dem ur Kambodja. Under hela 80-talet var det Röda Khmererna som representerade Kambodja i FN, eftersom landet var ockuperat av Vietnam. Stolligt.

Efter Choeung Ek åkte vi till Toul Sleng, en gammal skola som Röda Khmererna gjorde om till säkerhetsfängelset S-21. Här torterade man, misshandlade, skenavrättade och på olika sätt förhörde över 17 000 människor. De allra flesta av dessa mördades sedan och de flesta hamnade på Choeung Ek. På ytan ser Toul Sleng inte mycket ut. Det ser mest ut som en gammal sliten skolbyggnad, om man skall vara ärlig. Men när man går runt får man se fotografier på de fångar som satt här. Röda Khmererna var väldigt noga och dokumenterade alla fångar, så det finns alltså foton och nedtecknade intervjuer med allihop. Unga, gamla, kvinnor och män, alla togs de till S-21 för ”förhör”. En del verkar inte förstå var de hamnat, utan ler lite försiktigt på sitt foto, medan andra ser förtvivlade och desperata ut. De flesta är dock döda nu. Avrättade efter att ha erkänt ”brott mot revolutionen”. Brott som för det mesta verkade vara att inte riktigt tro på revolutionens budskap. Som vanligt när man ser sånt här och tänker på de människor som arbetade här, så blir det omöjligt att förstå varför. Ändå vet vi att det hänt förut och kan bara förutsätta att det kommer hända igen, någonstans.

Chefen för S-21 var en man vi namn Kaen Guek Eav, även kallad ”Dutch”. Han var en välutbildad och intelligent man som innan revolutionen, eller ja, innan störtandet av kung Shianouk 1970, jobbade som matematiklärare. Det bisarra är att när Vietnameserna kom till Phnom Penh i januari 1979, så flydde Dutch ut på landet och lyckades med konststycket att börja jobba som matematiklärare igen. Där levde han, i skymundan, ända till 1997 när en journalist hittade honom. Dutch är den ende av Röda Khmerernas ledare som dömts för de brott han begick under åren 1975-1979. Domen föll för ett par år sedan och blev livstids fängelse. Dutch är också den ende av de nu överlenade ledarna i Röda Khmererna som visat någon form av ånger för det han gjort. Faktum är att han vid rättegången tog fullt ansvar för det som hände vid S-21 och vid Choeung Ek och att de som sedan utförde dåden gjorde det på hans order och inte av någon annan anledning. Övriga ledare förnekar att något brott har begåtts och hävdar att de inte visste något om några övergrepp på befolkningen. Säkert, hörru…

Man kan ju säga att början av dagen var väldigt informativ, även om den inte var särskilt munter. Efter allt detta elände kände vi för en riktigt bra lunch och tog oss därför till Foreign Correspondents Club, FCC, som tydligen är en klassiskt hak för utlänningar i Phnom Penh. Här åt vi mycket god mat och fick oss en bra kopp kaffe efteråt, så att vi var redo för de två turistmålen vi hade kvar på listan.

Näst på tur stod nationalmuséet. Det visade sig vara ett ganska litet muséum av typen ”alla de här grejerna har vi hittat i hål i marken, så vi ställer upp dem här så ni kan titta på dem”. Inte särskilt inspirerande med andra ord. Nu har vi ju varit i Kambodja i ett par dagar och sett och hört en hel del redan, så de flesta prylarna fick ändå ett sammanhang och blev lite intressanta. Mest intressant var att skulpturerna från 500-talet faktiskt verkade vara finare och mer detaljerade än de som kom från Khmerernas storhetstid då Angkor Wat mfl tempel byggdes. Under resan har vi hört ganska lite om tiden före Angkor, men uppenbarligen fanns här en högkultur långt innan dess (Angkortiden är ju från 900-1500 ungefär). Det är också lite kul att reflektera över det faktum att Egypten, Grekland och Kina hade kulturer på samma och kanske högre nivåer mer än 1000 år tidigare. Det ger lite perspektiv.

Nationalmuséet var alltså lite av en besvikelse, så vi for vidare till Silverpagoden. Silverpagoden är egentligen en del av kungliga palatset och eftersom palatset är stängt trodde vi att pagoden var det också, men så var det inte. Det fanns en liten bakdörr in på pagodområdet, så vi gick in och såg oss omkring. Området där silverpagoden ligger verkar mest vara en kyrkogård med gamla kungar. Själva pagoden är stor och fin och har ett golv av silverplattor. Det mesta av golvet var täckt av mattor, men det fanns en bit som man kunde titta på. Jag slogs av hur jobbigt det måste vara dels att putsa alla dessa plattor (silver blir gärna svart rätt fort) och dessutom att ha ett golv av putsat silver. Imponerande, javisst, men hur jobbigt som helst. Det fanns lite andra pagoder att se på området, men egentligen var det inte så mycket att hurra för. David verkade mest inspektera krukorna som de hade sina växter i. Vi är alla lite skadade av vårt arbete. I anslutning till pagodområdet fanns lite annat kungligt pyssel. Det fanns bland annat den kungliga samligen av elefanter och jag kan med ett stort mått av säkerhet säga att Anders Eriksson ligger i lä.

Eftersom alla andra marknader har stängt idag, så for vi till Central (eller New) Market. Det är egentligen inte den roligaste av marknader, men den var i alla fall öppen. Här kikade jag efter en ny väska att ha som handbagage, eftersom ryggsäcken jag kör med inte är särskilt stor och nu är full med ett helt land kvar att besöka. Det fick bli en rullväska i kabinstorlek. Inte helt optimalt med två rullväskor, men vad gör man. Jag hade chans att köpa en duffelbagliknande sak i äkta brandsäkert fejkläder. Den väskan kändes väldigt globetrotter, men inte särskilt mycket jag, så det fick bli en vanlig tråkig väska.

Innan middagen fick vi en stund på hotellet, så att David kunde bota sin denguefeber med vatten och panodil. Själv läste jag bok och skrev lite blogg innan vi gav oss ut för att hitta kvällens restaurang. Eftersom det kändes lite tidigt när vi kom till kajkanten, så tog vi oss en promenad. Det visade sig att båda två gick och tittade på folk och undrade om de var med när Röda Khmererna kom… Det är ju så nära, så nära att massor av människor som drabbades fortfarande lever och går omkring på stan. De behöver bara vara ett par år äldre än jag för att kunna ha en uppfattning av vad som hände den där dagen när beväpnade män knackade på dörren och sa att alla skulle flytta ut på landet och odla ris. Till sist hamnade vi ändå på en restaurang som heter Riverside Café och det visade sig att de hade svenska köttbullar på menyn. Det var länge sedan jag åt svenska köttbullar, så det beställde jag. Det var faktiskt riktigt gott, även om kombinationen köttbullar, potatisgratäng, rödbetor, ättiksgurka och blåbärssylt kändes lite udda till en början.

Kvällen avslutades givetvis med en stunds stilla kontemplation på Blue Pumpkin. Någon borde verkligen ta tag i det här och starta en sådan filial i Göteborg – det är verkligen hur trevligt som helst. Inte mysigt, utan snarare laid back. Precis som alla andra länder på resan har Kambodja verkligen överraskat positivt. Efter den övertjatiga taxichauffören första dagen så var jag lite orolig, men på det hela taget är folk väldigt vänliga och trevliga. Eftersom all handel sker i US-dollar blir det också ganska enkelt att få en känsla för vad saker kostar. En tuk-tuk kostar två eller tre dollar beroende på hur långt det är. Det är inte fantastiskt billigt, egentligen, men rätt ok om man jämför med en taxi hemma i Sverige. Största besvikelsen är Khmermaten, som faktiskt är ganska tråkig. Största behållningen är nog Beng Mealea – Indiana Jones-templet. Största anledningen att komma tillbaka är den högkultur som fanns innan Angkor-kulturen och som finns spridd runt om i Kambodja, Laos och Vietnam. Vi får se om det blir någon sådan resa i framtiden.