Tillbaks i juvelens krona!

Publicerat den 18 juli, 2013 av sventuba

Inser att det var otroligt länge sedan jag senast skrev något i min blogg. Det beror mest på att jag varit väldigt less på livet i Indien sedan jag kom tillbaks hit efter resan till Sverige i slutet av april. Det är inte så mycket det att saker blivit sämre här, utan snarare att det inte blivit bättre. Jag tror att de flesta som flyttar till ett land som Indien förr eller senare ställs inför detta faktum: Det är så här det är. Antingen accepterar man att man inte kan göra så mycket åt saken och njuter av att vara rik och priviligierad för en gång skull i livet, eller också deppar man över att man inte kan göra så mycket åt det. Jag har väldigt svårt att tycka om Indien. Jag tycker inte om klimatet, jag tycker inte om kulturen, jag tycker inte om politiken. Maten är rätt ok, men det blir en smula enformigt.
Så, vad händer på andra sidan av denna deppiga period? Ingen aning. Jag lovar att berätta när (och om) jag kommer dit. Under tiden får jag försöka ta dagen som den kommer och ta vara på de bra stunderna som dyker upp titt som tätt…

Nu är jag i alla fall tillbaks i Indien. Hyderabad är sig inte riktigt likt. De senaste dagarna har det legat tunga regnmoln över staden och regnet faller, om inte konstant, så tillräckligt ofta för att man inte skall kunna gå ut utan att bli blöt. Lite som Göteborg i November, fast det är 25 grader varmt. Jag har väldigt motvilligt insett att jag behöver köpa ett paraply så att jag kan gå ut i de lite häftigare skurarna. Igår installerade jag min väderstation (som jag köpt på Clas Ohlson) både inne och ute och noterade att luftfuktigheten ligger på runt 75%. Lite som gjort för att det skall bli mögel, tänker jag, men förmodligen så hinner det inte riktigt komma igång innan värmen och torkan kommer tillbaks. Igår installerade jag också en av de tre stora klockorna jag köpte i Ullared. Nu kan jag se vad klockan är både när jag äter frukost och när jag är i köket. Finemang!
En annan framgång i inköpen där hemma är att min sluga plan med att skaffa bredband och digital-tv till mamma och köpa en slingbox faktiskt fungerar! I tisdags kunde jag se på svensk TV hemma i soffan i Hyderabad. Om jag nu bara kunde få SVT att sända lite vettiga program på eftermiddagen också så är lyckan total. Eller ja… Igår fungerade inte MITT Internet alls, så det blev ingen svensk TV, men det finns i alla fall hopp om Vinterstudion 🙂

På väg till jobbet idag kryssade vi som vanligt mellan autorickshaws (tuk-tuk), traktorer, cyklar och bilar och jag slogs ännu en gång av hur otroligt korkade vissa verkar vara i trafiken. Framför allt de som kör autos (alltså tuk-tuk). De ligger glatt ett par tre stycken mitt i vägen och blockerar därmed all annan trafik, eftersom de normalt bara kör i typ 40. Alla andra blir vansinniga, tutar och tränger sig förbi och blänger, men det verkar inte bekomma dem alls.
Det visar sig att man inte behöver något körkort för att köra auto. Vem som helst kan hyra en auto för ett par hundra rupees per dag och sedan köra omkring hur mycket de vill. Det innebär givetvis att de allra flesta saknar körkort och därmed faktiskt aldrig har lärt sig hur man skall bete sig i trafiken. Nu verkar ingen annan heller ha lärt sig det, men om man antar att 80% av auto-förarna saknar körkort (och kanske typ 20% av bilisterna), så innebär det förmodligen att de som har körkort anpassar sin körstil till de som INTE har körkort, istället för tvärtom. I grunden finns också problemet med korruption. Om du blir stoppad och saknar körkort kan du ge polisen ett par hundralappar och sedan är du på väg igen. Det är bara om du råkar ut för en olycka som det blir riktigt besvärligt, men å andra sidan är det relativt troligt att den andra parten i olyckan också saknar körkort, så då mår alla bättre av att polisen inte får veta något.

Och så kommer jag osökt tillbaks till varför jag inte gillar Indien. Det är inte så mycket på grund av hur saker är, utan snarare på grund av att det inte verkar bli bättre. Indien har allt som behövs för att bli en riktig supermakt, men det verkar inte som om det indiska samhället utvecklats nämnvärt sedan man sparkade ut engelsmännen i slutet av 40-talet. Som vanligt skyller jag på förtryckarreligionen Hinduism och stärks i min uppfattning om att inget land kan ha en fungerande demokrati så länge religionen (oavsett vilken) spelar en viktig roll i majoritetens liv.
Å andra sidan kanske jag skall vara glad över indiernas oförmåga att svälja mygg och sila elefanter. Om de haft samma driv som Japan, Sydkorea och Kina så hade kanske krisen i väst varit ännu djupare än den är idag. Vi får väl se om Indien får ordning på sina affärer innan en åldrande befolkning och korruption på alla nivåer knäcker ekonomin och splittrar landet. Jag ger det 30 år…

Sådär. Lite gnäll och högst oinsatt kulturell och politisk analys. Nu när det är avklarat kanske jag kan skriva lite mer intressanta bloggar igen 🙂

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

På äventyr i Myanmar – med livet som instats

Publicerat den 31 mars, 2013 av sventuba

Det är sent, jag är trött. Ni får stå ut med att bilderna inte är färdigfixade. Kanske kommer jag uppdatera detta inlägg någon gång i framtiden. Kanske inte…

När man bara har två dagar på sig att turista, då gäller det att man tar i ända från tårna för att det skall kännas som om man faktiskt har tagit vara på tiden. Nilsson och Nilsson är ju vana från stora resor, så vi kollade upp med hotellet redan i fredags om de hade några rundturer att erbjuda. På så vis fick vi kontakt med reseagenturen som trots namnet visat sig vara en riktigt bra samarbetspartner. Ok, guiden kunde varit mer påläst och priset kanske var i överkant, men vi har sannerligen fått så mycket sight-seeing vi klarat av i dagarna två.

I morse kom de och hämtade upp oss samma tid som igår, dvs 09.00. Det innebär att jag äter frukost strax efter åtta och att David släntrar in vid strax före halv nio. Egentligen sov jag väldigt bra igår natt, även om (eller kanske tack vare att) det blev så sent med bloggskrivandet igår, men i morse kände jag mig otroligt seg och när jag såg mig i spegeln hade jag stora påsar under ögonen. Nu tror jag det snarare hänger ihop med någon form av allergi som jag visat mig ha mot just Myanmar. Oklart vad det kan vara egentligen…

Efter frukost bar det så ut på äventyr. Efter resorna i Vietnam och Kambodja vill både David och jag gärna komma ut från stadens stånk och stör och se lite av det riktiga landet. Så idag packade vi in oss i vår lilla Honda sport och siktade på staden Bogo som ligger ungefär 6 mil norr om Yangon. Dock fick vi börja med att försöka hitta ett bra kaffeställe, eftersom både David och jag själv hade grava koffeinbehov denna morgon och blasket på hotellet räcker liksom inte riktigt till. Kaffe hittade vi, på tredje försöket, längst upp i ett köpcenter där vi serverades av en tjej (tror vi) med gult hår och blev allmänt utstirrade av övrig personal. Vad gör det när espresson var god?

Sedan bar det alltså ändå av och tro mig, det var en mycket spännande resa. Fast det började rätt lugnt. När vi fortfarande var inne i Yangon var hastigheten inte så hög och det kändes helt ok. Vi pratade och skämtade och plötsligt förstod jag vem Michael Lance var. Igår höll vår guide på att prata om en jätteberömd amerikansk artist vi namn Michael Lance som skulle komma och spela i folketspark under söndagen. Varken David eller jag hade hört talas om någon som hette Michael Lance och vi funderade på vad det var han egentligen sa. Men så såg vi plötsligt en gigantisk affisch som gjorde reklam för en konsert med det gamla bandet Michael Learns To Rock. Eller MLTR som de tydligen också kallas. Kommer ni ihåg dem? Om ni inte heter Jessica så är chansen inte jättestor, men de hade en monsterhit i början av 90-talet med låten ”The Actor”. Ni vet: ”I’m not an actor, I’m not a star. And I don’t even have my own car.” Stor på alla discon på den tiden. Michael Learns To Rock kommer ju inte heller från USA, utan från Danmark, men det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna när man bor i ett slutet samhälle…

Efter vi lämnat Yangon bakom oss började skräckfärden. Vår chaufför var uppenbarligen väldigt nöjd med att få köra utanför staden i vår lilla hottade Honda (den hade säkert 100 hästar och sportfjädring) och det verkade inte heller finnas någon lagstadgad hastighetsbegränsning. Det borde rimligen inte behövas eftersom vägen var så ojämn att ingen vettig människa hade kört mer än 70 km/h på den. Men det gjorde vi. Således satt David och höll i sig krampaktigt och hoppades att vi inte skulle krocka, medans jag var mer bekymrad över den buckla i taket som jag höll på att göra med mitt huvud varje gång vi körde över ett gupp i 120… Lätt illamående, men tacksamma, kom vi så fram till Bogo. Guiden ville börja med en marknad, men David och jag är lite inne på buddhaspåret och ville börja med den stora pagoden, som är drygt 10 meter HÖGRE än den in Yangon. Säga vad man vill om Myanmarerna, men de tar sina pagoder på allvar. Ännu ett stort område med ännu en gigantisk pagod. Massor av guld, marmor och folk som stirrar på utlänningarna. På det här området fick också lite andra inriktningar vara med och vi hittade en spåman i ett skjul och ett par karuseller där man kunde försöka pricka en båt (eller skål) som snurrade runt. Om man lyckades kasta i en peng (det finns bara sedlar i Myanmar) så ”vinner” man det som stod på båtens för. Jag lyckades få i en liten peng i en båt och vann tydligen rätten att donera pengar. Det kan ha förlorat något i översättningen för jag tyckte det lät som ett rätt kasst pris, faktiskt. Trots upprepade försök lyckades inte David få i någon sedel i en båt, vilket grämde tävlingsmänniskan i honom gruvligt. Jag var givetvis ödmjuk och påpekade inte alls att jag, som har kroppskontroll och bollsinne som en enögd kamel i ett bubbelbad, lyckades få i en peng på bara tredje försöket…

Efter dagens första pagod bar det av till det gyllene palatset. Det var ärligt talat en gigantisk besvikelse. Man betalade 10 USD per person och fick komma in och se ett guldigt palats som bara innehöll rester av de orginalpelare som brann upp på 1500-talet. Som vanligt fanns det ingen övrig information att hämta utan det var i princip en stor sal med lite trasiga träkolonner. Urtrist. Det blev lite bättre när vi kom till kungens och drottningens audienskammare en bit bort, men inte mycket.

Lite besvikna över detta beställde vi sedan lunch. Vi föreslog att vi skulle åka till den där marknaden och kanske hitta något att äta där. Jajjemen sa guiden och så for vi till marknaden. Där var det stimmigt och trångt och ett jädra hallå, men några matställen fanns det inte. David fick dock köpt sig ett klädesplagg som antingen heter Pin Ni eller Longyi eller något helt annat. Det är i alla fall en sorts kjolliknande tygstycke som de flesta män över 25 bär istället för byxor. Det såg väldigt svalt ut, så jag köpte ett exemplar att ha hemma i lägenheten i Hyderabad, efter att ha sett David få instruktion i hur man tar det på sig. På marknaden sålde man mest råvaror typ frukt, grönsaker, fisk och kött. Kul, men inte väldigt intressant att titta på. Sådana markander tenderar att vara ungefär likadana vart man än kommer. Efter ett tag tappade vi dock bort vår guide. Vi hittade honom, som vanligt, flirtandes med någon brud. Den här gången under förespeglingen att han skulle köpa någon gegga till sin mamma. Ja, ja. Get a room!

Eftersom det inte fanns någon restaurang på marknaden (vi misstänker att guiden ville dit mest för att ”köpa mat till mamma”), så for vi iväg. Vårt kriterium för en bra restaurang var att den skulle ha A/C och det skulle finnas toalett. Det visade sig vara ganska svåra krav och efter mycket om och men så lyckades vi i alla fall hitta en turistrestaurang där det fanns en toalett. Maten visade sig också vara mycket god, så besöket var väl värt de ca 50 kronor vi betalade per person.

Under lunchen konfererade vi lite och tänkte att vi kanske skulle skippa lite av grejjerna här i Bogo och bara titta på ormtemplet och sedan åka hem igen. Vi var båda rätt trötta och hur många buddhor behöver man egentligen se på en dag? Väl tillbaka i bilen påminde dock guiden oss om att det fanns både en jättestor liggande Buddha och en staty med fyra buddhor som satt ihop att se också. Så då fick vi ju göra det.

Vi började med att våga livet en gång till genom att åka ut i djungeln på en liten stig med vår fina bil med sportfjädring. Där ute hittade vi ormtemplet. Det ryktas att en pythonorm räddade en människa (oklart hur) för ungefär hundra år sedan och man har byggt upp ett tempel till ormens ära. Det är givetvis samma orm som fortfarande bor där. När vi var där hade ormen precis fått mat och låg mest och sov, men å andra sidan blev David och jag snabbt en bonusattraktion för de tillresta barnen från byarna omkring (det är ju ingen skola på söndag så det var rätt många lokala turister). Efter att ha titta på ormen en liten stund skulle vi klättra upp på en kulle och titta på utsikten. Kullen var inte hög, men man var tvungen att vara barfota (som vanligt) och trappan var glödhet! Det blev till att springa upp och hoppa in på marmorskivorna som låg i skugga. Utsikten var visserligen fin, men det var med livet som insats som vi sprang upp och sedan ner för den glödgade trappan.

Efter ormen var det dags för liggande Buddha. Vi såg den redan från bilen. Den var enorm och låg utomhus, men det visade sig att det var bara en ”skylt” som gjorde reklam för den riktiga liggande Buddhan som låg i ett hus en bit bort och inte var riktigt lika stor. Den här Buddhan låg inte och vilade sig. Han var död och hade nått Nirvana. Hur ser man skillnad? Om han inte lutar huvudet i handen så är han död. Uppenbarligen. Efter ett varv runt denna Buddha gjorde vi en räd i souvenirshopparna. David köpte en ljusstake och jag tänkte köpa en liggande Buddha. Det visade sig att alla liggande buddhor var gjorda i sandelträ och jag tyckte de både var för dyra och luktade för mycket, så det blev ingen Buddha för mig. På vägen ut från liggande Buddhans tempel så stannade vi till och tog lite bilder på ”skylten” samt de fyra stående Buddhorna som fanns där intill. Nu trodde vi att vi var klara, men se det var vi inte. Det fanns fyra sittande buddhor också. Nu var vi dock så trötta att vi inte orkade med fler statyer utan bestämde oss för att våga livet på motorvägen ännu en gång och åka mot Yangon.

Den här gången gick resan mycket bättre. Dels för att jag satt lutad över kameran och tittade på bilder och dels för att David sov och därmed inte märkte att vi körde 120. Vägen var dock fortfarande lika guppig och efter ett tag fick jag be drivern lugna sig lite.

På vägen åkte vi förbi ett stort gravfält för soldater som stupade under andra världskriget, när framförallt England och Japan slogs om Burma. Det var lite skönt att få besöka ett gigantiskt kristet monument istället för ett buddhististk. Hela helgen har det varit stående buddhor, sittande buddhor, liggande buddhor, döda buddhor, vilande buddhor, buddhor som hoppar, buddhor som springer, buddhor som slänger sig. Nä, de sista hittade jag på, men det är väldigt många statyer i ett buddhististkt tempel. På kyrkogården fanns ett stort kors. Inget trams med en massa Jesus-statyer här inte. Istället en stilla stund att begrunda och ”minnas” de 27000 allierade soldater som stupade under kriget här i Burma. Jag undrade lite om det fanns en motsvarande kyrkogård för de japanska soldaterna någonstans, men jag glömd fråga.

Väl hemma på hotellet igen var det hög tid för en av våra berömda lutare. Båda var oerhört trötta och vi orkade inte ens bestämma oss för var vi skulle äta middag på kvällen. Istället blev det träff i foajén kl 18.45 för lite fri improvisation. Båda hade en hel del kosing kvar att bränna, så vi bestämde oss för ytterligare ett val ur guideboken och tog en taxi till restaurangen Green Elephant. Det fanns en sådan restaurang i Luang Prabang i Laos också, men den hade fransk mat och vi var väldigt mycket inne på lokal mat just då. Den här varianten av Grön Elefant hade Myanmarsk mat och dessutom hade man väldigt god mat. Tyvärr fick jag lite för mycket förrätt, så när huvudrätten kom var jag nästan mätt. Min räk-curry var mycket god, men jag orkade inte med så mycket mer än att pilla i mig räkorna och lite ris. Den förtjänade ett bättre öde. Jag var absolut proppmätt när vi var klara, men David beställde in efterrätt, så jag fick väl beställa en espresso då. Maten var lysande, men espresson var kass. Först kom de in med en vanlig kopp kaffe och sedan kom de in med något som skulle kunna varit en espresso, men den var fesljummen och inte god. Tråkigt.
Däremot var priset på maten inte något att orda om och servicen var också god. Vi gick till dörren och sa vart vi skulle ta vägen och så bad vakterna oss att vänta. Drygt 5 minuter senare kom det en taxi och ut hoppade den ena dörrvakten. Tydligen hade han gått iväg och letat upp en taxi åt oss och sedan förhandlat fram priset. Det är service det! På väg tillbaks till hotellet konstaterade vi att det finns mycket kvar att se av Myanmar och till och med en del att se i Yangon. Trots detta är inte Myanmar högt på listan över ställen att besöka igen. Både David och jag saknar vårt favoritfik Blue Pumpkin i Kambodja och jag har allvarliga funderingar över att lägga en vecka eller två på någon resort i Vietnam. Men för den här gången är vi i princip klara med Myanmar.

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , | 2 kommentarer

100!

Publicerat den 30 mars, 2013 av sventuba

Detta är alltså inlägg nummer hundra! Det skulle hetat ”En tidsmaskin”, men det fick bli såhär istället…

China Town
Måndagsdjuret är en tiger
Skall det vara en tron, kanske?
Färjeläge
Menyn på Feel
Gammalt och nytt
Vit fot
Intyg
I Kipplings fotspår
Spindelkvinnan
Dong, dong, dong
Utsikt från toppen
Myggdödare
Mycket guld
Sträng Buddha
Aung San Suu Kyis hus… Kanske.

David och jag har rest igenom stora delar av sydostasien nu och den Stora Resan som vi gjorde i höstas kunde sammanfattas med ett ord: Buddha. Det var stående Buddha, sittande Buddha, liggande Buddha, sovande Buddha, gyllene Buddha, Buddha i trä, tjock, smal, gammal och ung. Myanmar är också ett buddhistiskt land, även om vi ju alla vet att det finns en för tillfället ganska hårt ansatt muslimsk minoritet, och det var med ett visst mått av blasé som vi åkte iväg till dagens första sevärdhet strax efter nio i morse. Innan dess hade jag lyckats stressa upp mig något alldeles kollosalt genom att inte ställa om klockan på datorn till Myanmartid, som är en halvtimme efter Bangkoktid, vilket var vad klockan visade. Alltså rusade jag ner till frukost strax efter åtta i tron om att jag skulle få slänga i mig några rostade brödskivor innan vi skulle vidare. Nu blev det inte så, utan jag kunde lugnt äta nudlar, kokta grönsaker och friterad banan utöver mina rostade brödskivor.

Första sevärdheten var sedan alltså ett buddhisttempel. Närmare bestämt Shwedagonpagoden. Guld är ordet för att beskriva den pagoden. Det var guld på vart enda tak och det fanns mycket tak att ha guld på. Pagoden är nog den största vi sett på våra resor och var riktigt imponerande. Vår guide var kanske inte bäst på vare sig engelska eller historia, men han var entusiastisk och glad, vilket man kommer långt med när man är guide för Nilsson och Nilsson. Pagoden är ett viktigt resmål för buddhister från hela regionen och alltså även för Myanmarer som normalt håller till på landsbyggden. Detta gjorde at David och jag blev en del av sevärdheten för lokalbefolkningen och när jag hade donerat 5 USD till templet var det några småflickor (de kan ha varit i 30-årsåldern, svårt att säga) som ville bli fotograferade mellan oss. Jag är ju inte liten på så många platser på jorden och här i Myanmar är jag en jätte av sällan skådat slag. Myanmarer är lite som en salig blandning av thai, kines, indier, bangladesher, laotier och en släng malaysier också. Fast kortare. Min maid, Vijiya är inte lång, men här i Yangon hade hon inte uppfattats som kort…
En nackdel med buddhisttempel är att man måste ta av sig skorna. Shwedagon är inget undantag och eftersom det är mer av ett område än ett tempel fick mina fötter se väldigt mycket mer av världen än de är vana vid. Här i asien är det av någon anledning fint att vara vit och mina fötter måste varit det finaste som vandrat i det området på mycket länge. Förmodligen sedan den engelska kolonialtiden (för ingen är vitare än en rödhårig engelsman).

En kul grej med templet var att det fanns en massa ungdomar som var på sommarkollo. Här i Myanmar är det sommar och som allra varmast i mars-april och skolorna har därför sommarlov. För att barnen inte skall bli helt bortklemade är det därför populärt att skicka dem till tempel i en vecka, 10 dagar sådär, för att de skall få sig lite andlig spis. Så runt om i pagoden fanns det dels barn som skrubbade marken (svårt att säga golvet när det är utomhus), men också barn och ungdomar som hade examen, eller invigning i tempelkollot. Det fanns också en hel del människor som välsignades inför äktenskap, större affärer eller tentamen. Vi tycker oss nämligen se en skillnad mellan buddhismen i Myanmar jämfört med övriga länder vi varit i. Det är mycket mer av andetro över det hela. Pagoden hade t.ex. åtta hörn och i varje hörn fanns det ett litet altare som var tillägnat en speciell veckodag (för alla vet ju att det är åtta dagar i en Myanmarsk vecka). Varje veckodag hade också ett djur associerat till sig. Jag är född en måndag och mitt djur är då en tiger. Nice. Vitsen var då att jag kunde gå till mitt hörn av pagoden och hälla vatten över en liten Buddha för att rena min själ, hänga blommor över Buddha för att förbättra min skönhet eller kanske skänka lite bladguld för att bli rikare. På ett annat ställe fanns det en viss typ av Buddha som hjälpte mot barnlöset osv. Den typen av specialisering tycker vi oss inte ha sett förut. I andra länder kan man iofs be Buddha om hjälp med allt ovanstående, men det är mer generellt, inte just en specifik Buddha. Jag får lite känslan av att man tagit buddhismen och blandat upp lite med både kinesisk mytologi och hinduism.

För det är lite så här i Myanmar. Det är blandat. Folket är blandat, religionen är blandad och maten är en frisk blandning mellan olika influenser. Myanmarsk mat innehåller t.ex. curry, på samma sätt som det indiska köket, men istället för att vara tokstarkt så är det betydligt mer subtilt. Lite som i Vietnam. Det går också utmärkt att köpa thailändsk, laotisk, kambodjansk och vietnamesisk mat på alla restauranger vi varit på hittills. Summan av kardemumman är att det finns något för alla och maten hittills har varit riktigt, riktigt god. Fast inte så billig. Visst, det är inte dyrt att två personer kan äta trerätters på en fin restaurang för drygt 320 kr, men det känns som om att det är betydligt dyrare än i övriga länder i denna delen av världen.

Men, men… Vi är inte riktigt i maten ännu. Efter Shwedagonpagoden styrde vi kosan mot ett palats. Trodde vi. Det visade sig att det var någon form av restaurangliknande fin byggnad som just idag var uppbokad för bröllop. Istället tittade vi oss omkring i en park och drack kaffe på ett rätt trevligt café. Kaffet var verkligen välbehövligt och vi var vid gott mod när vi åkte för att titta på en… just det… Buddhastaty! Den här statyn var en liggande Buddha och den var faktiskt rätt mycket större än den liggande Buddhan som man kan beskåda i Bangkok. 16 meter hög och 60 meter lång! Vi noterade också något som jag faktiskt tänkt på ibland: De här Buddhastatyerna är ofta väldigt androgyna. Buddha som låg här skulle mycket väl kunna varit en kvinna istället för en man. Det finns säkert en god anledning till att man gör så, men jag tycker det är lite kul. Därefter trodde vi att vi skulle åka till ytterligare ett tempel, men vi hamnade istället på Nationalmuseum. Och det var nu jag insåg att vi hamnat i en tidsmaskin!

Tänk er ett stort statligt museum någonstans i världen ca 1979. Det är en massa prylar utställda och varenda skylt säger saker som ”skål i keramik” eller ”tand från dinosaurie”. Det finns inget som förklarar det man ser, sätter in saker i sitt sammanhang osv, utan bara en massa saker som man ställt ut och påstår att det är något. Hur trist som helst. MEN när vi gick omkring där på muséet så insåg jag alltså att hela landet är precis likadant. Det är som om man stoppade ner allting i en malpåse i tidigt 80-tal och sedan har det fått ligga. De flesta bilarna är från den tiden (på travelwiki står det att det är hit gamla vita Toyota kommer för att dö och det ligger mycket i det), hotellen har en standard och en stil som var hög på 70-talet, men som känns förlegad nu, hela samhället liksom andas kallt krig och energikris. Jag läste att Nossebro tänkte sälja sig som en fläkt av 50-tal. Hela Yangon kan sälja sig som en fläkt av 70-tal, men det känns inte särskilt pittoreskt. Det känns faktiskt ganska läskigt.

Efter vårt intressanta (fast av helt fel anledningar) besök på muséet var det dags att äta lunch. Det gjorde vi på ett ställe som hette ”Feel” och där serverades, som vanligt, en blandning av olika asiatiska rätter. Det hela gick till så att man trängde sig fram till en lång disk, pekade på diverse grytor med mat i och sedan gick man till ett bord och hoppades att rätt mat dök upp så småningom. Det gjorde den och det var väldigt gott, även om vi inte har järnkoll på vad vi åt. Guiden fick också lite mat som vi betalade. Oklart om det var meningen, men så blev det i alla fall.
Efter lunch skulle vi till den smala tjejens hus. Den smala tjejen är min benämning på Aung San Suu Kyi, eftersom jag aldrig kan komma på vad hon heter och vi inbillar oss att regimen kommer att spärra in oss om vi nämner hennes namn för mycket. Huset var dock en gigantisk besvikelse, eftersom man bara såg en mur med en grind i. Men det var tydligen där hon satt i husarrest i alla dessa år. Ja, ja.

Sedan bar det av down town för ett besök i Sulepagoden. Den här pagoden är också väldigt mycket guld, men det coola är att den liksom ligger mitt i en rondell framför stadshuset. När Yangon var huvudstad, så var det regeringsbyggnaden, men nu är det ”bara” säte för delstatsregeringen.
I Sulepagoden fanns det givetvis fler buddhor, men det som var kul var att det fanns ett gäng andra snubbar att tillbe. Det fanns en staty av en gubbe som tydligen fortfarande lever. Han sägs kunna förutspå framtiden och han är mycket populär. Det fanns en annan snubbe som var en stor affärsman, så om man bad lite inför honom så kunde det gå bra i affärer. Det fanns också en kinesisk gudinna av något slag som man kunde tillbe om andan föll på. I det här templet offrade man också mat, vilket man inte gjorde i den andra pagoden. Trogna läsare kommer säkert ihåg att i Vietnam så gillade Buddha ChocoPie. Här i Myanmar gillar han bananer och kokosnötter. Båda sakerna fanns att köpa i pagoden och det vimlade av gamla halvruttna bananstockar runt vissa av statyerna.
Nu började vi känna oss lite sega, om sanningen skall fram och vårt besök i China Town blev kanske inte den orgie i souvenirinköp som vår guide hade tänkt sig (David hade ju köpt en massa souvenirer innan, så han kände väl att det fick vara bra och själv hade jag inga kontanter kvar), utan vi vandrade mest runt och såg oss omkring. Det är kul att se livet på så nära håll och kika på krabbor som kryper omkring i korgar och suspekta korvar som hänger i solen, men vi var som sagt var rätt slitna vi det laget. Så när vi äntligen fick komma ur China Town satte vi oss nöjda i den luftkonditionerade bilen och sade ”hem”.

På vägen försökte jag ta ut pengar ur bankomaten. I all litteratur vi hittat om Myanmar, står det att det är väldigt ont om bankomater i Yangon. På nätet står det att det finns bankomater, men det är ganska sällan de faktiskt fungerar. Jag kan härmed bekräfta det senare påståendet. Jag prövade tre olika bankomater, men fick inga pengar i någon av dem. Istället hamnade vi hemma på hotellet med en Sven som var lika fattig som innan. Nu gjorde det inte så mycket, för det var dags för det David kallar ”en liten lutare”, dvs fötterna i högläge och huvudet på kudden en liten stund. Klockan 19.00 var det beställt bord på Monsoon, kanske den mest rekommenderade restaurangen i alla guideböcker, och då måste man ju vara pigg och fräsch.
Jag lyckades göra samma sak den här gången som på morgonen: Titta på fel klocka och tro att jag hade bråttom när jag egentligen hade över en halvtimme på mig. Således hamnade jag i receptionen strax efter 18 och var lite irriterad på att David inte var på plats, tills jag insåg att det fortfarande var ljust ute och att klockan därmed inte var så mycket. Prick på bestämd tid dök David upp och vi gav oss iväg i en taxi mot Monsoon.

Monsoon visade sig vara en bra, men inte väldigt mysig, restaurang. Det lustiga med restauranger som rekommenderas i guideböcker är att det alltid finns väldigt mycket turister där. Om vi inte visste om att Monsoon omnämns i de flesta böcker, så hade vi lätt kunnat lista ut det genom att se oss omkring. Hur som helst var maten utmärkt och lokalen adekvat. Vi lyckade som sagt äta för hela 320 kr tillsammans och det blev lite svettigt när David skulle räkna upp 42000 kyat och bara kom till 41000 innan han hittade en sedelbunt till i en annan ficka.
På vägen hem strövade vi in på hotellet the Strand, där det fanns en bankomat som fungerade. Sedan spankulerade vi hemåt tills vi tröttnade och slutligen hittade en taxichaufför som både visste vart Hotel Panda låg och ville köra oss dit till ett rimligt pris. Nu är det natten, för i morgon är det nya äventyr i en ny gammal huvudstad i Myanmar!

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Klippt och blåst i Bangkok

Publicerat den 29 mars, 2013 av sventuba
Vietnamesisk kost
Bangkok by night
Hemtrevlig taxi
David och Panda
En myanmarsian eller en burmes?
Min stupa
Modelejonet
Badande barn
Den tänkande David

Här sitter jag i bara strumpor och kalsonger och tänker på Jesus.
Den inledningen tarvar ju en förklaring och förklaringen är att det är väldigt varmt i Myanmar samtidigt som det är långfredag hemma i Sverige. Rent teoretiskt är det långfredag i Myanmar också, men här är det ingen som bryr sig. Alls.

David och jag har alltså landat i Yangon, Myanmars största stad. Man kan också säga att vi landat i Rangoon, Burmas största stad. Våra samtal under eftermiddagen har varit lite förvirrade. Här i landet säger man Yangon och Myanmar. Oppositionen säger gärna Rangoon och hemma i Sverige tror jag att Burma är vad vi kallar landet. Vissa saker är dessutom svåra att säga om Myanmar: ”Är det där typisk myanmarsk… myanmarisk… myanmar-mat?”. Det blir betydligt enklare att säga burmesisk mat, eller en burmes. Eller kanske Burmes för att inte missförstå och tro att jag pratar om småfåglar i fångenskap.

Men jag går händelserna lite i förväg. Den här resan började faktiskt i Bangkok, Thailand redan i går. Väldigt tidigt på morgonen. David och jag hade bestämt träff i lobbyn på hotell Banyan Tree i Bangkok för att äta middag på deras restaurang Vertigo på 60:e våningen. Jag landade med planet redan 6.20 på morgonen och trots att jag drog fötterna efter mig och hade en väldigt pratglad taxichaufför så var jag på hotellet redan strax efter 8. Mitt rum var iofs ledigt, men de var *tvungna* att ta ut en avgift för förtidig incheckning. Men det var det värt. En snabb dusch och 2 timmar på sängen gjorde underverk och sedan var jag redo för Bangkok. Eller ja, jag var redo för MBK, min favoritplats i Bangkok.
Rummet var förresten lite speciellt. Det kändes mer som en liten lägenhet än ett rum och jag hade både spis och tvättmaskin. Nu använde jag inge några av de faciliteterna, men det är ju bra att komma ihåg till en annan gång.

Huvuddelen av dagen spenderade jag alltså på köpcentret MBK. Hotellet låg så att jag bara behövde gå typ 100 meter till SkyTrain och sedan var det bara att åka till ändhållplatsen (i rätt riktning) så kom jag till MBK. Som tur var hade jag övat på SkyTrain när vi var här sist, så det gick bra trots att jag var rätt seg. På MBK strosade jag sedan runt och letade efter ett objektiv till min kamera. Det funkar lite så att man bestämmer sig för vad prylen får kosta och så går man omkring tills man hittar någon som är beredd att sälja till det priset. Den här gången tog det en liten stund, men jag hittade objektivet till lägre pris än vad prisjakt kunde erbjuda hemma i Sverige. Nöjd. Så nöjd faktiskt, att jag gick ner och köpte en hel hög med TV-serier på DVD. Alltid bra att ha hemma i Indien nu när det är så varmt att man inte kan gå ut längre…
Medan jag väntade på mina DVD:er så åt jag lunch. Näst längst upp i MBK finns det massor av restauranger och jag bänkade mig på vietnamesisk. Det blev en Hot Pot av seafood och det var otroligt gott. I Indien är all mat jättestark och man har så många kryddor i att det gärna blir lite överväldigande. Det smakar liksom ingenting, utan bara mycket. Här var det betydligt subtilare smaker. Fortfarande starkt, men på ett mer artigt och ursäktande sätt. Nu fick jag en otrolig lust att åka tillbaka till Vietnam och spädde därmed på min resångest från i onsdags…
Efter lunch och mer strosande och shopping i MBK trillade jag in på hotellet vid 16 och spenderade en stund med att skriva mitt bidrag till js1k-tävlingen. Det är en tävling som går ut på att skriva ett program, vad som helst, som bara är 1 kilobyte (1024 bytes) stort. Den första dator som pappa köpte 1981, en Sinclair ZX81, hade just 1 kilobyte i minne och mitt bidrag är en version av ett spel som jag hade på den datorn. Jag är lite nöjd att jag faktiskt fått ihop ett bidrag (första gången någonsin jag gör något sådant) och resultatet kan avnjutas här: http://js1k.com/2013-spring/demo/1477.

Naturligtvis blev jag lite sen till daten med David. Jag hade ju kollat på kartan och det var inte så långt, så jag tänkte gå dit. Jag hade en halvtimme på mig i bastuvärmen, men det tog nog nästan 40 minuter. Så, både sen och genomsvett hittade jag till sist in i hotellets foajé och där satt David och väntade. Tillsammans tog vi oss upp till 59:e våningen och entrén till restaurang Vertigo. Men där blev det stopp. Jag hade ju shorts på mig och de gillades inte. På nätet hade jag läst att man inte fick ha badshorts och flip-flops, men det skulle tydligen tolkas som långbyxor och skjorta. Efter lite fundering kom vi fram till att jag skulle hoppa in i en taxi, susa ner till mitt hotell, byta om lite snabb och sedan susa tillbaks till Banyan Tree. Bra plan.
Fast ändå inte. Bangkok en torsdag kväll vid 18.30 är inte helt lätt att navigera i bil. Hade det varit hemma så hade ju Azmath hittat någon annan väg och trixat sig fram, men nu satt vi mest i bilkö. Priset var fast (300 baht), så det var ju lugnt, men vi hade en deadline på restaurangen. 19.30 behövde vi ta bordet i besittning för att inte bli utan. Så medans jag satt och hoppade i baksätet kröp taxin sakta, sakta fram genom Siloms gator. Det tog ju bara 40 minuter att gå den sträckan i bastuvärmen, men bilturen tog nästan lika lång tid.
Till sist var vi ändå framme vid rätt hotell (killen i lobbyn på Banyan Tree hade fattat fel och sagt att jag skulle till Center Point Towers, men jag skulle ju till Center Point Hotel) och jag skuttade ut och sprang in för att byta om. Redan i hissen började jag förbereda mig genom att plocka ut saker ur fickorna så att det skulle gå fort att byta. Följden av detta blev att jag lyckades avmagnetisera mitt nyckelkort så dörren till rummet inte gick att öppna. Ner igen till lobbyn (jag bodde på 21:a våningen så det tog ett tag) för att fixa koret. Då satt båda receptionisterna och var väldigt upptagna i telefonen. Djupa andetag. Räkna till 100. Det gick för fort. Räkna primtal upp till hundra. Det var bättre. DÄR var de klara. Jag fick ny nyckel. Upp till 21:a våningen. In på rummet med byxorna runt fötterna och ner i resväskan för att plocka fram långbyxor. På med skjorta och sedan iväg till taxin som väntade där nere.
Sedan tog det 5 väääääldigt långa minuter innan vi kom ut från hotellets parkering. Det visade sig att det låg en busshållplats strax nedför gatan och bussarna köade för att stanna där. Och kön var precis där vi ville köra ut. Slutligen kom vi ut och efter lite innovativ körning anlände jag till Banyan Tree, bara 10 minuter efter det att David satt sig till bords uppe på 60:e våningen. Jag hastade upp i expresshissen och den här gången blev jag insläppt.

Var alla dessa vedermödor värt besväret? Svar: JA. Maten var fantastisk, utsikten var ännu bättra och det kändes att vi var på gång igen. Efter middagen var det dags för ännu en taxi (den tredje för dagen) för färd till hotellet. David bodde på ett annat hotell närmare Banyan Tree, så han gick hem. Tredje taxin, alltså och därmed också tredje gången som jag fick frågan om jag inte skulle skaffa mig en fru. Vita ingenjörer är tydligen väldigt poppis bland thailändska kvinnor. Lite lustigt det där. Man försäkrar mig om samma sak hemma i Indien, men varken där eller i Bangkok har jag någonsin märkt att jag utövat någon form av attraktionskraft på kvinnor i min närhet. Oavsett vilket land de kommer ifrån. Så det blev ingen fru den här gången heller, utan en solitär ankomst till mitt hotellrum. Jag hade tänkt blogga. Jag hade tänkt kolla mitt tävlingsbidrag. Jag hade tänkt duscha. Efter 10 sekunder höll jag på att somna med kläderna på, så det var bara att krypa under täcket och äntligen få sova (jag åkte från Hyderabad kl 01.20 indisk tid efter att ha jobbat hela dagen så totalt blev det kanske 2 timmars sömn på 36 timmar).
I morse var en ny dag och väckarklockan ringde alldeles för tidigt. Jag var inte alls i form och trots att hotellets frukostrum hade allt man kan önska, så blev det bara en kopp kaffe, två rostade brödskivor (med limemarmelad) och lite cornflakes. Sedan upp på rummet, snabb packning och ner i lobbyn för två minuters vila innan David dök upp med taxin.
Resan till Myanmar gick med Air Aisa (asiens svar på Ryan Air) och därmed från den gamla flygplatsen i Bangkok. Där har jag inte varit sedan äventyren med Joakim och Jörgen typ 2001/2002. Lite kul. Flyget var trångt, men annars helt ok. Av en lycklig slump hade jag lyckats beställa två mackor till flyget, vilket passade ganska bra eftersom jag började bli hungrig där vi 12-tiden efter min något magra frukost. Flygtiden mellan Bangkok och Yangon är bara lite drygt en timme, så det blev inte mycket annat gjort. Man skulle i vanlig ordning fylla i ett litet papper med uppgifter, men annars satt jag mest och spanade på flygvärdinnorna  David lyckade sova han.

Väl i Yangon började vi med att hämta ut vårt visum. Vi hade båda beställt ”Visa on Arrival” via ett företag i Singapore och när jag kom fram till disken så höll passkontrollanten upp ett papper med mitt foto på. Ordning och reda här i Myanmar. Trots att allt egentligen redan var betalt och förberett tog processen med visum givetvis lite tid, men relativt snart och smidigt var vi igenom och ute i land 42. Där möttes vi av en representant från Myanmars officiella turistförening som ville försäkra sig om att allt gått bra med visum och annat. Hon förklarade sedan hur vi skulle växla pengar och så ordnade hon en taxi till hotellet. Mycket välordnat, som sagt. Jag hämtade i vanlig ordning ut för lite pengar i en bankomat (50000 kyat lät mycket) och David växlade i lika vanlig ordning till sig för mycket pengar på växlingskontoret (200 USD lät inte alls mycket). Resultatet blev att jag redan efter första dagen behöver hämta ut mer pengar och David sitter med 175 tusenlappar. Eller åtminstone 125 st.

Idag har vi mest strosat omkring och tittat på Yangon. Det är en fascinerande mix av andra kulturer och upplevelser vi haft. Det är ganska mycket Indien, fast rätt mycket Thailand, Malaysia och Kina också. Det finns arv från engelsk kolonialtid, men arkitekturen ser ofta fransk ut. Det finns också tydliga kopplingar till Japan, som ju invaderade landet under andra världskriget. David hävdar att folk tittar på oss, men jag är så van efter 7 månader i Indien att jag inte ens märker det längre.
Målet med vandringen på stan var att hitta en resebyrå och boka en rundtur för morgondagen. Detta lärde vi oss i Hanoi, där vi insåg att vi kunde sparat tid och pengar med att beställa saker från Sverige och istället bidra till hotellets överlevnad genom att boka något på plats. Nu hittade vi två turer: I morgon blir det en heldag i Yangon och på söndag blir det en tur till en kulturell håla en bit utanför stan. Lysande.

Efter mycket strosande, tittande och fotande blev det mörkt i Myanmar och vi kände att det var dags för lite middag. Lunchen blev väldigt sen och alldeles vid hotellet, så vi var inte väldigt hungriga. Lite mat skulle vi dock ha och vi steg in på något som hette KSS Café. Det liknande faktiskt Blue Pumpkin, vårt favorithak i Kambodja, fast lite sämre och lite varmare. Maten var däremot mycket, mycket god och vi blev både mätta, belåtna och trötta. Taxi hem till hotellet och sedan bloggande. I alla fall för mig.

Jag insåg just att jag inte skrivit om titeln på inlägget. Klippt och blåst i Bangkok? Vad menar jag? Jo, det är helt enkelt så att jag passade på att klippa mig på hotellets spa efter jag hade varit på MBK. Detta för att jag misslyckats med att hinna klippa mig hemma i Hyderabad i en dryg vecka. Blåsningen kom sig av att vi satt och åt middag utomhus på 60:e våningen. I den tropiska värmen i Bangkok var det skönt, men lite blåsigt 

Publicerat i Stora resan | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Happy Holi!

Publicerat den 27 mars, 2013 av sventuba

Japp. Idag är det festival igen. Den här gången är det färgfestivalen Holi som drabbar oss.
Egentligen är Holi en fest för att hälsa våren/sommaren välkommen och man firar i två dagar. Första dagen bränner man en brasa (lite som Valborg hemma) och den andra dagen firar man genom att kasta färg på folk man möter.
Jag har ju inget emot att elda lite (även om stor scout givetvis föredrar en liten eld), men det här med att kasta färg på folk har gett mig en hel del ångest de senaste dagarna. Ärligt. Ångest. Tanken på att vilt främmande människor kan kliva fram och helt oprovocerat kasta okända kemikalier i ansiktet på mig är obehaglig. Om folk här vill ge sig ut och kasta färg på varandra, så låt inte mig hindra på något sätt. Men ge blanka fan i att kasta något på mig!
Det kan tyckas korkat att ligga vaken om nätterna i flera dagar och vara orolig över att någon eventuellt kan komma att kasta färg på mig idag, men sån är jag. Det här är Indien. Det finns ingen större förståelse för att t.ex. färg ofta innehåller tungmetaller och cancerogena ämnen. Det finns heller ingen större förståelse för saker som allergier, eksem osv. Eller för den delen någon form av koncept för personlig sfär. I min värld känns det hela mycket obehagligt.
Mina indiska medarbetare här på kontoret försäkrade mig om att det hela är mycket roligt, men det var lite oklart vem det var roligt för eller vad det faktiskt var som var roligt. Jag misstänker att folk tycker det är hysteriskt roligt att kasta färg på andra, men att det inte är riktigt lika kul att själv få färg på sig. Eller att göra rent kläder och sig själv när leken är slut. Så det blir lite en fest som går ut på att ha roligt på andras bekostnad, vilket inte tilltalar mig alls.
I ett försök att avskräcka folk från att blanda in mig i det hela, så berättade jag om den gamla nordiska seden kring ”Cutting Thors day”. Som alla vet, så är torsdag uppkallad efter vikingaguden Tor, åskguden. Tor är också guden för styrka och mod. Så en gång varje år, på skärtorsdagen (cutting thors day), så gick man omkring och utmanade varandra att visa sin styrka och sitt mod för Tor. Detta gjorde man genom att en person utmanade en annan, som då var tvungen att skära sig själv i armen för att bevisa sitt mod. Därefter fick utmanare skära sig i armen och sedan kunde man gå och dricka mjöd tillsammans. Om någon fegade ur och inte skar sig i armen, så var det fritt fram för alla i byn att kasta rutten frukt och avföring och generellt spöa upp fegisen. Som tur var har vi ju slutat med såna gamla dumma traditioner, sa jag. Men om ni blandar in mig i era gamla traditioner, kanske jag skall blanda in er i mina.
Det hela var givetvis ren lögn från början till slut, men vi får se om det biter 🙂
Visst är jag lite fånig som är så rädd att få lite färg på mig. Visst borde jag omfamna min inre Indier och kasta mig in i upplevelsen som är mitt liv! Nja. Om någon kastar färg på mig och jag inte dör av allergichock eller cancer, så får jag ju fortfarande färg på mina kläder. Och OM den färgen inte går bort, så måste jag köpa nya kläder. Och det är få saker i livet som jag ogillar så mycket som att handla kläder…

Men Holi är inte enda anledningen till veckans ångest. Resor är också en bidragande orsak till min sömnlöshet.
Inatt skall jag åka till Bangkok och i morgon kväll skall David och jag ses på ett hotell där. På fredag bär det sedan av till Rangoon i Burma (eller Yangon i Myanmar beroende på vilken regim man vill stötta) och tanken är att vi skall titta på Yangon över påskhelgen. Nu har det ju blivit en del upplopp i Burma de senaste dagarna där buddhister anfallit och förstört moskéer och varit allmänt otrevliga mot den muslimska minoriteten i landet. Jag tycker det låter ganska olikt buddhismen i allmänhet att hålla på så, men så är det i alla fall. Dessa oroligheter startade ute på landet och långt bort, men häromdagen kom det rapporter i tidningen om att det nu börjat hända saker i Rangoon också. Så frågan är: Är det värt risken att åka till Rangoon just nu, eller skall vi stanna i Bangkok och chilla istället? Jag antar att David och jag får fundera på det när vi sitter och äter middag längst upp i skyskrapan i morgon kväll…
En annan anledning till bryderi kring resor är min maj-resa till Leh. En starkt bidragande orsak till att jag åkte hit till Indien var att jag ville resa och se mig omkring. Dels i Indien och dels i den här delen av världen. I höstas betade ju David och jag av halva sydostasien, men det finns fortfarande en hel del kvar att se. Däremot har jag knappt lämnat lägenheten vad gäller resor i själva Indien. Jag har varit i Bangalore, men inte mer. Så nu tänkte jag titta på Indien istället för att lämna landet så fort jag får en helg över och planen var att åka till Leh.
Var ligger då Leh? Det ligger i Kashmirområdet, men rätt långt från gränsen till Pakistan, så det är nog lugnt. Det ligger också rätt högt upp i bergen (på 3000 meter) så det är rätt svalt även i slutet av maj. Perfekt ställe att åka till för att undkomma 45 graders värme i Hyderabad med andra ord.
MEN det visar sig att Leh är ingen vanlig turistort. Resan till Leh går lös på 4500 kr tur och retur. Bara resan, alltså. Jag kommer ju hem till Sverige för de pengarna! Dessutom måste jag sova över en natt i Delhi, eftersom det verkar gå ett flyg till Leh och det går från Delhi kl 07.20 fyra dagar i veckan. Så kostnad för att ta sig till Leh blir 5000 kr (flyg + en hotellnatt i Delhi) och sedan kostar hotellen i Leh en del också. Min långhelg i Leh skulle gå lös på 7000 kr i resa och hotell och sedan tillkommer eventuella utflykter i bergen (som förmodligen inte är så dyra iofs). För den pengen kommer jag hela vägen till Europa om jag vill. För halva pengen kan jag åka motsvarande helg till Katmandu. Eller Singapore. Helgens resa till Burma är märkbart billigare. Så frågan är om det är värt pengarna… För att se lite berg… Hm…
Det finns ytterligare en dimension i det här. Jag åker hem till Sverige 20/4-1/5 och sedan åker jag till Sverige igen 20/6-13/7. Behöver jag en resa i maj?
En dimension till: den 18/5 (ett möjligt resedatum) är det final i Eurovision Song Contest. Den skulle jag ju vilja se live, men hotellen i Leh har inget Internet. Dålig ursäkt och egentligen inget jag tog hänsyn till när jag började titta på Leh som resmål, men när det blev så dyrt fick jag en annan idé. Om jag åker till Qatar den helgen, så får jag dels 1,5 timmars bättre tidsskillnad och så hamnar jag på ett hotell i ett land där man faktiskt har Internetuppkoppling.
En tredje (eller fjärde?) dimension är att Niklas någon gång inatt mailade och berättade att Anna från Alko är i Chennai i maj/juni för att träffa Mr Tangavel. Jag har aldrig varit i Chennai, så det kunde ju vara trevligt att åka dit och säga hej också.

Allt detta sätter mig i en sits som jag hatar: Jag måste bestämma mig! Jag har tid, jag har pengar, jag har lust. Men vart skall jag ta vägen?? Leh, Chennai, Qatar eller Katmandu? Alla har sina fördelar och nackdelar. Alla är möjliga, fast inte på samma gång, givetvis. Så vad skall jag välja? Innan jag åker till Sverige nu i april så skall maj-resan vara bokad, men jag misstänker att det kommer bli en och annan sömnlös natt innan dess…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lunch för en kung

Publicerat den 22 mars, 2013 av sventuba

Två torsdagar i rad har vi svenskar på kontoret varit iväg och ätit lunch på Falaknuma-palatset, eller som vi lite skämtsamt kallar det, på Fallaffelpalatset.

Falaknuma är lite typexempel på kontrasterna som finns här i Indien. Palatset tillhörde Hyderabads siste Nizam, en sorts muslimsk maharadja. I början av 1900-talet var Nizamen av Hyderabad den rikaste mannen i världen och det finns en legend om att han var i London runt 1910 och ville titta på Rolls Royce. Eftersom han kom i traditionella kläder till RR-fabriken, så släpptes han inte in. När han kom tillbaks beställde han så 10 st Rolls Royce Phantom av senaste modell och som hämnd för att man behandlat honom illa så kördes sedan dessa bilar som sopbilar runt om i Hyderabad. En av bilarna är restaurerad och finns att beskåda på Chomwalla Palace inte långt från Charminar.

Men nu var vi alltså på Falaknumapalatset. Här bodde Hyderabads Nizzm tills han blev utslängd av den nybildade Indiska staten 1951. Fram tills dess var Hyderabad ett eget litet land med en egen armé och en egen kung, Nizamen av Hyderabad. Om jag förstått saken rätt så hade Nizamen bra kontakt med engelsmännen som fanns i landet och han lät dem bygga en stark befästning i Secunderabad, som är Hyderabads tvillingstad på andra sidan sjön Hussein Sagar. Men 1951 var det slut på det roliga och Indien sa till Nizam att antingen gav han upp och lät Hyderabad bli en del av Indien, eller så kom man med armén. Nizamen valde det förra och övertagandet gick därmed oblodigt till. Nizamen hade sedan en ceremoniell titel inom Indien, men så småningom flyttade han till Australien istället. Nuvarande Nizam är inte längre på topplistan över världens, eller ens Indiens, rikaste, men han beräknas ha en förmögenhet på ungefär en miljard US dollar. Dock har han avverkat fyra fruar och har en hel hög med barn och alla vill givetvis ha en del av arvet…

Men det här inlägget handlar om Falalknuma. Omkring år 2000, hyrde Nizam ut palatset till hotellkedjan Taj, som påbörjade en renovering till fornstora dar. Det tog 10 år, men 2010 öppnade så superlyxhotellet Taj Falaknuma och vi snackar verkligen superlyx. Allting har återställts så det ser ut som när världens rikaste man bodde här. Det vimlar av ”betjänter” överallt och det hela andas lyx. Hotellet är givetvis 7-stjärnigt. Standardrummen (luxury) kostar 16750 INR per natt (ungefär 2000 kr) och då får man bo i de mer moderna rummen i flyglarna. Vill man bo i de historiska rummen inne i själva palatset får man hosta upp minst 28000 INR (ungefär 3500 kr) och vill man ha det riktigt fint kan man bo i Grand Royal Suite för 75000 INR (typ 9500 kr). Notera att i de priserna ingår inte frukost. I teorin kostar inte ett rum mycket mer än ett vanligt Scandic i Stockholms innerstad. Förstår inte varför inte det här är standardhotellet när vi besöker Hyderabad…

Det som är lite synd med Falaknuma är att det är just ett superlyxhotell, vilket gör att väldigt få människor faktiskt söker sig hit. Taj har gjort ett enormt arbete med att återställa palatset och det är en magnifik pärla. Det skulle mycket väl kunna varit Hyderabads största turistattraktion, men istället är det mest tomt på folk.

MEN, man kan ju åka hit och äta. Det finns två restauranger som är öppna för allmänheten, en italiensk och en indisk/arabisk. Vi har ätit lunch på den italienska två gånger nu och maten är verkligen helt fantastisk. Lägg till stämningen (kyparen viskar för att inte störa de andra gästerna, även om det inte fanns några andra gäster) och det faktum att man kan ta kaffe på balkongen med otrolig utsikt över Hyderabad och Secunderabad så förstår man varför det är vårt nya favorithak. De har en liten lustig regel, dock. Man måste äta för minst 1500 INR på lunchen. Om man äter för mindre kommer det ändå kosta 1500 INR per person. Nu är det inga större problem. En lunch med grekisk sallad till förrätt, spagetti carbonara med sweet lime soda till huvudrätt och en kaffe latte till efterrätt slutade på ungefär 2800 INR (ca 250 kr). Det blir ju inte lunch där varje dag, men en gång i månaden får det nog bli. Man skall också komma ihåg att lunchen blir ungefär 3½ timme lång, eftersom Falaknuma ligger i andra änden av stan från Hitech City sett.

Hur ser det då ut på Hyderabads hemligaste och kanske bästa turistattraktion? Såhär, ungefär:

Porten

Porten

Uppfarten

Uppfarten

Tre svenskar och två palmer

Tre svenskar och två palmer

Framför palatset

Framför palatset

Framför palatset

Framför palatset

Utsikten

Utsikten

Falaknuma Palace

Falaknuma Palace

Innergården

Innergården

Baksidan

Baksidan

Fem glada svenskar!

Fem glada svenskar!

Bashar på balkongen

Bashar på balkongen

Om ni kommer och hälsar på i Hyderabad, så lovar jag att bjuda på lunch på Falaknuma Palace. Det är väl värt ett besök och sight-seeingen i sig är värt priset på lunchen!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Norah Jones Live in India

Publicerat den 10 mars, 2013 av sventuba

Idag är jag stel, har lite ont i ryggen kliar lite överallt av myggbett. Japp, det är morgonen efter den stora konserten med Norah Jones här i Bengaluru. Jag tror att den senaste populärmusikkonserten jag var på var Rocktåget i Varberg någon gång i slutet av 80-talet. Jag är med andra ord inte direkt van vid att vara med på sådana här arrangemang, så vad gick egentligen snett?

Det började i januari. Jag hade precis varit i Sverige och kom hem till Hyderabad fylld av nötkött och framtidstro. Det var dags att omfamna Indien och börja se sig omkring i detta fantastiska land och där såg jag plötsligt: Norah Jones, Live in India! Det vore ju lite coolt att åka på konsert, tänkte jag och bokade genast en biljett. Eftersom konserten i Bangalore passade bäst i tid (en fredag), fick det bli en helg i Bangalore med fint hotell och allt. Jag hade som sagt ingen större koll på vad jag kunde förvänta mig på en konsert, så för säkerhetsskull bokade jag en VIP-biljett. Tanken var att det vore ju himla tråkigt om jag åkte ända från Hyderabad och sedan hamnade i ett hörn av lokalen så jag knappt såg scenen. VIP måste ju helt enkelt vara bättre. Det var ju i alla fall dubbelt så dyrt!

Resan till Bangalore gick rätt bra. Det var väldigt tidig morgon på Hyderabads flygplats och jag var rätt nära att strypa åtminstone ett halvt dussin Indier för att de var… tja… indiska helt enkelt. Men det gick bra i alla fall. Att flyga mellan Hyderabad och Bangalore är ungefär som att flyga mellan Göteborg och Stockholm, det hinner liksom aldrig bli tråkigt.

Efter moget övervägande och lite konsultationer i veckan hade jag bett kontoret i Delhi att boka en bil med driver till mig och när jag landade i Bangalore väntade först en representant från hotellet, som var lite orolig för att jag inte hade beställt någon bil och strax bakom honom stod min driver. Thiru är ingen liten Indier. Han faktiskt vara den störste indier jag stött på så här långt Engelskan är sådär, men det funkar och han är infödd Bengalurian, så det verkar stabilt.

Vi var lite väl tidiga både för att checka in på hotellet och för att hämta biljetter till konserten, så det blev först ett stopp på Coffee Day för en andra frukost och sedan en rad skoaffärer för att hitta ersättare till mina sump-Ecco (båda skorna har fått hål i hälen så det pyser luft när jag går). Det blev ett par Hush Puppies från Bata och de funkar utmärkt. Jag har shoppat!

Eftersom biljettkassan öppnade 11.00 så tog vi oss dit vid 11.45 för att hämta ut min VIP-biljett. Då höll de fortfarande på att bygga biljettkassan och hade inte fått några biljetter ännu. Mannen i kassabygget bedyrade att allt skulle vara klart om 30 minuter om jag ville vänta, men jag har bott här tillräckligt länge för att veta vad 30 indiska minuter betyder i svensk tid, så vi åkte till hotellet istället.

Mövenpick Hotel and Spa är ju inte Sheraton. Men det är bra nära. Riktigt bra rum, som iofs ligger på fjärde våningen, men annars är helt i klass med Sheraton. Personalen var trevlig och jag fick checka in tidigt. Nice. Väl på rummet studerade jag min guidebok och kom fram till att det inte finns något jag faktiskt vill titta på i Bangalore. Så det fick bli lunchbuffé på hotellet med glass till efterrätt (gissa vilken sort!). Sedan kom dilemmat: Vad gör man för att ladda inför en konsert? I mitt fall blev det lite släntrianprogrammering följt av en timme på sängen innan det var dags att snöra på sig mina nya puppies och stega ner till bilen.

Bangalore har också trafik. Rätt mycket sådan, faktiskt. Med tanke på detta så var vi ute i god tid och givetvis hade alla andra i Bangalore bestämt sig för att just idag skulle man stanna hemma. Alltså var vi vid arenan 17.30 istället för 18.00, men nu var i alla fall biljettkassan färdig. Jag fick min biljett, mitt VIP-band och mina… drinkbiljetter? 600 rupees i drinkbiljetter som man enligt uppgift inte kunde köpa annat än alkohol för? Vad skall jag med dem till?? Ja, ja. Insläppet öppnade klockan 18, så jag sällade mig till skaran av icke-indier som stod och väntade i köer utanför grindarna. Det fanns en speciell kö för VIP-Men. Jag kände mig väldigt speciell och utvald.

Strax efter 18 (väl inom felmarginalen) öppnade grindarna och vi stegade genom avspärrningarna och ut på den stora planen framför scenen? Utomhuskonsert? Lite otippat faktiskt. Men det fanns i alla fall lite stolar, så vi lyckliga få som kom först tog var sin stol och bänkade oss längst fram i VIP-fållan. Då kom det en säkerhetsvakt och sa att vi inte fick sitta på stolarna. Det här var en stående konsert och stolarna var bara till för äldre och personer med speciella behov. Nu kan man tycka att jag både är äldre och har speciella behov, men svensk som jag är ställde jag snällt undan min stol. Sällskapet som satt framför var inte lika snälla. Eftersom det var internationella kvinnodagen, tänker jag inte ge centralfiguren i dramat det epitet jag tänkte, utan nöjer mig med att säga att det var en kvinna, med pojkvän och väninna. De var inte från Indien. De gjorde ett högljutt litet skådespel värdigt vilken femåring som helst och krävde att få ha stolar, de hade ju ändå betalt dubbelt så mycket som pöbeln som fick stå 30 meter närmare scenen! Att det bara fanns typ 15 stolar till de över hundra VIP-gästerna och att alla andra som betalt dubbelt så mycket som pöbeln skulle få stå bekymrade inte sällskapet alls. Till sist lackade vaktchefen ut, gick och hämtade pengar och ”pöbelband” och degraderade sällskapet till pöbel istället. Därmed hamnade jag längst fram i VIP-fållan. Nice 🙂

VIP-biljett innebar i praktiken att man hamnade 30 meter längre från scenen och rätt långt till höger (som miss Jones såg det). Det fanns sämre utbud av mat och dryck och inga souvenirer alls. Jag stod som sagt längst fram i VIP-fållan och hade därmed rätt bra utsikt av scenen, men å andra sidan kände jag mig jättestor där jag stod längst fram, så efter ungefär halva konserten lämnade jag min plats och strosade runt lite i ”festivalområdet” istället. Det blev en kycklingburgare med pommes frites i ett tält (givetvis var både burgare och pommes kryddade så tungan krullade sig) och sedan blev det en t-shirt och en poster från ett annat tält. Detta innebar att jag fick lämna VIP-fållan och ge mig ut bland pöbeln. Där insåg jag mitt misstag. Jag är längre än Indien. Nere på ”golvet” hade jag fri sikt mot scenen i stort sett var jag än stod, men uppe i VIP-fållan (som var i samma höjd som scenen), var dels genomsnittslängden högre och dels så blev vinkeln fel och där var det med andra ord svårare att se något. Om jag mot förmodan skulle gå på konsert i Indien igen, så kan det vara bra att komma ihåg.

Hur var själva konserten då? Jodå. Alldeles utmärkt, faktiskt. Norah Jones är grymt bra på att sjunga och hon har massor av höjdarlåtar. Och bra musik med begåvade artister blir faktiskt bättre live än i en studio. När förbandet körde sina nummer mellan 19 och 20 började myggen komma fram och det blev lite stimmigt uppe på VIP-läktaren (vi har faktiskt betalat DUBBELT så mycket, skall vi verkligen behöva stå ut med MYGGOR också??), men en grupp japanska tjejjer i 40-årsåldern drog fram en klassisk myggspiral ur handväskan och tände på. Sedan var det ok.

Strax efter 20 klev så Norah Jones upp på scenen i en rätt ful klänning och skor med väldigt höga klackar. ”Hej Indien! Jag älskar er!” sa hon och så körde hon igång ”What am I to you?” bakom sin hammondorgel. Sedan rullade det på. Inte mycket snack, några pauser mellan låtarna när folk bytte instrument (Norah spelade hammondorgel, elgitarr, akustisk gitarr och piano), men i princip bara en lång rad riktigt bra låtar. Hon ursäktade sig att bandet inte hade så mycket hårdrock på repertoaren när de nu var i Indiens hårdrocksstad nummer 1, men det kändes ändå som att de gjorde sitt bästa för att fylla arenan med lite rockigare toner.

Framåt slutet av konserten stod jag längst bak i VIP-fållan och tittade på… publiken. Dels för att det fanns rätt mycket… publik… att titta på och dels för att kunna smita ut snabbt när konserten var slut. Så kom då ögonblicket då Norah Jones från scen hälsade att nu kom sista låten och tackade för att vi varit en sån underbar publik. Sedan drog de igång ”Come away with me” och pöbeln förvandlades åter till ett hav av mobilkameror. Låten följdes av jubel, applåder, rop på mer och… en nedsläckt scen, strålkastare på publiken och bandad musik i högtalarna? Vänta lite nu… Jag är som sagt ingen konsertbesökare av rang, men brukar man inte låta publiken få ett extranummer eller två?? Tydligen inte i Indien.

Så det blev att slinka ut från VIP-fållan och ner till parkeringen. Där väntade Thiru och vi hoppade in i bilen för att försöka navigera oss igenom det begynnande kaoset på parkeringen. Indisk trafik är intressant i normala fall. Tänk er då ett stort fält med ett par tusen bilar som skall ut genom en öppning som är tre meter bred och så inga som helst försök att organisera detta. Eftersom jag är så smart så var vi dock bland de första och vår exodus tog bara sådär 15 minuter.

På vägen tillbaka till hotellet hade sedan Thiru en lång och ärligt talat ganska svårbegriplig utläggning om varför jag kunde skatta mig lycklig som inte var gift. Jag TROR harrangen gick ut på att man inte skall gifta sig av kärlek, för det slutar bara i elände. Det är mycket bättre med arrangerade giftermål, där man redan från början har gjort klart vilka roller mannen och kvinnan skall ha. Då behöver man inte krångla till det utan kan göra det bästa av situationen. I Bangalore är det minsann minst ett par, tre självmord i månaden till följd av ”lovemarriage”. Jodå, jag känner mig givetvis oändligt lyckosam att jag begåvats med en sådan otrolig förmåga att undvika giftermål. Och det låter ju väldigt smidigt med arrangerade giftermål. Frågan är om jag skall vänta på att min gamla mamma tar sitt ansvar och fixar en bra fru till mig, eller om jag skall vara lite mer modern och beställa en fru från Kina, Filippinerna  Thailand, Ryssland, Ukraina eller någon annan av världens länder som skickar sin reklam till mig.

Eller också låter jag bli.

Ja, det är nog lättast.

 

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

1/4

Publicerat den 6 mars, 2013 av sventuba

Japp, kära läsare, en fjärdedel.

I helgen, helt utan att jag märkte det, så passerade jag 6 månader i Indien. Eller, ja, det är inte riktigt sant. Det är 6 månader sedan jag landade i Indien och började min tjänst här, men om man kikar lite på resekalendern, så ser man att jag varit någon annan stans hela 47 dagar eller drygt 25% av tiden! Intressant…

Svens resekalender 2013-03-06

Svens resekalender 2013-03-06

Och ja, jag har gjort ett litet program för att hålla ordning på min planerade kalender. Där kan man nu se att det finns planer för en resa i augusti. En resa som just nu lutar åt Friidrotts VM i Moskva 🙂

Hur som helst tänkte jag sammanfatta min upplevelse hittills: Jag hatar Indien.

Nja, kanske inte hatar direkt. Indien är som en sån där jobbig kille eller tjej som liksom limmar fast på en och är klibbig, jobbig och frustrerande utan att man egentligen kan säga att han eller hon gör något fel. Lite som Ove i Solsidan.

Hemma i Sverige så älskade jag indisk mat. Det var inte indiskt varje vecka, men då och då försökte vi ta oss ut och käka indisk lunch och det var supergott varje gång. Nästan i alla fall. Här i Indien är den indiska maten ännu godare. Ett par gånger har den varit helt fantastisk, men jag är inte längre särskilt förtjust. Det beror inte bara på att det är tokstarkt hela tiden, eller att kyckling och curry varje dag blir rätt tjatigt i längden. Det är mer subtilt än så. I början kan man tycka det är lite pittoreskt att äta sin lunch på ett plåtfat med fack för olika röror och att man inte automatiskt får några bestick att äta med, men efter ett tag blir det irriterande. Det finns en anledning till att kniv, gaffel och sked tagit världen med storm: Det är rätt praktiskt att inte äta med händerna. Har ni någonsin försökt få bort doften av en riktigt het curry från fingrarna? Nämen, där kommer ju Ove igen…

Och om man nu har så förtvivlat mycket folk som behöver jobb, kan man då inte anställa någon att bena ur kycklingen innan man tillagar den? ”Men smaken sitter ju i benmärgen”. Du skojar, va? Menar du att det finns någon annan smak än all den curry som ni häller på maten så att man får brännblåsor i munnen och verkmästarn i magen skjuter ut sig i ren desperation? Allvarligt! Det händer att man får sin chicken Byriani med bara ben och brosk i!

Jag vet vad ni tänker (i alla fall några av er): Nu är han sådär gnällig och raljerande igen. Och ni har helt rätt. Nu är jag sådär gnällig igen. Och raljerande. Men jag vill också påpeka att första månaden hade jag inga problem med något av det här. Andra månaden kröp irritationen på och framåt tredje månaden började behovet av att inte vara i Indien bli riktigt påtagligt. Att hälsa på ett par veckor, ligga på beachen, åka runt och titta på elefanter, äta mat från hål i väggen och sova på knöliga madrasser fulla med loppor blir ett äventyr, men det är allvarligt talat inget vidare liv. Därför gör jag inget av det.

Indien verkar vara helt utan planläggning. Det är som om tankarna bakom marknadsekonomi fått löpa helt amok utan några som helst hämningar. Här verkar folk vilja ha en väg, då bygger vi väl en då. Och här kanske vi skulle ha ett hus. Nämen, oj! Vill folk ha el och vatten i huset också? Det sa man inte! Och varför vill du ha ett namn på din gata och ett nummer på ditt hus? Du vet väl var du bor?

Där har vi nog anledningen till min nyfunna indienaversion: Jag, som inte klarar av att hålla en plan tillräckligt länge för att skriva ner den, får spatt på att man inte verkar ha någon plan överhuvudtaget i det här landet. Här skulle man behöva en hel hög med Myrdalar som kunde skriva lite böcker om hur man kan tänkas planera ett land och ett folk. Visst har det svenska folkhemmet en hel del damm i hörnen och ett och annat skelett i garderoben, men det finns i alla fall hörn och garderober att ha skräp i…

Så nu är det 3/4 kvar. Vill jag flytta här ifrån? Nej. Inte ännu i alla fall. Det gäller att hitta ett sätt att leva med att Ove kan dyka upp när som helst. Det är inte så komplicerat egentligen. Ibland får man vara lite brysk och stänga dörren. Säga att man är upptagen. Ta sig tid att vara utan Ove. Med rätt balans i livet kan det till och med vara lite kul att ha Ove på besök ibland. Och den balansen finns där ute någonstans. Det är bara en fråga om att hitta den, så kanske Indien och jag kan komma överens.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Älskar, älskar inte

Publicerat den 28 februari, 2013 av sventuba

Jag har en bekännelse som jag skulle vilja delge alla här i min blogg. Det är en synd jag burit med mig i 30 år och som i och för sig inte är någon hemlighet, men det är ändå dags att den får komma ut i det fria.

Jag hatar att åka på läger.

Verkligen. Det är helt sant. Att åka på läger, kurser eller andra aktiviteter där jag tvingas umgås med människor en längre tid fyller mig med ångest och fasa varenda gång det drar ihop sig. När det gäller läger fasar jag över att inte kunna sova för att liggunderlaget är för hårt och någon snarkar, jag drömmer mardrömmar om att inte kunna gå på toaletten på en vecka och jag darrar inför tanken att äta mat med barr i… Varje gång jag skall iväg någonstans så är det en hård kamp med mig själv och så har det alltid varit. Hade min bästis Jonas inte tvingat iväg mig hade jag förmodligen aldrig åkt på ett ända läger och det hade ju varit väldigt synd.
För när jag väl är på lägret så är det inga större problem. Då funkar toaletterna, man vänjer sig vid att marken är hård och lite barr i maten spelar ingen som helst roll. Och att ha varit på läger är bland det bästa som finns. Jag har minnen och vänner för livet från i stort sett varje läger jag varit på.

Nu har jag upptäckt en sak. Det är samma sak med gymmet.

Jag hatar att gå till gymmet. Verkligen, verkligen hatar att gå till gymmet. Hemma i Hyderabad har jag 2 minuter till gymmet. Det är nästan alltid tomt och jag kan stanna hur länge jag vill. Inga problem alls. Ändå går jag nästan aldrig dit. Varför?
Tanken var att jag skulle gå till gymmet här på konferensen, men det hände inte första dagen och det hände inte andra dagen. Men i morse vaknade jag upp, insåg att det var rätt lång tid kvar tills konferensen startade, så medan jag fortfarande sov vinglade jag ner till gymmet för ett litet pass på löpbandet. Och när jag väl var där var det ju inga problem alls. Det var lite folk där, men det fanns lediga maskiner. Jag hade min egen musik och körde mina 2,5km i drygt 6km/h. Efteråt kändes det jättebra och jag var väldigt nöjd med mig själv. Som det alltid känns när jag varit i gymmet.
Så varför är det så svårt att gå dit?

Det finns säkert någon bra psykologisk förklaring till varför hjärnan funkar på detta sätt. Jag vet att det känns bra efteråt och är rätt trevligt under tiden. Men ändå är det så svårt att ta sig dit. Som med scoutläger. Jag har övat på att åka på läger i över 30 år, men det är lika jobbigt nu som när jag var liten. Min slutsats är att det alltid kommer vara jobbigt att gå till gymmet och bästa sättet att ta sig dit är att göra det med en gång och inte i morgon för om jag skall göra det i morgon har jag en massa tid på mig att tänka på hur jobbigt det kommer vara…

En annan sak som följer samma regler är städning, men det får vi ta när jag flyttat hem till Sverige och måste börja städa igen. Nu får jag se till att ha gympåsen i ständig beredskap ifall jag plötsligt får för mig att gå till gymmet igen…

Publicerat i Indien | 2 kommentarer

Hortikultur är väl också kultur?

Publicerat den 24 februari, 2013 av sventuba

Idag var det tänkt att jag skulle ha en riktigt kulturell dag. Det började bra, typ, med att jag tittade på och bedömde gårdagens melodifestival. Som vanligt var mellanakterna vassa, men jag tycker nog ändå att Ralf från Göteborg gjorde väldigt bra ifrån sig. Honom kan vi skicka tillbaks till Malmö när det drar ihop sig till Eurovision i maj tycker jag.

Sedan satt jag en stund och tittade på de bidrag som blivit klara för finalen redan och ärligt talat känns det som om Schweiz kan bli svåra att slå i år. De skickar en grupp frälsningssoldater som sjunger en klämmig låg som är sådär lagom poppig för att de djupt kristna tanterna och farbröderna skall tycka att det är ”häftigt”. Låten är helt ok och det slår ju alltid lite extra bra när det är ett välgörande ändamål bakom. De ryska tanterna gick nästan hela vägen förra året…

Till lunch var det dags för lite italiensk kultur: Pizza! Jag hittade ”pizzaost” i butiken häromdagen och var väldigt sugen på att se om det blir bra. Tyvärr hade jag bara tre tomater och ingen vitlök, så tomatsåsen blev inte vad jag hade tänkt mig. Å andra sidan var det italiensk salami på pizzan, så det blev ganska italienskt. Från början hade jag också tänkt mig att göra en ”riktig” pizzadeg eftersom jag hittade torrjäst samtidigt som jag hittade pizzaost. Nu blev det ingen jästdeg, för det behövs så förtvivlat mycket vetemjöl och det är ju en bristvara som ni kanske vet. Enkel botten alltså, men hyfsat bra sås utspädd med lite Tacodip, salami och ost. Det såg ut som riktig pizza. Det smakade däremot ganska mycket tacodip vilket inte var vad jag tänkt mig, men vad gör det.

Efter allt detta hade jag tänkt att åka på konsert där man skulle framföra Grieg och Sibelius, men det visade sig igår att det inte var konsert, utan en föreläsning om Norge och Finland med musik till. När det började bli dags att byta om kände jag inte alls för att sitta och lyssna på en finsk tant berätta om norska fjäll och finländska skogar, så istället blev det en utflykt för att titta på växter.

Det har nämligen blivit dags att ta tag i min utemiljö. Igår var jag runt och tittade på utemöbler nere på stan. Först var vi på Dimension och tittade på dyra märkesmöbler, sedan åkte vi ner i de lite mer spännande kvarteren och tittade på handgjorda trämöbler för ungefär halva priset. Fördelen med de förra är att de håller bättre, fördelen med de senare är att de är billigare och man kan få dem som man vill. Även om det är billigare med trä, så kostar det fortfarande en hel del, så jag avvaktar inköp tills jag vet om jobbet kommer betala (har rätt mycket pengar kvar av min ”furniture allowance”) eller inte.

Som en del av utemiljöarbetet var vi idag alltså och tittade på växter. Två mangoträd och två mousambiträd (en sorts citrusfrukter) blev det tillslut tillsammans med ett gäng blommor som jag tror kallades för pappersblommor. Inser att jag inte är rätt person att vare sig handla in växter eller designa min balkong, men eftersom varken Anders eller Karin är här, så får jag göra så gott jag kan. Tanken är i alla fall att Azmath får i uppdrag att köpa in och plantera grejjerna på balkongen när jag är bortrest nästa vecka. Spännande att se hur det blir när jag kommer hem igen på lördag 🙂

Nästa vecka skall jag alltså iväg på konferens. Jag åker till Bangalore på tisdag för att insupa visdom om agil utveckling vid offshoring. Bra grej för jobbet.

 

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer