Motorkatten

Publicerat den 6 augusti, 2013 av sventuba

Idag hade jag egentligen tänkt berätta sagan om myggnätet, men den får nog vänta till i morgon för i morse hade vi ett riktigt äventyr, Azmad och jag.

Till att börja med skall man veta att det regnad i morse. Och i natt. Och det ordentligt ändå. Det var ett regn som jag normalt associerar med Göteborg i november, men här är det som vanligt 22 grader och egentligen ganska behagligt. Under Ramzan (Ramadan) har Azmad haft för vana att köra till mitt garage när han är klar med morgonbönen och sedan sitta och sova i bilen, men eftersom det regnade så illa idag, så valde han att sova hemma och sedan köra för att hämta mig. Så, lite sen, rusade han ner till bilen, hoppade in och for iväg. Och hörde ett väldigt konstigt ljud. Man har ju hört att en väloljad motor kan spinna som en katt, men jama?

Han stannade bilen och öppnade motorhuven och där nere satt en liten kattunge som tyckte det var rätt torrt och bra inne vid motorn, men det kanske lät lite mycket. Azmad stod sedan i regnet en stund och försökte få ut katten, men det lyckades han inte med. Istället hoppade han in i bilen igen och körde till mitt garage, där jag stod och väntade eftersom han var lite sen.

Nu hade kattungen gått över till ett mer panikartat och ihärdigt jamande och den hade också krupit upp till den delen av motorn som inte var väldigt, väldigt varm. Med lite vilja och en smula våld lyckades Azmad till sist få ut den stackars kattungen, som fortsatte att jama förtvivlat. Den var ganska tovig och såg verkligen ynklig ut…

Azmad med motorkatten

Azmad med motorkatten

Men vad gör man med en kattunge som man hittat i sin bilmotor? Om jag inte hade varit ganska mycket allergisk mot katt, så hade det kanske varit lite solskenshistoria om jag tog in den som husdjur, men det var ingen bra plan. Vi kunde inte gärna lämna den i garaget och Azmad kunde inte ta med den hem (sa han med emfas). Alltså plockade vi in katten i bilen och åkte ut utanför garaget till ett av alla nybyggen. Där släppte vi ut den lilla katten, som uppenbarligen trivdes utmärkt med att inte sitta fast vare sig i en motor eller i plastpåse och genast sprang iväg in i mörkret.

Spännande äventyr på morgonen, således, men jag misstänker att missen inte överlever dagen på egen hand. Kanske är det någon som har förbarmande över den lilla kattungen, men förmodligen så blir den väl uppäten av något större djur. Det finns ju en hel del lösa hundra i området. Ja, ja. Så är livet i Indien.

 

Publicerat i Indien | Märkt , , , | 1 kommentar

Salah i Hyderabad

Publicerat den 2 augusti, 2013 av sventuba

Jag har vid ett flertal tillfällen kommenterat på morgonbönen som genomförs före gryningen varje dag i den delen av Hyderabad där jag bor. Jag bor i den muslimska delen av staden och således är det islam som gäller. Sist så var jag kanske lite väl hård i mitt omdöme om det här med att ha böneutrop klockan 4.30 på morgonen, så jag tänkte att det kunde vara på sin plats att dela med sig av upplevelsen.

Nu under Ramadan (eller Ramzan som man säger här), så skall en rättrogen muslim inte äta eller dricka under dagen. Eftersom detta gäller större delen av befolkningen i mina kvarter har man en gemensam mat-tuta som tutar på morgonen när frukosten måste vara avklarad och på kvällen när det är fritt fram att äta igen. I går morse vaknade jag av tutan och istället för att ligga och sura över det, så klättrade jag upp ur sängen, gick ut på balkongen och spelade in morgonbönen (som börjar ungefär 15 minuter efter tutan). Resultatet blev följande ljudfil, som jag har filtrerat för både låga och höga frekvenser för att försöka få bort så mycket vind- och trafikljud som möjligt (jodå, det är en hel del trafik även 4.45 på morgonen):

Det är lite svårt att höra ordentligt på inspelningen, jag vet. Jag använde telefonen och den är inte riktigt byggd för att spela in på det här sättet. Likväl så är det en ganska fascinerande och inte helt otrevlig ljudmatta som breder ut sig över landskapet i mörkret innan gryningen (lägg märke till att solen inte går upp förrän efter 5, så det är fortfarande mörkt när detta utspelar sig). Några av er kanske tycker att det där inte var så himla farligt som jag har sagt. Vaknar jag verkligen av det lilla? Jag tyckte också det var ovanligt mesigt, men när jag hade krupit tillbaka till sängen så kom min lokala moské igång med sin morgonbön. Den var bara lite sen… Upp ur sängen igen och fram med telefonen för att spela in, nästan på samma ställe som förra inspelningen (dvs ute på balkongen vid sovrummet). Även denna inspelning har filtrerats med samma filter som den förra, fast det behövdes inte lika mycket den här gången. Det verkar tyvärr som jag hållit för ena mikrofonen, så det är nästan bara ljud i höger stereokanal, men tänk er att det är i stereo 😉

Om jag förstått saken rätt så genomför man bönen fem gånger per dag. Jag är fullt medveten om första bönen, som infaller före gryningen varje dag, och sista bönen som brukar komma någon gång mellan 19 och 21. Jag har koll på de bönestunderna därför att jag är hemma, det är relativt tyst i lägenheten och det är böneutrop. Det är möjligt att övriga bönetillfällen också ropas ut, men det har jag inte koll på.

Sedan var det den där tutan. Den är alltså specifik för Ramadan och markerar start och slut för fastan (sawm?) och jag hade aldrig hört den förut när jag kom tillbaks till Indien efter semester i Sverige. För mig, som är uppvuxen i kalla krigets skugga, blir den självklara associationen ”flyglarm” och jag fick nästan hjärtattack första morgonen när jag vaknade av den. Numera vaknar jag kanske varannan natt av tutan, men jag hör den också klockan 19 varje kväll. Såhär låter den (inspelat på kvällen eftersom jag inte hann spela in den på morgonen):

Det verkar som om varje moské har en egen tuta och som ”vanligt” är min egen moské sent ute. Det är ganska kul att höra hur tutandet börjar någonstans långt borta vid horisonten för att sedan snabbt sprida sig genom staden. Det är lite som att ”iftar” (den fastebrytande måltiden) kommer ridande genom landskapet och tutan ljuder för att förkunna dess ankomst.

Nästa vecka tar Ramadan slut vilket innebär att Azmad får sova lite mer på nätterna, att tutan slutar väcka mig vid 4.27 och att morgonbönen förhoppningsvis flyttar närmare soluppgången (i vintras var det så sent som 5.30). Jag kommer inte sakna tutan, men faktum är att det var ganska mysigt att sitta på balkongen och lyssna på morgonbönen följt av soluppgång. Kanske kan bli en vana i kombination med lite morgonträning?

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Glass och ballonger!

Publicerat den 31 juli, 2013 av sventuba

Eller, nja. Ballonger i alla fall. Glass tror jag nog att jag skippar även om det skulle dyka upp någon.

Idag firar vi på jobbet. Lite oklart vad det är vi firar, men det är i alla fall en massa ballonger och blommor i foajén. Det finns rent teoretiskt en massa saker att fira just idag (förmodligen är det någon gud som fyller år t.ex.), men jag misstänker att en av två huvudkandidater är orsaken till ballongerna.

Jag jobbar ju på SAAB, vilket de flesta säkert känner till. För drygt ett år sedan startade SAAB ett samarbete med ett företag som hette Mahindra Satyam här i Indien för att göra olika ingenjörsjobb. Det finns flera anledningar att starta verksamhet i Indien på det här sättet, men det går vi inte in på här. Hur som helst så har vi något som indierna kallar för ett Overseas Development Center, eller ODC. Mahindra Satyam är rätt bra på det här med ODC och de har jobbat så i snart 20 år, men för oss är det givetvis helt nytt och jag och min kollega Urban sitter här i Indien för att underlätta samarbetet mellan svenska och indiska ingenjörer. För ett par år sedan försökte man slå ihop Mahindra Satyam med ett annat Mahindrabolag (Mahindra är en sån där tokstor koncern som gör allt från barnmat till delar av sattelliter), Tech Mahindra. Profilerna på dessa bolag var rätt lika, så det verkade rimligt att slå ihop dem. Tyvärr fanns det en del lagliga skummiteter sedan Mahindra köpte det fristående bolaget Satyam och bildade Mahindra Satyam, så på pappret har man inte kunnat slå ihop Tech Mahindra och Mahindra Satyam. Förrän nu! I våras rätade man ut de sista krumelurerna i bokföringen och när jag kom tillbaks från semestern stod det Tech Mahindra överallt istället för Mahindra Satyam. Jubel, glam och en specialkomponerad poplåt kallad ”Connected to the Future”, som man kört dygnet runt i alla gemensamma lokaler. Något som gjort lunchen mindre njutbar än vanligt… Så därför kan det vara blommor och ballonger.

MEN, blommor och ballonger skulle också kunna bero på att man igår änterligen fattade beslutet att dela upp delstaten Andhra Pradesh i två delar genom att bryta ut de områden där Telegu är största språket. Den nya delstaten heter Telanganu och består, om jag förstått saken rätt, av de områden i Andhra Pradesh som inte har kontakt med havet. Egentligen är det nordvästra Andhra som är Telanganu och de sydvästra kallas Rayala Seema, men jag tror att de två tillsammans bildar det nya Telanganu. Resten fortsätter vara Andhra Pradesh. Det finns alltså en hel massa folk som vill fira denna seger, men det finns också rätt mycket folk som är sura. Lite bakgrund: Hyderabad var, som jag berättat förut, ett muslimskt kungadöme i Indien som styrdes av en Nizam. Då hette området som idag kallas Telanganu (alltså inte Rayala Seema) Hyderabad med huvudstaden Hyderabad. Efter det att engelsmännen hade körts ut gick den indiska armén omkring och samlade ihop de områden som liksom inte hängt med in i det nya Indien och Hyderabad var ett av de sista som införlivades. För att få lite stabilitet, så bakade man ihop områdena runt Hyderabad med Rayala Seema och det mer kustorienterade Andhra Pradesh och bildade delstaten Andhra Pradesh med Hyderabad som huvudstad. Sedan dess har telegufolket klagat och velat dela upp delstaten igen och 1969 bildade man ett politiskt parti som jobbade för detta. Det är alltså en ganska lång kamp som nu äntligen verkar ha fått sin upplösning. Så varför är inte alla glada och har ballonger och glass?

Det finns flera skäl till det. Det mest uppenbara är att den enda staden i Andhra Pradesh som funkar är Hyderabad och Hyderabad hamnar i Telanganu, både geografiskt och rent populationsmässigt. Kvar blir en kustremsa som förmodligen får Viyajawada som huvudstad och som egentligen saknar stora industrier. Det finns en stor hamn i Visakhapatnam, som faktiskt är Indiens största sett till volym, men det mesta när det gäller naturtillgångar verkar hamna i Telanganu och jordbruket hamnar i Andhra.

Man skall också komma ihåg att Telugu är det största språket i hela Andhra Pradesh, så det blir en hel del telaganer som hamnar utanför Telanganu. Det finns heller ingen vettig ekonomisk orsak att splittra Andhra Pradesh som rankas som en av de rikaste och just nu snabbast växande delstaterna i hela Indien. Man har också en av de lägsta nivåerna av fattiga i hela Indien. Jag misstänker dock att den största andelen av de som faktiskt är fattiga kommer att hamna i Andhra Pradesh, vilket skulle göra Telanganu ännu rikare och mer framgångsrikt.

Kritiker menar därför att beslutet att dela upp Andhra Pradesh inte är ekonomiskt eller demografiskt motiverat utan helt enkelt en politisk manöver av de regerande partierna i delstaten och i landet. Nästa år är det val och man hoppas helt enkelt att den här gesten skall få de välbeställda Telanganerna att rösta på ”rätt” parti i valet nästa år. Att det sedan är en närmast hopplöst komplicerad affär att dela upp delstaten och dessutom ha Hyderabad som huvudstad i båda de nya delstaterna bryr man sig liksom inte riktigt om. Som luttrad gammal indienkännare (ähum) känner jag på mig att det oavsett valutgång nästa år kommer att bli en hel massa förseningar av delandet av Andhra Pradesh. Det är helt enkelt en hel massa väldigt geggigt och känsligt jobb som ingen vill ta i. Förrän det drar ihop sig till nästa val, vill säga.

Så även om ballongerna i foajén nu skulle vara för att fira Telanganus födelse, så tror jag inte att det faktiskt kommer hända något förrän långt efter det att jag flyttat hem till Sverige igen.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

KAFFEBRIST!

Publicerat den 30 juli, 2013 av sventuba

Under förra hösten gnällde både jag och familjen Bruzén på att det inte gick att få tag på vettigt kaffe här i Indien. Indierna själva dricker en variant som innehåller mer socker och mjölk än kaffe och det man hittar i butiker är mest otroligt äckliga amerikanska varianter. Eftersom vi har så många vänliga och hjälpsamma kollegor hemma i Sverige, så började de strömma in paket med kaffe i princip varenda vecka. Och för det mesta så var det på devisen ”hellre för mycket än för lite”. Resultatet av detta var att jag strax före jul hade ett antal kg kaffe stående i skåpet hemma i Hyderabad och därmed var kaffe inte något som folk behövde ta med längre. Det var heller inget som jag behövde köpa med mig när jag var i Sverige, eftersom jag hade skåpet fullt hemma.

Nu spolar vi fram bandet (för alla er födda på 90-talet så är detta en liknelse från tiden då man hade videoband, kunde hyra moviebox med film OCH videospelare och det närmaste man kom Pirate Bay var Robban, som kände någon som kunde fixa filmer textade på 15 språk) till idag och PLÖTSLIGT och helt OVÄNTAT är skåpet inte fullt av kaffe längre. Trots ransonering måste jag inse att kaffet kommer ta slut till helgen! Ve och fasa… Men kanske en möjlighet att köpa den där espressomaskinen som kändes överflödig när jag hade ett helt skåp fullt av bryggkaffe? Den som lever får se.

Annars vill jag med dagens blogg ge er en inblick i indisk mentalitet. På väg till jobbet passerar jag en rondell, eller en korsning med något runt i mitten. Den byggdes strax innan jag kom hit och var väldigt fin. Vägarna in och ut ur rondellen ser ut ungefär såhär:

rondell1Ja, det är 3 filer i varje riktning på vägen ”uppåt” och 4 filer i varje riktning på de två vägarna ”nedåt”. Och grönområdena i mitten av vägarna är gigantiska refuger för att folk inte skall köra mot trafiken. Och nej, bilden är inte skalenlig. Hur som helst en ganska fin trafikplats, men problemet var givetvis att ingen lämnade företräde någonstans och eftersom väldigt många vill neråt höger på morgonen blev det alltid kaos i korset mellan uppvägen och vägen neråt vänster (kom ihåg att det är vänstertrafik här!). För att lösa detta så spärrade man av mellan uppåt och rondellen så att folk som kom nerifrån vänster inte skulle blockera för de som kom uppifrån. Ungefär såhär:

rondell2Nu fick ju de som kommer nerifrån vänster problem då de måste vända i hålet i refugen på uppvägen för att komma neråt höger. Men det här är hårt trafikerade gator, så det blev problem. Lösningen blev att spärra av lite vid refugen så att bilarna som vänder får plats:

rondell3Nu kan bilarna vända utan att bli påkörda av de som kommer uppifrån! Fast nu är svängen så tight, så att de flesta bilar måste ta ut svängen så att de blockerar vägen för de som skall uppåt. Inte minst bussarna! Nåja, man kan ju inte lösa allt. Nu är det i alla fall inte stockning i rondellen hela tiden. Eller jo… För att komma in på vägen snett neråt vänster så måste bilarna uppifrån och från den lilla vägen tränga sig igenom trafiken som kommer snett nerifrån höger. Dessutom är det många som kommer snett nerifrån höger som vill smita runt och köra tillbaks snett nerifrån höger, eftersom det finns ett stort område med kontor där som inte kan svänga höger på grund av den elaka refugen som är avspärrad. Fy på dem. Vi spärrar av lite till:

rondell4Sådär, nu kan de inte smyga runt hörnet längre! Fast å andra sidan så är det fortfarande sjukt trångt för de som kommer uppifrån och från lilla vägen plus att de som kommer snett nerifrån höger nu har mycket mindre plats att tränga sig fram. Och det är fortfarande folk som smiter runt hörnet! Vi spärrar av lite till:

rondell5Sådär. Nu är det inte trafikkaos i rondellen längre. Det är istället trafikkaos på samtliga de andra vägarna (utom snett neråt vänster) eftersom de blivit smalare och dessutom fått en högre andel bilar, bussar och lastbilar som försöker göra hårnålssvängar runt refuger. Och dessutom är det ju inte mycket till rondell heller…

Så vad lär vi oss om Indien av det här? Jo, vi lär oss för det första att utseende går före funktion. Långt, långt före. Det är i och för sig rätt trevligt, för man får en hel del fantastisk arkitektur och spännande mode, men ibland skulle man vilja ha lite mer… Ikea. Typ.
En annan sak vi lär oss är att det inte är lätt att erkänna när något inte blev rätt. Det finns en fantastisk ovilja att ta bort det som är kass och börja om från början. Istället så är det plåster och bandage in absurdum som gäller. En tredje sak är att man förmodligen inte funderar så mycket över hur en väg kommer användas, utan mer tänker att om vägen är tillräckligt bred så löser det sig nog av sig självt. Jag måste säga att jag föredrar den svenska modellen.

Nu skall man ju i ärlighetens namn säga att vi svenskar inte är så himla mycket bättre när det gäller någon utav dessa aspekter och att det fattas en hel del korkade beslut som folk inte gärna vill erkänna i efterhand. Jag tror egentligen den stora skillnaden är att vi (fortfarande) har regler som faktiskt funkar villket gör att folk faktiskt följer dem och hade det varit så i det här fallet, så hade förmodligen den ursprungliga rondellen fungerat alldeles utmärkt.

Jag tycker också det verkar som om politiker i Indien är mer ”desperata” att bli valda och omvalda, vilket gör att man staplar populistiska snabbfixar på varandra snarare än tar de jobbiga beslut som behövs för samhället på längre sikt. Vilket givetvis minskar förtroendet för politikerna och gör att folk blir mer benägna att strunta i lagar och regler.

Tror jag i alla fall.

 

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Vilse i Hyderabad… Igen!

Publicerat den 29 juli, 2013 av sventuba

Hej världen! Har helgen varit bra?

Min helg var både upp och ner, kan man säga. I fredags skulle mitt nya myggnät till sovrummet vara klart, men som väntat var det inte riktigt färdigt ändå. Planeringen av myggnätet har dock fått mig att titta lite på mitt sovrum och jag har insett att det är väldigt naket, med i princip bara en stor säng, ett litet sängbord och en plansch med Norah Jones på väggen. Och då är rummet ändå ungefär 15 kvm stort! Ända belysning är också ett lysrör som hänger på ena väggen. Så i lördags var det dags att ge sig ut på lite shopping för att göra mitt sovrum lite mer bebott.

I fredags satt jag och tittade på inredningsbilder på nätet för lite inspiration och hade en hyfsad bild av vad jag behövde. Efter att ha burit in biofåtöljen (den röda) och ställt i hörnet behövde jag i princip bara någon form av bänk med förvaring. I princip alla inredningssajter på nätet hade en sådan stående vid fotänden av sängen, så det måste ju vara lätt att hitta, tänkte jag. Sedan var det belysningen. Med mitt nya myggnät installerat kommer ljuset skärmas av lite, så det var hög tid för lite läslampor till sängen. Det kändes också som läge att ha någon annan allmänbelysning än lysröret på väggen. Lite mysigare, liksom. Dessutom ville jag ha ett ”arbetsskrivbord” till arbetsrummet och en ram till Norah Jones. Hur svårt kan det vara.

Vi gav oss iväg mot stadsdelen Aghapura här i Hyderabad, för där finns det gott om trähantverkare. Det är ju så underligt i det här landet att det är betydligt billigare att åka till en snickare och be honom (har hittills aldrig pratat med en kvinna i dessa hantverkarkvarter) göra en möbel, än att åka till en butik (”showroom”) och köpa möbeln färdig. På vägen stannade vi till på ”lampgatan” i Abids. Här blev det återigen uppenbart att bara för att man förstår orden som någon säger, så behöver man inte förstå vad personen faktiskt menar. Jag sa att jag behövde köpa lampor till sovrummet och på lampgatan kan man köpa alla möjliga olika glödlampor, lysrör, LED, lågenergi, halogen, ja allt du kan önska dig. Men det var givetvis inte det jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig belysningsavdelningen på IKEA, så jag kunde strosa runt och bli lite inspirerad, men något sådant har Azmad aldrig hört talas om. Således blev det ingen lampa till sovrummet, men det blev en UV-myggdödar-lampa till familjen Bruzén istället.

Efter misslyckandet med lampor, åkte vi till en ramaffär. Eftersom jag hade misslyckats med att förklara vad jag ville ha en gång tidigare tog jag med mig min stora planschram från IKEA (tror det är en ”Ribba”) för att visa upp i butiken. Det här med minimalistiskt svart tavelramar utan dekorationer är inte stort i Indien. I butiken hade de massor av gigantiska guldramar med massor av krussiduller, men rammakaren lovade att mina ramar skulle bli enkla och fina. Priset för en stor ram (inklusive glas på framsidan och någon form av baksida) skulle bli 600 INR, alltså ungefär 75 kr. Jag tar 3 sa jag då.

Eftersom jag inte lyckades förklara för Azmad vad för sorts möbel jag ville ha, trots att jag visat bilder, så åkte vi till ett ”showroom” i Abids för att se om vi kunde hitta något först. Vi besökte flera stora butiker som hade massor av sängar och soffor och andra väldigt fina möbler, men trenden att ha en sorts bänk med förvaring vid fotändan av sängen verkar inte ha slagit i Indien ännu. Istället fick jag ta en del av en soffgrupp och förklara att den skulle ha lite tunnare sits och dessutom kunna öppna sitsen som ett lock för att ha saker i. Den förklaringen var tillräcklig och så åkte vi tillbaks till Aghapura och letade upp en snickare. Efter lite förklaringar och diskussion fick vi ett prisförslag och Azmad såg väldigt missnöjd ut. Han ursäktade sig och drog iväg mig från snickaren och förklarade att priset blev alldels för högt när jag var med. Priset på en specialbyggd sitt-/förvaringsmöbel landade på 10000 INR (ca 1100 kr) vilket låter rimligt med svenska mått, men som är väldigt dyrt i Indien. Alltså blev det ingen möbel, utan vi bestämde att Azmad själv skulle diskutera priser med en annan snickare när jag inte var med. Fine by me.

Nu hade vi hållit på att snirkla oss fram i Hyderabads ”Old Town” i över tre timmar och jag var ganska trött. Jag begriper inte hur Azmad orkar med trafiken i den delen av stan! Det är bilar, autos, cyklar och människor precis överallt och det ligger som en ljudmatta av biltutor över alltihop. Jag blir trött bara av att sitta bak i bilen! Så vi gav oss av hemåt igen. På vägen stannade vi till på Natures Basket för att köpa lite mörk choklad. Jag har påbörjat en viktminskningsplan med målet att nå 100 kg till jul. Det är inte omöjligt på något vis, men det kräver lite ändring i mathållningen. Till exempel funkar det inte att plocka fram smörgås eller müsli varje gång jag blir sugen framåt kvällen och planen var istället att ha lite riktigt mörk choklad hemma. Om chokladen är tillräckligt mörk, så äter man bara en ruta åt gången, samtidigt som det botar suget. Tyvärr är mörk choklad inte populärt i Indien, där man mest verkar vilja ha mycket socker, så det blev att åka till expat-affären istället. Där hittade jag lite tysk mörk choklad med 70%. Ynkligt, men det bästa jag kan åstadkomma just nu.

Efter Natures Basket sa Azmad att han visste en lampaffär som vi kunde åka till. Med en ruta mörk choklad i magen kändes det bättre, så vi åkte till lampaffären i Gachibowli (som ligger på andra sidan hemma när vi är i Abids). Mycket riktigt hittade vi en lampaffär, men det fanns inte så mycket lampor i den. Det verkar helt enkelt inte som om belysning är en stor grej i Indien, trots att det blir mörkt rätt tidigt på kvällen. Nåja, nu har jag i alla fall varit inne på ikea.se och tittat på lite olika lampor, så får vi se om någon i Azmads stora bekantskapskrets kan hjälpa oss.

För det är en sak som irriterar med Indien: Det är så förbannat svårt att hitta saker! Dels så finns ingen information på Internet, så det går inte att googla. Dels så finns det väldigt få stora varuhus, utan mest en stor mängd småbutiker, som ibland är koncentrerade till en eller ett par gator, men lika gärna kan vara utspridda i hela stan. Sedan finns det ju inga gatunamn och gatunummer, vilket gör det helt hopplöst att berätta var saker finns. Man får helt enkelt fråga sig fram och hoppas på att någon har ett tips. Väldigt frustrerande.

På lördag kväll kom så myggnätet. Efter lite monterande visade det sig dock att det var lite för litet och behövde sys om. Ja, ja. Det kommer väl så småningom och så länge det regnar och blåser så är myggorna inte något större problem.

I söndags gav jag så både Azmad och Vijyia ledigt och spenderade dagen med att korrekturläsa översättningen av min bok Pojken och Molnen (som finns att köpa på Bokus.com och CDON.com). Det tog precis hela dagen, men det är väldigt roligt att läsa min egen bok översatt till ett annat språk. Det är liksom som att läsa den för första gången igen. Kanske, kanske kommer något engelskt förlag vilja ge ut ”Boy in the Clouds” när vi väl har manglat ut alla konstigheter i översättningen!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Skit också…

Publicerat den 25 juli, 2013 av sventuba
Tyska flaggan

Tyska flaggan

Publicerat i Indien | Märkt , , | 1 kommentar

Billys på indiska

Publicerat den 24 juli, 2013 av sventuba

Så har det alltså äntligen hänt! Det tog nästan 11 månader, men häromdagen trillade äntligen 25-öringen ner. Vad pratar jag om? Har jag upptäckt Indiens inre skönhet – bortom oreda, oljud och orättvisor? Nja, även om det kanske inte alltid märks i mina bloggar, så har jag redan upptäckt både en yttre och inre skönhet med Indien. Problemet är bara att det är lite som att dricka Cola Light, man får den där äckliga eftersmaken som hänger i hela dagen.

Nej, det handlar inte om indiska fördelar. Det handlar om indisk fryspizza.

Ända sedan jag flyttade hit i september (eller i alla fall sedan jag flyttade in i min lägenhet 14/9 2012), så har jag sprungit omkring i varenda affär jag kommit till för att hitta fryst mat. Ni vet såna där helfabrikat som man plockar ut ur frysen och kör i micron i 5 minuter och så har man en måltid som inte smakar alltför dåligt. Jakten har gått sådär, kan man säga. Frysdisk är inte något som finns i alla butiker och när det finns, så innehåller den mest glass och underliga saker som fryst deg och liknande. En gång hittade jag faktiskt en fryst pizza. Den var vegetarisk, liten, dyr och inte särskilt god. Och jag kommer inte ihåg var jag hittade den.
Då och då har jag köpt pommes frites i olika varianter, men även här har jag gått på en nit. Hemma så kan man stoppa pommesen i ugnen direkt från frysen, eller steka den i stekpanna på spisen. I Indien däremot är pommes fritsen inte så mycket frites utan mest bara pommes, vilket innebär att man måste firtera dem i olja innan man äter dem. Så här i Indien har jag för första gången i mitt liv friterat saker. Det blir ju ganska bra, men det tar ett tag och sedan kommer den stora frågan: Vad i hela världen gör man med all olja??

Så, ingen framgång i frysdisken alltså. Men i lördags råkade jag hitta en ny våning på Heritage Fresh (typ ICA) i Film Nagar (Nagar betyder område och Film betyder film, så det är området där man spelar (spelade) in film i stan. En intressant bisak är att de flesta indier i trakten verkar ha svårt att säga ”Film” utan säger istället ”Flim”) och stod och tittade på en hel hylla full med pulversåser. Nu var våningen förmodligen inte ny, utan bara på sedvanligt indiskt manér inte särskilt väl utmärkt. Det fanns en trappa som det inte var förbjudet att gå upp för och i Indien innebär en avsaknad av explicit förbud att saken i fråga är tillåten. Lite svensk och timid som jag är har jag inte gått upp för den där trappan förut, eftersom det såg ut som om man skulle hamna på lagret. Just den här dagen kände jag mig dock lite extra indisk och gick upp och hittade alltså en hel våning med intressanta saker. Bland annat en hylla med pulversåser.

När jag står där och fånglor på en massa pulversåser med konstiga indiska namn så slår det mig att det finns väldigt många olika sorter att välja på. VÄLDIGT många. Alltså plockade jag ner ett paket från hyllan och läste på baksidan. Gissa om jag blev paff när jag inser att det INTE är en pulversås utan en hel middag för två! Helkonserverad i en pappkartong? Jag köpte med mig ett par stycken för att testa…

Det visade sig att pappkartongen (som är lite mindre än ett A5 och ungefär 1 cm tjock) innehåller en slags påse i väldigt kraftig plast. Påsen skall man sedan, oöppnad, lägga ner i kokande vatten i 5 minuter för tillagning. Sedan är det bara att fiska upp påsen, klippa upp den och hälla ut innehållet på en tallrik och vips så har man sin mat! Magiskt…
Maten i påsen är alltså färdiglagad och på något underligt sätt konserverad i påsen utan användning av konserveringsmedel (enligt kartongens baksida). Man kan klippa upp påsen direkt ur kartongen och äta maten rumstempererad om man vill, eller köra den 2 minuter i micron. Smaken är helt ok och innehållsförteckningen är både detaljerad och samtidigt fri från konstiga ingredienser. Lite som att någon mamma någonstans hade lagat ett storkok och hällt i påsar.

Och där någonstans sa det alltså klinkeliklonk i huvudet och så trillade 25-öringen äntligen ner. Jag är i Indien. Det finns 1,2 miljarder människor, så det måste finnas en marknad för färdigmat. Samtidigt saknar förmodligen 800 miljoner av dessa människor både frys och micro, så den klassiska fryspizzan från väst är dödsdömd. Men i princip alla har någon möjlighet att koka upp vatten och alltså har man gjort en färdigmat som man värmer i kokande vatten! Briljant! Som Ville skulle sagt: Om marknaden hade velat ha fryspizza, så hade det funnits fryspizza. Nu ville marknaden ha något annat och då blev det något annat.

En kartong med färdigmat kostar 40 rupees på Hyper City (ICA Maxi). Det står på kartongen att det är mat för två, men det är faktiskt precis lagom för bara mig. Det finns hur många olika sorter som helst att välja på och det smakar ok indisk mat. Två saker blir uppenbara för mig:
För det första kommer jag äta mer indisk mat i framtiden, eftersom det är svårt att slå den maten till det priset.
För det andra misstänker jag att om jag köper 100 förpackningar med färdigmat, klistrar på en svensk innehållsförteckning och tar med mig i resväskan hem, så kan jag säkert sälja dem för 20 kr per förpackning hemma på stan och tjäna 15 kr per förpackning!

Varför importerar ingen sånt här??

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , | 9 kommentarer

Ramalamaramzan!

Publicerat den 23 juli, 2013 av sventuba

Som många säkert vet, så är det Ramadan just nu. Jag måste erkänna att jag har rätt dålig koll på vad Ramadan egentligen betyder och innebär, men vad jag än trodde så har det visat sig inte stämma med den lokala varianten. Här i Hyderabad heter det Ramzan. I min stadsdel har man kommit överens om att fastan sträcker sig från 4.17 på morgonen till 19.00 på kvällen. Det innebär att min stackars driver måste kliva upp runt 3.30 på morgonen för att få i sig lite frukost innan det är dags för morgonbönen vid ungefär 4.30. Därefter antar jag att han kan få sig en timmes sömn (om barnen tillåter det) innan han behöver kliva upp IGEN för att hämta upp mig vid lägenheten kl 7.45. Sedan får han ingen mat och ingen dryck på hela dagen förrän klockan 19.00, då det, om jag förstått saken rätt, ganska ofta blir lite party på kvällen. Med rätt mycket mat och dryck kan man gissa. Sedan börjar det om. Jodå, Azmad ser rätt trött ut på morgonen. Utöver detta så är det dessutom lite extra noga med bönestunderna under Ramzan, så när han kommer och hämtar mig mellan 17 och 17.30 på eftermiddagen, så har han bönemössan på. Antingen kommer han direkt från moskén, eller också skall han skynda dit så fort han har släppt av mig hemma. Jobbigt liv.
Jag har försökt att anpassa mig lite så att Azmad skall slippa stressa till eller från moskén, men det är ärligt talat inte helt lätt, eftersom han ogärna talar om när jag stör hans bönestunder. I övrigt så märker jag av Ramzan mest för att morgonbönen nu alltså är 4.30 på morgonen istället för 5.15. Det innebär böneutrop 45 minuter tidigare än ”normalt” vilket är lite irriterande. Å andra sidan är jag ju redan vaken, eftersom tidpunkterna 4.17 och 19.00 markeras genom att man tutar med något som bäst beskrivs som ”Hesa Fredrik”. Som barn av det kalla kriget fick jag en smärre chock när jag vaknade av tutan första morgonen efter semestern. ”BOMBLARM!” tänkte jag och tittade mig förvirrat omkring i sovrummet ett ögonblick innan jag kom ihåg att det här var Indien. Min nästa tanke var att det var någon form av tuta för att varna vid sprängning. Sedan slog det mig att man förmodligen inte tutar innan sprängning i Indien. Och att man förmodligen inte håller på med sprängningsarbete klockan tjugo över fyra på morgonen. I bilen kunde Azmad sedan bekräfta att tutan var för att markera fastans början och sedan kom det mycket riktigt en likadan tuta kl 19.00 då fastan var slut. Jag misstänker att de flesta ser det som en tuta för att börja respektive sluta äta…
Sådär har det hållit på sedan jag kom tillbaks från Sverige förra veckan, men inatt hände något nytt. Någon gång mellan midnatt och fyra på morgonen satte den närmaste moskén igång ett maratonböneutrop som varade i ungefär en halvtimme. Som vanligt handlade det om en sånginsats av hyfsat tveksam tonsäkerhet och eftersom den var så lång så sjönk intonationen stadigt med att rösten blev hesare och hesare. Till sist var det ändå slut och jag fick sova en stund till innan det var dags för tutan och morgonbön. Det var inte helt lätt att komma upp ur sängen när väckarklockan sedan ringde kl 6.40.

Nu är Indien inte ett samhälle där man ödslar särskilt mycket tid med att fundera över hur det man gör påverkar andra människor, men det här med halvtimmeslånga böneutrop mitt i natten känns inte helt ok. En gång i tiden var givetvis allmäna böneutrop enda sättet för folk att veta när det var dags, lite som den otroligt korkade akademiska kvarten kom till för att folk skulle hinna till föreläsningen när de hörde kyrkklockan slå hel timme, men i dagens samhälle med klockor, mobiler, radio, TV och Internet känns det mer som en sorts kulturell mobbing. Där jag bor är muslimerna i majoritet och det verkar ibland som om man tar alla chanser att påminna om det. Precis som hinduerna tar alla chanser att bygga sitt lilla tempel vid foten av Charminar och göra heldagars Hare-Krishna-sessions med jämna mellanrum. I Indien har man valt att låta alla köra vilka kulturella yttringar de vill, vilket faktiskt verkar funka hyfsat även om templet vid Charminar är lite att ta i. Jag hade hellre sett en variant där man får göra sina kulturyttringar inom ramen för de civila lagar som finns. Fast det är klart, det kanske är svårt att hävda att böneutrop mitt i natten bryter mot lagen om störande av den allmäna oordningen…

En bidragande orsak till min trötthet kan givetvis också vara att jag igår ÄNTLIGEN fick igång mitt bredband igen och därmed kunde bänka mig för att titta på matchen mellan Norge och Spanien. Jag såg bara första halvlek, eftersom det mest var ett test för att se hur bra det blev på min stora TV. Resultatet var högst tillfredsställande och klart mycket lättare att titta på än när jag såg matchen mellan Sverige och Island på telefonen i måndags. Nu laddar jag järnet inför Sverige-Tyskland och hoppas, hoppas, hoppas på en nordisk final på söndag. Som jag också kommer att se, om Allah och BeamTelecom vill.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , | 3 kommentarer

Efter regn kommer… myggor?

Publicerat den 22 juli, 2013 av sventuba

Regnet fortsätter att falla över Hyderabad och nu har min lägenhet är så fuktig att ingenting torkar. I morse hittade jag dock en avfuktningsfunktion på luftkonditioneraren som jag köpte i somras (läs maj). Få se om den kan hjälpa något.

I lördags var det däremot soligt och vindstilla. Temperaturen steg genast till drygt 30 grader och luftfuktigheten hamnade strax över 80% (tack Clas Ohlson). Lite bastukänsla var det med andra ord, men ganska trevligt att vara ute i solen en stund. Som den indienveteran jag är har jag dock insett att det är hög tid att förbereda sig för nästa säsong av det indiska året: Myggsäsongen. I höstas hade jag en ständig kamp varje kväll för att rensa sovrummet på myggor och i lördags var det dags igen. Så fort regnet och vinden försvinner så kommer myggorna fram och de kommer bara bli fler och fler de närmaste månaderna. Förra året kulminerade myggjakten någon gång i november. Jag har försökt ett antal saker för att hålla myggorna borta: Jag har en elektronisk myggspiral som jag kan slå på, jag har satt myggnät för alla fönster, jag försöker hålla dörren till sovrummet stängd, jag går runt i sovrummet och jagar mygg varje kväll. Inget hjälper. Eller i alla fall inte helt och hållet. På natten vaknar jag och känner mig som en nåldyna. De indiska myggorna är inte som svenska myggor. De svenska myggorna flyger omkring lite lugnt, de surrar fint så man kan höra dem och när de sticker så suger de blod tills de är nöjda. Indiska myggor är små, sjukt snabba, helt ljudlösa och de sticker aldrig bara en gång. Istället lämnar de rader av myggbett efter sig när de varit framme. Som tur var så kliar de indiska myggbetten inte särskilt länge, men när 10 myggbett kliar, så är det rätt jobbigt även om det bara varar någon timme.
Så i lördags var det dags att påbörja operation Myggnät Beta. Operation Myggnät Alpha innebar att det kom ett gäng indier och satte upp myggnät för alla fönster. Det hjälpte inte. Operation Myggnät Beta innebär att jag skall bygga ett myggnät runt min säng. För att lyckas med detta behövs två komponenter:

1. Ett myggnät som räcker runt hela min säng (som ju är jättestor)
2. En ram att spänna upp myggnätet med (det funkar inte med att hänga det i taket för där hänger en fläkt och det funkar inte med att hänga det i fläkten för då kommer det så långt ner att jag kommer vara helt inlindad i myggnät på morgonen)

Så Azmad och jag gav oss i lördags ner till gamla stan för att titta på myggnät. När jag tänker myggnät, så tänker jag något diskret off-white eller grått som hängs upp på enklast möjliga sätt. När indier tänker myggnät, så tänker de Tusen och en natt. Efter att ha tittat på ett antal kreationer med glitter, guld och tofsar lyckades vi slutligen hitta en modell som inte var överdådig, även om den knappast kan kallas diskret. Det var fortfarande en hel del glansigt tyg i rött och guld som ramade in det hela, men det fanns åtminstone inte en massa glitter i själva myggnätet och jag bad dem skippa tofsarna. Så vad kostar då denna makalösa kreation, specialsydd för min väldiga säng? Ja, jag får nog räkna med runt 400 kr. 500 kr med metallramen för att sätta upp det runt sängen. Och så var vi tillbaks till det som är ”bra” med Indien: Lokalt producerade saker, så som tyg, är väldigt billigt och arbetskraft är i stort sett gratis. Jag är också lite fascinerad av att det är billigare att be någon svetsa ihop en myggnätsram i metall än det är att köpa trä och snickra ihop en ram själv. Trä är helt enkelt rätt dyrt i Indien.

Ett litet dilemma är givetvis att jag inte vill att vi skruvar fast saker i sängen. Sängen är en del av lägenheten som jag bara hyr och jag drar mig för att göra för stora ingrepp. Azmad har väldigt svårt att förstå den inställningen och det kanske är så att han har rätt. Det kanske är väldigt svenskt att vilja återlämna saker i det skick de var när jag fick dem. Det är ju fullt möjligt att min hyresvärd inte ens lyfter på ögonbrynen åt att jag borrat i sängramen. Och dessutom är det förmodligen inte särskilt dyrt att fixa till så att borrhålen inte syns.

Hur som helst hoppas jag att få upp mitt myggnät denna veckan, helst innan nästa torra och vindstilla dag, så jag slipper myggorna om natten. Bilder på min nya säng utlovas och om någon känner för att tipsa om inredning till sovrummet för att matcha den fantastiska sängen så mottages alla åsikter tacksamt. Det finns även möjlighet att leka inredningsdesigner om man råkar ha vägarna förbi Hyderabad.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Indra på besök

Publicerat den 19 juli, 2013 av sventuba

Förra årets monsun var en besvikelse. När vi var här och tittade på lägenheter i slutet av juni förra året så regnade det inte en droppe och när jag kom hit i september var det redan över. Detta ledde till stor vattenbrist i hela regionen och en hel del bekymrade kommentarer i tidningarna.
I år tar monsunen igen förlorad mark. Om jag förstått saken rätt så är Indra regngud inom hinduismen (han är också åskgud och någon form av övergud) och i år har han bestämt sig för att ta semester i Hyderabad. Sedan jag kom hit har det regnat konstant. Ibland mer, ibland mindre, men ganska sällan har det inte regnat alls. Som Göteborgare är det här med konstant regn och 23 grader varmt rena semestern, men indierna börjar bli lite less på det. Jag har bara varit här i ett par dagar nu och jag börjar förstå varför.
Allting är fuktigt. Ingenting torkar. Sängen känns lite fuktig när jag går och lägger mig och handduken torkar inte från ena morgonen till nästa. Till och med tangentbordet till datorn här på jobbet känns lite… slibbigt. Men det finns lite värre saker med allt regn. Hyderabad är inte riktigt byggt för att ta emot sådana här mängder av vatten från ovan och det börjar märkas. Överallt ser man jord och sand som spolats ut på vägarna och här och där har de fina ”refugerna” som man byggde så idogt förra året börjat kollapsa. Vägarna i sig börjar också visa tecken på utmattning. Inför FN-konferensen förra året lade man ny asfalt på den stora vägen som går mellan min lägenhet och jobbet. Idag är den vägen full av gropar där sanden under asfalten spolats bort av ett skyfall.

Men det blir faktiskt värre än så…

I onsdags kväll hängde jag upp en av de klockor jag köpte på Ullared. För att kunna se klockan både från köket och från matsalen hängde jag den i en balk som går i taket vid trappan upp till övervåningen. I morse när jag kom ner så hade klockat trillat ner och det låg glas över halva golvet (lite imponerad att det faktiskt var glas och inte plast!) och jag suckade och tänkte att min upphängning visade prov på sedvanlig precision. Det visade sig dock att hängaren satt kvar uppe på balken. Dessutom låg det en hög med puts och gips som trillat ner från balkens andra ände (under trappan). Har vi haft en jordbävning?? En snabb sökning på nätet visade dock att det inte varit någon betydande jordbävning i närheten av Hyderabad på över 20 år, så det kändes inte så troligt.
Då kopplade jag ihop den fallande klockan med nattens stora irritationsmoment: Strömavbrott. Vi har ju strömavbrott mest hela tiden här i Hyderabad och därför har jag som bekant köpt ett antal UPS:er som förser känslig elektronik med ström i upp till 90 minuter. Normalt kommer dock strömmen tillbaks inom ca 30 sekunder tack vare reservkraftverken som finns i källaren på huset. Men i natt blev det inte så. I natt var strömmen borta i nästan en timme mellan 2.30 och 3.30. Hur vet jag det? Mina UPS:er är snälla och piper var 30:e sekund när strömmen är borta så jag inte missar det 🙂
Så. Strömavbrott, ickefungerande reservkraft, nedfallen klocka och nya sprickor i balken som bär upp trappan. Och ingen jordbävning. Min slutats är att det myckna regnandet har fått huset att sätta sig något. Det är första gången det här huset utsätts för en ”riktig” monsun, eftersom det byggdes förra året och det inte regnade så mycket under den monsunen. På väg till jobbet funderar jag på alla husras i norra Indien och till och med ett i Sekunderabad, bara några mil från min lägenhet. Jag bor ju högst upp i ett hus högst upp på en kulle. Tänk om kullen består av sand snarare än berg… Visst finns det hus runt omkring mitt som stått i åtminstone ett 10-tal år, men lite fundersam blir man ju. Kanske är det dags att packa ihop sina pinaler och ta in på något av hotellen som stått här ett tag. Falaknuma Palace har ju stått i över 100 år, det borde vara säkert. Tror ni chefen godkänner att jag flyttar in på 7-stjärnigt hotell i ett par veckor? För säkerhets skull?

En bra sak med monsunen och det idoga regnande är att temperaturen håller sig på behagliga 20-25 grader. Faktum är att det nästan blir lite kyligt på kvällen hemma i lägenheten. Tur då att jag har gott om datorer att köra igång som kan värma upp lite 🙂

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer