Om myggor och elefanter

Publicerat den 12 september, 2013 av sventuba

Det är nu, om bara några dagar, precis ett år sedan jag flyttade in i min lägenhet här i Indien. Det är också väldigt snart precis ett år sedan jag Anders Ericsson blev mitt första besök från Sverige. Det innebär, bland annat, att jag har mindre än ett år kvar i Indien och att vi nu börjar göra saker ”en gång till”. Bland det första som drabbade mig när jag flyttade hit var Ganesh-festivalen. Den inleder ”festival season” som är en lång rad med festivaler för att hedra några av de största gudarna inom hinduismen (som ju har rätt många gudar att fira). Min lätt cyniskt logiska hjärna noterar att festivalerna verkar sammanfalla med skiftet från regnmonsun till ”torrmonsun”. Torrmonsun är perioden då det slutat regna hela tiden, men fortfarande kan regna då och då, Efter detta kommer vintern då det inte regnar alls och är förhållandevis kallt och sedan kommer sommaren då det inte regnar alls, men är tokvarmt. I Sverige har vi en liknande period av högtider som ligger på ett pärlband mellan påsk och midsommar och råkar sammanfalla med en period då vi går från vinter till sommar.

Ganeshfestivalen är 11 dagar lång och den inleddes i måndags med en nationell helgdag. Som vanligt kom det där med att det var obligatorisk helgdag som en stor överraskning för de flesta och både Urban och jag var kallade på möte i måndags av den indiske lokalchefen, bara för att i fredags få reda på att det visst var helgdag och att vi kanske kunde skjuta mötet. Man tycker ju att han borde ha lite koll på det där…

Under festivalen är det mycket trummande (trogna läsare av bloggen vet hur mycket jag älskar dessa etnotrummor som ljuder om kvällarna), mycket dansande, mycket festande och en hel del donerande av pengar till olika tempel. Man bygger/tillverkar/målar också en idol av Ganesh som man dekorerar fint och sedan dumpar i närmaste vattendrag på dag 3, 5, 7, 9 och/eller 11 av festivalen. Jag har fått intrycket att man gärna dumpar statyer flera gånger, men sparar den riktigt stora till sist.

Vem är då Ganesh och varför bygger man statyer av honom som man sedan dumpar i vatten? Bra fråga. I veckan har jag försökt luska ut hur det ligger till. Ganesh är en ganska fet kille med fyra armar och elefanthuvud. Han har något med framgång att göra och tydligen börjar man gärna nya projekt med att be till Ganesh. Passande då att han inleder festivalsäsongen. Legenden om Ganesh går något så här: Ganesh var hemma hos sin mamma när Shiva kom förbi (Shiva är en av övergudarna i hinduismen och är också far till Shiva). Shiva bad att få träffa Ganesh’s mamma, men Ganesh sa att det inte gick för mamma var i badet. Då blev Shiva vred och högg huvudet av Ganesh. När mamman kom upp ur badet blev hon förtvivlad över vad Shiva gjort och bad honom att ställa saker till rätta genom att ge lille Ganesh ett nytt huvud. Shiva älskade sin fru högt och började se sig om efter ett huvud att sätta på Ganeshas kropp. På grund av det astrologiska läget, så var han dock tvungen att hitta någon som låg och sov med fötterna mot norr och huvudet mot söder och som alla vet, så är söder dödens väderstreck och han kunde inte hitta någon som sov på det sättet. Till sist hittade han i alla fall en elefant och alltså tog han elefantens huvud och satte på Ganeshas kropp. Varför killen har fyra armar har jag inte lyckats lista ut ännu. Eftersom man sticker ut lite med fyra armar och elefanthuvud, så blev Ganesh mobbad av de andra barnen. Som plåster på såren så gjorde då Shiva Ganesh till guden för framgång, vilket gör att man alltid ber till Ganesh innan man börjar med något, inklusive att be till andra gudar. På så sätt gick Ganesh från att vara mobbad till att vara en av de viktigaste gudarna inom hinduismen.

Torrmonsunen är inte bara festivalsäsong, det är också myggsäsong – en period när fukten och temperaturen är perfekt för myggor. De som brukar läsa min blogg har hört mig prata myggor förut (det är trots allt världens farligaste djur) och kanske kommer ihåg att jag installerat ett myggnät/sänghimmel för att slippa bli sönderbiten på natten. Denna vecka har jag dock inte kunnat njuta av mitt fina myggnät för den snordyra luftkonditioneringen som jag installerade i sovrummet i somras (alltså i maj) har slutat fungera. Istället har jag sovit i Anders Ericsson-rummet, där det finns en fungerande, om än väldigt ljudlig, luftkonditionering, men inga myggnät. Alltså har jag återgått till förra höstens nattliga jakt på de små, snabba och otroligt bitska myggorna som verkar existera enbart för att störa min nattsömn.

Igår var a/c-killen på plats för att fixa felet och givetvis gick luftkonditioneringen igång utan problem (även om den var lite långsam). Att prata med a/c-killen är lite som att leka viskleken. Jag pratar engelska med Azmad, som pratar urdu (eller hindi) med en kille som jobbar för bostadsrättsföreningen och som i sin tur pratar telugu med a/c-killen, så det är lite oklart om min beskrivning av felbilden gick fram ordentligt. Tillsammans kom de dock fram till att det förmodligen var den billiga elstabilisatorn som jag fick med den dyra luftkonditioneringen som var problemet. Alltså bytte vi stabilisatorn och startade om. Allting startade fint och genast gick rummet från att vara kvalmigt på 28 grader till att vara skönt 26.

Men säg den lycka som varar för evigt. Efter att ha spenderat resten av kvällen med att inte få igång Internet ordentligt, så kröp jag i säng vid 22-tiden. Då var temperaturen i sovrummet uppe på 27 grader igen. Runt 23 vaknade jag av att luftkonditioneringen stängde av sig. Då var det 28 grader. Jag startade om luftkonditioneringen och den spred härlig svalka i ungefär 10 minuter, sedan producerade den mest ljud innan den stängde av sig igen efter omkring 45 minuter. Alltså var det bara att plocka ihop sängkläderna och marschera tillbaks till Anders Ericsson-rummet, jaga runt efter myggor en stund och sedan krypa ner i den hårda sängen. Och givetvis vakna vid tre av att jag blev biten av myggor. Upp och jaga mygg igen, men den här gången fick jag inte tag i henne. Myggor kan omöjligen vara intelligenta, men de här myggorna har en otäck förmåga att sätta sig på ett mörkt underlag så fort det blir ljust, så att det är i princip omöjligt att se dem om de inte rör sig. Idag är Azmad krasslig, så det ser ut som om jag får kampera i Anders Ericsson-rummet i åtminstone ett par dagar till.

Det finns dagar då allt flyter; Mjölkbudet kommer på morgonen, det är inga katastrofer på jobbet, Vijiya och Azmad försöker inte få varandra avskedade, Internet går igång utan problem, strömmen funkar hela kvällen, luftkonditioneringen är stabil och myggnätet håller myggorna på säkert avstånd. Tyvärr är de dagarna ganska få och tyvärr är det långt mellan dem och tyvärr har jag inte riktigt vett att njuta när det händer. Nästa gång skall jag notera i min kalender när allt gått bra en dag, så får vi se när det blir…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Reflektioner

Publicerat den 21 augusti, 2013 av sventuba

Då var jag tillbaks i Indien igen efter en härlig vecka i Taiwan och tänkte att det var dags för lite reflektion. När jag tackade ja till jobbet här i Indien hade jag varit i Kina, Singapore och Sydkorea med lite avstickare i Malaysia och Thailand. Jag hade också varit i Tanzania och Tunisien, så jag kände lite som att jag hade rätt bra koll på hur livet skulle se ut. Jag hade givetvis helt fel och efter en vecka i Taiwan har det där blivit aktuellt och påtagligt igen.

Indien är inte som något annat land jag varit i. Efter att ha rest runt i Thailand, Kambodja, Laos, Vietnam, Hong Kong, Kina, Burma, Singapore och Taiwan så kan jag hitta många likheter mellan dessa länder. Jag kan se att det finns en tydlig gräns i bergen mellan Vietnam och Laos/Kambodja där Vietnam är betydligt mer kinesiskt och resten är med Thailändskt, men det är ju ganska små skillnader egentligen. Visst finns det skillnader mellan Singapore, Hong Kong, Taipei och Peking, där framför allt Taipei har mycket större influenser från Japan, men likheterna är ändå väldigt mycket större. Indien är något helt annat.

Om jag jämför Tunisien, Zanzibar, Istanbul och Dubai tycker jag mig kunna se många likheter i kulturella influenser från arabvärlden. Det är kanske inte lika tydligt som i Sydostasien, men ändå tillräckligt för att det skall gå att känna igen sig. Indien är inte alls som de länderna heller.

Indien är stort. Väldigt stort. Kanske är det därför man klarar av att vara mest lika sig själva snarare än att ta influenser från andra håll. Samtidigt har Indien genom tiderna påverkat sina grannar, inte minst genom religion, men den påverkan verkar inte ligga så mycket i hur folk beter sig som på ett mer intellektuellt plan. Buddhismen kommer från Indien, men är försvinnande liten i Indien samtidigt som den är helt förhärskande i många andra länder i regionen. Samtidigt har hinduismen inte överlevt någon annanstans i någon större utsträckning. Så även om Indien har påverkat, så märks det liksom inte när man är ute och reser. Givetvis finns det variation inom Indien, det är som sagt var ett stort land, men det är variationer på Indien, inte på något annat. Lite som att Thailand och Taiwan är helt olika länder, men ändå samma på något sätt.

Just nu knakar det lite i fogarna som håller ihop Indien. Kriserna i USA och Europa gör att utländska investeringar inte strömmar in i den takt man är van vid, vilket i sin tur leder till att rupien är i fritt fall jämfört med de flesta andra valutor. Till exempel har den svenska kronan stärkts med 25% sedan jag flyttade hit. US dollar och UK pund har stärkts ungefär lika mycket. Det gör att den indiska medelklassen helt plötsligt har betydligt svårare att konsumera importerade varor samtidigt som det helt enkelt inte finns någon inhemsk produktion av t.ex. elektronik som kan ta över. Resultatet är ett växande missnöje i medelklassen. Efter en otrolig årlig tillväxt sedan början av 90-talet talar de senaste siffrorna om en tillväxt de senaste 12 månaderna på runt, eller strax under, 5%. Drömsiffror i Europa för tillfället, men långt under de mål som man satt som undre gräns för vad den indiska ekonomin klarar av. Nästa år är det val på nationell nivå och sittande regering är mycket väl medvetna om att folk är jädrigt sura på utvecklingen de senaste åren. Alltså blir det mer och mer desperata försök till valfläsk som publiceras i tidningen. Ibland får jag intrycket av att den federala politiken för tillfället bara har som syfte att vinna nästa val. När man pratar med folk på kontoret om alla fantastiska satsningar och löften, så rycker folk lite på axlarna och förklarar att det förmodligen inte blir något av. Antingen har vi en ny regering efter valet nästa år, eller också kommer satsningarna fördröjas tills de inte längre är relevanta. Man har sett allt det där förut. De som vet att sko sig på politikernas desperation blir rikare och de som redan är fattiga blir fattigare.

Ända sedan jag kom hit till Indien för väldigt snart precis ett år sedan, har jag undrat varför det inte blir revolution, varför Indien inte faller sönder i ett antal småstater. Varför bryter sig inte de rikare delstaterna fria för att slippa ankaret från fattigare delar av landet?

Jag tror eventuellt jag har listat ut varför. Det är helt enkelt mer som håller ihop Indien än som pressar isär det. Även om det finns stora motsättningar inom landet, så är alla delar av Indien ändå mer lika varandra än någon annan del av världen. Så även om säg Bangalore, skulle utropa egen republik, så skulle de ändå ty sig till Indien snarare än något annat land. Och då är det liksom ingen vits att bryta sig ut. I alla fall inom överskådlig tid.

Om man nu är revolutionär och hemskt gärna vill utropa en del av Indien till ett eget land, så tror jag att nyckeln till framgång ligger i religionen. Här i Hyderabad finns det som jag berättat förut, gott om muslimer. Det är en kvarleva från en svunnen tid och den muslimska folkgruppen håller på att marginaliseras (en process som pågått i 60 år om man får tro lokalbefolkningen). En anledning till att man vill dela upp Andhra Pradesh i två delstater är att muslimerna vill återupprätta Hyderabad som en huvudsakligen muslimsk delstat. Om man skulle lyckas med DET, så kanske det finns grund för Hyderabad att knyta kontakt med t.ex. UAE eller Saudi Arabien och där och då kanske ha anledning att bli en egen republik. Men det ligger väldigt långt fram i en väldigt eventuell framtid. Just nu verkar delningen av AP vara mer ifrågasatt igen efter det att man för bara några veckor sedan fattade beslut om att det skulle ske. Det visar sig att alla de som förespråkade en delning, inte hade riktigt samma vision om vad som skall hända EFTER en delning och nu kommer man helt enkelt inte överens. Så då kanske det inte blir någon delning.

Indien är inte som något annat land i världen jag varit i. Det knakar, det gungar, det stretar och det spretar. Men det funkar. Indisk trafik är som en spegel av Indien i stort: För en utomstående är det ett kokande kaos som bara väntar på en stor katastrof, men för den insatte är det en självklarhet som alltid hittar ett sätt att flyta vidare…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , | 4 kommentarer

Bilder från Taipei

Publicerat den 17 augusti, 2013 av sventuba

This gallery contains 12 photos.

Här är lite bilder från min sightseeingtur i Taipei på fredag eftermiddag. Som vanligt finns det text till nästan alla bilder.

More Galleries | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kommer ni ihåg bilden av EGT på VM i Moskva 2013?

Publicerat den 17 augusti, 2013 av sventuba
Emma

Emma

OS i Berlin 1936 var en stor propagandagrej för Hitler och nazi-Tyskland. Det vet jag givetvis inte säkert, men man kan tänka sig att det borde varit det. Hela världens blickar var riktade mot Berlin och regeringen kunde visa upp en välregisserad bild av den tyska överheten. Det måste varit riktigt irriterande, ja kanske en nagel i ögat, på nazisterna att en svart amerikan vid namn Jesse Owens vann inte mindre än fyra guld vid Berlin OS. 32 år senare, vid OS i Mexico City 1968, klev två andra svarta amerikanska medaljörer, Tommie Smith och John Carlos, upp på prispallen. När nationalsången spelades så stod de där med varsin knuten hand, iförd svart handske, i luften och utan skor på fötterna. Den knutna handen skulle symbolisera enighet för alla svarta (i USA kan man förmoda) och de bara fötterna symboliserade de svartas fattigdom. I min enfald har jag alltid blandat ihop bilderna från 1968 med händelserna 1936, men det spelar mindre roll. Vad som spelar roll är att Berlin-OS, trots Owens alla medaljer, blev en stor propagandaframgång för nazisterna, kanske för att Owens var en sån fin kille och inte gjorde någon affär av det. När han kom hem till USA hade han fortfarande fel hudfärg, han var fortfarande diskriminerad, han fick inga lukrativa reklamkontrakt och när han kom till New York strax efter OS 1936, så fick han och hans fru på nåder hyra ett rum om de använde personalingången. Tommie Smith och John Carlos var lite mer direkta i sin samhällskritik och blev snabbt utslängda från OS-byn efter sin protest. Men bilden finns kvar och kommer alltid finnas kvar.

Vi spolar fram bandet ett par år och hamnar i Moskva 2013. En smal tjej, strax under den absoluta världseliten, från ett litet land i Europas utmarker målar sina naglar i regnbågens färger för hon tycker det är fel att man i värdlandet Ryssland har en lag som gör det olagligt att uttala sig positivit om homosexualitet. Officiellt så får man inte ”propagera för homosexualitet för minderåriga”, men i praktiken är det svårt att bevisa att ingen minderårig såg eller hörde eller tolkade det som gjordes som propaganda. Så Emma Green Tregaro stod upp för sina åsikter på sitt eget lilla sätt och plötsligt är hon nyheter i hela världen. Vissa hyllar, andra dissar och det pratas om att hon borde diskas eftersom politiska budskap inte är tillåtna enligt IAAF’s regler. Screw that! 1936 plockade USA bort de enda två judarna i truppen från det amerikanska laget på 4×100 meter löpning. Ingen officiell förklaring verkar ha getts, men ryktet sa att man inte ville förödmjuka värdnationen genom att låta två judar vinna. Två judar med guldmedalj runt halsen på OS 1936 hade knappast ändrat historien nämnvärt, men visst känns det fegt att man eventuellt vek ner sig för nazisterna på det sättet? Man undrar lite om det inte fanns rätt mycket folk på ledande positioner runt om i världen som i sin tysthet faktiskt tyckte att nazisterna hade en poäng ändå. Och där någonstans kan man hålla upp en spegel från förr och se reflektionen från idag. För det som verkligen är skamligt med OS i Berlin 1936 är inte att tyskarna vann flest guldmedaljer eller att USA eventuellt plockade bort två judar för att inte stöta sig. Det värsta är att hela världen lät det hända utan att protestera. Man hade en möjlighet att tala om för det tyska folket och för resten av världen att det inte är ok att systematiskt förfölja och trakassera en folkgrupp oavsett anledning. Ok att ryska idrottare och media kritiserar Emma, men brittiska och amerikanska? Kom igen! Sitter vi på samma sätt idag som 1936? Sitter det en massa människor runt om i världen och tycker att det är ok att fängsla en kille för att kan kysser den han älskar på ett torg en vacker sommardag? Att det är ok med poliser som slår män blodiga för att de går i tighta byxor och håller varandra i händerna? Förmodligen är det så. Men jag tycker inte det är ok och Emma tycker inte heller det är ok. Så en eloge till Emma som vågar inte bara tycka utan också visa vad hon tycker så att hela världen ser och hör.

Nu tror inte jag att Emma Green Tregaro vinner något guld i höjdhopp i friidrotts-VM 2013. Jag tror inte ens hon tar medalj, för tyvärr så är det väl den som är bäst dopad för dagen som vinner. Men om jag fick vara regissör av världen ett dygn eller så framåt så skulle Emma få en lidnersk knäpp och hoppa som aldrig förr. Hon skulle vinna det där guldet och när den svenska nationalsången spelas så skulle hon stå där med naglar i regnbågens färger och visa att vi minsann inte viker ner oss när okunskap och fördomar hotar vår egen eller andras frihet. Och OM det händer, OM hon gör det, så kan den bilden bli lika klassisk som den från 1968. Fast det kommer ju förmodligen inte hända…

Å andra sidan är det bara några månader kvar till OS i Sortji, som också ligger i Ryssland. Flera svenska stjärnor har redan uttalat sig kritiskt till OS och en del pratar om att bojkotta spelen på grund av Rysslands homofoba lagstiftning. Men om vi nu åker dit och tävlar, så kan vi kanske vinna ett guld, eller åtminstone ett par medaljer, och då kanske vi kan få den där bilden ändå.

Men de är klart, det blir väl förmodligen som vanligt Norge om vinner alla medaljer på vinter-OS. Men tänk er om Petter Northug, när han står där med sitt femtielfte guld runt halsen och lyssnar på ”ja, vi elsker”, plötsligt drar av sig handskarna och visar upp sina prydligt regnbågsmålade naglar. Vore inte det något för historieboken, så säg? Kom igen nu Petter, Marit, Therese och alla ni andra. Vik inte ner er. Våga ställa upp bakom en smal tjej från Göteborg och sätt en hel hög med feta naglar i ögat på de som vill sopa annorlunda under mattan…

Fotnot: Bilden är stulen från gp.se och är tagen av någon som heter Niklas Larsson. Om någon tycker att den skall plockas bort, så gör jag givetvis det.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bilder från Taroko Gorge

Publicerat den 16 augusti, 2013 av sventuba

This gallery contains 20 photos.

More Galleries | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jag har sett framtiden och den går på räls…

Publicerat den 13 augusti, 2013 av sventuba

Idag har jag färdats fortare längs marken än jag någonsin gjort förut: 290 km/t. Det ni. Där någonstans toppade tåget på vägen från Taipei i norr till Kaohsiung i söder. Resan på knappt 35 mil tog 94 minuter, vilket innebar att vi faktiskt var två minuter tidiga. 345 km på 94 minuter. Det ger en snitthastighet på 220 km/t, vilket kanske inte är så himla imponerande. Fast då stannade vi två gånger på vägen och släppte av och tog på passagerare. På vägen norrut stannade vi hela sju gånger innan vi kom fram till ändstationen, men resan tog ändå bara två timmar. Tänk er att kliva på tåget i Göteborg och vara framme i Köpenhamn knappt en timme senare. Inklusive ett stopp i Malmö och kanske Halmstad. Och det i ett ganska ordinärt tåg på till synes helt ordinär räls. Som lekman kunde jag inte se någon större skillnad på Taiwans HSR och X2000, eller vad det nu heter nu för tiden. Men det är klart, det får ju inte svänga för mycket eller vara för många backar på vägen för att det där skall fungera. Förmodligen hjälper det en hel del om temperaturen håller sig hyfsat jämn över året så man slipper solkurvor och tjäle också.

Tåget

Tåget

Tågsäten

Tågsäten

Gudomliga kakor?

Gudomliga kakor?

Taiwan High Speed Railway Corporation (THSRC) är ett privat bolag (även om jag tror staten är delägare) som byggde och driver Taiwans snabbtåg. Inte helt oväntat drog projektet över i både tid och pengar och kostade i slutändan svindlande 18 miljarder US dollar. Inte så konstigt om man tänker på att norra Taiwan är väldigt kuperat och tåget mestadels går antingen på broar eller genom tunnlar. Fast å andra sidan går det faktiskt på en ”bro” även i de platta delarna i söder, så det kanske inte spelar så stor roll. Vad får man då för 18 miljarder USD? Ja, man får inte världens snabbaste järnväg i alla fall. HSR har en maxhastighet på drygt 300 km/t men normalt ligger man på 288 km/t och det är inget jämfört med de snabbaste tågen. Men med aggressiv prissättning och med hjälp av saker som gratis skyttelbussar mellan städers centrum och tågets stationer (vilka för det mesta hamnar en bra bit utanför stan för att rälsen som sagt behöver vara rak) så har man lyckats sno åt sig en rejäl bit av kakan från inrikesflyget. Enligt Wikipedia så tappade vissa linjer på flyget 50% av passagerarna efter det att tåget invigdes 2007 och flyget mellan ändstationerna lades helt enkelt ner. Inte nog med det, biltrafiken på motorvägen längs kusten sjönk med 10% och bussbolagen tappade 20-30% av sina passagerare! Och det är kanske inte så konstigt. Smidigt som tåget, snabbt som flyget och med över 60 avgångar per dag som dessutom i princip alltid är i tid, så blir helt enkelt andra färdmedel rätt onödiga. 2010 var det faktiskt ett tåg som spårade ur, men det var inte så allvarligt och ingen blev skadad. Och man kan kanske ursäkta tågbolaget en urspårning när man har en jordbävning på 6,7 på richterskalan alldeles i närheten.

Hur var det då? Jo, det krångligaste på hela resan var faktiskt att få ur biljetten ur maskinen på 7-11. Det var lätt att boka på nätet och med biljetten i hand var det bara att trava in på stationen. Det var lite som tunnelbanan när man ”checkade in” på snabbtågsperrongen genom att hålla streckkoden på biljetten mot en scanner. Sedan var det som vilket tåg som helst. Jag skulle nästan vilja säga att X2000 (ja, ja) kändes modernare än det här och då åkte jag ändå det lite finare ”business class”. Efter 94 minuter och två stopp var vi alltså framme i Kaohsiung, Taiwans näst största stad som ligger alldeles i den södra spetsen av landet. Det var bara att ta sitt pick och pack, kliva av och så var man på en järnvägsstation. Visserligen låg den förmodligen inte mitt i stan, men det fanns i alla fall ett par köpcenter att promenera omkring i medans jag väntade på att åka tillbaks. Jag köpte en nagelklippare också. Jag vet inte riktigt varför, men naglar är en sån där sak som jag inte tänker så mycket på förrän plötsligt en dag de har blivit liiiite för långa och sedan kan jag knappt tänka på något annat…

Kaohsiung

Kaohsiung

Det blev lunch i Kaohsiung. Jag kom fram 11.30 och tåget norrut gick 14.00. Jag hade givetvis kunnat boka ett tidigare tåg tillbaks, men tänkte att när jag ändå är på plats kan jag lika gärna se mig omkring. Eller inte. Men lunch blev det. Det visade sig dock att Kaohsiung är en stad där ännu färre människor pratar engelska än i Taipei, så det där med att äta blev lite mer spännande än jag tänkt mig. Jag ratade McDonalds, KFC och alla andra västerländska kedjor och satsade på lite lokal mat, men det fanns inte en enda restaurang som hade ett enda ord på engelska på utsidan. Till sist fastnade jag ändå för ett ställe som hette Bossa Nova (jag kunde alltså läsa vad det hette). Tjejen som tog emot mig frågade om jag pratade kinesiska och när jag sa nej, så gick hon genast och hämtade en annan kypare. Detta var en ung man i dataspelsgenerationen som glatt visade mig till ett bord. Väl vid bordet fick jag ett papper där jag skulle kryssa i vad jag ville äta och dricka. Det blev lite chansning men när jag bad om Taiwanesisk mat så pekade min kypare på något, så jag kryssade det. Därefter fick jag ta mitt papper och gå till kassan för att så i kö i fem minuter och betala. Då fick jag en lapp som jag sedan tog med mig till bordet igen. Riktigt varför jag var tvungen att gå till bordet först vet jag inte, men det fanns säkert en bra anledning. När maten väl kom in, så visade det sig att jag beställt en ”hot-pot”, dvs samma sak som jag åt sist jag skulle äta Taiwanesiskt. Ja, ja, det är ju i alla fall väldigt gott. Men den här gången fick jag med ett ägg. Frågan var då: Skall man koka ägget i grytan? Eller skall man knäcka ner det i grytan? Eller är det tänkt att användas till geggan som såg ut som sås, men som var alldeles för seg för att vara sås? Jag såg mig omkring och noterade att det vid ett bord bredvid satt ytterligare en yngling i lagom ålder för att spela datorspel på Internet, så jag frågade honom. Han var mycket stolt och nöjd över att få visa upp sin fantastiska engelska (jag tror hans mor också var stolt och nöjd om det nu var hon som satt med honom) och han förklarade att man kan knäcka ägget i grytan när man ätit upp resten. En del geggar också ner ägget i såsen, men han tyckte inte det var gott. Finemang. Knäckt ägg i grytan blev det och smaken var det inget fel på denna gången heller.

Hot pot

Hot pot

Efter lunchen blev det en stor latte på Starbucks innan jag återigen äntrade tåget. Det magiska var att jag satt på samma sida på vägen hem som på vägen bort, båda gångerna satt jag i samma vagn (vagn 6) och båda gångerna åkte jag framlänges. Och båda gångerna hade jag utsikt österut! Hur tusan gick det till?? Byggde de om vagnen under lunchen, eller har de en uppsättning business-vagnar i varje ända av linjen så att man aldrig behöver åka baklänges??? Det blev ännu mer mystiskt när jag fick veta att det bara fanns en business-vagn i varje tågset. Annars kunde man misstänka att det fanns två; en som åkte framåt och en som åkte bakåt. Men icke. Det mysteriet brydde mig hela vägen till Taipei, trots att jag tagit det långsamma tåget som behövde hela 2 timmar för att stanna på alla stationer på vägen. Jag har fortfarande inte listat ut hur det där gick till.

Välförtjänt kaffe

Välförtjänt kaffe

Väl tillbaks i Taipei tog jag tillfället i akt att besöka det stora underjordiska köpcentret som ligger runt centralstationen. Jag är inte imponerad. Det jag sett hittills av shopping i Taiwan står sig rätt slätt mot ställen som Singapore, Bangkok och inte minst Dubai. Till och med gamla Nordstan håller rätt bra i jämförelse. Så efter att ha vandrat planlöst omkring i knappt en timme letade jag upp en taxi och åkte tillbaks till hotellet där det fick bli en lutare för att samla ihop mig. I slutänden orkade jag inte brotta mig igenom ytterligare en lokal måltid utan nöjde mig med en sub från SubWay och lite Torchwood på datorn. Nu började det bli sent och det är dags att vika in klövarna för idag. Sammanfattningsvis kan man säga att jag betalade 400 kr (enkel väg) för att åka 35 mil (också enkel väg) för att köpa en nagelklippare för 30 kr. I morgon är det skrivardag innan torsdagens heldagsäventyr!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Porrfilm på toaletten???

Publicerat den 12 augusti, 2013 av sventuba

Lugn, bara lugn. Det finns en fullständigt naturlig och självklar förklaring till rubriken på dagens inlägg, men vi väntar lite med att avslöja den J

Idag har jag inte turistat något alls i Taipei, så därför blir det inga bilder till bloggen. Idag har jag istället spenderat större delen av min tid i hotellrummets sköna fåtölj, skrivandes på Vintermoln – uppföljaren till min bok Pojken och Molnen (som går att beställa här om man vill). Att skriva en bok är jobbigare än man kan tro. För det mesta så sitter jag och stirrar ut i luften en stund, skriver några rader, stirrar ut i luften igen, tar bort ett par rader och så upprepar vi. Plötsligt kan det komma en period av frenetiskt skrivande då jag producerar upp till 10 sidor på en timme, men för det mesta så ligger jag på 2 sidor per timme i snitt. Det konstiga är att det tar ett par timmar att ”landa” i rätt känsla för att kunna producera något och det är därför som jag ger mig iväg på såna här skrivarresor.

MEN jag har inte suttit och skrivit precis hela dagen. Näpp, jag har varit ute och promenerat två gånger, vilket också är en viktig del av skapandeprocessen – då och då behöver hjärnan helt enkelt syresättas lite. Jag kan avslöja att här i Taiwan verkar man äta lunch mellan 12 och 13. Inget konstigt med det, kanske ni tänker, men i Indien är det ovanligt att man tar lunch före klockan 13 och en del väntar gärna till 14 innan man går och äter. Då börjar de ju å andra sidan inte jobba förrän runt 10-11 på förmiddagen. Det är inte mycket i Taiwan som liknar Indien, för övrigt. Faktum är att det inte verkar finnas någonting i Taiwan som påminner ens lite om Indien. Förutom möjligen att det är ont om folk som pratar svenska. På min lunchpromenad såg jag på flera håll långa rader med människor som tålmodigt stod och köade för något. Det visade sig att de stod i kö till olika lunchställen där man köper någon form av kinesisk lunch i en plastpåse och tar med sig. I alla övriga butiker jag passerade satt personalen och åt sin lunch ur sådana plastpåsar. Kanske läge att prova en sådan någon dag i veckan? Om jag nu kan göra mig förstådd så att de ger mig en vill säga. Min lunch idag bestod av en macka och en kaffe från närmaste Starbucks. Jag hade helt enkelt inte tålamod att stå i kö till en lunchpåse och jag kände inte för att sätta mig på någon finrestaurang i t-shirt och shorts. Och jag kände inte för att gå så långt, heller. Idag var det ruskigt varmt här i Taipei. Telefonen sa 39 grader, men med fukten kändes det som mer! Så jag åt min macka och drack mitt kaffe på Starbucks och sedan smet jag tillbaka till hotellet för att skriva lite mer i boken.

Någon gång under eftermiddagen så gick plötsligt strömmen i rummet. Ok, det är faktiskt en sak som är lite likt Indien, men jag är så van vid att strömmen går stup i kvarten, så jag märkte nästan inte att den försvann. Det är en av fördelarna med att sitta och jobba på en laptop. Efter ett tag så tyckte jag dock att det började bli lite varmt i rummet. En snabb koll visade att luftkonditioneringen inte hade kommit igång med resten av strömmen och ett besök på toaletten visade att ljuset där inte heller hade vaknat. Däremot hade av någon underlig anledning TV:n på toaletten vaknat och visade en ung kvinna av förmodad kinesisk härkomst som tillfredsställde sig själv med någon form av plastgrej. Det var nästan inget ljud på, så jag hade inte hört hennes stönande där jag satt och skrev. Jag stängde av TV:n och gick ner till receptionen för att klaga. De ursäktade så mycket och lovade att luftkonditioneringen skulle komma igång inom 20 minuter. Tillbaks på rummet hade TV:n på toaletten återigen vaknat till liv och visade nu en annan ung kvinna som ljudligt uppskattade ett par händer som… ja, ni förstår säkert. Tydligen tyckte någon som haft rummet före mig att det var kul med porrfilm på toaletten. Ja, ja.

Det blev lite mer skrivande innan strömmen försvann ytterligare en gång och sedan kom igång med ett tydligt ”ka-flonk”. Nu verkade luftkonditioneringen också vakna till liv. Men givetvis också TV:n på toaletten. Den här gången tänkte jag på att byta kanal på TV:n innan jag stängde av den, ifall strömmen nu tänkte gå en gång till. Det blev några timmars skrivande till och nu har jag en sprillans ny inledning på boken. Vi får se om det känns lika bra i morgon. Efter en dag av skrivande kände jag mig rätt nöjd och gav mig ut på stan för att äta middag. Nu på kvällen är temperaturen inte riktigt så jobbig, men det är nog ändå runt 30 grader ute. Eftersom jag fortfarande hade short och t-shirt skippade jag de lite finare restaurangerna. Jag stod en stund utanför en restaurang som såg rätt spännande ut, men jag lyckades inte lista ut vad det var för mat de serverade, så jag hamnade till sist på en italiensk restaurang. För italiensk mat kan jag ju rätt bra. Fast det var ju det här med kinesiska. Det här stället hade ingen separat meny med engelska utan det stod lite automatöversatt engelsk text under den kinesiska. Jag lyckades lista ut vad som var spagetti carbonara och vad som var vanlig simpel köttfärssås, men sedan blev det lite problem. Efter lite funderande kom jag fram till att ”Hungry beef cream rice” förmodligen var någon form av risotto med nötkött, så jag beställde en sådan. Servitrisen pratade inte ett ord engelska, men jag tror hon försökte fråga om jag ville ha någon av plus-menyerna. Dessa fanns längst ner på menyn och visade bilder på extra ost, dessert och någon form av te. Nej, tack, det vill jag inte ha. Ibland undrar jag varför jag pratar engelska i sådana lägen. Förmodligen hade det gått lika bra med svenska… Hur som helst fick jag in min risotto som faktiskt var riktigt god. Till risotton fick jag också en bit bröd, men när jag skulle bryta mig en bit av brödet så fick jag mig också en överraskning. Det var nämligen ingen liten brödbit som jag trodde, utan någon form av sött bröd med vaniljkräm i. Inte riktigt vad jag ville ha till min risotto (eller på mina fingrar), så den fick vänta tills jag hade ätit upp. Under tiden jag åt observerade jag hur övriga gäster gick till kassa och visade upp den lilla boken man fick tillsammans med maten, så när jag hade ätit klart och var nöjd stegade jag glatt fram och lämnade fram min bok. Tjejen i kassan såg lätt panikslagen ut, men hon lyckades ringa in siffran 245 som stod på kvittot och som alltså var priset för dagens middag. Helt ok.

Väl tillbaks på hotellet ursäktade man sig så fantastiskt mycket att Internet fortfarande inte var igång efter strömavbrottet. Inget Netflix ikväll, alltså, men det kanske är lika bra det. I morgon blir det upp lite tidigare och iväg till järnvägsstationen för en tur till södra Taiwan. 345 km på 1 timme och 36 minuter, inklusive ett stopp. Spännande. På torsdag blir det dock ÄNNU tidigare, för då har jag bokat en dagstur till Taroko Gorge. Då kommer bussen och hämtar mig 05.50, så om jag inte hunnit komma över jetlagen innan dess så är det jädrar i mig dags då!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Taipei, dag 2

Publicerat den 11 augusti, 2013 av sventuba

Redan dag två, alltså? Jo jo, tiden går fort när man har roligt…

Jag hade flera syften med att åka till Taiwan just nu. Det första är att när jag kom tillbaks till Indien efter semester i Sverige så fick jag tokspel på allt som var Indien och kände att jag bara måste därifrån. Det blev ju lite bättre när Urban kom tillbaks så jag fick någon att prata med, men när jag bokade resan var devisen långt bort till ett ordnat land. Det andra syftet är att jag aldrig varit i Taiwan och eftersom Lizz fortfarande är 27 länder före mig, så gäller det att plocka när man kan. Taiwan är alltså land 43. Det tredje, och kanske viktigaste, syftet var att få lite ro att skriva på uppföljaren till Pojken och molnen – Vintermoln. Det har inte hänt idag, men jag hoppas på i morgon J 

Hotellet

Hotellet

Däremot började jag dagen med att skriva bloggen för igår, så morgonen blev rätt sen. Sedan har jag istället strövat omkring i detta teknikens Mecka. Jag hade en plan på att köpa mig en mus till min dator, eftersom jag inte hade med mig någon och det är jobbigt att editera bilderna med musplattan på datorn. Det andra jag ville göra var att boka biljetter till snabbtåget. 35 mil på 1½ timme. Det är snabbt det. Jag började med musjakten och vandrade iväg för att hitta Guang Hua Digital Plaza, som skulle ligga ungefär 600-700 meter från hotellet. På vägen tittade jag på trafiken och på staden och lyckades gå fel, så det blev en liten omväg. Nu visade det sig hur otroligt bra det är med ett 3G-simkort till telefonen! Bara att plocka fram google maps och se var jag var. Så kunde jag ju söka efter Guang Hu och se vart jag skulle också. Lysande. Guang Hu är ett hus som med sex våningar som innehåller massor av små butiker som säljer allt möjligt i form av datorer, tillbehör och allsköns bråte. Det är inte lika stort och maffigt som vare sig Sim Lim Square i Singapore eller MBK i Bangkok, men det var rent och snyggt och förhållandevis lätt att hitta saker. Däremot är man inte särskilt bra på engelska, så det var svårt att ta reda på vad saker kostade. Efter att ha vandrat omkring och tittat på prylar jag inte trodde fanns, så var jag ”plötsligt” tokhungrig. Längst ner i huset fanns någon form av café, men jag lyckades inte lista ut om de sålde någon mat. Eller ens kaffe om jag skall vara ärlig. Så jag gav mig ut på stan igen och började leta efter mat. Men det var ju det där med skyltar och kinesisk text… Det visade sig att det mesta runt Guang Hu var butiker där man sålde mobiltelefoner, tillbehör till mobiltelefoner, delar av datorer, stereoutrustning och så vidare. Ingen mat. Till sist valde jag en gata på måfå och började gå. Någonstans måste det finnas mat! Det skulle visa sig att jag valde helt fel gata, eller snarare rätt gata men fel håll, för jag hamnade bland en massa kontor och inte mycket mer. Plötsligt såg jag en välbekant skylt och rumlade in på den minsta Pizza Hut jag någonsin sett. Det var ett rent take-away-ställe, men jag fick i alla fall beställt en pizza av tjejen bakom kassan. Hennes engelska var inte mycket att hänga i julgranen, men efter att ha pekat och gestikulerat så fick jag i alla fall betala. Pizzan skulle enligt menyn kosta 410 dollar (Tawian-dollar, alltså ungefär 85 kr), men hon ville bara ha 398 dollar. Jag förstod inte varför, men 12 dollar mindre är ju ok. Efter ett tag kom det ut en grabb från köket med två kartonger och två burkar Cola. ”This is not mine” sa jag och han såg väldigt ledsen och förvirrad ut. Då kom tjejen och förklarade att jag hade fått en meny istället för pizzan jag beställde. Det var därför det var 12 dollar billigare. Så jag fick en låda kycklingdelar (vingar och lår) och en låda med min pizza. Plus två burkar Cola. Känns lite som EDT-kortet på Westin.

Grön stad

Grön stad

Trafik

Trafik

Efter maten strosade jag i alla fall tillbaks till hotellet och började leta efter tågbiljetter. Det visade sig vara ganska enkelt att boka biljetter online och eftersom jag hade ett Taiwanesiskt mobilnummer så gick det som på räls… ähum, ursäkta. Biljetterna kunde jag sedan hämta ut på 7-11, som ju ligger alldeles uppför gatan. På vägen dit passade jag på att gå tillbaks till Guang Hu för att köpa en adapter för strömmen. Jag hade bara en och det är smidigt att kunna ladda både dator och mobil samtidigt. Adaptern inköpt stegade jag in på 7-11 och möttes av oförstående blickar när jag ville hämta ut mina biljetter. Efter lite sedvanligt gestikulerande pekade killen i kassan på en maskin som stod i butiken. Där kunde jag alltså få fram mina biljetter. Ett litet problem bara: Kinesiska. Och ingen engelska. Fina bilder var det däremot, så jag tryckte på något som såg ut som biljetter. Därefter chansade jag lite och tryckte på ikonen med en buss, eftersom det kändes mer rätt än biografen och teatermasken. Sedan kunde jag välja Taiwan Highspeed Rail, vilket ju var precis det jag ville ha. Sedan kom sidan med instruktioner… Hm. Det fanns dessutom två knappar med text på… Hm. Jag frågade killen i kassan om hjälp och han ropade in en tjej från lagret som fick försöka förklara hur det funkade. Det gick sådär, men till slut fick vi upp en sida där jag kunde skriva in mitt bokningsnummer. Det gick inte alls. Bokningsnumret var åtta siffror och maskinen ville bara ha fyra… Hm. Efter att ha diskuterat saken en stund och fått hjälp av en kund förklarade man, genom att jag frågade ”menar ni… telefon?” följt att alla nickade förväntansfullt, få fram att jag behövde skriva in de fyra sista siffrorna från telefonnumret som jag bokade med. Det numret hade jag ju inte, så det blev att gå tillbaks till hotellet igen.

Biljettmaskinen

Biljettmaskinen

Instruktioner

Instruktioner

Rond 2. Den här gången i en annan butik som också hade maskinen för att hämta ut biljetter. Nu visste jag ju hur man gjorde, så jag tryckte mig fram och skrev in de fyra sista siffrorna i mitt telefonnummer. Då fick jag fram en ny ruta och se nu kunde jag skriva in hela bokningsnumret. Och så fick jag upp en ruta med ett utropstecken och lite text… Hm. Killen bakom kassan i den här butiken kunde lite mer engelska, så han förstod att jag matat in siffrorna från telefonnumret och sedan bokningsnumret. ”Nej, nej!” gestikulerade han och försökte komma på vad han skulle säga på engelska. Det lyckades han inte med, men han plockade fram plånboken och tog fram id-kortet, som innehöll någon form av personnummer. Då trillade 25-öringen ner! Jag hade ju skrivit in mitt passnummer när jag bokade biljetterna! Så, in med passnumret följt av bokningsnumret och nu gick det bättre. Efter att maskinen tänkt ett tag kom det ut något som inte alls såg ut som biljetter. Hm. Men killen i kassan hade koll, det var bara kvittot på att jag betalat. Han tog kvittot till kassan, blippade det fyra gånger tryckte på en massa knappar och bad sedan om 20 dollar. Och till slut fick jag ut mina biljetter! Så på tisdag blir det åka av, ifrån Taipei i norr ända ner till Zuoying i söder och tillbaks!

Tågbiljetter

Tågbiljetter

Nu är det kväll och jag är fortfarande inte hungrig efter pizzan i eftermiddags, men något skall jag väl äta. Däremot är jag törstig, för det är varmt här i Taipei. Telefonen säger att det är 32, men känns som om det är 39 och det kan jag hålla med om. Enligt Wikipedia är det ännu varmare nere i Zuoying, så det blir att köpa med sig vatten när jag åker. Fast jag antar att det finns luftkonditionering på tåget. Eller tror ni man kan öppna fönstret?

Vägar i flera plan

Vägar i flera plan

Taipei i kvällssol

Taipei i kvällssol

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Äventyr i Taipei

Publicerat den 11 augusti, 2013 av sventuba

Eller vi kanske borde säga ”Äventyr i Taipei, dag 1” för det kommer säkert bli fler äventyr…

Japp, jag är på resa igen. Den här gången är det land nr 43, eller Taiwan som vi också säger. Taiwan är ett litet lustigt land, eftersom det egentligen är samma land som Kina, fast inte riktigt. När revolutionen svepte över Kina, packade den nuvarande regeringen och deras anhängare sina väskor och drog österut. Till Taiwan. Här utropade de Republic of China och svor dyrt och heligt att ta tillbaks Kina från de onda kommunisterna. Samtidigt utropades Peoples Republic of China i resten av Kina och sedan dess finns det alltså två Kina. 1971 tog kommunistkina över Kinas plats i FN och sedan 1991 är inte längre återerövring av Kina med på den politiska agendan för Taiwan. Enligt Wikipedia är det idag bara 22 länder som har officiella diplomatiska kontakter med Taiwan. Sverige har t.ex. inte erkänt Taiwan som suverän stat, så egentligen är jag i ett land som inte finns… Ok, 42,5 kanske?

På kö till passkontrollen i Taipei.

Det första som möter mig i Taiwan är ordning. Här syns inget av Indiens kaotiska myller utan alla ställer snällt upp sig på räta rader och är noggranna med att inte smita före i kön. Passkontrollanten behöver inte heller slå upp i en bok och ringa några samtal för att lista ut att jag som svensk inte behöver visum för att komma in i Taiwan. Den här resan började med att personalen i incheckningen i Hyderabad spenderade 10 minuter med att lista ut vilken landskod Sverige har för att slå upp visumbehovet. Efter 10 minuter frågade de om jag visste. ”SE” svarade jag och då hittade de minsann informationen…

Hotellet som jag bor på heter Hsuanmei Hotel och ligger i stadsdelen Zhongshan i Nya Taipei. Hotellet verkar rikta in sig på taiwaneser som flyttat utomlands och som vill besöka sina rötter med barnen. Det är många barnfamiljer och alla barnen pratar engelska. Således är hotellet inte dyrt och det ligger lite off, men å andra sidan hade jag råd med ett fint rum.

Rummet på hotellet är mysigt

Bubbelbad!

Dusch med både massage och ånga…

Som synes är det inte heller något större fel på badrummet J Toaletten är dessutom en sådan där variant med inbyggd bidé, men eftersom precis all information bara finns på kinesiska, så vet jag inte riktigt hur den fungerar. I Sydkorea så kunde man, förutom att blöta ner sin stjärt, också torka den, men den funktionen verkar inte finnas på den här toaletten. Däremot är toalettringen uppvärmd, vilket jag måste säga är en klart underskattad funktion. Duschen har, förutom ”massagemunstycken” också en funktion för ångdusch. Spännande. Tyvärr är instruktionerna alltså bara på kinesiska, så vi får se om jag lyckas få igång ångfunktionen under veckan.

Jag kom till hotellet vid 15-tiden och började med att ta mig en liten lutare på rummet. Folk som följer bloggen vet att begreppet lutare introducerades av min gode reskamrat David under våra äventyr i Vietnam och innebär att man vilar lite i valfri ställning. Vilket kan behövas efter 10 timmars resa, även om jag blev uppgraderad till Business class. Det var lite roligt, faktiskt. När jag kom till Hyderabads flygplats hade jag en ekonomibiljett. Eftersom kön till incheckning var så lång, så checkade jag in vid maskinen. Tyvärr förstod inte killen som hjälpte mig att min väska inte gick som handbagage, så jag fick ändå stå i kö för att checka in väskan. Väl framme vid disken tog det alltså ytterligare tid när de försökte hitta Sverige i visumlistan och kanske var det därför som jag uppgraderades till Ekonomi Plus. Vid gaten kollade jag sedan upp om jag kunde komma in i loungen, eftersom Cathay Pacific och British Airways kör med samma medlemskort. Det fick jag inte, eftersom resan inte var registrerad på bonuskortet. Så, då registrerade jag resan via Internet, men orkade inte gå tillbaks och bråka i loungen utan satte mig snällt bland övriga resenärer. Då hände det som normalt bara händer andra: Man ropade upp mitt namn i gaten. Lite förvirrad gick jag och frågade vad det handlade om och då sa de att jag blivit uppgraderad till Business! Fantastiskt! Det var lätt den bästa flygresa jag haft hittills!

Business class är inte dumt. Stolen går att fälla så man ligger ner. Och så får man en blomma också 🙂

Efter min lilla lutare drog jag ut på stan med två uppdrag: 1. Hitta lite mat. 2. Fixa ett simkort till telefonen. Det där med att fixa simkort till telefonen började jag med när jag var i Odessa i våras. Där kostade det 149 kr/dygn att surfa med roaming och jag kunde köpa ett simkort som gav mig fri surf i en vecka för ungefär 80 kr. Funkade hur bra som helst. Även i Taiwan vill Telenor ha 149 kr/dygn, så efter lite letande och pratande med folk lyckades jag hitta en butik som sålde telefoner (jag kunde köpa simkort på 7-11, men de visste inte vad det var för kort eller vilka villkor det var och texten var givetvis på kinesiska). Tjejen i telefonbutiken hade några olika varianter av simkort att välja på och jag valde ett som gav mig ”fri” surf i 7 dagar för ungefär 140 kr. Väl värt besväret, alltså. Funderar på att samla på simkort från olika länder J

Efter telefonkort var det hög tid för mat. Problem: All text är på kinesiska. Jag kan inte läsa kinesiska och har därmed ingen aning om vad de olika restaurangerna kan tänkas erbjuda. På ett ställe stod det ”Obs Gyn” med stora bokstäver och det trodde jag var något helt annat, men där inne satt i alla fall folk och åt. Jag vågade inte gå på det stället, utan valde istället en slumpvis dörr och gick in. En yngling förklarade på knackig engelska att de inte öppnade förrän om 20 minuter, men chefen (hans mor?) sa att det var ok, eftersom jag var ensam. Det visade sig att denna restaurang körde med att laga maten direkt på bordet, precis som man gjorde när vi var i Sydkorea. Således fick jag in en stekpanna (eller traktörpanna, kanske), en kanna med soja, en kanna fond och stora högar med tunt skuret kött och diverse grönsaker och tillbehör. Det roliga var att menyn bara bestod av en massa saker som man kunde beställa in, men inga priser. Det visade sig att man betalade en fast summa pengar (ungefär 100kr) och sedan fick man äta så mycket man orkade i 2 timmar. Dryck ingick också, men när jag bad om vatten fick jag in ett glas ljummet kranvatten som jag inte vågade dricka… Hela stället kändes som en ganska sunkig pizzeria (ni vet med lite slitna möbler och en kyl full med läsk), men maten var sjukt god. Det fanns inga kryddor i själva fonden (förutom saltet i sojan), men man fick som sagt var in en hel rad med tillbehör, däribland chili.

Sonen (tror jag) visar mig hur jag skall laga min mat på bordet.

Mycket kött fick jag. Sedan kom grönsakerna också.

Jag tror det är någon form av svamp. Eller alg. Eller djur?

Tunn risgrynsgröt med purjo och wasabi. Godare än man kan tro.

Lite grönsaker och tofu. Nästan som när Anna och Amanda var på besök.

Tillbaka på hotellet fick jag dagens första negativa överraskning… TV4 har mage att bara visa friidrotts-VM på TV4 Play Premium!! Som om jag skulle betala extra för att få höra de totalt hjärndöda kommentatorerna slakta mina favoritgrenar!! Tyvärr fick jag ingen kontakt med Slingboxen hemma hos mamman, så det blev ingen friidrott igår kväll. Istället blev det prov av bubbelbadet. Det tog en evig tid att fylla det, men det var ganska skönt med ett bad, även om jag aldrig riktigt lyckats lista ut vad vitsen är med bubbelbad. Visst, det är lite kul när det bubblar, men det låter ju så man blir alldeles lomhörd! När jag blir stor och bygger mitt eget hus, så skall jag bygga ett badkar som jag får plats i och där pumpen för bubblorna sitter i ett annat rum så man slipper höra den. Så det så.

Det var ett tag sedan jag var ute på sådana här äventyrliga resor utan min gode reskamrat David och jag saknade honom verkligen när jag skulle försöka lista ut vad det var för mat. Tror nog jag kommer sakna hans goda humör fler gånger under veckan, men jag får väl överleva på något sätt… Taiwan – here I come!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Sagan om myggnätet

Publicerat den 9 augusti, 2013 av sventuba

I en främmande värld, långt, långt borta… Från er, alltså. För mig är den alldeles utanför dörren och vi kallar den, lite familjärt sådär, för Indien. Egentligen heter den ju Republic of India eller भारत गणराज्य om man tycker det är roligare.

Hur som helst, Indien är verkligen en annan värld och det är mycket verklighet som inte är som hemma. Igår pratade vi t.ex. i fikarummet om den svenska sommaren och en av indierna som varit i Sverige berättade andäktigt om hur det var ljust klockan 10 på kvällen! Man kunde jobba hela dagen och sedan ändå vara ute när man jobbat klart! Här i Indien blir det mörkt runt kl 18 varje dag. Det är inte riktigt 12 timmarsdagar, utan varierar lite mellan sommar och vinter, men i princip går solen upp någon gång mellan 5.30 och 6.30 på morgonen och ner mellan 17.30 och 18.30 på kvällen. Så några ljusa kvällar på uteservering är det ju inte tal om.

En annan sak som skiljer är vädret. Som svensk, och i synnerhet som Göteborgare, är jag van vid ett väldigt aktivt väder. Det regnar och blåser och snöar och är sol lite om vartannat, även om snön för det mesta kommer på vintern. Här i Indien har man egentligen tre årstider. Det är sommar i april och maj, monsun i juni till oktober och sedan är det vinter. På sommaren är det tokvarmt, under monsunen regnar det och på vintern är det, om man är svensk, rätt behagligt.

Jag har ju lagt till en årstid som börjar någon gång i augusti, när monsunen börjar lugna ner sig, och håller på fram till i januari, när marken torkat upp. Den årstiden är myggsäsongen. Förra året var myggeländet en plåga och jag installerade myggnät för fönstret, elektriska myggspiraler i sovrummet och jag avslutade varje dag med att jaga myggor för att slippa vakna mitt i natten av att alla kroppsdelar, som inte låg under täcket, kliade. Så i år har jag bestämt mig för att gå all-in och köpa ett klassiskt myggnät. I min värld är ett myggnät någon trist grå-vit nyans som hänger i taket, men i Indien vill man ha lite mer stil. Såhär såg sovrummet ut för ett par veckor sedan:

Sängen och sovrum utan myggnät

Sängen och sovrum utan myggnät

Eftersom takfläkten inte hänger precis över sängen, men ändå över sängen, så blev det opraktiskt att hänga nätet i taket. Istället ville jag bygga en ställning att hänga nätet i. Min tanke var att köpa in lite trä och snickra ihop något själv, men Azmad förklarade att detta är Indien. Således är det billigare att hyra in någon som svetsar ihop lite stålrör till en ställning istället för att köpa trä och göra det själv. Med ramen installerad såg sovrummet ut såhär:

Säng och sovrum med ramen monterad

Säng och sovrum med ramen monterad

Sedan var det själva nätet. Azmad och jag var ute och tittade i ett par butiker som sålde myggnät till sovrummet och fick se ett antal väldigt fantasifulla kreationer. Det var tofsar, siden blommor och glitter i en enda salig röra och jag uttryckte önskemål om att kanske få en lite enklare variant av myggnät. Så vi lade en beställning hos en gubbe och väntade med spänning.

Efter tre dagar var nätet klart (eller, nästan klart som det är här i Indien, det var klart-klart efter fem dagar) och Azmad åkte iväg och hämtade det. Liten förklaring här: allting blir billigare om jag inte är med vid själva transaktionen, så när jag bestämt mig så fixar Azmad det hela. Han får extra dricks, oroa er inte. På fredag kväll kom så nätet hem och vi började trä på det på ställningen. Men tyvärr hade Azmad gett måtten på sängen och inte på ramen, så nätet var för litet. Och det var kanske lika bra, för det blev väldigt… gult. Själva nätet var ”creamfärgat” (fast jag skulle ju säga gult) och myggnätsmannen hade använt samma nyans i ramtyget. Resultatet blev en väldigt stor gul sak i sovrummet som i mina ögon dominerade för mycket. Så jag bad Azmad att, när vi ändå behövde sy om nätet, be om en annan ramfärg istället. Eftersom fåtöljen och draperiet är röda, så vore det ju bra med en röd nyans även på sängen.

Efter ytterligare två indiendagar (dvs fyra vanliga dagar) var nätet klart igen och vi skulle försöka trä på det. Men det gjorde vi inte. Ramfärgen var nu röd, men det var… fel… röd. Tänk er någon hiskelig rödorange tomtedräkt som överlevt från 1977 så kommer ni nära. Den var skrikig och skar sig enormt med övriga röda färger i rummet. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men den färgen funkade INTE. När jag tittade på det så kom jag också fram till att det där med att inte ha någon dekoration alls på myggnätet gjorde att det blev lite tråkigt. Det kändes fyrkantigt och trist, så jag bad Azmad att, när vi ändå sydde om nätet, lägga till lite dekoration. Det behöver inte vara full bröllopsnattsdekor, men något som bryter av och gör att det inte bara blir solida färgblock vore bra.

Tre Indiendagar senare (alltså fem vanliga dagar) var nätet åter klart och Azmad och jag trädde på det på ställningen. Den här gången passade det perfekt på ramen, det var rätt röd nyans och dekorationen var… lagom. Så här ser mitt sovrum ut idag:

Sängen med myggnät

Sängen med myggnät

Nu har jag sovit i nätet i nästan en vecka och det känns lite som att krypa in i ett tält på kvällen. Sängen blir en egen liten värld, även om väggarna är transparenta. Mysigt är ordet. Ett problem är dock att sängbordet, där väckarklockan ligger, är på utsidan av nätet och det blir därmed ett himla famlande varje morgon när jag skall försöka bryta mig ut och stänga av larmet. Å andra sidan så vaknar jag ju.

Med detta fantastiska nät är jag nu redo för ytterligare en myggsäsong. Jag vet att min kollega Urban redan har myggor hemma, men ännu så länge har jag inte haft några besökare vad jag vet. Det är nästan så jag längtar efter dem 🙂

Publicerat i Indien | Märkt , , , | 4 kommentarer