Bilder från det riktiga Indien

Publicerat den 27 oktober, 2013 av sventuba

Här är bilderna från dag 2: Det riktiga Indien!

Marknad
Trappa
Kupol
Förklaring
Fåglar
Signatur
Jami Masjid
Hon har hela världen i sin hand
Valv
Cykeltrafik
Vila
Mahatma Gandhi
Polare
Beskåda
Blomma
Matlåda
Pirater
Guld
Helig bok
Heligt vatten
Renande
Tre gubbar och två tanter
Köket
Brödbak
Soppdags
Matdags
Lunchdags
Lotustemplet
Mattknytare från Kashmir
Julklappar
Publicerat i Indien | 2 kommentarer

Dag 2: Det riktiga Indien

Publicerat den 27 oktober, 2013 av sventuba

Här hittar du bilder från dagens äventyr!

Idag hade jag och mina tanter hyrt en guide för att visa oss runt i Delhi. Egentligen hade jag inte tänkt hyra en guide, men folket på vårt kontor här i Delhi rekommenderade verkligen att ha någon som kunde visa och berätta, så det blev en guide. Avfärd mot stan klockan 10, så det blev frukost klockan 8. Det här är alltså dag två och därmed frukost nummer två, vilket innebar att kyparen i frukostrummet redan visste vad vi ville ha (eftersom det är så få gäster så blir det inte frukostuffet utan alá carte). Bara för att, så bytte jag ut korvarna mot skinka…

Klockan 9.50 kom Bharat med bilen och vi gav oss ut i den indiska söndagstrafiken. Efter gårdagens lilla utflykt hade jag sagt till Bharat att han måste köra försiktigt och således puttrade vi fram i 60km/h hela vägen in till stan. Både mamma och AnnCha förfärades över hur indierna körde och jag kunde bara le och tänka på morgondagen när det är lite trafik på vägarna också. Vi plockade upp guiden inne i stan vid 11 och gav oss iväg mot Jami Masjid, Indiens största moské. Jami Masjid ligget i Old Delhi, så nu fick vi också se en gatumarknad indiastyle. Det var människor, bilar, bussar, cyklar och diverse djur både högt och lågt och vi ålade oss sakta fram i folksamlingen med bilen. Alla passagerare var genomsvetta när vi äntligen kom fram till moskén.

I en moské får man inte vara klädd hur som helst, så efter att vi tagit av oss skorna fick vi låna lite kläder. Damerna fick var sitt lakan att klä på sig och jag fick ett lite mindre blommigt lakan att vira runt midjan. Sedan fick vi gå in. Jami Masjid är verkligen stor. Den byggdes av mogulen Shah Jahan i mitten av 1600-talet i röd sandsten och innehåller, förutom ett stort ”torg” också tre reliker av profeten Mohammed: ett skäggstrå (ett av endast tre i världen), en fotavtryck i marmor som profeten lämnade i Mecka och slutligen ett par sidor ur den första koranen som Mohammed själv skrev på hjorthud på 300-talet. Lite oklart hur han kunde skriva texten redan på 300-talet när han grundade islam 610, men vad vet jag.

Efter moskén åkte vi för att titta på platsen där Mahatma Gandhi kremerades. Vi var där samtidigt som en hel hög med indiska skolpojkar, så vi valde att titta på det stora marmorblocket som markerade landsfaderns sista viloplats lite från avstånd.

Nu började vi bli hungriga, men vår guide ville prompt att vi skulle besöka ”hans” tempel. Guiden var nämligen sikh och han ville gärna visa oss hur fantastiskt det är i deras tempel. Sikherna är en religion som också kommer från Indien, där man tycker att alla människor är lika värda och att hjälpa andra är centralt i religionen. Man får inte heller klippa håret eller raka sig och männen har därför turban. Det är alltså sikherna som har turban. Inte indier i allmänhet. Templet var väldigt fint och eftersom vi hade en sikh som guide fick vi gå runt och ta bilder inne i själva helgedomen. Vi fick dessutom följa med ut i köket där de lagade mat till omkring 50000 besökare varje dag. Sikhismen handlar alltså om att hjälpa och här serverar man helt enkelt mat till alla som vill ha, tre gånger om dagen. När vi var där var det lunch och hur mycket folk som helst. Alla som jobbar med detta är volontärer och vår guide berättade att han och hans familj också går dit och hjälper till i templet. Det är väldigt bra för själen.

Sedan var det lunch. Guiden hade bokat bord på en fin restaurang, men till damerna fasa fanns det bara indisk mat. Men vi bad om ”less spicy” och så beställde vi in lite saker. Jag beställde någon form av kebabspett och mamma och AnnCha beställde tandoorikyckling. Till detta beställde vi naanbröd. Maten var ok, men inte särskilt prisvärd. Det här var definitivt ett sånt där ställe dit guider slussar sina gäster mot en liten provision.

Efter lunch bar det iväg mot lotustemplet, eller Baha’i House of Worship som det egentligen heter. Templet byggdes så sent som 1986 och är byggt för sekten Baha’i som anser att alla människor är av samma släkte (om jag nu förstått saken rätt). Vem som helst får komma till den gigantiska byggnaden och be, oavsett religion, och när vi var där så ringlade sig kön väldigt lång. Alltså fick vi avnjuta även denna sevärdhet lite på avstånd. Men det var ett väldigt fint hus.

Sist på programmet för dagen stod ett besök i en mattfabrik. Guiden hade redan på morgonen börjat berätta om hur svårt familjerna i Kashmir har det nu när det är ständig konflikt mellan Indien och Pakistan där uppe. Förr kunde man leva på sitt hantverk och turism, men nu var det stor nöd. Så om vi bara kunde köpa en endaste matta så vore det till stor hjälp för de svältande barnen. Killen som visade oss mattor körde samma visa han också och jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes en liknande situation i Istanbul 2005. Den gången var det familjer i Kurdistan som svalt och hade det svårt, men annars var presentationen i det närmaste identisk. Den gången lyckades Lizz och jag pruta ner en matta från 10000kr till 1500kr och sedan göra försäljaren vansinnig genom att inte köpa något. Den här gången gick mattan ner från 5700kr till 1300kr. Den stora skillnaden är att numera har jag faktiskt råd att köpa en matta för 1300kr, så det gjorde jag. Kul.

Nu var vi faktiskt ganska trötta alla tre, så vi vände kosan mot hotellet. På vägen fick vi uppleva lite mer intensiv trafik och jag log återigen och tänkte på morgondagen. Väl tillbaka på hotellet kom vi inte in. Av någon anledning hade man bestämt sig för att gräva en stor grop över vägen in till hotellet och i den smala sträng av väg som fanns kvar stod det en grävmaskin och bättrade på hålet. Så det blev att kliva av ute vid vägen och ta sig fram sista biten till det 5-stjärniga hotellet till fots. Välkommen till Indien.

Middagen blev Club Sandwich till alla tre. Det är det mest västerländska de har på menyn på hotellet och alla var mycket nöjda över att få pommes frites. Vi utvärderade också dagen lite och det bestående minnet hos damerna var trafiken. Mamma pratade också om vilken skillnad det var mellan de krokiga och skitiga gatorna i Old Delhi och de fina rena (och breda) vägarna i diplomatstaden. Moskén och sikhtemplet var också minnen som vi bär med oss. Och så var vi alla rörande eniga om att det inte kommer bli några problem att somna ikväll. Det har varit en intensiv dag.

I morgon är en annan dag och då skall vi ut med vår guide på nya äventyr. Rent teoretiskt har vi inte så långt program i morgon, men å andra sidan är det måndagstrafik, så vi kan väl förvänta oss att allting tar dubbelt så lång tid. Vad som än händer (nästan) kommer det rapport framåt kvällen! Eller ja… Kvällens bloggskrivande har drabbats av Indien och det har varit konstant strul med Internet och strömmen. Men det här är ju Indien, så lite lidande får man räkna med.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Indienresan dag 1

Publicerat den 26 oktober, 2013 av sventuba

This gallery contains 13 photos.

Dag ett är alltid lite seg när man rest så långt, så efter frukost och lite vila så åkte vi iväg till ett lokalt köpcenter för att känna lite på Indien. Egentligen var det inget särskilt vi skulle göra, men … Fortsätt läsa →

More Galleries | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Framme!

Publicerat den 26 oktober, 2013 av sventuba

Ett kort och snabbt inlägg för alla där hemma i Sverige som undrar: Nu är de framme!

Mamma och Ann-Charlotte i Indien

Mamma och Ann-Charlotte i Indien

Efter lite äventyr med en väska som inte dök upp (vilket löstes av en hjälpsam indier som fick inte mindre än 500 rupies för besväret) kom de äntligen ut från flygplatsen och tog sina första stapplande steg på indisk mark. Sedan bar det av i vår hyrda Toyota Innova med Bahrat bakom ratten (nej, inte Borat) till hotell Anya Gurgaon.

Just nu fräschar vi upp oss lite innan vi skall gå ner och äta lite frukost och planera dagen. Fler inlägg och fler bilder kommer.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Välkommen till Indien

Publicerat den 24 oktober, 2013 av sventuba

Idag är dan före dan för två mogna damer hemma i Sverige. I morgon förmiddag skall de ta sig ut till Landvetter flygplats för att borda Finnairs flight först till Helsingfors och sedan hela vägen ner till New Delhi i Indien. Spännande. Det är många nerver där hemma nu inför den långa resan. Vad skall man ha med sig? Hur mycket pengar behöver man? Borde man ta med sig den lilla kaffepannan som eldas med metatabletter? För min lilla mamma och moster Ann-Charlotte och givetvis för alla er andra också, kommer här en liten guide till hur det är i Indien. Just nu.

Kläder

Det skall man ha med sig, absolut. Såhär i slutet av oktober är det fortfarande varmare i Indien än vad det är hemma i Sverige mitt på sommaren. Men man skall också komma ihåg att Indien är ett väldigt stort land. I de centrala delarna, där jag bor, blir det aldrig kallare än ungefär 17-18 grader mitt i vintern. Och det är på natten. Dagstemperaturen ligger en bit över 20 när det är som allra bistrast. I New Delhi däremot är det inte ovanligt att det blir ner emot 2-3 grader på nätterna i januari och februari.  På dagarna är det för det mesta lite varmare, men ändå skäl att ta med en tröja och en jacka. Om du däremot reser till Indien i slutet av oktober och början av november kan du räkna med att det är sommartemperaturer i hela landet, utom möjligen uppe i bergen.

Så varma kläder kanske är överdrivet. Hur är det med regnkläder? Under monsunen så regnar det i princip varje dag och när det regnar så regnar det rejält. Samtidigt är det rätt varmt, så det är faktiskt inte läge för regnkläder. Istället bör man ha paraply, men det brukar vara både billigt att köpa och dessutom finnas att låna på finare hotell, så det är inget man behöver ta med sig. Däremot är det bra att ha en tunn jacka att dra på sig när det regnar. Dels för att det blir lite svalare och dels för att det är så lätt att bli förkyld om man blir blöt, eftersom det är rätt mycket luftkonditionering inomhus.

I övrigt skall man tänka på att ha med sig kläder så att man kan komma in på tempel och liknande. Man bör ha långärmat med sig och kvinnor skall ha långkjol eller möjligen långbyxor. Tänk också på att kvinnor kan behöva täcka håret med en sjal i vissa fall.

Skor

Bekväma skor är som alltid tumregeln. Jag har hittills inte kommit till en plats i Indien som egentligen är gjord för att flanera, utom inne i stora köpcentra. Vägarna är dåligt underhållna och trottoarerna är för det mesta obefintliga eller alternativt belamrade med en massa folk, försäljare, motorcyklar och Autos (den lokala varianten av tuk-tuk). Förutom bekväma skor skall man givetvis tänka på att det är varmt och det kan också vara massor med vatten på marken. Alltså är det ganska vanligt att man går barfota i sandaler här i Indien. Dessutom skall man tänka på att ha skor med täckta tår med sig, alltså läge för mer än ett par skor i packningen.

Pengar

Det där med pengar är alltid ett dilemma när man kommer till ett nytt land. Hur mycket behöver man? Vad kostar saker? Skall man växla på plats eller hemma? Skall man ta med sig dollar eller euro?

För det första skall man inte växla pengar överhuvudtaget. Alla internationella flygplatser har gott om bankomater och det är inga problem att få ut kontanter på plats. Normalt kan du bara hämta ut 10000 INR (indiska rupies) åt gången, men å andra sidan klarar du dig ett tag på 10000 INR. Om du har ett bankomatkort som tar en löjligt hög avgift för att ta ut pengar utomlands kan det löna sig försöka växla till sig INR hemma i Sverige. Om du prompt vill växla pengar på plats verkar det vara bäst med US dollar, men då du hålla koll på dubbla växelkurser.

Hur mycket får man då för 10000 INR? Här är några exempel på priser som du kan förvänta dig att betala för varor och tjänster i Indien:

  • Taxiresa från flygplatsen in till New Delhi – ca 250 INR
  • Taxiresa inne i stan – ca 20 INR per km
  • Privat chaufför med stor bil, inklusive bränsle – ca 1800 INR för 8 timmar
  • Middag på fin restaurang – ca 500 INR per person
  • Västerländsk middag på lyxhotell – ca 1000 INR per person
  • Mac Maharaja (lokal version av Big Mac) – ca 150 INR
  • Middag på lokal indisk restaurang – ca 75 INR
  • En flaska vatten, 1,5 liter – 25 INR

Så för 10000 INR kan du hyra en privatchaufför med bil, äta lyxmiddag på hotellet och bada i mineralvatten i en hel helg. Om du väljer en mindre extravagant livsstil som klarar du dig säkert i en vecka utan vidare. Tänk också på att middagen på lyxhotellet kan du betala med kort och kortet går även bra att använda när du handlar på de stora köpcentren.

Shopping

När vi pratat pengar får vi givetvis prata shopping. Personligen tycker jag Indien är helt kass för shopping, eftersom alla former av elektronik antingen är riktigt usel kvalitet eller också kostar ungefär lika mycket som hemma. Jag har dock hört att andra människor gärna shoppar skräp, så här kommer lite tips om shopping.

Kläder och skor som du handlar i butiker i städerna är billigt, men inte tokbilligt. Märkeskläder, som Lacoste och liknande, kan man normalt få för halva priset, men  för ”standardkläder” är skillnaden mindre. Numera är kläderna du handlar hemma i Sverige förmodligen tillverkade i länder med ännu lägre löner än Indien. Däremot kan man köpa textilier och prydnadssaker här i Indien som du inte kan hitta hemma och det kostar inte så himla mycket heller. Mattor, marmorbord, hantverk – det är saker som du kan få billigt här, även om det kanske blir lite lurigt att få hem det.

Arbetskraft är billigt i Indien och därmed kan du få skräddarsydda kläder väldigt mycket billigare än skräddarsydda kläder i Sverige. En skräddarsydd kostym kostar ungefär lika mycket som en enkel kostym på Dressman där hemma. Vad man måste tänka på är dock att det tar lite tid och det blir sällan helt rätt på första försöket, så om du vill sy upp kläder bör du ha lite tid på dig. Ett annat problem är att skräddare som också har tyger inte är så himla billiga, eftersom de vänder sig främst till turister. Vill man ha det riktigt billigt skall man ha med sig tyg till skräddaren. Då kostar det kanske 150 INR att sy upp en skjorta, vilket verkligen är tokbilligt!

I övrigt kan man köpa massor av smycken och tingeltangel, men jag har ärligt talat ingen aning om vad det kostar eller om det är prisvärt. En erfarenhet som jag lånar av en kompis är dock att de där tygerna/kuddarna/smyckena som ser så himla fina ut i det färgstarka Indien, lätt ser väldigt konstigt ut hemma i bleka, kalla Sverige. Tänk också på att indier i allmänhet är mindre än svenskar i allmänhet, så om du brukar handla större storlekar i Sverige kan det hända att det du behöver helt enkelt inte finns här.

Säkerhet

Generellt sett skulle jag vilja säga att västerlänningar går ganska säkra här i Indien. Dock skall unga kvinnor komma ihåg att våldtäkt är på modet i Indien idag och om man känner att man tillhör kategorin ung kvinna bör man inte gå ut på egen hand efter mörkrets inbrott.

Däremot är lokalbefolkningen ofta väldigt nyfikna på utlänningar. Särskilt om man lämnar det stora städernas affärskvarter. Det är inte ovanligt att folk står och stirrar på en när man kommer förbi och ofta kommer de fram och vill ta bilder med de stora vita utlänningarna. Man får också räkna med att folk är betydligt mer närgångna här än hemma i Sverige. Om man ser på folk i allmänhet, så håller de gärna i varandra när de pratar och det där med personlig sfär verkar inte existera alls. För det mesta är detta inget större problem, men räkna med att både försäljare och tiggare kommer närmre än vad du tycker är bekvämt. Återigen är det också något att tänka på som framförallt ung kvinna. Stora, håriga grabbar har det lite lättare.

Kultur

Jag har skrivit ganska mycket om kulturskillnader mellan Sverige och Indien här på min blogg, men här är några grundtips som kan vara bra att komma ihåg:

  • Du är vit och därmed priviligierad. Som utlänning blir du för det allra mesta väl behandlad. Indierna kanske blåser dig på pengar, men det kommer ändå vara så billigt att du inte behöver bry dig om det.
  • Ordet ”nej” existerar inte. Både tiggare och försäljare kan vara oerhört svåra att bli av med och ett svenskt litet blygt nej tack funkar aldrig.
  • Bli arg! Börja alltid med att vara artig och hövlig, men tveka inte att ilskna till ordentligt om du känner att du inte får det du vill eller behöver. Om ett leende inte funkar, så fungerar förmodligen en rejäl utskällning. Och i princip kan du skälla på svenska, bara du ser riktigt arg ut.
  • Ge lagom med dricks. Folk tjänar i princip ingenting här i Indien, så det är alltid tacksamt med lite dricks. 50 INR för att bära väskan, 100 INR för chauffören och ungefär 10% på notan är rätt lagom. Om du har samma chaufför flera dagar kan en femhundring på slutet vara på sin plats.
  • Tiggare får 10 eller 20 INR, inte mer. Och undvik att plocka fram stora sedelbunten så det syns, då kan det bli rätt jobbigt för dig. Försök att ha ett par 10:or lösa i ena fickan (tiggarfickan) så att du lätt kan dra fram en tia om det behövs.

Jag har för länge sedan gett upp att försöka förstå den lokala kulturen här i Indien. Inte nog med att den är så främmande för mig, den skiljer sig dessutom rätt mycket mellan olika landsdelar och olika folkgrupper. Som vanligt gäller det att visa respekt och hänsyn när du möter människor – spara det där med att bli arg tills när artigheten inte längre räcker.

Övrigt

Det här blev ett långt inlägg, men det känns ändå som jag glömt massor. Har du några frågor så är det bara att skriva dem här i kommentarerna så försöker jag svara.

Och välkommen till Indien – du har aldrig upplevt något liknande 🙂

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Maria Wetterstrand

Publicerat den 15 oktober, 2013 av sventuba

Vänta lite nu. Varför har jag Miljöpartiets förra språkrör som rubrik på min blogg? Har det här blivit en politisk blogg??

Egentligen har väl min blogg hela tiden speglat mina politiska åsikter även om den varit (och är) fri från kopplingar till något existerande politiskt parti, men titeln har faktiskt inget med partipolitik att göra. Maria Wetterstrand råkar vara en av de väldigt få svenska politiker genom tiderna som jag hyst någon form av respekt för. Inte så att jag tycker de flesta svenska politiker, oavsett partitillhörighet, är inkompetenta pratkvarnar vars politiska gärningar verkar mer grundade i eget ekonomiskt intresse snarare än ideologi och samhällets bästa… Eller jo, förresten, så är det ju faktiskt. Men det finns några som jag tyckt varit bra genom åren. Ingvar Carlsson, Carl Bildt (fast det gick över), Anna Lindh, Anders Borg (det gick också över) och så då Maria Wetterstrand. Inte för att jag delar Marias politiska åsikter alla gånger, men jag hade gärna suttit ner med en kopp kaffe och diskuterat med henne.

Men varför är Maria Wetterstrand rubrik på dagens blogg? Jo, för att hon har konfirmerat min existens. Det var en liten handling, men det kändes nästan som om Jesus gått förbi på gatan och sagt ”Tjena, Sven! Läget?”. Nästan. Maria är coolare. Så hur gick det då till när en prominent svensk politiker rörde vid mitt liv? Det hela är givetvis väldigt långsökt…

Häromdagen lade min vän miljöpartisten i Örebro (inga namn) upp en länk till en blogg som handlade om att samhället var anpassat till en minoritet av morgonpigga människor. Eftersom jag personligen tillhör den där minoriteten på 15% av människor som gillar komma upp och igång på morgonen (det gör för övrigt hela klanen Nilsson utom möjligen min stora syster som inte nog med att hon gärna sover länge dessutom alltid har föredragit ett varmare inomhusklimat), så kunde jag inte låta bli att lämna en liten kommentar. Min kommentar gick ut på att det var helt ok för alla sjusovare att ta sovmorgon, förutsatt att vi också kom överens om att alla sociala aktiviteter tar slut senast 22.00. För då vill vi morgonpigga sova. Den kommentaren gillade Maria Wetterstrand. På Facebook. Så alla kan se. Bekräftelsen är i det närmaste oändlig.

När vi ändå är inne på det där med att samhället är ordnat för morgonpigga, så håller jag inte med. Blogginlägget går att läsa här och det är ju några år gammalt, men i alla fall. Jag håller inte med om att samhället är ordnat för morgonpigga. Jag håller inte med om det alls, faktiskt. Visst, skolan drar igång vid 8 och folk förväntas drälla in på kontoret före 9, men absolut inga som helst viktiga beslut fattas före lunch i Sverige. Faktum är att man gärna väntar med viktiga beslut till sen eftermiddag eller ännu hellre kväll. Vid den tiden har de morgonpigga för länge sedan bränt sitt bästa krut och besluten styrs helt av de som kommer igång först efter 15-fikat. Som morgonpigg är man dömd att förbereda möten, skriva papper och delta i beslutsprocesser när man är helt slut i huvudet. Och tro mig, även om arbetsdagen börjar vid 10, så kommer jag ändå vakna vid 6-tiden. Pigg, utvilad och redo att köra.

Det där med att de viktiga besluten fattas sent upptäckte jag när jag satt i styrelsen för Nykterhetsrörelsens Scoutförbund. Det tog ett par möten innan jag insåg att besluten som skulle fattas på söndag förmiddag redan var klara. Och att jag då inte varit med i den processen eftersom jag som notoriskt kvällstrött hade gått och lagt mig lagom tills de riktiga diskussionerna tog vid. Om jag ville vara med i den beslutsprocessen fick jag anpassa mig och sitta upp till småtimmarna och diskutera de riktigt viktiga sakerna. Vilket i sin tur ledde till att jag allt som oftast blev sjuk efter styrelsehelgerna eftersom jag trots de sena kvällarna fortfarande vaknade lika tidigt och alltså inte fick tillräckligt mycket sömn. Senare hade vi i styrelsen en uttalad ambition att inte fatta beslut eller föra viktiga diskussioner utanför den uppsatta mötestiden, men det är ett väldigt svårt beteende att bryta. Min slutsats är att världen styrs av de som orkar prata längst och ger sig sist. Och i den världen är vi morgonpigga för alltid dömda att vara tjänstemän som verkställer de beslut som nattugglorna fattade utan att vi fick vara med.

Men det är inte så viktigt. Maria Wetterstrand gillade min kommentar på Facebook.

DET är stort.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Lördag

Publicerat den 12 oktober, 2013 av sventuba

Idag är det lördag här i Indien. Jag skulle väl definiera det som lördag över hela jorden (förutom möjligen borta på Hawaii där det fortfarande är fredag kväll). Lördagar är då jag ger mig ut i den indiska trafiken och försöker göra veckans shopping. Ibland är det kläder, ibland är det möbler, men idag var det notställ och rakapparat som stod på shoppinglistan. Och så den vanliga turen till HyperCity (läs ICA Maxi) för att köpa förnödenheter.

”Notställ?” kanske ni undrar. Vad skall jag med det till? Jo, förra helgen prövade jag på play-along-konceptet med välkända marscher på Spotify samt noter från orkestern. Det funkade bra och jag var rätt nöjd med den övningen, men jag hade inget notställ. Jag har en svag känsla av att jag hade med mig mitt notställ från Sverige, men jag kan inte hitta det nu. Det är inte omöjligt att det ”försvann” i tullen, tillsammans med ett par hörlurar. Så, idag blev det en tur till en affär, som enligt Internet skulle sälja musikinstrument. Det visade sig vara en bokhandel, utan musikinstrument, och mängden notställ som fanns till försäljning var exakt noll. Inget notställ alltså, men sedan bar det av till Croma och köp av rakapparat. Det gick bättre. De hade dessutom specialerbjudande på Philips-apparater, så det var bara att slå till. När jag kollade på rakapparater hemma i Sverige låg priserna på runt 1000 kr och uppåt. Här i Indien köpte jag den dyraste de hade och den kostade lite drygt 400 kr. Misstänker att det man har här helt enkelt inte finns i Sverige. Men det uppfyllde mina krav: Den är vattentålig och sladdlös. Tack för det!

Efter mitt lyckade köp av rakapparat åkte jag som vanligt till Hypercity och handlade mat, vatten och lite annat smått och gott. Inga stora saker, men det blev två kassar med varor som jag sedan tog hem. På vägen hem pratade jag med Azmath om notställ och väl hemma gick vi ut på Internet (som jag äntligen fått igång igen efter det att två killar var här mellan 18.30 och 23.00 igår!) och laddade hem en bild på ett bra notställ. Jag misstänker att Azmath har en kusins kompis bror eller så som kan snickra ihop ett notställ på bara några dagar J Han är lite extra hjälpsam just nu eftersom han fick getbonus igår. Under tiden som vi pratade notställ packade Vijiya upp varorna och ställde in dem i kyl och hyllor. Återigen förbluffas jag av det faktum att hon utan att röra en min plockar upp mat för 2500 rupies som jag köper till mig själv för en vecka framåt, när hon själv tjänar 10000 rupies per månad och har man och tre barn. Varför blir hon inte förbannad? Varför mördar hon mig inte?? Jag skyller på religionen…

På tal om religion: Getbonusen som Azmath fick igår kommer sig av att det är en muslimsk högtid på tisdag. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men man skall i alla fall slakta en get för att det skall gå en väl kommande år. Förra året delade Azmath get med några andra, men i år är getterna dyra och ekonomin lite kärvare med en liten bebis hemma som dessutom har krävt lite specialvård. Alltså hade man inte råd med någon get i år. Så även om jag personligen tycker det verkar lite fånigt att köpa en levande get bara för att slakta den och ge köttet till en massa andra människor, så vill jag samtidigt att ”min” personal skall må bra, så Azmath fick alltså en getbonus för att kunna köpa in sig i en get även i år.

Den gångna veckan har jag alltså varit utan Internet. Igen. Förutom att det är rätt frustrerande så ger det i alla fall en del tid för stilla kontemplation här hemma i lägenheten. En sak som jag funderat över är hur jag skall göra när jag flyttar tillbaks till Sverige. Jag har ju en lägenhet, men efter ett år på 450kvm så känns den lilla trean inte särskilt lockande. Så jag har börjat kolla marknaden på bostadsrätter hemma i Göteborg med omnejd och funderat lite hur jag vill göra. Denna veckan har jag dock tänkt annorlunda. Eftersom det är kompetensväxling på gång på kontoret hemma så har jag funderat på vad jag skulle kunna tänkas göra om jag hoppade på det (jag kan inte hoppa på det, men fundera är aldrig helt fel). Om jag sa upp mig från jobbet, så är det ju rätt dumt att precis ha köpt en stor lägenhet för en massa pengar. Men tänk om jag gjorde tvärt om. Tänk om jag istället för att köpa en stor lägenhet (eller ett hus), köpte en liten lägenhet. Den gamla lägenheten är ju smockfull med prylar och möbler, men jag har klarat mig rätt bra utan allt det där i två år (när jag kommer hem alltså), så det kanske är dags att rensa lite. Säg att jag sålde eller slängde alla möbler och onödiga prylar (utom sängen, den är för bra) och köpte en etta någonstans i stan. Ni vet en sån där lägenhet med löjligt låg hyra. Istället för att köpa ny bil, så tog jag bussen till jobbet och istället för att betala en massa pengar för Internet och digital-TV, så skaffade jag 4G-abonnemang till telefonen och körde Internet-delning med den hemma. Spotify och Netflix får jag ju ha. En stor TV får jag också köpa in, men mitt Sonos kanske duger som hemmabioljud… Tänk om man kunde få ner månadskostnaden till säg 7000 kr (inklusive hyra, TV-licens, Internet, mat, transport och diverse andra utgifter). Om jag då hade 100 000 kr på banken skulle jag kunna ta ett år och göra något annat. Vad som helst som inte kostade en massa pengar. Kanske skulle jag då äntligen få gjort de där spelen till Android och skrivit klart trilogin om Peter och hans moln. Kanske skulle jag till och med få ur mig den där deckaren som legat och malt i bakhuvudet det senaste året.

När jag funderar på det där inser jag hur otroligt privilegierad jag faktiskt är. Det är jag, högst personligen, som väljer hur mitt liv skall vara, hur min framtid ser ut. Vijiya och Azmath har inte sådan lyx. De jobbar för nästan inga pengar alls, lever på marginalerna och hoppas att deras nuvarande ”sir” eller ”madam” skall slänga till dem en slant extra då och då. De ser inget konstigt i det och det är förmodligen ett liv som de delar med en majoritet av jordens befolkning, men för mig känns det fortfarande konstigt. Och ibland får jag en väldig lust att be världen om ursäkt för att jag har de så mycket bättre än nästan alla andra.

Förlåt.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Nej?

Publicerat den 27 september, 2013 av sventuba

Den här veckan har jag, bland mycket annat, pysslat med att boka upp lokal för en liten tillställning som vi skall ha med kontoret om två veckor. Det har pratats och förhandlats och dealats och grejjats till höger och vänster både med diverse hotell som kunde tänkas ha lokaler och diverse medarbetare som ställde mer eller mindre rimliga krav på dessa lokaler. Och plötsligt upptäckte jag vilken makt jag har. Jag kan något som inte någon annan i det här landet kan, verkar det som. Jag kan säga ”nej”. Rakt upp och ner. Utan att skämmas.

”Får vi ha fyrverkerier inomhus i en av våra sketcher?”

”Nej”

Långa ansikten, förvånade blickar och slut på samtalet. Det har hänt flera gånger den senaste veckan i olika diskussioner och i olika sammanhang, men det är tydligt att ett rakt nej är något man inte är van vid att hantera i det här landet. I Indien hade det naturliga svaret på den frågan varit:

”Jo, men visst! Låt mig kolla upp det bara och återkomma…”

Och sedan total tystnad och så pratar vi aldrig mer om det.

Slipade affärsmän (och kvinnor) kan givetvis hantera ett nej även i Indien. Normalt ignorerar de bara ordet, som om det aldrig hade uttalats, och kör vidare tills man blir riktigt förbannad. Då kanske de lugnar sig en liten stund. En liten kulturfnurra att ha i åtanke när man åker till Indien.

Igår bjöd ett av projekten på finmiddag på Westin och för att vara lite artiga och trevliga (något som jag ju normalt undviker), så spred vi svenskar ut oss bland indierna. Någonstans på vägen snöade damerna på andra sidan bordet in på bröllop och indiskan berättade för svenskan att ett riktigt indiskt bröllop omfattar flera hundra gäster och normalt tar tre dagar. Då flikade jag in (sådär som jag gärna gör) att min systers bröllop tog typ 45 sekunder och bestod mest i ”skriv på här”. Då fick vi lära oss att kärleksbröllop går till ungefär så i Indien.

I Indien är, som jag pratat om förut, de flesta bröllop arrangerade. Det innebär att det lyckliga parets föräldrar kommer överens om en övergångssumma pengar och sedan är det bara för brudparet att finna sig i situationen. Ett sådant bröllop blir en hel ceremoni där brudens släkt under högtidliga former säger adjö till bruden och sedan officiellt lämnar över henne till brudgummens släkt för slutförvaring. Och på sista dagen är det party. Det går åt en hel del pengar och om jag förstått saken rätt så är det massor av regler kring vem som betalar vad i den här jätteceremonin (som att brudens bror skall se till att brudparet får en säng).

Om två personer däremot gifter sig för att de råkar vara kära i varandra och vill leva tillsammans, ja då är det liksom ingen som bryr sig. Då är det bara att stega in till närmaste myndighetsperson och skriva på ett papper och sedan är det klart. Inga ”kontrakt” har ingåtts mellan familjerna och jag misstänker att man i släktens ögon blir lite av en utböling. Den du gifter dig med har liksom trängt sig in i släkten utan tillstånd.

Det var bara ett par korta meningar om det där med bröllop och sedan pratade vi om annat, men på vägen hem satt jag och funderade över hur annorlunda det måste vara att vara ung i ett samhälle med arrangerade bröllop jämfört med att vara ung i t.ex. Sverige. Givetvis på väldigt många sätt, men just det här sättet har jag aldrig tänkt på förut.

Mitt minne av att vara tonåring är att alla alltid var kära i någon och för det mesta så var det olyckligt. Ibland gick det bra och ibland gick det över. Nya mål för kärlekssuckar i princip varje vecka. När man kom upp över 20 (eller kanske 25), så började det blir mer seriöst. Då skulle det parbildas och det gällde att ligga i så att man fick tag i en bra partner att bilda familj med. Någonstans vid 30+ så dyker det upp barn och sedan är det aldrig lugn och ro när man hälsar på kompisar längre. Personligen har jag ju gått igenom alla dessa åldrar helt utan att lyckas med vare sig det ena eller andra, men för de flesta av mina vänner har det gått rätt bra.

Tänk er nu tillbaka till universitetstiden (eller åren 20-25 om ni så vill). Tänk på hur snygg du var och hur cool du var och hur jädra snygga alla tjejer/killar var mest hela tiden. Minns din odödlighet och framtidens evighet och din oändliga frihet när du äntligen flyttat hemifrån. Varje person du träffar, oavsett var och när, är en möjlighet att utforska.

Tänk er sedan att när som helst under den här perioden kan pappa eller mamma ringa och säga att familjen nu har hittat din äkta hälft. Han eller hon kommer från andra änden av landet och om du är kvinna måste du förmodligen släppa det du håller på med (studier eller jobb) och flytta. Plötsligt, utan att du egentligen har haft något att säga till om, så är du nu gift, har en massa ansvar och två stora släkters förväntningar på dig att skaffa arvingar illa kvickt.

Hade jag vuxit upp med den framtiden, så hade jag förmodligen försökt undvika att bli kär i någon så mycket jag bara kunnat. Det måste vara skitjobbigt att hitta någon som man verkligen älskar och sedan behöva göra valet att gå emot inte bara sin egen, utan även sin älskades släkt och gifta sig för kärlek, eller finna sig i att lämna den man älskar för att gifta sig med någon främling som föräldrarna skakat fram. Inte så konstigt då, kanske, att det ibland känns som om vi bor i en såpopera där folk har älskare och älskarinnor lite till höger och vänster och man kan bli nerslagen på gatan av älskarinnans försmådda man och hans polare. Det är inte så vanligt med skilsmässor i Indien, men det är rätt vanligt med våld och mord inom familjen…

Så. Mindfullness. Lev i nuet. Njut av de stunder du har, för i morgon kan allt vara borta och du kan vara gift med en svettig karl från Mumbai…

 

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ode till min orkester

Publicerat den 20 september, 2013 av sventuba

Det har gått ungefär en vecka sedan jag hade fungerande Internet hemma och frustrationsnivån är hög. Jag har de senaste dagarna försökt att dels säga upp abonnemanget som inte fungerar och dels få installerat något från ett annat bolag. Det går sådär. Fast det är klart, det har ju varit stora Ganeshfestivalen i 11 dagar, så folk har väl haft annat för sig.

Ikväll satt jag och var extra frustrerad hemma i lägenheten. Jag har beställt en ny mus till datorn på jobbet, eftersom den jag har inte fungerar ordentligt (den dubbelklickar istället för enkelklickar, vilket verkar vara ett känt problem för just den sorten). I måndags ringde killen som skulle leverera första gången och sedan har han ringt varje dag och varje dag har jag förklarat att jag kommer vara hemma 17.30 för att ta emot leveransen. Hittills har han inte dykt upp. Vi får väl se om han behagar komma idag. På pluskontot verkar i alla fall luftkonditioneringen i mitt sovrum fungera bra nu efter att ha renoverats i fem dagar. Det visade sig att reparationskillen inte hade något fordon, så han fick åka auto (tuk-tuk) ut till huvudkontoret för att hämta reservdelen och sedan auto till lägenheten. Och han ville inte komma när det regnade.

Och regnat har det gjort. Nästan som hemma i Göteborg den senaste veckan. I onsdags, när det var dags att sänka Ganesh i vattendraget öppnade sig himlen och det ösregnade i ungefär två timmar. Resultatet blev att min stora fina balkong förvandlades till swimmingpool och det rann stora mängder vatten över tröskeln och in i mitt övre vardagsrum. Inte tätt, med andra ord, om man nu inte pratar om dräneringen till balkongen. Frustration.

Så, nu efter jobbet var jag sur och frustrerad och bestämde mig för att titta på Alien på BluRay. Då klagade BluRay-spelaren på att det var fel region, så jag fick sparka igång min playstation istället. Men när jag ändå hade igång den, så tänkte jag att jag kunde spela ett spel och fram kom, för första gången på över ett år, Guitar Hero. Och sedan var kvällen räddad.

För er som inte spelat Guitar Hero, så sitter man med en liten plastgitarr med fem knappar på halsen och en stor knapp där man normalt slår an strängarna. Sedan spelas det musik och man skall trycka in en kombination knappar på halsen och knappen på mitten i takt med musiken. Rent teoretiskt kan man vara både tondöv och helt sakna taktkänsla och ändå vara bra på spelet, förutsatt att man har snabba reaktioner. Personligen så spelar jag gärna basstämman och går mer på öronen än på det visuella. Det blir faktiskt en riktigt bra bandkänsla efter ett tag, särskilt på de lite svårare nivåerna. Och plötsligt när jag satt där och spelade så slår det mig: Det är ju det här som saknas. Alltså inte just Guitar Hero, som ju ändå bara är ett spel, men musicerandet.

De som känner mig vet att jag är irriterad, frustrerad och sur på mänskligheten i allmänhet i stort sett varje dag även hemma i Sverige. Det är alltså varken nytt eller ovanligt att jag har lust att mörda någon för att de verkar så otroligt korkade. Skillnaden är hur jag hanterar den frustrationen. Hemma i Sverige kan jag åka till någon kompis och beklaga mig över en kopp kaffe, jag kan åka till MediaMarkt och impulsköpa något jag inte behöver, jag kan åka till Espresso House i Nordstan och njuta av en stor latte och spana på brudar, jag kan åka hem till mamma och äta en bulle, jag kan ringa min syster, jag kan åka ut till havet och lukta på horisonten och jag kan leka scoutledare. För alla vet ju att få saker är så avkopplande som att vara mitt ute i skogen med 20 sockerstinna scouter som försöker ha ihjäl varandra med slumpvisa tillhyggen…

Och en gång i veckan så kommer den stora ventilen. Det är svårt att förklara hur det är att sitta i en kompetent orkester och skapa musik. Orkestern är en värld där alla har en plats, alla har en roll, alla har en funktion att fylla och alla måste jobba tillsammans för att det skall bli bra. Visst, det är egentligen bara en hög med toner på ett papper och flest rätt i slutet vinner, men i en bra orkester så vet alla att det inte spelar någon roll om jag personligen spelar alla toner rätt om jag inte spelar tillsammans med dem omkring. Ni kanske tror att tubaister bara sitter längst bak i orkestern, drar olidliga ordvitsar och brölar långa toner i ett frekvensregister som normalt används främst av knölvalar. Och ni tror rent tekniskt helt rätt. Men det är ju det här med att musiken hänger ihop. Tuban spelar (normalt) de lägsta tonerna i orkestern. Det innebär att alla andra instruments toner skall passa in i tubans övertoner. Om tubasektionen inte stämmer, så blir hela orkesterns intonation skakig.

Så, som tubaist spelar man mycket med öronen. Det är för det mesta förhållandevis enkla noter, så att man hinner koncentrera sig på att få det att låta bra istället. Det gäller att hänga med i musiken och förstå vad det är som händer. En lång ton är extremt sällan likadan hela tiden. Det händer saker i dynamik och i intonation som gör att man justerar lite. Vem är det som har melodi nu? Hur låter det? De flesta instrumenten i orkestern har en väldans massa toner, så det gäller att hjälpa dem. Nu är det klarinetterna, då håller vi upp tonen lite. Nu är det flöjter då håller vi ner. Nu är det trumpet, då kan det bli lite vad som helst. Bäst att vara vaken. Tubans toner är som en gyllene mantel som jag sveper in solisten i så att han eller hon kan glänsa och briljera. Jag döljer eventuella skavanker och låter det vackraste komma fram på bästa sätt. Bara bas blir rätt tråkigt, men rätt bas lyfter vilken musik som helst till nya nivåer.

Vissa kvällar i orkestern så sitter det 35 personer och bara tutar i varsin lur. En sådan tisdag kan jag gå från repet mer frustrerad än när jag kom dit. Men ibland så vaknar vi till. Ibland så kommer en sån där stund när saker stämmer, när folk lyssnar och förstår. Då laddas alla mina batterier om och på onsdag morgon är jag redo att möta vilka hinder som helst!

Och ibland, kanske någon gång per år, så funkar allt perfekt. Allt stämmer, allt flyter, komplicerade melodier flödar så naturligt i en underbar klang. De gångerna kan man leva på länge, länge. Men det var alldeles för länge sedan nu…

Så jag saknar min orkester. Kanske är det den jag saknar allra mest. Jag har ju med mig tuban till Indien, men här finns ingen orkester och det är faktiskt rätt trist att sitta och tuta för sig själv i katedralsakustiken. Vissa saker är helt enkelt inte lika roligt att göra på egen hand. Just nu övar de för fullt inför proms där hemma (köp din biljett på http://www.proms.se). Olsen Brothers är kanske inte mina favoriter som gästartister, men jag vet att det kommer bli en magisk kväll, för det blir det alltid. 60 personer på scen kommer vara spända och laddade och fokuserade för att leverera den bästa musik de kan åstadkomma. Det kommer spreta lite här och lite där, det kommer vara ett och annat fel, men på det hela taget en fantastisk upplevelse. Som jag missar i år igen.

När jag nu sitter utan Internet i min lägenhet och känner mig ensam, övergiven, vilsen och frustrerad, så inser jag ändå att det här är nyttigt. Lite knäckebröd för själen. Just nu är mitt bästa vapen mot frustrationen att resa, men även om Indien är mer frustrerande än det mesta, så är länderna häromkring inte så fasligt mycket bättre. Och så måste man ju ta sig igenom den indiska flygsäkerheten också och det kan vara otroligt frustrerande. Men ibland är det värt besväret bara för att komma bort ett tag. Jag reser så att säga inte till något särskilt, bara bort ifrån min indiska vardag.

Nu vet jag dock att när jag packar ihop mitt indiska liv någon gång nästa sommar, så kommer jag inte resa från Indien. Jag kommer resa till min orkester.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Ikea

Publicerat den 13 september, 2013 av sventuba

Jag kallar henne Moby Stick, myggan som gäckar mig natt efter natt. Just den här natten har jag dödat över 10 myggor i mitt temporära sovrum, men ändå lurar hon i någon mörk vrå och sticker mig när jag minst anar det. I morse lyckades hon sticka mig på fingret som höll i myggdödartennisracketen som jag har. Jag tror hon tillhör en ny ras av myggor: Härskarrasen. Hennes mindre listiga kusiner flyger omkring i dagsljuset och gärna mot en ljus bakgrund, men Moby Stick, hon gömmer sig i mörkret tills lampan är släckt. Då smyger hon fram. Hon flyger lågt och ljudlöst. Hon landar, sticker och ger sig iväg. Hon sitter aldrig för länge, suger aldrig mycket blod vid varje attack, men hon kommer alltid tillbaks. Om och om igen. Ikväll går jakten vidare. Ikväll skall jag ta henne. There she blows…

Men det var inte det jag tänkte skriva om idag, egentligen. Jag tänkte skriva om Ikea. Det finns inget Ikea i Indien, men ryktet säger att det är på gång under 2014. Egentligen har jag aldrig gillat att handla på Ikea. Det är alltid en otrolig massa människor som bara vimlar omkring och butikerna är oändligt stora och fulla med saker som är helt ointressanta. Efter att ha bott i Indien ett år så får jag dock erkänna att jag saknar den genomtänkta ordningen, jag saknar att det som hänger ihop finns på samma ställe. Köper jag en lamparmatur, så vill jag förmodligen också ha en glödlampa och alltså finns det massor med sådant precis där jag står. Och så finns ju nästan allt jag kan tänkas behöva i ett hem – även om jag personligen föredrar att köpa elektroniken någon annanstans.

Låt mig förklara hur det går till när jag vill handla möbler här i Indien. Vi börjar med att jag försöker och misslyckas förklara för Azmad vad det är jag vill ha. Sedan tar vi en dag i bilen och besöker de fashionabla möbelhusen i Banjara och Jubilee Hills. Där ser allt ut som om det var hämtat från någon amerikansk popstjärnas hem: stort, vräkigt och gärna i svartpolerat trä. Inte riktigt min stil, så efter denna fas försöker jag rita vad jag vill ha och sedan spenderar Azmad och jag ytterligare en dag i Abids. Abids är ett fantastiskt kvarter i Hyderabad. Ryktet säger att när den gamle Nizzamen av Hyderabad bodde nere i gamla stan, så hade han en favorithandlare som han ofta besökte för att dricka te och prata affärer. Handlaren hette Abid och hans affär hette Abids. Så småningom fick hela hantverkar-/handelsområdet i Hyderabad namnet Abids och så är det än idag. Här kan man hitta allt mellan himmel och jord i myriader av små hål i väggen. Och kan man inte hitta det man söker kan man hitta en hantverkare som kan tillverka det. Allt utom elektronik, förstås. Så vi irrar omkring i Abids under en dag och försöker hitta någon som kan tillverka det jag vill ha för en rimlig peng. En del tittar på skissen och skakar på huvudet, men de flesta tittar på mig och ger ett ”det var hemskt vad du var vit”-pris som Azmad tycker är alldeles för högt. Alltså avslutar vi turen med att Azmad har noterat ett antal ställen som kan tillverka min möbel. De följande dagarna håller han sedan på att förhandla priset med dessa tills han tycker att det är lagom dyrt och så kommer han till mig och säger hur mycket det kommer kosta. Normalt ger man då 10-20% av priset i förskott och resten vid leverans. En till två veckor efter det att jag ville ha min möbel dyker den sedan upp hemma i lägenheten, normalt inburen av ett gäng svettiga indier som skall ha en liten peng.

Men ibland hittar vi inte det jag vill ha. Nu senast var det lampor som skulle köpas in och jag letade i veckor, ja månader, efter en vettig lampaffär, men hittade ingenting. Så när jag var hemma i Sverige senast gick jag in på Ikea. Efter 30 minuter kom jag ut med inte mindre än åtta lamparmaturer med tillhörande glödlampor. Allt var förpackat i fina lådor som var lätta att få ner i resväskorna. På plats i Indien igen visade jag Azmad lådorna och han undrade hur det fick plats en lampa i den lilla kartongen, så jag visade honom. Han blev eld och lågor och spenderade sedan en knapp timme med att packa upp och montera alla lampor genom att noggrant följa den smarta instruktionen. När han dessutom fick höra priserna på allt det här så trodde han inte sina öron. Inte nog med att det var snyggt, funktionellt och praktiskt, det var faktiskt också billigare än motsvarande produkter i Indien. Och då pratar vi svenska Ikeapriser när kronan stod som allra högst mot rupien.

Så om nu Ikea öppnar butiker i Hyderabad (och jag skulle tro att man kan öppna två om man bara vill), så kommer Abids förvandlas till en spökstad. Alla kommer vilja åka till det fantastiska varuhuset där man kan köpa nästan allt till en billig penning och där allt är så smart och genomtänkt. Dessutom kan man äta exklusiv mat i restaurangen. Ingen kommer någonsin åka någon annanstans för sina inköp. Eller?

Det finns ett par problem med det här. Indier har en förmåga att vimla var de än är och vad de än gör. De vimlar till och med i bankomatkön! Så jag vågar nästan inte tänka på hur det kommer se ut på Ikeavaruhuset när de slår upp dörrarna för dessa vimmelmästare. Sedan har vi det här med att allting ligger framme så du plockar själv. Det är en indier inte direkt van vid. Jag förmodar att det finns en anledning till att det står vakter som dubbelkollar att du betalt varorna du bär med dig i princip i varje butik jag varit i. Inte så att indier är tjuvaktiga, men man förutsätter på något sätt att om det bara är att plocka på sig, så är det ju bara att plocka på sig. Sedan är det upp till butiksägaren att se till att ta betalt. Jag har en vision om hur inredningsbutikerna är helt urplockade efter ett par timmar och hur oändligt med indier står och argumenterar med vakter vid dörrarna om huruvida de behöver betala eller inte.

Till sist är det konceptet med att själv plocka lådor, bära hem dem och sätta ihop dem. Om man har råd att köpa en bokhylla för 200kr så har man i Indien normalt också råd att betala någon att köra hem den och montera den. Det är djupt rotat i den indiska folksjälen att inte göra något som jag kan få någon annan att göra. Det är också praxis att alltid plocka upp allting ur sina kartonger i butiken. Det här gör man av två skäl (som jag listat ut): För det första vill jag som kund försäkra mig om att butiken inte försöker lura mig genom att ge mig kartonger där det saknas innehåll. För det andra vill butiken försäkra sig om att jag inte, när jag kommer hem, plockar ut delar ur förpackningen och sedan åker tillbaks till butiken och hävdar att det fattades. Det kan verka fånigt, men jag kan faktiskt tänka mig att folk skulle sätta i system att göra just det sistnämnda. Det har att göra med att livet verkligen är en kamp här i Indien och att man generellt anser att tid är gratis. Jag skulle aldrig göra något sådant, för tiden det skulle ta att åka tillbaka till butiken och argumentera tills jag får en ny uppsättning av prylarna jag plockat ur lådan förmodligen är värd mycket mer än prylarna i sig. Men här i Indien skulle många se det som en affärsmöjlighet.

Så frågan är om Indien är redo för Ikea och om Ikea är redo för Indien? Det är en enorm marknad här och en lyckad lansering kan säkert ge märkar ökning för Ikea globalt, men risken finns också att det bara blir pannkaka.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 1 kommentar