Texten om Falaknuma Palace hittar du här!
Bilder från Falaknuma Palace hittar du här!
Idag var det något av en vilodag för våra Indienresenärer. Gårdagen bjöd ju på rätt mycket sightseeing, så idag hade vi bara planerat lunch. Men det var inte vilken lunch som helst, utan en lunch i extrem lyx på Hyderabads enda sjustjärniga hotell. Sju stjärnor? Hur kan man ha det på ett hotell? Tja, det är något som hotellen själva hittat på och det innebär att man vräker på med lyx. Om man beställer ett av de finare rummen på Taj Falaknuma Palace (och hostar upp sådär 15000 kr per natt) så får man en egen butler som ständigt står till din tjänst. Om man nu vill ha det.
Men dagen började inget vidare för mig. Redan klockan 2 inatt vaknade jag av att luftkonditioneringen gått sönder. Igen. Trogna läsare av bloggen vet att jag installerade ny luftkonditionering i mitt sovrum i våras för att få det lite tystare. Ni vet också att det systemet gick sönder i somras och att det tog en vecka att fixa det i augusti. Nu är det november och det har gått sönder igen. Lite sur är jag allt, men framför allt är jag lite trött eftersom jag var uppe i natt och försökte se om jag kunde få igång den. Men icke. Så det blev till att sova bara med takfläkten igång, vilket i och för sig inte är ett jätteproblem eftersom det är rätt svalt på nätterna numera, men det är ju retfullt. Alltså tog jag lite sovmorgon i morse och när jag kom ner till köket vid 8.30 så var frukosten redan klar. Mammorna har börjat lära sig att hitta i lägenheten nu, även om de båda två fortfarande vandrar in i mammas rum när de skall från köket till matsalen. Mamma håller på att försöka lära Ann-Charlotte att äta ordentlig frukost, med fibrer och vitaminer. De pratar också om att dricka ordentligt. Lite gulligt är det allt.
Klockan 11.45 bar det så iväg mot Falaknuma Palace och en riktigt fin lunch. Bordet var bokat till 13.00, men med trafik kan det ta upp emot en timme att ta sig dit. Egentligen är det inte så långt, men trafiken i Indien är ju lite speciell. Nu var det inte så farligt så här Diwali-söndagen, så vi kom fram till palatset strax före 12.30. Att komma till Falaknuma Palace är en lite speciell upplevelse. Det finns nästan inga skyltar som visar var man skall svänga av vägen, utan chauffören måste i princip redan veta det. Sedan kommer man till grinden där man inte får köra in om man inte antingen är gäst eller har bokat bord på någon av restaurangerna. Innan bilen släpps in kollar de underredet med en spegel, öppnar bagageluckan och inspekterar motorn. Sedan kör man upp för en krokig backe tills man kommer till porten. Vid porten måste man kliva ur bilen, gå igenom en personlig säkerhetskontroll som bland annat innebär att alla väskor röntgas. Sedan blir man upplockad av en förlängd golfbil som kör en upp till själva palatset. Man kan också åka häst och vagn, men då får man antingen betala extra eller bo på hotellet (förmodligen i ett av de dyrare rummen). Väl uppe vid palatset möts man av en snubbe i uniform som hälsar välkommen och visar dig till trappan som leder upp till receptionen och lobbyn på hotellet. Och i förlängningen också till restaurangerna. Vi hängde dock kvar på framsidan en liten stund och tog lite bilder på palatset och utsikten. Sedan gick vi in.
Det är inte första gången jag är på Falaknuma Palace. Under en period i vintras/våras så gick vi hit och hade torsdagslunch minst en gång per månad. Väldigt trevligt, men de luncherna blev också väldigt långa. Alltså kan jag inte bara vägen genom palatset utan har också varit med på en guidad tur, så jag bjöd damerna på en liten introduktion till palatset. Palatset byggdes i slutet av 1800-talet (det var klart 1893) av borgmästaren av Hyderabad. Han ville bygga sig ett palats som skulle bräcka Buckingham Palace i London, men lyckades mest med att skuldsätta sig själv så att han nästan gick i personlig konkurs. Som tur var hade han gift sig med en klok kvinna som dessutom råkade vara syster till Nizamen av Hyderabad. Hon kom på en briljant plan och bjöd in Nizam att bo några dagar på Falaknuma. Väl där visade de honom runt i palatset och han blev så förtjust att han stannade i ett par veckor. Borgmästaren sa då att Nizam kunde få palatset i gåva eftersom han uppenbarligen tyckte så mycket om det. Nizam blev alldeles till sig och gav igenom genom att betala helat byggnadskostnaden för palatset. Alltså slapp borgmästaren konkurs och Nizam av Hyderabad fick ett palats till. Eftersom han redan hade ett bra palats (Chowmahalla nere i stan), så fick Falaknuma bli ett sorts gästhus för prominenta gäster. Bland annat har drottning Victoria (något nummer) av England bott här och även någon av Charlesarna (tror det var nummer 5). Den siste gästen som bodde på palatset var Indiens förste folkvalde premiärminister som bodde här 1951 när han hälsade på för att införliva Hyderabad i den nya republiken Indien. Därefter stod palatset i princip tomt i nästan 50 år innan hotellkedjan Taj tecknade ett avtal att hyra hela palatset i 30 år mot att man renoverade det. Renoveringen tog 10 år och man har gjort sitt allra bästa för att återställa palatset till sin forna glans. Det är verkligen fantastiskt fint och lyxigt inuti. Som vanligt är det inget man annonserar om särskilt mycket, utan ända sättet att få komma in och se palatset är att antingen bo på hotellet eller boka bord på någon av restaurangerna. Fånigt.
Restaurangerna är väldigt lyxiga. Det finns en italiensk restaurang som heter Celeste och en indisk restaurang som heter något annat. Jag har bara varit på Celeste, men de har riktigt bra italiensk mat. En liten kul grej är att man måste äta för minst 2000 rupier per person på lunchen (2500 på middagen). Anledningen till det är förmodligen att man vill undvika för mycket folk som bara kommer för att titta på palatset och sedan tar en kopp kaffe. Rummet som man äter i är stort, ljust och ruskigt lyxigt. Kyparna är artiga och diskreta på ett väldigt oindiskt sätt och maten är fantastiskt god. När vi satte oss vid bordet var vi ensamma i restaurangen och det var alldeles tyst och svalt där inne. Skönt efter värmen ute i trädgården. Dock varade inte lugnet särskilt länge, för strax efter kom en indisk familj med två barn, varav det ena lät i princip hela tiden. Ja, ja.
Menyerna för dagen löd Grekisk sallad följt av Pizza Marinara, Laxtallrik följt av Lasagne samt Sichuankryddat lamm följt av ärt- och musselrisotto. Kan ni gissa vem av oss som åt vad? Efter maten, som var väldigt god, åt damerna en chokladfondant med vaniljglass och en liten chokladnågonting till och jag åt lite panna cotta. Inte smalmat direkt, men det var ju ändå söndagslunch på lyxrestaurangernas lyxrestaurang, så då är det väl ok. Efter mat och kaffe gav vi oss så av hemåt igen. Av någon anledning var det ingen som var väldigt sugen på någon sightseeing idag, så vi lät Azmath åka hem till familjen och fira Diwali (trots att han är muslim så firar det ändå lite grand). Vi Indienäventyrare tog oss en liten lutare och det var först flera timmar senare som vi plockade fram en liten smörgås och kaffe innan vi bänkade oss framför Apple-TV och tittade på ett avsnitt Lewis på Netflix. Teknikens under…
I morgon skall vi försöka klara av Golconda Fort på förmiddagen innan jag åker till jobbet. På kvällen skall vi till night market och se om Ann-Charlotte kan köpa fler saker hon inte behöver. Just nu är det Diwali-fyrverkerier utanför. Tänk er nyårsafton runt 12-slaget fast ta det gånger 1000. Det verkar inte finnas någon begränsning på hur mycket saker får smälla här i Indien och det verkar inte heller finnas någon begränsning på hur mycket pengar folk lägger på fyrverkerier till Diwali. Det har varit ett ihållande smattrande och pangande utanför fönstret ända sedan det blev mörkt och det hållet fortfarande på såhär 4,5 timmar senare. Får se om det lägger sig när jag väl lyckats krypa ner i min sköna säng i mitt varma sovrum.
Texten om dag 8 hittar du här!
Bilder från dagen hittar du här!
Någon gång i morse var det precis en vecka sedan två trötta tanter landade i Indien för första gången i sina liv. Åtminstone en av dem var vaken idag precis vid den tiden och kanske var vi vakna allihop, eftersom det var ungefär samtidigt som morgonbönen gick igång i den lokala moskén. Vi hade bestämt sovmorgon, så strax efter 8 tassade jag ner och möttes givetvis av mina båda gäster som höll på att fixa frukost. Eftersom min ömma moder varit lite extra öm i magen de senaste dagarna inledde hon dagen med te och rostat bröd. Ann-Charlotte åt yoghurt och grovt bröd (för att få igång magen) och jag åt svensk müsli. För att jag kan.
På programmet idag stod alltså sightseeing i min ”hemstad”, Hyderabad. Det är nog inte så många hemma i Sverige som har hört talas om Hyderabad om man nu inte pratar med mig, men det är faktiskt en rätt fascinerande stad. På Lonely Planets lista över de 10 intressantaste städerna att besöka 2013 kom Hyderabad på tredje plats. När listan kom ut förra hösten undrade jag om de som skrivit listan överhuvudtaget varit i Indien, men efter ett år av sightseeing kan jag faktiskt hålla med. Grejen med Hyderabad är att staden har en ganska lång historia och om man bara vet var man skall titta finns det en del att se.
Vår sightseeingtur började på Chowmahalla Palace. Det är ett kungligt palats där härskaren över staden och staten Hyderabad satt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Härskaren i Hyderabad kallades för Nizzam och i början av 1900-talet var Nizzam av Hyderabad världens rikaste man. Rikedomarna kom från diamantgruvor i trakten och diamanterna tillsammans med handel gjorde att Hyderabad var en mycket rik stad ända från 1400-talet. Den dynasti som kallades Nizzam börjar någon gång på 1600-talet och löpte ända fram till 1951 då Hyderabad officiellt införlivades i den nybildade republiken Indien. Den siste Nizzamen satt kvar i Hyderabad till någon gång på 1960-talet då han flyttade till Australien istället, men 1951 försvann hans officiella makt. Historien som man ser på Chowmahalla är lite äldre än så, men det är ändå så nära att man inte kan låta bli att förbluffas över vilken rikedom man besatt. Särskilt om man tänker på hur fattigt folket i allmänhet var. Jag tycker det är fascinerande att inse att man nu är en demokrati (världens folkrikaste demokrati, faktiskt), men klasskillnaderna och det otroliga gapet mellan fattig och rik är fortfarande kvar… Ett intressant faktum är också att alla monument i Delhi och Agra har blivit plundrade av engelsmännen när de var i Indien. Men Hyderabad var aldrig under engelsk kontroll, så här finns mycket av rikedomarna kvar.
För att få lite perspektiv på hur rik Nizzam av Hyderabad var, så kommer här en liten skröna, som kanske är sann: 1911 åkte dåvarande Nizzam till England på officiellt besök. Han var god vän med kungafamiljen, så det var riktigt fint. När han var i England ville han köpa sig en Rolls Royce. Hemma i sitt palats (Chowmahalla) hade han redan flera olika bilar och han var mycket intresserad av den nya tekniken. När han kom till Rolls Royce-fabriken i sina nizzamkläder blev han inte insläppt. De såg honom som en utlänning och därmed hade han självklart inte råd att köpa en äkta Rolls Royce. När han så kom tillbaks till Hyderabad, så ringde han upp fabriken i England och beställde ett dussin bilar av senaste modellen, Rolls Royce Silver Phantom 1912. När bilarna levererades sa han att de inte var värdiga en riktig kung och använde dem istället för att köra sopor i staden. Jag har ingen aning om detta är sant eller ej, men på Chowmahalla Palace står en Rolls Royce Silver Phantom modell 1912 som blivit renoverad för att kunna ställas ut, så kanske.
Efter får tur runt palatset var det dags för Ann-Charlotte att äntligen få se en riktig indisk marknad. Eller ja, riktig och riktig. Charminahr är ännu ett intressant turistmål som byggdes år 1521 av Qutb Shah den förste för att fira segern över maharadjorna som härskade i området innan dess. Monumentet består av fyra (char) torn (minareter) med en byggnad byggd en bit upp och det är själva symbolen för Hyderabad idag. Det går att ta sig upp till första våningen på plattformen (som idag också fungerar som moské), men trappan är väldigt brant, väldigt trång och har höga trappsteg, så vi valde bort det. Istället tittade vi på härligheten från utsidan samtidigt som vi vadade genom den turistinriktade marknaden som omger Charminahr. Nu upptäckte framförallt Ann-Charlotte att man kan köpa armband, örhängen, skor, kläder och annat krafs för i stort sett inga pengar alls. Ett litet aber är ju att det är precis fullpackat med folk och dessutom vimlar det av tiggare som kommer och rycker en i armen hela tiden. Men det är ju smälla man får ta när man kan köpa örhängen för 2kr paret.
Efter Charminahr och marknaden åkte vi tillbaks till lägenheten för att äta lite lunch. Idag bjöds det på pannkakor och det är första gången på en vecka som vi faktiskt lyckas äta lunch i närheten av lunchtid. Mammas mage hade börjat hämta sig, så hon vågade äta ett par pannkakor, men jag och Ann-Charlotte åt mååånga. Väldigt gott, även om både stekpannan och stekspaden var helt oduglig i kockens ögon.
Efter lunch tog vi oss en liten lutare innan vi gav oss ut på nästa äventyr. Den här gången skulle vi titta på Qutb Shah-klanens gravar. Den förste härskaren i klanen Qutb Shah byggde alltså Charminahr och han byggde dessutom en rätt rejäl grav till sig själv. Hans efterföljare ville inte vara sämre utan byggde större och pampigare gravar till sig själva, sina fruar och lite annat löst folk som de tyckte om. Resultatet är ett område med gravmonument som nästan slår Taj Mahal i storlek, även om de inte är gjorda i marmor utan vanlig jädra gul sandsten. Det tråkiga är att man inte tar hand om detta kulturarv. Alla åker till Agra och tittar på Taj Mahal, men Qutb Shahs gravar skulle kunna vara en nästan lika stor turistattraktion. Istället ligger den bortglömd i en lite avsides del av Hyderabad. De magnifika byggnaderna får förfalla och på många ställen växer det träd i de pampiga kupolerna. Det är tråkigt, men samtidigt så gör de området nästan ännu mer spännande att vandra runt i och låta sig hänföras av den ofantliga rikedom som Qutb Shah-släkten måste haft för att kunna uppföra såna gravar.
Men även om gravarna är stora och pampiga, så är det inte fler än sju, så efter en dryg timme var vi redo att dra vidare. Det var fortfarande lite tidigt på dagen, så istället för att åka hem till lägenheten åkte vi på lite sightseeing i den finare delen av Hyderabad: Jubilee Hills. Egentligen var målet för turen butiken Natures Basket, som är en inverterad turkbutik. Alltså en butik här i Indien där man kan köpa matvaror från Europa och USA. Tanken var att köpa lite gott att ha till kaffet och så kanske lite potatis, så det gjorde vi. Sedan åkte vi hem och efter en snabb dusch så lagades det fläskkotletter, sås och potatis. Det blir mycket potatis nu när mamma är på besök. Gott. Den här gången hade vi vitpeppar, men däremot inget ströbröd, så det gick inte att göra någon panering. Jag tyckte det var väldigt gott trots detta och nu hade mammas mage lugnat sig såpass att hon kunde äta ordentligt. Skönt.
Efter maten blev det en snabb kopp kaffe med lite gott till innan vi bänkade oss för kvällens film. Igår såg vi alltså på den ganska lättsamma komedin Best Exotic Marigold Hotel, men idag var det dags för den lite smutsigare filmen Slumdog Millionair. Det är en fantastisk film som handlar om en kille från slummen i Mumbai som är med i Vem vill bli millionär och på något konstigt sätt har hela hans liv och allt han har upplevt gjort att han kan svaren på alla frågor. Filmen klipper mellan scener där han sitter i TV-studion och svarar på frågor och tillbakablickar på hans liv som förklarar varför han kan svaren. Riktigt bra film och miljöerna och handlingen känns också betydligt närmre det riktiga Indien än gårdagens polerade misär. Jag tror också att skådespelaren som spelar huvudroll i Slumdog också spelar huvudrollen i Marigold Hotel. När filmen tog slut var det dags för den ena mamman att gå och lägga sig att sova. Den andra mamman gick och lade sig för att läsa och den enda sonen in sällskapet satte sig alltså vid datorn för att skriva blogg till alla barn och barnbarn som inte är med här i Indien.
I morgon blir det åter sovmorgon och en stilla förmiddag innan det är dags att ta på sig finkostymen och åka till lunch på en av Hyderabads mest hemliga sevärdheter: Fallaffelpalatset. Missa inte det!
Idag är det den sjunde dagen och som vi alla vet skall man vila då. Själv tog jag tillfället i akt och åkte till jobbet, medans damerna vilade lite på en av mina balkonger och läste i sina böcker. Dagen började ändå med frukost och ÄNTLIGEN kunde vi få riktig frukost. Det innebar att mamma och AnnCha länsade mitt skafferi på flingor (jag har 5 olika sorter som jag tycker smakar sådär och därför bara äter i nödfall) och jag själv åt svensk müsli. Till detta var det rikligt med kaffe och lite rostat bröd med indisk rökt skinka. Härligt.
Vid 9 kom Vijya. För nytillkomna är Vijya min maid och hon har jobbat hos mig i drygt ett år. Hon städar, tvättar, stryker och gör även andra praktiska saker som pressar apelsinjuice, bäddar sängen, lägger fram kläder och packar min resväska. Nu fick hon träffa min mamma och det var givetvis väldigt stort för henne. Vad jag har hört, så har dagen förflutit utan större incidenter, även om mamma misslyckades med att förklara för Vijya att hon skall tvätta OCH torka byxorna ut och in. Vijya lyckades inte heller förstå konceptet med att INTE städa i gästernas rum, trots att jag sa till henne. Ja, ja. Det där med engelska är inte så lätt.
Klockan 12.30 hämtade Azmath upp mina gäster i lägenheten och så for de tillsammans till jobbet för att hämta upp mig. Givetvis var det en massa ”ska bara” som behövde fixas, men bara 1 minut försenad joggade jag ut till bilen och så åkte vi till InOrbit, det stora köpcentret som ligger en bit från jobbet. Där var det tänkt att vi skulle shoppa toapapper, potatis, vitpeppar, en extra kudde samt en handduk som man kan kliva på när man kliver ur duschen så att man inte halkar. Efter ungefär 15 sekunder hittade vi dock ett fantastiskt erbjudande: 3 t-shirts för 60 kr. Det kan man ju inte säga nej till och alltså blev det lite annan shopping också.
Shopping
Vi fick i alla fall handlat det vi skulle och lyckades dessutom spendera så mycket tid på InOrbit att Azmath hann med fredagsbönen i lugn och ro. I vanlig ordning hade vi dock inte ätit någon lunch, så det var lite bråttom hem för att steka köttbullarna som AnnCha och mamma förberett på morgonen. På vägen var vi dock tvungna att stanna till på Westin Hotel för att köpa lite kött. För er som inte följt min blogg kan jag avslöja att man kan få det mesta i köttväg här i Indien, trots att butikerna i stort sett bara har kyckling, lamm och lite fisk. De stora 5-stjärniga hotellen har nöt- och fläskkött till sina restauranger och om man går till caféet i lobbyn så kan man beställa riktigt bra kött där. Det känns lite udda första gången, men helt naturligt efter ett tag.
Väl hemma började det stekas köttbullar under tiden som jag packade upp. Då noterade jag en märklig sak: Båda damerna lyckas gå vilse i min lägenhet! De är i köket och skall gå in i matrummet (där vi äter), men lyckas 9 gånger av 10 hamna i mammas sovrum. Det är för mig ett stort mysterium hur man kan gå vilse i ett stort rum utan väggar, men så är det.
Vilse del 1
Vilse del 2
Hur som helst lyckades de till slut navigera rätt och vi fick oss en rejäl portion kokt potatis med brunsås, köttbullar och lingonsylt. Mamma var lite mer nöjd med smaken idag, eftersom hon hittade vitpeppar i snabbköpet, men det smakar ändå inte som hemma. En anledning är givetvis att det inte finns blandfärs. Det finns faktiskt ingen fläskfärs heller, utan köttfärsen är 100% nöt. Och nötkreaturet i fråga är förmodligen inte heller en ko av svenskt snitt, uppvuxen på kraftfoder i en lada någonstans. Nötkreaturet är sannolikt en vattenbuffel som ätit lite av varje under sin livstid. Det är i alla fall min teori. Jag vet inte om det stämmer, men köttet smakar i alla fall inte som hemma, det är jag säker på. Inte dåligt, men inte som hemma. Strunt samma, det var väldigt gott med köttbullar i alla fall.
Middag
Mammas köttbullar
Efter maten blev det ytterligare lite fritid innan jag åkte iväg till Westin för att hämta köttet. Jag hade beställt köttfärs, fläskfilé, fläskkotletter och rökt lax. När de kom dit plockade de fram kycklingfilé och ost, men jag börjar ju bli van vid det här nu, så efter lite övertalning om vem jag egentligen var, så fick vi fram min order. Minus fläskfilé. Det är också en konstant i det här landet: Det blir aldrig som man tänkt sig och folk lovar alltid mer än de kan leverera. Men om man är med på noterna, så spelar det ingen större roll.
Väl hemma hade de kokat en rejäl kanna kaffe, så vi fikade lite på kaffe och kex. Det är tur att de hade med sig ett halvt kg kaffe, för det har strykande åtgång. Ett halvt kg brukar räcka ett par veckor, men jag misstänker att vi tar oss igenom ett helt kg på de fem dagar vi är i Hyderabad!
När så fikat var avklarat bänkade vi oss framför TV:n igen. Idag bjöds det på den fantastiska filmen Best Exotic Marigold Hotel for the Old and the Beautiful. Lång titel på en film, men det är också en rätt lång film. Och bra! Jag såg den första gången på flyget ner till Indien när jag flyttade hit och tyckte då att den gav en ganska bra bild av livet i Indien med allt folk, all trängsel och all trafik. Efter ett år vet jag att det mesta är inspelat i någon form av studio, för det är alldeles för rent och alldeles för lite folk…
I morgon blir det sightseeing igen. Då skall vi våga livet genom att åka ner till och vandra runt i gamla Hyderabad. Får se om vi överlever det, eller om AnnCha köper så mycket bangles att vi inte kan komma hem igen…
Den sjätte dagen på vårt äventyr i Indien började alldeles på tok för tidigt. Klockan 4.45 ringde min väckarklocka. Varför så tidigt, kan man undra. Jo, för att jag skulle komma ur sängen och vakna ordentligt så jag kunde kolla att mina damer var vakna klockan 5, naturligtvis. Båda damerna var uppe och klockan 5.30 stod vi i lobbyn på det fina hotellet med våra frukostpaket i handen och väntade på vår bil. Det måste vara lite otacksamt för honom att jobba för tre svenskar för han var inte många sekunder försenad innan vi började efterlysa honom. En indier hade förmodligen inte märkt något alls, men vi svenskar tittade oroligt på klockan och undrade vart han tagit vägen klockan 5.32. Såna är vi.
Klockan 5.32 är det mörkt i Indien. Alltså började vi vår långa färd mot Hyderabad med att köra i mörker genom en inte särskilt öde stad i Indien. I Indien finns inga gatlyktor, men det är ok för all mötande trafik kör med helljuset på. Väldigt sympatiskt. Däremot har cyklar, hästdragna turistkärror och kor inget ljus på sig, så det är ltie spännande att navigera genom de smala gatorna i mörkret. Som tur var hade vi en skicklig chaufför som fick oss helskinnade genom stan och upp på den bro som vi satt fast på i nästan en timme i tisdags. Nu gick det mycket smidigare och på bara 20 minuter var vi ute på den ödsliga motorvägen och körde norrut precis på sekundmetern i laglig hastighet. När så solen började kisa genom morgondiset packade vi upp våra frukostpaket. De bestod av två trekantsmackor, en banan, ett äpple, en chokladdonut, en giffel med mandel på, ett paket mangojuice och en liten flaska vatten. Avsaknaden av kaffe störde mitt resesällskap, men å andra sidan ratades det mesta i lådan av en eller annan person, så kaffet kanske inte var största problemet. Färden upp för motorvägen blev ungefär lika händelserik som färden ner: Långa tomma kilometer av bred motorväg med en och annan vägtull som enda avbrott. Strax norr om Agra åkte vi förbi en nästan tom buss och här och där på vägen såg vi sedan folk som stod och väntade på att bli upplockade längs vägen. Det fanns inga busshållplatser och bussen skulle alltså stanna mitt på motorvägen, men det här är Indien och då gör man så gott man kan.
Vi anlände så till Delhi två timmar tidigare än jag fruktat, eller strax efter 8. Ända oron var om vi skulle lyckas ta oss igenom morgonrusningen och komma till flygplatsen i så god tid att vi skulle slippa stressa med incheckningen. Vi hade inte behövt oroa oss. Visst var det mycket trafik, men det flöt på bra och avståndet till flygplatsen var faktiskt mycket kortare än jag hade trott efter nedresan. Alltså kom vi i god tid till flyget och kunde checka in i lugn och ro. Vilket kanske var tur, för vårt bagage hade övervikt. Det visade sig att vi bara fick ha 15 kg bagage per person, inte 20 som jag trodde. Det blev 220kr i övervikt och lite extra strul, men sedan gled vi igenom säkerhetskontrollen och hamnade på ett kaffeställe inne på terminalen. Det blev kaffe, lite fönstershopping och bokläsning innan vi klev ombord på planet, där Ann-Charlotte genast noterade att det fanns ju roliga saker att köpa på ”tax-free”. Det är givetvis inte tax-free på inrikesresor, men det fanns i alla fall lite roliga presenter till alla barnbarn. Man skall aldrig försätta en chans att köpa julklappar…
Vi landade i Hyderabad strax före 14.30 och efter lite väntan på väskorna kom vi så ut och mötte Azmath, min chaufför. Han var väldigt glad att äntligen få träffa min mamma, även om varken han eller mamman sa så mycket. På vägen in till stan tittade damerna förundrat på de intressanta klippformationerna och pratade om hur ren luften var jämfört med Delhi. Sedan kom vi fram till Hypercity, eller Indiens svar på Ica Maxi. Mamma ville nämligen ha kokt fisk och potatis till middag för att lugna magen som blivit lite upprörd under gårdagen. Så vi handlade lite mat, introducerade damerna till säkerhetsfixeringen i Hyderabad och sedan åkte vi till lägenheten.
Där hade strömmen gått, så hissen fungerade inte, men precis som jag bad Azmath gå och kolla med vakterna, så kom strömmen tillbaks. Damerna hade lite svårt att acceptera att Azmath skulle bära upp alla väskor. Själv har jag för länge sedan gett upp diskussionen med honom och låter honom bära sakerna till dörren. Vi hade knappt kommit in genom dörren förrän mamma ockuperade köket och började laga mat. Det var lite gnäll på att jag inte hade rätt sorts peppar och att det var svårt att hitta saker, men ganska snart var fisk med sås och potatis klart och vi lät oss väl smaka. Det smakar ju inte riktigt som hemma och fisken var lite skum i konsistensen, men jag tyckte det var väldigt gott.
Efter middagen tog vi en promenad (modell kort) runt området så jag fick visa hur fint jag bor innan vi tog en kopp kaffe och slutligen bänkade oss framför TV:n för att titta på Lewis. Tack och lov för Netflix säger jag bara. Jag har massor av filmer och TV-serier, men inget av det är textat. Netflix levererade dock och efter ett avsnitt av Lewis tackade båda damerna för sig och drog sig tillbaka. Då hade sista böneutropet för dagen gått, men sedan vi kom hem hade vi hört 3 stycken utrop. Skall bli intressant att höra vad de tycker om morgonbönen klockan 5.30 i morgon bitti 🙂
I morgon är det fredag. Då skall jag försöka jobba lite. Klockan 9 kommer Vijya, så då får vi se hur damerna tycker att det är att ha någon som städar, diskar och tvättar. Spännande. Rapport kommer i morgondagens blogg. Tills dess får ni njuta av följande bilder från dagens färd:
Det blir inte så mycket text idag heller, utan jag låter bilderna få berätta istället. Dag 5 är sista dagen i första fasen av stora Indienresan. I morgon skall vi kliva upp i svinottan för att åka mot Delhi igen och borda flyget till Hyderabad. I Hyderabad börjar sedan fas 2 av resan. Om fas 1 handlar om hysteriskt turistande är fas 2 mer ett hemma-hos reportage där mammorna får se hur det är att bo i Indien som expat. Vi får se vad de tycker om att ha en egen driver och en maid som springer omkring hela dagarna. Och om att bo i en gated community. Fortsättning följer…
Dag fyra började med revolution! Vi ville inte ha omelett till frukost längre. Efter lite förhandlingar blev det i stället frukttallrik och pannkakor till kaffet. Och så lite rostat bröd till allergikern… Klockan 9.30 bar det iväg mot Agra och det hägrande Taj Mahal. Vägen till Agra blev lång, svår och ganska ointressant, så jag väljer att berätta i bilder. Glöm inte att klicka på bilderna så ni får läsa texten!
Väl framme i Agra checkade vi in på hotellet Radisson Blu. Snäppet finare än Anya Gurgaon, men ändå inte helt hundra i mina ögon. Lunchen blev helt misslyckad, men kvällen avslutades i hotellets kaffebar med kaffe, fika och samtal. I morgon bär det av mot Taj Mahal och Agra Fort, så då blir det förhoppningsvis lite längre blogg också. Tills dess får ni njuta av färden i bilder.
Vi inledde dag tre med samma frukost som dag 2 och konstaterade att även om det är gott med omelett med bacon och grillad tomat till frukost, så blir det en smula långtråkigt efter ett par dagar. Drömmar om müsli uppstod och både mamma och AnnCha konstaterade att de ju faktiskt har var sitt paket müsli i resväskan. Jag kanske skulle ta hand om min müsli innan den försvinner…
Bharat hämtade upp oss redan klockan 9.30 idag och nu hade de dessutom fyllt igen hålen utanför hotellet så att det gick att köra in och ut. Trevligt. På vägen till stan var det rätt mycket mer trafik idag än i går, men uppenbarligen hade damerna redan vant sig för de satt glatt och pratade om annat under tiden som Bharat snirklade sig fram genom trafikstockningen.
Vi hämtade upp vår guide på samma ställe som igår och sedan åkte vi upp mot det väldigt pampiga parlamentet. Det är, enligt guiden, världens största palats, även om det mesta idag är kontor åt regeringen. Byggnaden uppfördes av engelsmän i början av 1900-talet och det är rätt otroligt att man kunde bygga sådant i så pass modern tid. Utanför presidentens kontor pratade AnnCha lite med en indier, men vi vet inte vad de pratade om. Däremot fick samtalet avbrytas då en polis kom fram och berättade att det skulle komma en VIP snart, så vi var tvungna att ge oss av. Alltså klättrade vi in i bilen igen och åkte till Gate of India, som är en sorts triumfbåge. Även denna är byggd av engelsmän, men på 1930-talet. Bakom Gate of India finns ytterligare en båge, som förr i tiden huserade en staty över den engelske kungen Charles den femte. När Indien blev självständigt 1947 revs statyn ned och kvar finns bara ett tomrum som engelsmännen lämnade och som indierna inte lyckats fylla ännu. Så symboliskt.
Efter att polis jagat bort oss även från Gate of India (den här gången var det trafikpolisen som kom och började skriva ut böter till alla turistbilar som stod och väntade på fotograferande turister) så åkte vi till Humayuns grav. Indien, eller kanske snarare Delhi, var ockuperat under 900 år. Först var det afghanerna som kom och körde bort den siste hinduiske kungen. Efter två hundra år eller så kom mongolerna och körde bort afghanerna och ytterligare 400 år senare kom engelsmännen och köpte ut mongolerna. I början av 1900-talet kom sedan Mahatma Gandhi och 1947 lyckades man alltså köra ut engelsmännen så att Indien, och Delhi, åter blev självständigt.
Humayun var den andre mogulen (mongolisk kung) över Delhi och när han dog, så lät hans första hustru uppföra en grav till honom. Graven byggdes under 9 år mellan 1556 och 1565 (typ) och är faktiskt förlaga till Taj Mahal i Agra. När vi besökte graven dök det upp en hel skock med elever från en flickskola och vi pratar alltså minst 100 st. Och ALLA ville de testa akustiken inne i själva gravkammaren genom att skrika allt vad de kunde. Ljudet var helt enormt, men så surnade säkerhetsvakten till och jagade bort dem med en käpp. Och så blåste han i en visselpipa, vilket kanske inte var ett jättebra sätt att få tyst på alla skolbarnen.
Efter Humayuns grav sa guiden att vi skulle åka till en marknad och AnnCha blev alldeles eld och lågor. Dock verkade guiden inte riktigt har förstått vad vi efterfrågade, för han tog oss till en guldsmedsbutik i ett lite finare kvarter i Delhi. Det fanns gott om fina smycken, men inte i en prisklass som vi hade tänkt oss (även om det säkert var billigare än hemma i Sverige). Lite besviken över att vi inte köpt något hos guldsmeden frågade guiden sedan om vi ville äta lunch innan vi åkte till sista stoppet för dagen. Varken mamma eller AnnCha var särskild nöjda med den indiska maten han fixat åt oss igår, så vi sa att vi hellre åker till sista stationen och sedan åker vi mot hotellet och äter på vägen. Alltså åkte vi till Qutb Minar.
Qutb Minar är ett torn som byggdes av en afghansk härskare i Delhi år 1192. Förmodligen tog det ett par år att bygga den, men den var klar 1192. Tornet är 72 meter högt och ligger på samma plats som ett gammalt hinduiskt tempel från tiden när det var hinduiska kungar i Delhi. Nu kommer vi till ungefär samma tidsålder som Angkhor Wat i Kambodja och det var intressant att jämför byggnadsstilen. Det kändes som om det var ganska lika, men framför allt själva tornet var väldigt välbevarat. Inne på området fanns också en järnpelare som enligt utsago är ett 13 meter lång järnbit där hälften är under mark och hälften över. Det sägs att den stått där sedan 400-talet och att den aldrig rostar. Det sägs också att om man står med ryggen mot pelaren och lyckas lägga sina armar runt pelaren bakom ryggen så skall alla ens önskningar slå in. Guiden förklarade att regeringen stäng av så att man inte kan komma åt pelaren, helt enkelt för att de inte vill att befolkningens alla önskningar skall slå in.
När vi strosade omkring i området kring Qutb Minar så såg vi lite djurliv. AnnCha försökte fånga någon av de pilsnabba ekorrarna på bild och själv upptäckte jag en papegoja som satt i en liten glugg i en mur. Det var också några indier som upptäckte oss och gärna ville ha en bild på sig själva och ”the beautiful ladies”. Jag fick inte vara med på bild.
Till sist tröttnade vi på Qutb Minar och begav oss av mot bilen igen. Nu hade guiden gjort sitt och det var dags för betalning, så framför metrostationen mitt i trafiken langade jag fram en bunt sedlar och gav honom och tackade för ett bra jobb. Först en stund senare slog det mig att jag gett honom ungefär dubbelt så mycket som han skulle ha! Ja, ja. Lätt fånget, lätt förgånget. Inte konstigt att han såg så nöjd ut.
Efter att ha kört ett tag lyckades vi hitta ett köpcenter och där hittade vi en restaurang som serverade mat som vi alla kunde äta. Mamma och AnnCha tog sig var sin Penne Carbonara och jag åt en pizza. Klockan var då nästan 15 och vi hade inte ätit sedan frukosten vid 8.30, så det var väldigt gott med mat. Däremot var servicen på restaurangen inte den bästa och jag fick vänta på min pizza både länge och väl.
Strax efter 16 rullade vi in på hotellet igen. Vi var alla rätt sega, men vi samlades ändå runt datorn för att titta på bilder tillsammans. Efter att mamma nästan somnat flera gånger bestämde vi att vi istället skulle ta en liten lutare innan middagen.
Till middag ville vi ju egentligen inte ha så mycket, eftersom vi åt lunch runt klockan 15. Menyn på hotellet är tyvärr något begränsad, så vi fick prata lite med kocken och de slutade med att vi beställde grekisk sallad till mamma och mig samt en Ceasarsallad med kyckling till AnnCha. Dessutom fick vi in rostat bröd och en kanna med kaffe. Lite knepig middag, kanske, men precis vad trötta turister behövde denna kväll. Sedan blev vi sittande en lång stund och pratade om allt mellan himmel och jord. Mycket trevligt.
I morgon bär det av mot Agra och Taj Mahal. Vi får se om det blir så mycket bilder, men det blir i alla fall en blogg även i morgon kväll.
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 