0 år, 6 månader, 27 dagar, 14 timmar, 29 minuter och 30 sekunder

Publicerat den 4 februari, 2014 av sventuba

En inspirerad Sven kan göra nästan vad som helst. Behöver du en strategi för din verksamhet? Inga problem. Behöver du en vision, en plan, en beskrivning steg för steg? Kanske har du ett problem som ligger och gror och behöver en lösning? Det plockar jag lätt fram ur inspirationshatten. Där, någonstans i mitt huvud, bubblar det och sjuder av idéer och tankar, drömmar och filosofier. En del kanske tycker jag är ganska storvuxen där jag rumlar omkring i mina skor av storlek 45, men jag lovar er – utsidan är mikroskopisk och oväsentlig jämfört med den oändlighet som virvlar omkring på insidan.

När inspirationshatten är på, vill säga.

Idag har jag nog glömt hatten hemma i sängen. Igen. Natten som gick hemsöktes jag av fem myggor. Nej, det var inte myggan från gångna jular som hemsökte mig. Det var snarare 3-myggan, 4-myggan, 5-myggan, 5.45-myggan och slutligen 6.05-myggan. Hur kan egentligen fem myggor förstöra min nattsömn på det sättet? De är ju pyttesmå! Och visst hade jag ett myggnät, så hur kan det vara ett problem? Bra fråga, faktiskt.

Jag har ett myggnät runt sängen. Det är stort och det är fint och det verkar vara fullständigt oförmöget att hålla myggorna borta. Jag har letat, men jag hittar inga uppenbar hål eller glipor där myggorna kan komma in. Men in kommer de. Fast bara en åt gången. Och gärna med någon timmes mellanrum, sådär så att jag nästan hinner somna när jag haft ihjäl den förra. Men det är ju inte själva myggan som väcker mig. Jag vaknar inte heller av att bli biten. Det är istället kliandet när bitandet är fullbordat som gång på gång rycker mig ur min sömn. Vimmelkantig vaknar jag ur min dröm, famlar efter min myggdödarracket och tänder ljuset. Myggorna i mitt sovrum flyger bara när det är mörkt, så när jag tänder ljuset brukar de landa. Om jag har tur landar de så att jag kan se dem och zappa dem med min racket. Om jag har tur. Ibland flyger de ner under sängen, eller sätter sig på en mörk bakgrund, eller teleporterar till den mystiska myggzonen där de gömmer sig så jag inte skall ha ihjäl dem.

Egentligen kan jag inte klandra myggan. Hon gör ju bara sitt jobb. Försöker skaffa mat till barnen efter bästa förmåga. Försöker undvika att bli dödad i den kalla och hårda verkligheten hon lever i. Egentligen borde vi kunna komma överens, hon och jag. Lite blod vid en bestämd tid och så var det bra med det. Men näe. Massor av kompisar skall hon ha med sig och de envisas med att väcka mig mitt i natten. Då väntar bara myggdödarracket, ingen pardon.

Så nu sitter jag här och stirrar ut på ett vinterdammigt Hyderabad. Jag borde inte skriva blogg. Jag borde skriva en sammanfattning av förrförra veckans workshop. Sammanfattningen var i princip klar igår kväll. Allt jag behöver göra är att skriva ner den. Men tyvärr så ligger den där i sängen, tillsammans med hatten. Med lite tur så hittar jag både hatt och sammanfattning när jag går och lägger mig ikväll. Men just nu så sitter jag här och stirrar håglöst ut genom fönstret och förkortar mitt liv med en påse Gott och Blandat som min syster skickat från Sverige och som jag fick av en av gästerna på kontoret idag.

Just nu är det 0 år, 6 månader, 27 dagar, 14 timmar, 29 minuter och 30 sekunder kvar tills flyget går hem till Sverige igen. Vill du ha koll på när jag flyttar hem? Kika in på www.sventuba.se.

Publicerat i Indien | Märkt , , | 3 kommentarer

Myggornas afton

Publicerat den 2 december, 2013 av sventuba

I helgen var det världscuppremiär för längdskidåkning och vinterstudio med lopp på fredag, lördag och söndag. Den alpina skidåkningen var i Nordamerika, så den orkade jag inte titta på, men Finland har bra tidszon. Både lördag och söndag började det dock lite spännande med att jag inte hade något Internet på morgonen och på söndagen fick jag ringa och skälla på någon stackars indier (som naturligtvis hade ett manus att gå igenom) innan nätet hoppade igång 15 minuter innan starten på damernas 10km fristil jaktstart. Och det var ju för väl att nätet kom igång just då, för det var ett otroligt spännande och roligt lopp att titta på. Efter en helg där de svenska herrarna varit lite bleka och damerna inte riktigt räcker till i klassisk stil, inte ens Kalla, smällde det till rejält i fristilsloppen på söndagen. Kul att se! Och ännu roligare om den omöjliga trion av Björgen, Johaug och Kowalzyck kunde bli en kvartett med en Kalla också. Då lär det inte bli mycket gjort på helgerna framöver…

Söndagseftermiddagen blev dock inte riktigt som jag förväntat mig. Ni som följer bloggen vet att Indien har en tendens att tränga sig på och det hände alltså även denna dag. Jag hade gett Vijya ledigt och inte bokat någon tid med Azmath, så det var jag och vinterstudion för hela slanten. Tills myggorna bestämde sig för att sabba festen. Jag överdriver inte när jag säger att jag dödat fler myggor mellan klockan 15.00 söndag eftermiddag och kl 07.30 måndag morgon än jag gjort totalt sedan i somras. Det var helt otroligt var mycket myggor det fanns. Inte så att det var en hel svärm av myggor som man kunde ha ihjäl, oh nej. Det var mygga mot man, en mot en, öga mot… någon form av känselorgan som myggor använder för att ”se”. Om och om och om igen. Hela eftermiddagen, hela kvällen och en alldeles för stor del av natten.

Nu tänker ni kanske att det var ett fasligt gnäll om myggor. Igen. Hur farligt kan det egentligen vara? Det är några saker man skall veta om myggorna i Hyderabad. De är inte alls som de svenska stickmyggorna utanför sommarstugan i Säffle. Det här är en mer utvecklad mygga. De rör sig som smygande stealth plan genom rummet. De landar, de sticker, suger en droppe blod och sedan är de iväg igen. De är inte som svenska myggor – stora, tröga saker som man hör från andra sidan rummet och som kan sitta och suga i en minut så att du hinner slå ihjäl den. De här myggorna är små och i princip ljudlösa. Jag skojar inte när jag säger att jag blivit biten av en mygga på örat när jag satt i ett tyst rum och läste. Så tysta är de! Jag har till och med blivit biten på baksidan av handen när jag varit ute på myggjakt! De är nästan omöjliga att slå ihjäl, eftersom de verkar vara en korsning mellan mygga och fluga. Försöker du slå ihjäl en mygga som sitter på väggen, så slutar det för det mesta med att du får ont i handen. Och ett myggbett på armen.

Så mitt vapen i myggjakten är ett myggdödarracket. Det ser ut som ett litet tennisracket, men istället för strängar, så har det två metallnät. När man trycker på en liten knapp blir näten strömförande och när den olyckliga myggan hamnar mellan näten så sluts kretsen och myggan möter sitt öde i form av en blixt. Mycket effektivt och tillfredsställande. Men jag har som sagt blivit biten av en mygga på baksidan av handen som höll i racketen när jag var ute och jagade myggor en kväll.

Men söndagen den 1/12 2013 går tillhistorien som den stora myggmassakern i Hyderabad. Jag vet inte varför det var så många myggor i lägenheten just då, eller hur de kom in. Det finns myggnät för alla fönster och jag öppnade inte dörren mer än precis på morgonen för att ta in tidningen och mjölken. Och myggorna kom först fram på eftermiddagen. Varje gång jag satte mig för att titta på vinterstudion, eller senare en film, så såg jag en mygga flyga förbi. De är nästan omöjliga att se i flykten om det inte är ljus bakgrund, så upp och hoppa och leta efter den. Varje sådant tillfälle hade jag ihjäl åtminstone en mygga, ofta flera, och varje gång gick jag runt och såg till att det inte fanns några myggor kvar. Och lik förbannat så kom det en mygga till inom 10 minuter från det att jag satt mig. Så förflöt min dag och sedan även min natt. Jag har ju mitt fina myggnät runt sängen, men bara tanken på att det kanske inte skulle hålla gjorde att jag inte kunde somna. Och när hundarna utanför hade väckt mig vid 3.30, så kunde jag inte somna om igen. Som extra salt i såren vaknade jag fyra minuter innan klockan ringde av att en mygga stuckit mig två gånger i ansiktet. Klen tröst då att myggrester och blod på huvudkudden indikerade att just den myggan fick ångra sitt tilltag.

Nu var det inte bara myggor och vintersport i helgen. Det var också lite experiment i köket. Lördagens kulinariska utflykt gick till Kina i form av manchuriska ägg och räkor. Egg Manchurian är en av mina favoriträtter hos kinesen på jobbet och jag tyckte det var dags att prova att göra det själv. Receptet var inte så komplicerat: fräs lite lök i lite olja tillsammans med en skvätt chilipasta, en skvätt vitlökspasta och en skvätt ingefärapasta. När löken blivit lite mjuk lägger man i räkorna som får fräsa tills de blivit vita (istället för lätt genomskinliga som de är från början), så tillsätter man majsmjöl (typ en matsked eller två) och spär med lite vatten till en ganska fast sås. Smaksätt med soja för att få lite färg. Därefter lägger man i hårdkokt ägg som man delat i 8 delar (per ägg) och så får det stå och gotta till sig. Det skall inte vara för såsigt så om man haft i för mycket vatten så kan det koka av lite. Till detta hade jag vegetariska Hakka noodles, också det en favorit från kinesen på jobbet. Koka upp lite hackade grönsaker (tomat, blomkål och gröna bönor hade jag), häll av vattnet och koka upp med fräscht vatten. Låt stå utan värme ett tag tills blomkålen mjuknat. Nudlarna gör man beroende på vad det är för nudlar. Det blev riktigt gott även om det inte smakade som hos kinesen.

Söndagens äventyr var rågbröd. Mamman hade med sig en påse med brödmix från Sverige när hon var här och igår var det dags att baka lite tyckte jag. Det var inte så komplicerat: Häll i mixen i en skål, tillsätt torrjästen (som man fick med) och 7 dl 45-gradigt vatten. Bearbeta med maskin i 5 minuter och låt sedan jäsa i 60 minuter. Låter enkelt, eller hur? Tydligen gjorde jag något fel, för det jäste inte särskilt bra. Det blev ändå bröd till sist och det var dessutom riktigt gott. Men det var också rätt kompakt. ”Matigt” skulle man kunna säga.

Nästa vecka vid den här tiden sitter jag på flyget mot Sverige. Julen börjar närma sig och det är dags att tänka på julklappar. Om någon vill ha en indisk julklapp så är det dags att säga till nu!

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

TV-licens? Ja, tack!

Publicerat den 26 november, 2013 av sventuba

I helgen var det flera stora TV-högtider på en gång. För det första så sändes jubileumsavsnittet av Doctor Who samtidigt i 94 länder och på 1500 biografer – nytt världsrekord. Dessutom var det premiär för nya Vinterstudion med premiären för svenska skidåkare i Bruksvallarna. Till sist var det mixedstafett i skidskytte. Vilken höjdarhelg!

Tidsskillnaden mellan Indien och Sverige är hela 4,5 timmar nu på vintern. Det innebär att jag hinner med att göra det mesta av det jag behöver göra på dagarna innan skidorna börjar på TV. Finemang. I fredags hann jag hem från jobbet innan Vinterstudion Fredag började, i lördags åkte jag och handlade innan 10 resp. 15 km avgjordes och i söndags hann jag till och med äta brunch på Westin med Elin och Christer innan sprinten drog igång på allvar. Hur bra som helst.

Det var kul att se de svenska stjärnorna i årets första riktiga tävlingar på snö. Det var lite som kalvar på grönbete när de sprätte igång. Det hade givetvis varit ännu roligare om Johan Olsson, Markus Hellner och Anders Södergren hade varit med, men Calle Halvfarsson och Teodor Petersson var lysande som favoriter. Det var kul, men kändes ändå lite trist, att Charlotte Kalla var så himla överlägsen i premiären. Riktigt kul att Britta Johansson Norgren är tillbaks i fin form, men man blir ju lite orolig att det inte är Britta som blivit bättre, utan snarare de andra (i synnerhet Anna Haag) som blivit sämre. Ja, ja. Det verkar i alla fall som mina favorit-norskor Therese Johaug och Marit Björgen är på hugget även i år, så det är nog lika bra att Charlotte sopar banan med övrig svensk elit.

Men Vinterstudion handlar mycket om Pops. Det verkar inte finnas en enda molekyl i André Pops som inte är god och fin. Han är en ödmjuk kung, en demokratisk despot i TV-rutan som verkar göra sitt yttersta för att alla skall må bra och känna sig välkomna i studion. Med följsam, men stark, hand fördelar han frågor och kommentarer så att alla får komma till tals och känna sig viktiga. Man undrar lite var SVT hittade honom någonstans. Och var de förvarar honom under sommarhalvåret…

I år var det några nya ansikten i soffan med Pops: Nike Bent och Mattias Fredriksson. Båda kändes lite stela och ovana i sina nya roller så här första helgen i Vinterstudion, men med Popsens hjälp kommer de säkert bli briljanta experter så småningom. Annars var det lite roligt att se Pillan och Magda tävla om vem som har mest coola anekdoter och känner flest stjärnor inom respektive idrott. Det hela gick väldigt civiliserat till, men båda vill väldigt gärna synas och höras och båda vill väldigt gärna ha sista ordet. Och båda är ju rent hysteriska vinnarskallar. Hoppas de får sitta i soffan tillsammans fler gånger.

Eftersom Magda nu satt i TV-soffan med Pops och Pillan så trodde jag ju att SVT skulle sända skidskyttet denna säsong, men så var det inte. Mixedstafetten gick på TV4, så på söndag kväll var det dags att lämna public service och ge sig in i den reklamfinansierade världen. Där trivs jag faktiskt inte alls. Inte på något sätt. Det är inte bara det att det tog 7 minuter från programmet startade tills första reklampausen och att de hann med en paus till på de 25 minuterna de hade på sig, det är hela upplägget, hela känslan. I Pops palats är allting så himla fint och varmt och skönt, men i TV4 är det en helt annan känsla. Det är liksom kallare och hårdare på något sätt. Kommentatorerna verkar nästan leta efter skandaler eller häpnadsväckande avslöjanden i vartenda skott som avfyras. Frågorna är mer provocerande, tonen mer drivande. David Ekholm gjorde ett bra jobb som expertkommentator, men det kändes ändå inte riktigt bra. Jag har länge undrat varför jag aldrig tycker lika bra om sport på TV4 (eller TV3, TV5, TV6, TV8 och allt vad de heter) som på SVT. Det är inte bara det att reklamen stör. Det är inte heller bara det att personalen är mer oerfaren eller att de bästa personerna finns på SVT. Peter Jidhe var helt briljant på SVT, men tappade all sin glans när han gick över till TV4. Varför är det så? Svaret kom till mig, lite otippat, när jag tittade på just jubileumsavsnittet av Doctor Who.

Doctor Who är, för den oinsatte, en brittisk TV-serie om en mystisk figur (The Doctor) som reser genom tid och rum i en blå låda. Serien hade premiär redan 1963 och sedan dess har inte mindre än 12 personer spelat huvudrollen som doktorn, trots att det egentligen är samma person. Doctor Who är egentligen ett barnprogram och det skapades för att samla hela familjen framför TV:n. Det är fantasifullt för barnen, men lite läskigt, så mamma eller pappa behöver vara med. Doktorn åker alltså omkring i en tidsmaskin som är (mycket) större på insidan än utsidan och som ser ut som en blå telefonkiosk. Med sig på resan har han (för det mesta) ett antal ”vanliga” människor, som fungerar som kontrast och förankring för hans vilda upptåg. Doktorn kommer från planeten Galifrey och han är över 1200 år gammal. Upplägget är briljant och resorna i tid och rum ger otroliga möjligheter att se på mänskligheten och ta upp ganska svåra frågor på ett lättsamt sätt.

Grejen med Doctor Who är att det å ena sidan är ett barnprogram med rätt mycket kiss-och-bajs-liknande humor, men samtidigt är det ett vuxenprogram med komplicerade historier och oanat djuplodande frågeställningar om samhället vi lever i. Ibland är historierna så komplicerade och spänner över så lång tid att man måste se om en hel säsong för att hänga med på vad som händer, vilket naturligtvis gör det hela ännu bättre. Helgens jubileumsavsnitt var något alldeles extra. Det var 75 minuter långt och innehöll allt man kan önska av äventyr, kluriga tidsresor, briljanta skådespelare och lysande scenografi. Det var storslaget och roligt samtidigt som det innehöll svåra frågor om rätt och fel och en hel del ganska starka bilder. Kanske en av TV-historiens bästa produktioner, alla kategorier.

Men hur gav det mig svar på varför SVT är bättre på sport än TV4? Jo, för det här avsnittet av Doctor Who (som alla avsnitt av Doctor Who) bryr sig inte ett dugg om vad publiken tycker. Det var en hisnande resa som vände upp och ner på allt som varit i Doctor Who och samtidigt skapade utrymme för massor av intressanta äventyr i framtiden. Det finns ingen målgrupp för Doctor Who. Eller snarare, målgruppen är alla som vill titta på det, oavsett ålder, kön, nationalitet eller annat. Det här avsnittet sändes samtidigt i 94 länder. Hur plockar man ihop en fokusgrupp för att prova något sådant? Det gör man inte. Och det behöver man inte. För Doctor Who är public service och så länge det finns någon som har idéer och så länge det finns någon (vem som helst) som tittar så kommer Doctor Who att leva kvar. Han kanske försvinner från rutan i ett par år (eller 12), men om någon bara vill, så kommer han tillbaks.

Där är skillnaden mellan SVT och TV4. För SVT är jag kunden. Man gör programmen för mig. Vitsen är att presentera sport, nyheter eller underhållning. För mig. Så är det inte i den reklamfinansierade världen. Där är jag inte kunden, där är jag produkten. Det är ju inte jag som betalar TV4. Det är företag som betalar TV4, för att jag skall titta på TV. Och det är ju inte egentligen själva programmet jag skall titta på, utan reklamen. Så, TV4 säljer mig och min tid till sina kunder och det bästa för kunderna (och mest vinst för TV4) blir det om jag inte byter kanal under reklampausen. Alltså vill man ha en produktion som gör att jag inte vågar byta kanal av rädsla för att missa något när reklamen är slut. Man försöker skapa en känsla av fart, spänning drama och/eller sensation i varje ögonblick för att få mig att sitta kvar och titta på reklamen. Så att kunden blir nöjd. Det är också viktigt att rätt personer tittar på rätt reklam. Så när TV4 säljer mig till sina kunder, så säljer de en viss profil av tittare. Programmet utformas för att locka de tittare som kunderna vill ha och om jag inte tillhör den profilen, så är risken större att programmet inte tilltalar mig. Oavsett om det är en TV-serie eller någon form av sport- eller annat arrangemang. Därför gillar jag inte att reklamfinansierad TV nu snor åt sig rättigheterna till OS, VM och andra stora arrangemang. Jag ligger utanför gängse profil. Produktionerna tilltalar inte mig.

Tacka vet jag public service. Tacka vet jag Vinterstudions avslappnade stil där stjärnor som misslyckats får lite tröst istället för provocerande frågor. Tacka vet jag smått filosofiska inslag som i makligt tempo visar upp olika stjärnor utanför arenorna. Den här säsongen kommer jag inte följa skidskyttet och jag kommer inte titta på OS på svensk TV även om jag kan. Jag vill vara konsumenten, inte produkten och jag vill inte säljas till högstbjudande. Jag hoppas att någon någonstans förstår att jag inte tittar på OS eller VM eller SHL (hur fånigt är det inte att byta namn till SHL?). Jag tittar på det som SVT sänder, även om det råkar vara DM i varpa. Och jag betalar gärna TV-licens för nöjet att få djuplodande reportage om killen som vallar skidor för polska landslaget i nordisk kombination.

Det spelar ingen roll vad det är, det blir ändå bättre på SVT än på TVx…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dag 14: Till Delhi via Mumbai

Publicerat den 8 november, 2013 av sventuba

Idag börjar den långa resan hem för mina kära tanter. Dagen började tidigt med att vi smög oss in i frukostrestaurangen innan de hade öppnat för att pilla i oss lite frukost. Det var ok, eftersom alla i personalen var lite extra vänliga efter problemet med frukosten som inte var inkluderad. Alternativet hade varit att inte äta frukost på hotellet, utan åka direkt till flygplatsen och äta frukost där. När vi kom till flygplatsen upptäckte vi dock att det hade varit ett typiskt dåligt alternativ eftersom det i princip inte fanns något att äta. Trivandrum har en väldigt liten flygplats helt enkelt.
På flyget till Mumbai fick vi lite frukost, men allergikern vågade inte äta något utan jag fick nöja mig med två små frallor med smör. När vi flög in över Mumbai fick mamma och Ann-Charlotte se riktig slum för första gången. Runt flygplatsen i Mumbai finns det massor av små skjul och ruckel som klättrar upp för kullarna och även på varandra. Just den typen av slum finns inte riktigt i Delhi eller Hyderabad, så det var något av en chock för damerna att se.
Mumbais flygplats är riktigt usel (undvik den) och vi var tvungna att hämta ut bagaget och checka in det igen. Som tur var fick vi våra väskor tidigt och kom nästan först till incheckningen, så det gick smidigt. Efter ytterligare lite väntan kom vi på planet till Delhi, där vi serverades lunch som innehöll cashewnötter. Två små frallor till mig igen.
Delhis flygplats är betydligt modernare än både Trivandrum och Mumbai, men den är också STOR. Det känns som om man går flera mil från gaten där man anländer till bagagebandet där man får sina väskor. Varken mamma eller Ann-Charlotte ville gå på toaletterna på flygplatsen, eftersom indiska kvinnor tydligen lyckas med konststycket att kissa på ringen. Men eftersom bagaget dröjde blev mamma ändå tvungen att gå. Under protest. Strax efter att hon försvunnit kom våra väskor och denna gång kom Ann-Charlottes väska absolut först. Sedan var det ut till den väntande bilen som tog hos till sista hotellet på resan.
Inatt skall vi bo på Radisson Blu Plaza, bara några kilometer från flygplatsen. Det är resans dyraste hotellnatt och också resans flådigaste hotell (möjligen undantaget Falaknuma Palace, men där bodde vi å andra sidan inte). Under tiden som jag satt och sorterade upp alla bilder vi tagit på resan (2148) i mappar efter dagar, så strövade tanterna omkring och de kom fram till att det här hotellet var för fint. Jag kan hålla med.
Middag fick det bli på hotellets thairestaurang. Det var fint som snus med menyer på iPad. Det där med att ha interaktiva menyer på iPad låter bra i teorin, men ärligt talat är det bara förvirrande att behöva klicka sig fram i menyer för att få fram maträtter från olika landsändar. I en vanlig meny kan jag titta på ALLA varmrätter och jämföra, här fick jag titta på varmrätter från södra Thailand och försöka komma ihåg vad det var när jag sedan tittar på varmrätter från norra Thailand. Skitsvårt. Däremot var det inget fel på maten, den var alldeles utsökt. Däremot sken finheten igenom igen när vi kom till efterrätten. Det fanns bara Thailändska efterrätter och vi kände helt enkelt inte för bönbaserad vaniljsås eller kokosstuvade pumpabakelser. Istället fick det bli avslutning på kvällen på hotellets kafé, där vi åt kaffe och kaka. Kakorna kostade 11 kr styck och kaffet kostade 22,50 kr styck. När vi satt där och tyckte det var lustigt att kaffet kostade dubbelt så mycket som kakan så slogs vi också av det komiska att vi tyckte att finkaka plus kaffe för nästan 34 kr var lite dyrt. Det kommer bli en omställning att komma hem till Sverige igen…

Jag har nu skrivit blogg varje dag i två veckor och ni är några tappra själar som läst dem allihop. Men det är ju bara min version av saker och ting, så medans vi väntade på maten bad jag mamma och Ann-Charlotte skriva sin egen version av sina upplevelser. Ann-Charlotte gjorde detta under protest, men jag lyckades i alla fall få ur henne några rader. Det här är vad de skrev:

Mammas resa:
Vi har haft en fantastisk resa med många intryck både från Delhi och Hyderabad. Agra var en besvikelse om man bortser från Taj Mahal, som var fantastiskt. I Hyderabad fick vi en annorlunda sightseeing då Sven stod för guidningen, vilket innebar marknader och finare affärer. Höjdpunkten i Kerala var turen på fjället. Trafiken måste ses och upplevas för man skall tro den.
Något som också fastnade är skillnaden mellan folk. Den enorma rikedomen och lika omfattande fattigdomen och tiggarna som sprang mellan bilarna. Pojkar på ca 5 år som försökte samla ihop koblafforna med händerna för att ha till bränsle. De enorma kåkstäderna vid flygplatsen i Mumbai. Hur vi har bott och åkt.
Det finns mycket mer som jag skulle vilja se, men man måste få smälta alla intryck också.

Ann-Charlottes resa:
Det var helt fantastiskt att komma till Indien nu när vi hade egen guide. Allt som jag upplevt har varit fantastiskt. Men slummen och eländet i Mumbai var fruktansvärt. Hela berget var fullt med ruckel och folk bodde tätt, tätt. Så är det överallt här, vissa kvarter är jättefina men så är det bara skit i andra.
Trafiken var hemsk och måste upplevas. Taj Mahal var fantastiskt fint och överdådigt. Berget vi var på nere i Kerala var väldigt fint, men vägen dit var väl spännande.
Shoppingen var toppen. Att se gatumarknaden var en riktig upplevelse, det går inte att beskriva. Men det var jobbigt med alla människor och tiggare som drog i en hela tiden. Att korna faktiskt gick omkring på gatorna var väldigt roligt. Det var tråkigt att te-odlingen var stängd när vi hade spetsat in oss på att åka dit och köpa te.

I morgon lyfter planet klockan 6.10 svensk tid för att föra två mammor hem till Sverige igen och i morgon kväll är jag hemma i lägenheten. Då blir det ett sista inlägg i bloggen om tantresan med några privata reflektioner över hur det är att slussa runt sin gamla mamma i ett land som Indien.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Bilder till dag 13

Publicerat den 7 november, 2013 av sventuba

Texten till dag 13 hittar du här!

Blompojken
Jättemoské
Allvarligt talat
Skylt
Upptäckare
Vida vidder
Vindpinad
Målet för resan
Ann-Charlotte på toppen
Toppen på toppen
En röd banan
Utsikt
Optimist
Shopping, igen…
5 av 22
Lunch
Mamma på toppen
Toppstuga
Blodvite
Taxitorget
Toaletter
Publicerat i Indien | Lämna en kommentar

Dag 13: Ponmudi Hillstation

Publicerat den 7 november, 2013 av sventuba

Bilder till dag 13 hittar du här!

Idag är det dag 13 på Indienresan. Om man nu inte räknar avresan från Sverige, för då är det dag 14. Idag skulle vi upp i bergen i Kerala och titta på Ponmudi Hillstation samt en teodling med tillhörande fabrik. Det blev en lite hackig start när det visade sig att den klart inkompetente turfixaren (travel manager) på hotellet undanlåtit att tala om för oss att vi behövde ta med lunch upp på berget eftersom det inte finns några restauranger där uppe. Så vi började vår tur med att sura och vänta i lobbyn. Till sist kom i alla fall både bil och mat och vi kunde ge oss iväg.
Turen gick först genom staden och sedan ut på landsbyggden, som mest verkade bestå av en lång rad byar med lite palmer mellan. Vår chaufför körde väldigt lugnt och försiktigt, men när vi så kom fram till själva berget så kunde han inte köra tillräckligt försiktigt för att hålla min mamma lugn. Resan upp var en till synes oändlig rad med hårnålskurvor och vanliga kurvor på en eländigt smal och brant väg. Det kändes verkligen som om vi åkte hur högt upp som helst, men enligt Wikipedia ligger stationen på knappt 1200 meters höjd, så det var inte så himla högt ändå.
På hotellet hade man varnat för att det skulle vara mycket kallt uppe på den höga höjden och man sade åt oss att ta med extra varma kläder. Det var lite att ta i, eftersom det förmodligen var strax under 30 grader där uppe. I vinden var det dock svalare. Riktigt skönt, faktiskt. Ponmudi Hillstation såg vi egentligen inte, men vi såg en parkering från vilken man kunde promenera upp på tre olika toppar. Mamma tog sig upp för den första och sedan upp mellan de två andra, innan jag sa åt henne att nu var det färdigklättrat. Det fanns inte så mycket att se där uppe, förutom en fantastisk utsikt. Det var också den renaste luft jag andats sedan jag reste runt i Sverige i somras tror jag. Riktigt friskt och härligt. Och mycket vind!
Vi åt vår medhavda lunch uppe vid parkeringen och sedan äntrade vi bilen (en äkta Indisk SUV: Tata Ariz) för att åka till tefabriken. Det visade sig att tefabriken var stängd och när vi stod vid grinden och pratade med lokalbefolkningen kom polisen på besök. Vi undrade lite om det verkligen var de man tillverkade där inne. Kanske var det något annat som producerades och att vi hamnat mitt i en polisrazzia! Hur som helst fick vi inte komma in, inte ens för att vända, så chauffören fick backa tillbaks ner för den smala, branta uppfarten igen. Det gjorde han med den äran och mamma erkände efteråt att hon var mer lugn på vägen ner än på vägen upp för berget.
Eftersom vi fick lite tid över for vi iväg till Jayalakshmi för att shoppa lite presenter till de där hemma i Sverige. Därefter väntade poolen för damerna och för undertecknad blev det lite slappande på sängen. Tata Ariz må se ut som en stor och rymlig bil, men den var förvånansvärt trång och jag hade rejält ont i ryggen efter allt åkande.
I morgon börjar den långa hemresan. Redan klockan 7.30 går bilen mot flygplatsen och sedan väntar flyg först till Mumbai och sedan till Delhi. Efter lite strul med bokningen (jag hade bokat rum med frukost inkluderat, men det hade man ”missat” från hotellets sida), så skällde jag ut personalen igår. Det innebär att de är väldigt välvilligt inställda idag och kökschefen skall ställa fram och frukost och öppna dörren lite tidigare åt oss i morgon så att vi hinner få i oss lite av vår numera inkluderade frukost innan vi far iväg.

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Dag 12: Kovalam Beach

Publicerat den 6 november, 2013 av sventuba

Idag är det dag 12 på tantresan och vi är i Kerala. Det är löjligt varmt här, så vi började dagen med att åka till stranden för att svalka oss i Indiska oceanen. Det var lättare sagt än gjort. Dels var vattnet rätt varmt, men framförallt var det så stora vågor att vi inte vågade bada. Istället åkte vi hem till hotellet, käkade lite lunch och gav oss ut på en shoppingtur. Först var vi i en affär med hantverk och där blev vi alla överraskade över hur billigt det var trots att det var så turistigt. Stället heter SMSM. Bra att lägga på minnet. Därefter åkte vi till ett varuhus med kläder, där damerna blev alldeles till sig över hur billigt det var tills de insåg hur smått allting var. Det blev i alla fall lite handlat, så släkten kan se fram emot mjuka paket till jul.
Efter shoppingen spenderade damerna resten av eftermiddagen i poolen, medans jag fick mig en massage som hette duga. Kvällen avslutades sedan på den kinesiska restaurangen. Trevligt och gott.
I morgon skall vi upp i bergen. Ryktet säger att det är runt 20 grader där uppe. Stort jubel utbröt när vi fick höra det…

Fågel
Paradis
Landkrabba
Promenad
Förlåt
Hotell
Välsaltade
Bananbil
Men var är maten?
Shopping
Tråkigt
Inget är som väntans tider
Hoppsan
Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Dag 11: Hejdå, Hyderabad!

Publicerat den 5 november, 2013 av sventuba

Idag är det elfte dagen på tantresan. Det börjar nog kännas lite i mina kära medresenärers kroppar och knoppar att de varit på resande fot i snart två veckor. Visst är det kanske lite mer vilsamt att bo hemma hos mig i Hyderabad, men det är ändå så otroligt många nya intryck och upplevelser att det lätt blir överväldigande. Jag har ju rest rätt mycket, så jag är lite mer van vid att sålla intrycken, men för den mindre bereste globetrottern blir det rätt mycket.
Trots detta var det alltså dags att bryta upp i morse och bege sig till nästa anhalt på vår resa: Kerala i södra Indien. Faktiskt väldigt nära Indiens sydspets. Resan dit började, som vanligt, med frukost. Vijya kom vid 8 och då satt vi redan och mumsade på müsli, rostat bröd, yoghurt, kaffe och nypressad apelsinjuice. Över frukostbordet lade vi upp planen för dagen, som mest gick ut på att vi skulle försöka lastbalansera packningen så att ingen skulle behöva betala någon övervikt. Innan vi gav oss av så lyckades vi dessutom hinna med att äta pannkakor och dricka kaffe (igen) och därmed göra tabberas på både ägg, mjölk och jordgubbssylt. Diskussionen över frukostbordet handlade mestadels om myggor, utöver resan då. Båda damerna hade haft besök på rummet under natten och Ann-Charlotte hade fått myggbett så hon såg ut lite som en knölval av alla bulor. Mamma hade inte lika många bett, men å andra sidan hade hon bett under foten, vilket ju blir lite jobbigt när man skall ut och gå. Dagens uttryck blev därför ”klia inte”, som vi (eller mest jag faktiskt) ropade på framförallt Ann-Charlotte som var mycket välbiten.
Klockan 12.45 kom Azmath med bilen och vi for mot flygplatsen. På vägen förklarade Azmath att han var lite sorgsen eftersom damerna skulle lämna oss redan. Han trodde de skulle kommit tillbaka till Hyderabad efter Kerala, men mammorna förklarade (på svenska) att de behövde ta hand om husen där hemma också. Ja, ja. Både Vijya och Azmath fick lite dricks och så bar det iväg mot Chennai.
Mot Chennai? Japp, för vi åkte till Trivandrum med IndiGo. Då flyger man från Hyderabad till Chennai till Trivandrum till Kochi (och kanske vidare). Det är lite som en buss med vingar, kan man säga. Man behöver inte kliva av flygplanet när det mellanlandar (om man skall resa vidare alltså), men man får ju mellanlanda och sitta på marken ett tag istället för att flyga. Det finns inget direktflyg mellan Hyderabad och Trivandrum, så det här var det bästa jag kunde åstadkomma. På flyget mellan Hyderabad och Chennai vilade mamma lite. Mellan Chennai och Trivandrum vilade hon lite till. Jag frågade om hon alltid snarkar när hon blundar, men då slog min moder mig på armen. Stackars barn!
Vi landade i alla fall i Trivandrum utan några större problem och möttes av en ganska liten flygplats med en ganska äcklig toalett. Vi möttes också av en hövlig herre i ful uniform som kom från hotellet. Jag vet inte om jag nämnt det innan, men jag lyckades ju blanda ihop hotellen lite. I Kerala finns två hotell som heter Vivanta by Taj: Ett ligger precis vid stranden i Kovalem och ett ligger inne i staden Trivandrum. Det är inte särskilt långt emellan. Så jag TRODDE att jag hade bokat tre rum på Vivanta by Taj Kovalem, men jag HADE bokat tre rum på Vivanta by Taj Trivandrum. Det är kanske inte hela världen, men Vivanta by Taj Kovalem blev lite förbryllade när jag skickade mail och ville beställa hämtning på flygplatsen. Vivanta by Taj Trivandrum hade däremot inga betänkligheter utan hämtade så gärna upp oss på flyget. Chauffören som körde oss till hotellet (i en indientillverkad Tata Auriz) pratade relativt bra engelska och vi frågade lite om sevärdheter i trakten. Utöver det så tittade vi förvånat ut genom bilrutorna och såg att folk faktiskt verkade följa trafikregler. Det fanns dessutom nästan inget skräp på gatorna! Kan detta vara en del av Indien där saker funkar? Indien är ju så jämrans stort, så det borde ju finnas någon plats som är mer civiliserad.
Hotellet är fint på gränsen till flådigt och eftersom man inte riktigt fattat galoppen med att jag beställt tre rum för vi var tre personer (de trodde nog att Karin Nilsson och Sven Nilsson eventuellt var samma person), så blev samtliga uppgraderade till lite finare rum på femte våningen. Väldigt trevligt. Klockan var mycket, så vi gick i stort sett direkt ner och åt middag. Ann-Charlotte hade fått smak på Biryani och beställde in en Chicken Biryani. Mamma är lite orolig för sin mage och beställde in ångkokt fisk med ångkokta grönsaker. Lättsmält. Själv tog jag en gammel hederlig hamburgare med ägg. Kanske inte nyttigt, men det var jädrigt gott. Mamma satt nästan och slumrade vid bordet så när vi ätit färdigt pallrade hon sig i säng. Jag bänkade mig i receptionen och försökte utröna vilka sightseeingturer som finns att tillgå. Jag har lite idéer som jag skall dra med damerna i morgon. För säkerhetsskull planerade vi morgondagen till beachen. Med lite tur kommer alltså morgondagens blogg handla om hur vi badade i Arabiska sjön. Vi får se vad som händer…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Bilder från dag 10

Publicerat den 5 november, 2013 av sventuba

Texten till dag 10 hittar du här!

Långt att gå
Högt
Underjorden
Historia
På marken
Trappor
En tredjedel
Halvvägs
Utsikt
Byggteknik
Toppen
Långt ner
Stöd
Överblick
Pustar
Trädgård
Nattmarknad
Granskning
Elefant
Shopping
Tjenare
Publicerat i Indien | Lämna en kommentar

Dag 10: Golkonda Fort

Publicerat den 5 november, 2013 av sventuba

Bilder från dag 10 hittar du här!

Nej, det blev ingen blogg igår. Jag är hemskt ledsen, men efter dålig sömn på grund av Diwali (eller snarare på grund av att man inte har någon form av begränsning för hur mycket smällare får smälla eller hur många smällare man får köpa) och trasig luftkonditionering och en dag fylld av bergsklättring, jobb och marknad så gick jag och lade mig igår. Sorry.

Dag 10 var det åter dags för seriös sightseeing. Vi hade en stor sevärdhet kvar att titta på: Golkonda Fort. Golkonda Fort är en borg som ligger på toppen av ett litet berg, ungefär 120 meter högt, byggt av granit. De äldsta delarna av fortet är från 900-talet, men det blev en borg på riktigt 1194. Sedan var det bostad och huvudstad för två hinduiska dynastier innan Qutb Shah tog över 1507 och gjorde det till sin huvudstad. 1590 flyttade man huvudstaden till Hyderabad, men Golkonda förblev en viktig befästning ända tills Mogulerna tog det 1687 efter 9 månaders belägring. Inte illa. Eftersom det är så många olika dynastier som hållit till i Golkonda så är det en enda röra av olika byggmaterial och byggstilar, men man kan ganska tydligt se var Qutb Shah har byggt till, eftersom de gillar sandsten snarare än granit. Jag var lite orolig för om min gamla mamma skulle klara av att klättra upp för de bitvis väldigt grova trapporna upp till fortet, men hon överraskade och tog sig nästan hela vägen upp innan vi fick vända neråt igen.

Efter vår klättring upp för Golkonda åkte jag till jobbet och damerna åkte till InOrbit mall med Azmath som guide och beskyddare. Ann-Charlotte behövde ett USB-minne och ett par nya skor och vi behövde lite vatten. Jag tror också det blev en del annan shopping. Det är tur att Azmath är ett under av tålamod och jag tror inte det var några problem för dem. Engelska är kanske inte det naturligaste sättet för någon av mammorna att kommunicera och framförallt Ann-Charlotte har en tendens att prata svenska med indierna. Men det brukar lösa sig. Vill man köpa något, så är de indiska affärsmännen väldigt överseende med hur du uttrycker dig 🙂

Jag lyckades komma från jobbet strax efter 16 och gav mig av hemåt. På vägen köpte jag en portion Biryani att ha till middag. Biryani är Hyderabads nationalrätt och den är vida berömd i hela Indien (och hela världen säger man här, även om jag aldrig hört talas om det förut). Den kommer ursprungligen från Afghanistan och hamnade förmodligen i Hyderabad under Qutb Shah eller Nizams regimer. Rätten består av väldigt långkornigt ris som varvas i en gryta så att det är lager av vitt och gult ris om vartannat. Sedan har man antingen grönsaker, kyckling eller get till. Om man har kycklingbiryiani skall det vara ett ägg i också. Men det fina med biryani är såsen som är väldigt speciell och väldigt god. Det är också i såsen som det mesta av kryddorna sitter och om man ber om det, så kan man få såsen bredvid så att man kan dosera själv. Normalt skall dock sås, ris och kött varvas om vartannat i en särskild skål för att det skall vara äkta, men jag körde på den lite mer turistiga varianten. Väl hemma hade båda damerna vilat upp sig efter dagens äventyr och efter en snabb dusch satte vi oss att äta lite äkta indisk mat (från Afghanistan). Båda damerna åt plikttroget lite ris med sås och kyckling och ingen av dem verkade dö av de starka kryddorna – Ann-Charlotte tog till och med en hel del sås till sitt ris. Jag ser det som en seger och kanske kan vi våga oss på lite mer indisk mat när vi är i Kerala.

Efter maten var det dags för en kort lutare innan vi for till nattmarknaden. Nattmarknaden är ett inhägnat område inte långt från jobbet där man försökt skapa ett typiskt Indien i miniatyr, fast då utan trängsel, smuts och tiggare. Det kostar 40 rupier (4 kr) att gå in och där inne finns det en rätt stor marknad som säljer allt möjligt som man skulle kunna tänka sig att en fattig indisk familj på landet sitter och handarbetar (vilket de förmodligen inte gör) och en hel del saker som man direkt kan se är importerat från Kina. Men, det finns massor av saker att titta på, allting är billigt jämfört med Sverige och det är som sagt inte så mycket folk att trängas med. Ann-Charlotte trivdes som fisken i vattnet och sprang som en kalv på grönbete mellan stånden och klämde på tyger och kikade på smycken. Min gamla mamma är inte riktigt lika road av shopping för shoppingens skull, men även hon tittade en hel del på saker. Däremot är ingen av damerna särskilt bra på att pruta. Mamma vägrade att ens försöka och Ann-Charlotte lyckades pruta ner ett antal prylar från 2100 rupier till 2000 rupier. Jag gissar att det är ungefär dubbelt så mycket som hon borde betala, men så länge alla är nöjda så kan det väl vara bra.
En bit in i området har man byggt upp en ”typisk” indisk by, som består av ett antal hyddor med dockor som skall föreställa att de håller på med diverse hantverk och vardagssysslor. Det är egentligen en rätt ok utställning, men intrycket blir lite amatörmässigt när de inte lyckats stava rätt på en enda skylt. Ingången till byn är mellan benen på en stor träelefant och utanför porten sitter Hyderabads längsta man (eller i alla fall en väldigt lång indier) och hälsar välkomna. Hans jobb är lite speciellt: Han sitter på en stor stol tills det kommer lite turister, då reser han på sig och ser lång ut och sedan sätter han sig igen. Ann-Charlotte gav honom lite dricks.

När vi strövat omkring och titta på saker i en dryg timme var mamma trött och ville åka hem. Det är kanske inte jättekonstigt med tanke på morgonens klättring, så vi åkte tillbaka till lägenheten och avslutade kvällen med att titta på tredje avsnittet av Lewis. Dag 11 innebär att vi lämnar Hyderabad och åker till Trivandrum i Kerala. Då börjar vi fas 3 av vår resa och förhoppningsvis kommer vi ut och får se lite tropisk indisk natur…

Publicerat i Indien | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar