Den fjärde dagen av min semester började väldigt, väldigt tidigt. Eftersom jag brukar vakna runt fyra på morgonen, smet jag ut från hotellet och ställde upp min kamera på piren för att se om jag kunde fotografera lite stjärnor. Det var givetvis alldeles för mycket ljus sådär mitt i huvudstaden för att det skulle bli något, men det var i alla fall inte molnigt. Tyvärr hade jag heller ingen bil så att jag kunde köra utanför stan. Dels av ekonomiska skäl och dels av praktiska skäl lämnade jag in den efter mitt besök på MONA dagen innan. Tanken var givetvis att det är bökigt att köra omkring med en stor SUV inne i en storstad och dels att jag skulle titta på Hobart och inte köra iväg någon annanstans. Dessutom kostade bilen ungefär 500kr per dag och det var lite väl mycket att betala för att ha den parkerad på hotellet. Tanken var ju god, men just tisdagen var det faktiskt fint väder så jag ångrade lite att jag inte hade bilen kvar så jag kunde köra ut på landet och ta lite bilder i vackert väder. Men, men. Om jag inte hade bil så fick jag väl använda annat transportmedel. Alltså bokade jag in en halvdags båttur i bukten utanför Hobart för att titta lite på naturen och lära mig mer om staden.

Båten i fråga var en liten turistbåt med plats för ungefär 12 personer. Den hade ett par stora utombordare som kunde stressa upp oss i rätt skaplig fart och kapten Simon hade koll på det mesta. Som så mycket annat i Australien byggdes Hobart till att börja med av fångar som skickats hit. Jag är inte alldeles säker, men jag fick intrycket av att de som var för besvärliga för Australien skickades vidare till Tasmanien och livet var följaktligen rätt hårt. Engelsmännen verkade inte vara särskilt intresserade av Tasmanien till en början – vem skulle vilja bo på den relativt karga ön när man kunde bo i det tropiska paradiset bara en liten bit norrut? Men under napoleonska kriget hemma i Europa började det dyka upp franska fartyg i farvattnen kring Hobart och då blev det helt plötsligt väldigt viktigt för engelsmännen att befästa sin position på ön. Då förvandlades Hobart från fångkoloni till örlogsstad och man byggde befästningar med kanoner som skyddade bukten. Samtidigt drev man de stammar av ursprungsbefolkning som bodde i området på flykt. Det är först de senaste åren som ursprungsbefolkningarna på Tasmanien har börjat hitta hem igen. I Hobart har de en organisation som heter ”Urban Survivors”, överlevare i stan, som försöker hjälpa folket att hitta tillbaka till sitt språk och sina rötter i området.

Rent geologiskt består Tasmanien främst av två olika bergarter: Deolit och sandsten. Ta ”deolit” med en nypa salt, jag har ingen större koll på bergarter och skriver bara vad jag tyckte att kapten Simon sa. Sandstenen var förresten inte bara sandsten, utan en hel hög av olika sedimentära bergarter. Det viktiga var i alla fall att sandsten är väldigt mjuk, men deolit är väldigt hård. Det har lett till att kusten har fått ett väldigt dramatiskt utseende när havet, ivrigt påhejat av stormar från Antarktis och södra ishavet, piskat mot kusten under årtusenden. På vägen ut i bukten passerade vi många fashionabla kvarter där man byggde fantastiska hus alldeles framme vid kanten av klipporna som hängde ut över havet. Väldigt exklusivt och fint, men samtidigt bara en tidsfråga tills erosionen urholkar klippan och huset ligger i havet istället. Ja, ja. Det är deras pengar. Och med lite tur tar det kanske ett par hundra år innan det händer.

Inte helt otippat är fiske en viktig del av näringen i Hobart. Här finns en av väldigt få stationer där man försöker odla hummer, vilket tydligen är väldigt komplicerat. Just när jag var där hade man lite kris, eftersom man hade en massa hummer till salu, men inte kunde exportera till den viktigaste marknaden, Kina, på grund av den pågående virusepidemin. Därför fanns det skyltar lite här och där i hamnen om att man kunde köpa billig hummer. Nu är jag inte så förtjust i hummer, så jag köpte inget, men visst är det lite underligt att en virussjukdom från centrala Kina riskerar att sätta hummerfiskare i Tasmanien i konkurs? Förutom hummer finns det också olika sorters musslor, havstulpaner och givetvis fisk i vattnen utanför Hobart. En gång i tiden fanns det också massor av valar i bukten. Det var en viss sorts val som kalvade i bukten och en av kolonins tidigare guvernörer lär ha skrivit i ett brev hem till England att de förbannade valarna höll honom vaken om nätterna och att de var så många att han kunde gå på deras ryggar tvärs över bukten (som är ungefär 5-6 km bred). Med sedvanlig nit och precision satte människorna i Hobart givetvis stopp för det överflödet och valarna jagades så hårt att de i princip var helt utrotade. Numera är valarna fridlysta och kapten Simon kunde lite stolt berätta att det hade börjat dyka upp valar i bukten igen. Just nu var det dock inte säsong, så det var inte så mycket att se, men när det var kalvningsdags kunde man se valar som simmade omkring i flera timmar och plaskade och sprutade.

Målet för turen i Hobartbukten var en liten fyr som kallades järnklockan. Det var Australiens första fyr. Nästan. Det fanns tydligen en fyr någonstans som byggdes innan järnklockan, men den fyren var sedan länge borta, så den här fyren var rent tekniskt Australiens äldsta fyr. Fyren byggdes eftersom det finns en hel del lömska rev i bukten och det hände lite för ofta att fartyg förliste även om de hade en lokal lots ombord. Till en början hade man tvingat fångar från Hobart och senare Port Arthur att tända eldar på klipporna i bukten så att fartygen kunde navigera, men till sist byggde man en fyr på en liten ö mitt i bukten. Fyren är lite ovanlig, eftersom den är fyrkantig och inte rund. Den är dock byggd så att ett hörn vätter mot söder, varifrån det mesta av vädret kommer. Ön har inget vatten och är så liten att man inte kan odla något där, ändå bodde det upp till 15 personer på ön året runt för att hålla liv i fyren. Idag är fyren givetvis automatisk, men den är fortfarande igång.

Efter äventyret ute till havs med kapten Simon kom vi så tillbaka till hamnen i Hobart. Eftermiddagen denna sista dag på semestern blev inte så fantastiskt spännande. Innan vi gav oss ut till havs hade jag laddat tvättmaskinen och nu var det dags att flytta tvätten från den maskinen till torktumlaren. Jag upptäckte också att hotellet hade lämnat ett litet meddelande där man bad så hemskt mycket om ursäkt för att man inte hade kunnat uppgradera mitt rum (alla de finare rummen var upptagna) och jag fick en liten låda med finchoklad som kompensation. Jag hade ju inte förväntat mig någon uppgradering, men det visade sig senare att jag är guldmedlem på Hotels.com och att jag då får lite förmåner – t.ex. automatisk uppgradering på vissa hotell. Trevligt.

Jag spenderade ett par timmar på eftermiddagen med att ströva omkring i Hobarts shoppingkvarter, men den svenska kronan är lite för svag för att det skall vara riktigt roligt. Jag hittade en affär med serietidningar och shoppade ett par exemplar, men i övrigt var det inget som lockade. När jag kom tillbaka till mitt rum så hade det förvandlats till en våtbastu. Plötsligt insåg jag varför badrummet hade två fläktar, varav den ena lät som ett mindre jetplan: När man använder torktumlaren så pumpas all fukt från kläderna ut i luften i badrummet. Eftersom fläkten lät så mycket hade jag stängt av den dagen innan, men nu slog jag på den igen och då blev rummet mer normalt efter en liten stund.