Dag tre grydde över motellet som låtsades vara en engelsk pub på landet, men det märktes ingen större skillnad. När jag smög ut i morgondimman var det åtta grader varmt, molnigt och skurar i luften. Kändes precis som hemma faktiskt!

Tanken med dagen var att lite snabbt kika på Tasmans Arch och Devils Kitchen – två sevärda naturfenomen runt Port Arthur. Det fanns också en grotta, men eftersom vädret inte var det bästa valde jag bort den äventyrliga promenaden vid havet och satsade på sevärdheterna med parkeringsplats inom bekvämt promenadavstånd. Både bågen och köket var spektakulära bergsformationer där havet hade gröpt bort mjukare bergarter och lämnat dramatiska klippor efter sig. Det var inte alldeles lätt att fotografera eftersom det var typ 50 meter ovanför havet och klipporna stupade brant, men fint var det.

Efter naturbesöket satte jag mig i bilen och puttrade iväg mot Hobart – Tasmaniens huvudstad. Australien är en federation av stater som har hyfsat stort självstyre. Det är sex stater på själva huvudön och sedan är det Tasmanien. Egentligen var det tänkt att Nya Zeeland skulle vara en delstat i Australien också, men till skillnad från i Australien hade urinvånarna på Nya Zeeland (maorierna) slutet ett avtal med engelsmännen, så det blev inget med det. Tasmanien är däremot en delstat i Australien och Hobart är alltså huvudstad. Huvudnumret för dagen var ett besök på MONA – Museum of Old and New Art. MONA är ett privat konstmuseum som ägs av en miljardär som heter David Walsh och i grunden är det saker som han gillar som visas i museet. Det innebär att det är en ganska udda blandning av antik och väldigt modern ”upplevelsekonst” och inte alls som något annat konstmuseum jag någonsin besökt. När man kom in fick man en iPod Touch (typ) som hade en app som var en kombination av karta, audioguide och kösystem för vissa av de mer exotiska konstverken. Det var framför allt den moderna delen som var riktigt häftig att se och jag gick omkring i säkert fyra timmar innan upptäckarlusten började tryta. Fräckast var Event Horizon av James Turell. Detta var en upplevelse som kostade 10 AUD extra, men det var det värt. Man började i ett helt vitt rum där det fanns bänkar och en sorts scen som var byggd som en trappyramid. Längst upp på väggen bakom pyramiden fanns en skärm som mjukt ändrade färg under tiden som en snubbe pratade sig varm om färgers inflytande över det mänskliga sinnet. Plötsligt började skärmen blinka hysteriskt och sedan var det dags att gå in i rum nummer två. Då visade det sig att ”skärmen” inte var en skärm, utan ett hål i väggen (det var verkligen helt omöjligt att se innan man kom fram till hålet och kikade in). Rum två var också helt vitt med avrundade hörn i väggar och golv så att det blev svårt att bedöma avstånd. Hela rummet skiftade sakta färg och det var det vi hade sett på ”skärmen” innan. I andra änden av rum två såg man in i rum tre. Det var designat så att det inte fanns några konturer alls utan bara färgerna som sakta spelades upp. Eftersom rum två och tre var färgat, så såg nu hålet i väggen mot rum ett ut som en mörk skärm i komplementfärg till den färg som rum två och tre hade för tillfället. När rummet hade gått igenom ett antal färger i ungefär 5-10 minuter började det plötsligt blinka hysteriskt och då dök det plötsligt upp underliga mönster överallt. Mönstren fanns inte i verkligheten utan var hjärnans försöka att skapa ordning när rummet snabbt växlade mellan två motstridiga färger. Klart häftig upplevelse!

Efter MONA körde jag ner till Hobarts hamn där jag hade bokat semesterns flådigaste hotell – Somerset on The Pier. Det visade sig vara ett lägenhetshotell och mitt ”rum” bestod av en ganska stor nedervåning med ett väl tilltaget sovloft. Väldigt snitsigt. Dessutom fanns det en tvättmaskin, vilket passade alldeles utmärkt. På kvällen när jag satt och tittade ut på det japanska forskningfartyget på andra sidan hamnen fick jag ett mail från hotels.com som frågade om jag var nöjd med incheckningen. Det var jag, så jag svarade ja. Då frågade de om jag var nöjd med min uppgradering. Jag hade ju inte fått någon uppgradering, så jag svarade att det var jag inte. Sen tänkte jag inte så mycket mer på det utan gick och la mig i min stora fina säng på loftet.