Söndagen började tidigt. Riktigt tidigt. Redan klockan 06.00 var jag uppe och igång, för då började sändningen av Mello 2020 hemma i Sverige. Innan jag åkte hemifrån satte jag upp en VPN hemma så att jag kan koppla upp mig och komma åt mitt lokala nätverk. Det innebär också att jag kan titta på SVT Play som om jag vore hemma i Sverige. Sjukt smidigt. Nu var kanske Mello ingen större upplevelse, men kul ändå att kunna se den!

Till Mello åt jag också en ännu mer spartansk frukost som bara bestod av två yoghurt och en banan. Det fanns helt enkelt ingenstans att köpa frukost på hotellet (och inte så tidigt i hela byn) och jag hade bara köpt två yoghurt och lite bananer kvällen innan. Både banan och yoghurt var lokalt producerade och inget av det var särskilt gott.

Tanken med söndagen var att köra söderut till en nationalpark och spendera större delen av dagen med att promenera och fotografera där. Nu var det 10 grader och regn, så just den programpunkten kändes inte lika lockande. Dessutom var jag tvungen att åka upp till Beauty Point och hämta min jacka och mina nycklar. GPS:en föreslog antingen samma väg som jag kommit ner dagen innan eller en mycket längre, men lite snabbare väg på större vägar. Självklart valde jag att återigen ge mig i kast med Mount Paris och krokvägarna – motorväg kan jag köra hemma!

Dock hamnade jag INTE på Mount Paris Dam Road den här gången, utan följde Tasman Highway runt Mt Paris istället. Det var inte mycket rakare eller plattare den vägen, men jag slapp i alla fall att köra på grus. På vägen skådade jag också en välbekant blå låda som stod på en gräsmatta vid vägen. Skönt att veta att folk är ungefär like tokiga i alla länder.

Strax före 11 anlände jag till Riviera Hotel i Beauty Point och fick ut min jacka, min mössa, mina handskar och framförallt mina nycklar. Det blev en snabb andra frukost på River Café innan jag vände kosan söderut. Nästa hotell låg i Port Arthur som är en av Tasmaniens sydligaste orter. Beauty Point ligger alldeles innanför öns norra kust. Jag skulle alltså köra hela landet på en dag. Nu tog det inte mer än drygt fyra timmar inklusive stopp på vägen för lunch och tankning. Vägen var lite som att köra genom Dalsland, fast i 100 km/timmen: Man fastnade hela tiden bakom långsamma fordon och så kom det en omkörningssträcka där alla stressade järnet för att hinna förbi.

Lunchen intogs i en liten håla som heter Oatlands. Inget särskilt här, men av en ren slump råkade jag hamna på en liten restaurang som var helt tillägnad Errol Flynn – den gamle stumfilmsskådisen som var känd för massor av matinéfilmer från tiden när min mamma gick på bio. Det visar sig att Errol Flynn kommer från Tasmanien och här hade man samlat massor av prylar och affischer från hans karriär. Colt.

Nere vid Port Arthur fanns en hel del saker att fotografera och på vägen hittade jag det första: Tesselated steps. Det är en märklig stenformation där havet har grävt ur sandstenen och bildat något som ser ut nästan som stenplattor på en uteplats. Väldigt coolt och det blev fler bilder som KANSKE dyker upp här en dag.

Hotellet som jag skulle bo på hette Fox and Hounds och såg ut som en gammal brittisk pub, ungefär. Både på utsidan och på insidan. Rummen i sig var mer av typen motell där det fanns byggnader med ett antal rum och tillhörande parkeringsplatser utanför. Insidan av rummen kände också ganska mycket som brittisk pub: Lite slitna och nergångna med underliga lösningar för el och vatten. Men det var ett rätt stort rum och jag hade fin utsikt över en liten sjö.

Innan det var dags att krypa till kojs hann jag med att åka och titta på Tasmanian Devil UnZoo. Det är ett litet reservat där de tar hand om tamanska djävlar som råkat illa ut. De tasmanska djävlarna lever vilt i området, men om de t.ex. blir påkörda eller sjuka kan UnZoo ta hand om dem. Bonusen är att jag som turist kan komma och titta på (och fotografera) det lilla djuret. Den tasmanska djävulen har större bitstyrka än ett lejon, trots att den är stor som en katt ungefär. Det gör att den kan äta i princip vad som helst och dieten är också vad som helst som den hittar, eftersom den är asätare. För att kunna hantera muskler och käkar har den ett väldigt kraftigt kranium och hjärnan är ungefär stor som en lillfingernagel. Skötare sa också att djävlarna är rätt korkade, men inte otrevliga. Hon lugnade också oss turister med att chansen att bli attackerad av en tasmansk djävel är ungefär noll. Den ser dåligt och är inte särskilt snabb, så du kan lätt springa ifrån den. Dessutom orkar den inte springa särskilt långt, eftersom den väger förvånansvärt mycket.

Jag hann med en sevärdhet till och när solen sakta dalade ner bakom bergen i väster så besökte jag Port Arthurs historiska delar. Det här var en fängelsekoloni dit man skickade besvärliga fångar från Australien – inte sällan fångar som i sin tur blivit dömda för brott hemma i England (eller Skottland eller Irland eller Wales). Lokalbefolkningen var väldigt stolta över sitt kulturarv, men som vanligt känns det lite fånigt att yvas över hus som byggdes på 1820-talet. Jag var nästan imponerad över hur de lyckats förvandla stället till ruiner och sedan hunnit bygga upp ett helt museum runt det på under 200 år!

Den kvällen var också första kvällen sedan jag kom till Tasmanien då det inte var jämngrått och jag lyckades faktiskt få lite bilder på stjärnor innan åskstormen drog in. Trevligt. Middagen blev något improviserad. Lunchen blev rätt stor, så middagen blev bara en macka innan jag störtade i säng. Runt 22.30. Ja, ja.