Lördagen var den första riktiga dagen på semestern och jag vaknade tidigt i min härliga säng. Inte väldigt tidigt för att var mig, men ganska tidigt för att ha kommit i säng runt midnatt. Jag åt min något torftiga frukost bestående av lite flingor med mjölk och två skivor rostat bröd innan jag försiktigt smög iväg till bilen.

Första stoppet för dagen var något som hette Platypus House. Platypus är det engelska ordet för näbbdjur och sådana vill man ju passa på att se när de finns i närheten. Jag och Jörgen var och tittade på näbbdjur utanför Adelaide 2015, men då stod vi på land och såg en mörk skugga simma omkring i en sjö. Den här gången var det under mer kontrollerade former.

Platypus House öppnade kl 10 och det var inte långt dit. Det var faktiskt ända anledningen till att jag hade bokat hotell så långt från flygplats – eftersom det var så nära till Platypus House. Efter en kort introduktionsfilm fick vi komma in till ett rum med en hyfsat stor damm där näbbdjurshanen levde. Han hette Jupiter och simmade glatt omkring, men det var lite svårt att få några bilder på honom. Som tur var fick vi sedan gå in till ett annat rum där Jupiters harem bodde. Det var fyra honor som bodde i tre små egna dammar. Tydligen är näbbdjur inte särskilt sociala av sig, så de håller sig mest för sig själva. Det var dessutom bara en av honorna som ville vara med Jupiter – trots att de kunde gå fritt mellan burarna. Här var det ljusare, så det blev både bilder och filmer på näbbdjurshonor. Får se om jag orkar ordna den så jag kan lägga upp dem här…

Efter näbbdjursparaden bar det av mot en annan lokal sevärdhet. Bara en dryg timme på smala och krokiga vägar låg Bridestow lavendelfarm. Lavendel är små lila blommor som sägs vara bra till allt möjligt och här ute i obygden låg det en farm där man odlade dessa blommor. Tyvärr var säsongen nästan över, så det blev de där fantastiska bilderna som jag hade tänkt mig. Lite bilder blev det, men det är ju det där med att orka lägga upp dem. På lavendelfarmen fanns också en restaurang där jag åt lite lunch. Lite dyrt, inte så mycket, men gott.

Sedan bar det ut på de krokiga vägarna igen för att åka till nästa sovplats: St Helens på Tasmaniens östkust. Mellan mig och kusten låg bara ett par berg och lite nationalparker. Vägarna i Tasmanien är lite som vägarna i Nya Zeeland. Om det inte står något så gäller 100 km/timmen som hastighetsbegränsning. Eller, om det är grusväg, 80 km/timmen. Oavsett skick på väg. Av någon anledning tyckte GPS:en att jag skulle lämna den relativt farbara Tasman Highway (ungefär som vilken 90-väg som helst hemma i Sverige) och köra Mount Paris Dam Road. Just den vägen var grus och gick rätt upp på ett berg (Mt Paris får man förmoda) och ner på andra sidan. Krokigt och brant var bara förnamnet och det var väldigt utmanande att hålla 80 km/timmen. Min syster och mamma hade INTE gillat att åka med där. Jag hade inte heller gillat att åka med där, faktiskt. Det var tillräckligt jobbigt att köra! Särskilt som bergen var höljda i regnmoln och sikten bitvis bara var sådär 50 meter. Här någonstans började det också regna.

På andra sidan bergen anslöt jag till Tasman Highway igen och körde i regnet ner till havet där St Helens låg. Tanken var ju att jag skulle fotografera lite längs kusten. Bland annat finns det en plats som heter Bay of Fires. Vädret var dock inte det bästa, så jag plockade fram min jacka ur resväskan… Eller inte? Jackan var borta! Det visade sig att jag glömt den uppe  i Beauty Point när jag smet iväg på morgonen. Ett samtal till hotellet bekräftade att både jackan och nycklarna hem fanns i säkert förvar. Tre timmar av snirklig bergsväg bort. Suck och stön. Efter en snabb konsultation med mig själv kom jag fram till att jackan fick ligga kvar där den var till nästa dag. Jag orkade helt enkelt inte köra sex timmar för att hämta den!

Nu blev det lite fotografering längs kusten i alla fall. Det blåste rätt bra och det fanns mäktiga moln över horisonten. Bay of Fires har fått sitt namn (kanske) från de röda lavar som växer på klipporna nere vid vattnet. Klipporna i sig var faktiskt ganska lika klipporna i Bohuslän, så det kändes nästan som hemma. Vädret kändes också nästan som hemma med 18 grader, stormvind och skurar.

Middagen inmundigades på Skippers Fish and Chips där man kunde få massor av god fisk, så länge den var friterad, serverad med mycket pommes frites. Mycket gott! Av någon underlig anledning var jag rätt trött, så efter middagen blev det mest lite slösurfande och så i säng redan före 22. På semestern! Så är det att bli gammal…