Lördag 2/2 2019 är en dag som bara försvann. Redan vid midnatt hade jag kommit igenom säkerhets- och passkontrollerna på Dohas flygplats (genom att prata mig igenom businesskön) och satt i loungen. Sedan följde 16 timmar och 20 minuter (ungefär) flygning från Doha till Auckland utan mellanlandning. Det var drygt. Men inte outhärdligt, faktiskt.

När planet landade i Auckland (lite för tidigt), så var det runt 4.40 på söndag morgon. I princip hela lördagen hade jag alltså suttit på ett flygplan! Lite skumt är det allt…

Det var en del kö till passkontroll, men inte så farligt. Därefter följde den sedvanliga kollen om skorna var smutsiga och huruvida allergimedicinen var olaglig eller inte, men på det hela taget flöt det rätt bra. Väl ute ur flygplatsen väntade skyttelbussen och redan 6.15 (typ) var jag vid hotellet. Där lyckades jag prata mig till att komma in i mitt rum extra extra tidigt, vilket innebar att jag kunde både sova och duscha innan någon annan landade.

Och sedan följde väntan. Lång väntan. Jag väntade och väntade utanför hotellets entré, som en hund som väntar på sin ägare. Till sist kom ändå ett meddelande att familjen Nilsson-Wallerius hade landat och hämtat ut sin bil. ”Vad har ni för bil?” frågade jag, för att jag skulle kunna se dem när de körde förbi. ”Stor. Toyota inte vit.” löd det föga hjälpsamma svaret. Till sist kom ändå storasyster med söner till hotellet. De hade stått i kö oändligt länge och det tog 2,5 timmer för dem att komma från plan till hotell. Hills, som landade 11.45 hade ungefär samma erfarenhet, så det dröjde ända till strax efter två innan alla var samlade.

Resten av dagen spenderade vi mest med att hålla oss vakna, äta och fundera på vad vi skall göra i morgon. Nu kryper vi till kojs och vi vet fortfarande inte riktigt vad vi skall göra i morgon. Ja, ja. Det blir nog bättre när vi sovit lite…

Efter att ha vandrat Queen Street upp och ner ett par gånger idag kan jag säga såhär: Nya Zealand är som Australiens Kanada: Lite lugnare, lite säkrare, lite trevligare än storebror.

Dagens kris är att det verkar som om turerna till Hobbiton är helt slutsålda hela denna veckan. Vi hyser en liten förhoppning om att vi skall kunna boka något i morgon, men vi vet inte exakt vad det kan bli. Nu är det ändå läggdags och imorgon öppnar vi butiken kl 8.00 för frukost på hotellet. Fest!

Någonstans över indiska oceanen mötte vi solen…

Det går ju an nerför…