Dag två på Island började två gånger. Först en gång vid fyratiden lokal tid, eftersom det då var dags att stiga upp hemma i Sverige. Sedan somnade jag om i ett par timmar, men runt sex var det färdigsovet, så då fick det bli lite morgonbloggande istället. Frukost var satt till åtta, så ungefär 10 i så släppte jag ut min ömma moder från hennes rum. Dörren till rummet var så trög så hon orkade nämligen inte få upp den ordentligt på egen hand. Båda var lite extra ömma denna morgon, efter en ovanligt lång och innehållsrik söndag.

Planen för måndagen blev som följer: Väg 435 från Reykjavik till Thingvallir, sedan väg 36 till Geysir och så upp till Gullfoss. På vägen hem tänkte vi sedan stanna till i Laugavatn och bada i en het källa. Om vi hann med det. Frukosten var ganska standard med bröd, fil eller yoghurt, flingor, havregrynsgröt och diverse kallskuret och ostar. Båda kände vi oss dock lite avoga till ägg efter all ägglukt dagen innan. Det visade sig också att man här på Island förmodligen tar sitt varmvatten direkt från någon varm källa, för vattnet i duschen luktade nästan lika vidrigt som stinkpölarna som vi såg på söndagen. Faktum är att jag lämnade duschen, inte så fräsch utan snarare lite äckligare än när jag gick in. Blir till att duscha kallt i fortsättningen.

Efter frukost pratade vi lite med personalen om att kanske göra dörrstängningsarmen på mammas dörr lite lösare så att hon kunde ta sig ut på egen hand och sedan for vi till snabbköpet för att proviantera. Med från Sverige hade vi pulverkaffe och pulversoppa. Från hotellet hade vi snott med oss hett vatten (som inte luktade gammal fis!) i två termosar, så vi behövde komplettera med lite bröd och kallvatten. Det blev ett par trekantsmörgåsar, några rundstycken, lite fikabröd och en flaska läsk till chauffören. Sedan bar det av för att hitta väg 435.

Väg 1 är den stora ringvägen runt Island. Någon gång skulle jag vilja komma tillbaks och köra den ett helt varv, men så blev det inte den här gången. Vi körde i alla fall väg 1 söderut en liten bit innan vi svängde in på väg 431, som efter ett tag blev väg 435 vid en varningsskylt som sa att den inte plogas på vintern. Vi fick via en stor skylt också veta att det var 4 grader varmt uppe i bergen. Huvva. Till en början var väg 435 ganska intetsägande. Det är lite fascinerande att marken kan vara så platt och ändå inte ha en plan fläck. Det måste vara helt hopplöst att försöka gå genom det här brutna landskapet. Efter ett ta började det dock gå brant uppför och helt plötsligt körde vi genom en rad utslocknade kratrar. Det var väldigt dramatisk och mäktigt och om man bortser från lite envist gräs och några pyttesmå blommor kändes det som att köra på månen. Det var ungefär lika kallt också och jag ångrade bittert att jag inte tog med fleecen. En stund senare såg vi en turistbuss som stod på en parkering vid ett gigantiskt ångmoln, så vi stannade till och såg oss omkring. Det är lite oklart vad det var som ångade, men det fanns en massa pipelines som gick iväg åt olika håll, så vi antog att det var ännu en varm källa.

Efter en stunds körande kom vi så till Thingvallir och efter lite letande hittade vi en parkeringsplats och började gå. Här fanns det inga varma källor, så det luktade helt ok. Däremot fanns det ett vattenfall som blev en fors som blev en å som blev som en hel älv på bara någon kilometer. Fräckt. Thingvallir är en sprickdal som bildats när den nordamerikanska och den euroasiska kontinentalplattan glider isär. Det är i sig inte så himla speciellt, för såna sprickdalar finns lite här och där, men det var också här som det första alltinget på Island hölls år 980. Det är lite coolt. Islänningarna är väldigt stolta över att ha världens äldsta parlament som fortfarande är igång. I över 1000 år har det kört allting, men man går anta att det utvecklats lite sedan dess. Det var också här i Thingvallir som republiken Island bildades på 40-talet. Eftersom det här är en del av Gyllene Cirkeln, så var det väldigt väl iordninggjort och det var inga problem för en liten tant att ta sig fram med kryckor. Det gick rätt bra även för en medelålders latoxe, faktiskt och vi knatade både fram och tillbaka genom hela området och såg oss omkring.

Efter den långa promenaden var det dags för lite lunch. Fram med termosar, muggar, soppa, kaffe och brödbitar med andra ord. Vi satte oss på en bänk utanför turistinformationen och mumsade i oss. Det var väldigt gott med lite varm soppa och kaffe, för det vara bara 6 grader på Thingvallir och det blåste rätt bra på sina ställen. Efter soppan blev det kaffe med jätteklenätt, som verkar vara en isländsk specialitet. Inte helt fel. Med friluftslivet avklarat packade vi in oss i vår lilla bil och for vidare mot Geysir.

Det här med att åka rundan Thingvallir-Geysir-Gullfoss var inte direkt någon unik och originell idé. Det gick en strid ström av bilar och turistbussar längs väg 36 upp mot Geysir. Och för er som undrar, så är alltså Geysir en stad/by/plats där det finns en gejser. Faktum är att ordet gejser kommer från just den här platsen, men det är oklart om platsen fått namn efter fenomenet eller fenomenet fått namn efter platsen. Hur som helst så är det idag en stor parkeringsplats med tillhörande restaurang och souvenirshop. Över hela nejden vilar en lätt doft av ruttna ägg, så det var bara att följa näsan för att hitta till rätt ställe. Geysir verkar vara ganska pålitlig. Först så kommer det ett litet utbrott, så dröjer det ungefär två minuter så kommer ett stort utbrott och så får man vänta två minuter så kommer det lilla igen. Tur var väl det, för jag lyckades missa tre utbrott innan jag fick satt på videokameran i tid för att få med hela utbrottet. Det här är min första gejser och det var kul, men alldeles för kort. Lite som Kanonen på Liseberg.

När jag äntligen fått med Geysir på film, så hoppade vi in i bilen för att åka sista biten upp till Gullfoss. Det är bara ungefär 15 minuter i bil dit och sedan var vi alltså vid Islands största vattenfall. Och det är stort. Väldigt stort. Det är som en stor flod som kastar sig nerför ett antal trappsteg i en avsmalnande fåra innan det slutligen slungas ner i en djup ravin. Det måste vara sjukt strömt nere i den ravinen, för den var nog inte en fjärdedel så bred som floden ovanför fallet och det verkade vara rätt strömt där uppe också. Vi lyckades parkera ovanför fallet (det var där souvenirshopen låg, så det var kanske inte så konstigt att det skyltades dit) och fick därmed gå nerför en lång trappa (105 trappsteg, lika många som från Gärdsåsgatans bullhållplats upp till Björnbacken) och en rätt vådlig stig innan vi kom ner till själva fallet. Mycket kan man säga om min mamma, men någon fegis är hon inte. Envis är hon däremot och med lite baxning och hjälp från en amerikansk turist stod vi så äntligen med kryckor och allt alldeles nere vid fallet. Det var som sagt mycket mäktigt. Jag har ju sett Niagara förut, som jag tror är större, men Gullfoss kändes mäktigare eftersom man kom närmre och det var sån dramatisk natur runt omkring (inte ett enda kasino, se och lär, alla nordamerikaner).

Även mäktiga upplevelser har ett slut, så när vi beundrat Gullfoss en stund, så klättrade vi upp för stigen och trapporna till bilen igen. Nu hade klockan blivit så pass mycket att vi bestämde oss för att skippa badet och åka direkt hem. För att klara oss hela vägen tog vi en kissepaus och åt smörgås och kaffe vid Gullfoss innan vi åkte vidare. För att göra litet lite mer spännande körde vi väg 35 via Reykholt ner mot Selfoss innan vi körde upp på väg 1 och över ännu ett högt berg upp till Hafnarfjördur. Ungefär kvart i sex var vi tillbaka på hotellet och tog oss en liten lutare innan vi avslutade dagen med en stunds reflektion på den lokala pizzerian. Ett klart steg upp från gårdagens burgarhak, även om det fortfarande inte direkt var någon lyxkrog.

För min del avslutades sedan kvällen med att titta igenom de två första dagarnas bilder och se om något är bra nog för att publiceras på bloggen. Vi får väl se vad det lider.