Insåg just att det här är inlägg nr 200 i bloggen! Hurra för mig!

Igår var jag dödstrött och gick och lade mig rätt tidigt. Alltså vaknade jag också ganska tidigt i morse, runt 7 sådär. Helt av mig själv. Eftersom jag tänkta åka upp till Mt Sunday (eller Edoras som vi säger här på Abisko), så tog jag gott om tid på mig denna morgon. Jag började med att äta frukost och titta på melodifestivalen live. Det var en lite udda känsla att sitta här klockan 8 på söndag morgon och titta på något som sändes live klockan 20 på lördag kväll. Men så är det här i Nya Zealand: Vi lever lite i framtiden. Tips från framtiden till er där hemma i Sverige: Jorden finns fortfarande kvar, allt är ungefär som vanligt, ingen överdriven anledning till oro.

Under tiden som jag lyssnade på mellanakter i mellon så packade jag ihop ett litet lunchpaket som jag skulle äta när jag hälsade på kung Theodin i Edoras. För er som inte är sjukt intresserade av Sagan om Ringen, så är Edoras huvudstad för Rohans ryttare. Hit kommer Gandalf och gänget i Sagan om de två Tornen för att försöka förmå kung Theodin att slå larm och samla Rohans ryttare till strid, som de gjorde en gång för länge sedan. När de kommer dit hittar de en svårt sjuk kung som bara är en skugga av sitt forna jag. Gandalf listar ut att det är kungens rådgivare, Ormtunga (hur man nu kan ta en kille som heter Ormtunga till sin rådgivare), som har förgiftat kungen på uppdrag av Sarumann den Vite. Gandalf fördriver demonerna som bor i Theodin och Ormtunga åker ut och sedan bär det iväg till den där borgen för att slå ihjäl orcher, ja ni vet. Dit skulle jag alltså idag.

Jag programmerade in Lake Clearwater i GPS:en, hoppade in i min hiskeliga van och gav mig iväg i morgonregnet. Vädret var verkligen rätt uselt, men vägen var till en början helt ok. Första anhalt var Mount Somners och sedan var det raka vägen upp mellan bergen till Hakka-något. Där började problemen. I Hakka-vad-det-nu-var tog nämligen den asfalterade vägen slut och det blev grusväg. I min fyrhjulsdrivna kina-SUV nere i Invercargill var grusvägar inga större problem, men med min Mighty Lowball, som ju är läskig att köra på rak asfaltsväg, var det desto jobbigare. Hastigheten sjönk från typ 90 till någonstans runt 40 km/t och Google hade ofinheten att göra återstående körtid längre för varje minut jag körde. Efter att ha krupit omkring på tvättbrädan i 20 minuter kom jag så fram till Lake Clearwater. Men det var ju inte dit jag skulle. Det väntade ytterligare 25 minuter på ännu smalare och lösare grusväg innan jag äntligen kom till en parkering där det stod Mt Sunday. Hit skulle jag alltså.

Mt. Sunday är inte så stort, men jag kände igen det från filmen. Det coola är att den lilla knölen ligger mitt i en dal, omgiven av betydligt brantare och högre berg. Dalen är bevuxen mest med gräs och taggiga buskar, men där fanns också ett par väldigt strida och kalla små åar som förde vattnet från bergen ner mot Lake Clearwater nedanför. Det fanns alltså en liten parkering och på den stod det en bil. Det fanns också en grind och en markerad led upp mot berget. Enligt en skylt skulle det ta 45 minuter att gå dit, så jag greppade in vattenflaska och gav mig av.

På slätten mellan parkeringen och berget fanns det till att börja med en massa får. Dessa brydde jag mig inte så mycket om, men efter att ha korsat den bredaste forsen hamnade jag i en del med en massa kor. När jag tidigare har träffat på kor, så har de haft en tendens att komma springande mot en. De här korna var betydligt mer folkskygga och tittade misstänksamt på mig när jag kom gående. Om jag kom för nära så gick de undan med en förnärmad uppsyn. Efter en stunds promenad var jag framme vid foten av berget och även om det såg rätt litet ut jämfört med topparna runt omkring, så såg det väldigt högt och brant ut när jag stod precis nedanför. Leden gick upp på bergets östra sida, så det var bara att bita ihop och flåsa upp för den mycket branta backen. Det var inte sten, utan grässluttning jag gick uppför och någon hade försökt gräva ut nästan som trappsteg för att det inte skulle bli för brant. Tyvärr var trappstegen väldigt slitna och jag vet inte om de gjorde mer skada än nytta.

Efter en stunds flåsande och pustande kom jag så äntligen upp på bergets topp. På vägen såg jag ett hästhuvud som någon hade målat med guldfärg på en klippa. Kanske ett minne av filminspelningen? Väl uppe på toppen möttes jag av fler kor. Ganska många. Jag vet inte varför de hade klättrat ända dit upp, men där stod de och till skillnad från sina vänner nere på slätten hade de ingenstans att ta vägen när jag kom ångande. Plötsligt kom jag att fundera över om de här korna kanske hade svårt att ta sig ner och därför bildat en egen liten ö av kossor på bergets topp. Tänk om de hade lite ont om gräs här uppe och insett att det är rätt mycket näring i kött också. När den tanken dykt upp i huvudet blev stämningen betydligt mer hotfull och jag tassade försiktigt mellan dessa potentiella mördarkossor fram mot det lilla monumentet på bergets absoluta topp. Kossor är rätt stora djur och de här var svarta som natten och tittade på mig som om de skulle anfalla när som helst. Till sist var jag i alla fall i relativ säkerhet uppe på den lilla bergknallen uppe på toppen och kunde pusta ut. Där uppe var det fin utsikt och kossorna nere på slätten såg ynkligt små ut. Blåste gjorde det också, vilket var lite skönt efter min klättring. Jag satt på toppen och pustade en stund och funderade på hur i all världen de fick in Edoras i filmen på den här lilla plätten mark som fanns uppe på berget. Jag misstänker att staden låg på östsidan och berget, men jag är inte säker. Få ta och kolla på filmen när jag kommer hem.

Efter att ha tagit min obligatoriska selfie tänkte jag äta in lunch. Det hade varit en utmärkt idé om jag inte glömt den på bordet i rummet på morgonen, så det blev ingen lunch. Lite vatten hade jag och sedan var det bara att ta sig ner för berget igen. Mördarkorna såg om möjligt ännu mer hotfulla ut nu, men jag smög förbi dem och började gå neråt. Att gå uppför en jättebrant grässlänt är jobbigt. Att gå ner för en jättebrant grässlänt är läskigt. Och jobbigt, fast på ett annat sätt. Jag tror faktiskt att det tog lika lång tid att gå ner som att gå upp. Nere på slätten hade det blivit rejält varmt nu när solen kommit fram och jag dessutom hade klättrat i berg. Jag tog mig förbi mördarkossornas mer fredliga kusiner och strax innan parkeringen träffade jag en människa! Jag hade helt glömt att det stod en bil till på parkeringen. Förmodligen hade väl personen i fråga legat och sovit när jag kom, för det var ju ingen uppe på berget. När jag kom till parkeringen hade det dykt upp ännu en bil, men inga fler människor. Vart tog alla vägen? Kanske hade mördarkossorna smugit ner och tagit dem…

Att köra grusvägen ner till civilisationen igen var faktiskt inte ett dugg roligare än att köra den uppför. Däremot var det mer trafik nu och förare i mer terränganpassade fordon hånade mig genom att dundra förbi i 70 när jag låg där och kröp i 35. Riktigt pinsamt blev det när en stor lastbil passerade mig på vägen ner från Lake Clearwater. Irriterande. När jag äntligen kom ut på asfalten igen kändes det inte lika farligt och jag körde ganska obehindrat 90 km/t. Det var också otroligt skönt att slippa allt skallrande som kom från bakluckan på min van. Vem tusan var det som övertygade mig om att jag skulle hyra en husbil? Sämsta tipset någonsin! Nere i Mount Somers stannade jag i byns affär och köpte lite mat. Klockan var nästan 15, så jag var hungrig. Det blev en suspekt varmkorv, lite kakor och en kopp kaffe, som jag sedan åtnjöt i soffan i min van, eftersom det regnade ute igen – eller kanske snarare fortfarande. Ungefär 6 timmar efter det att jag gav mig av var jag tillbaka på rummet på Abisko igen. Jag funderade ett ögonblick på att försöka åka till något nytt ställe, men sansade mig och bestämde mig för att skriva lite blogg och kolla upp morgondagens äventyr istället. Som så ofta förr på den är resan vet jag inte vad jag skall göra i morgon. Jag vet bara vad jag inte skall göra, så får jag anpassa mig därefter. I morgon kväll har jag nu bokat sista rummet i Kaikouri (nej, jag tänker inte bo en enda natt i min hiskeliga campervan om jag kan undvika det) och jag har spanat in en ”scenic road” som skall ta mig dit. Vi får se vad som händer på vägen!