Jag är allergisk mot Kiwi. Eller snarare mot kinesiskt jättekrusbär. Här på Nya Zealand blir det lite lätt förvirrat för här heter frukten Kiwi, precis som hemma, men Kiwi kan också syfta på folk från Nya Zealand och den lilla, skygga fågeln som gett namn åt både frukt och befolkning. Men vi tar det från början.

Idag slutar min improviserade första del av resan till Nya Zealand. Det fick bli en tur ner till Southland och Invercargill, helt enkelt för att det varken fanns hyrbilar, husbilar eller boende att ordna i Christchurch i onsdags när jag kom. Istället flög jag direkt ner till Invercargill och hyrde en alldeles på tok för dyr bil och körde runt. Vilket jag ju berättat om här förut. Idag var det alltså ändå slut på det, för från och med idag så fanns det husbil att hyra i Christchurch. Alltså packade jag ihop alla mina pinaler i morse och for ut mot flygplatsen. Sedan vände jag och åkte tillbaks till motellet, eftersom jag glömde lämna tillbaka nyckeln. Bra start där.

Hyrbilsuthyraren var kom ungefär samtidigt som jag och först verkade han vara på väg att släppa av mig på flygplatsen utan vidare omsvep. När han startade bilen och såg att jag lyckats köra 930 km på två dagar bleknade han lite och så fick vi gå in och göra upp. Det var ju vara 450 fria km i min hyra så resten fick jag betala. Drygt 100 NZD blev det. Aj, aj. Men det gick bra och sedan var det bara att åka till incheckningen. Det är en sån där gullig flygplats i Invercargill, så man fick liksom säga till i kiosken att man ville checka in, så kom det en människa och tog emot väskan. Man slapp säkerhetskontroll och röntgen och annat jobbigt, utan det var bara att kliva ombord på planet när det var dags. Flygningen gick bra, men vi lämnade ett soligt Invercargill och for mot ett molnigt Christchurch.

I Christchurch skulle jag återigen ringa på uthyraren för att han/hon/hen skulle komma och hämta upp mig. Ingen kom, så jag ringde igen. Samma ”Bruce” svarade denna gång och frågade var jag var. Jag förklarade en gång till och så väntade. Tredje gången jag ringde såg jag en gubbe svara i telefon en bit bort. Jag frågade om det var han och det var det. Då hade han gått förbi mig tre gånger utan att fråga om det var jag som skulle till hyrfirman. Tydligen fanns det två platser på flygplatsen som stämde in på samma beskrivning och Bruce hade inte vett att kolla den andra. Ja, ja.

Hyrbilsfirman heter Mighty och där träffade jag Andrea från Holland. Hon förklarade att jag faktiskt måste ha ett internationellt körkort för att köra bil på Nya Zealand, men att de kunde fixa ett för det facila priset av 58 NZD. Det tror jag faktiskt är lite billigare än att få det via Motormännen hemma, så där fick dom. Under tiden vi väntade på översättningen på körkortet gick Andrea igenom vad som ingår i den extraförsäkring som jag beställt. Det ingår i princip alla skador som krockar, stenskott, punktering, bensinstopp osv. Däremot ingår inte att man rullar med bilen. Eftersom husbilarna är ganska höga är det tydligen inte helt ovanligt att folk blåser av vägen när de kör lite för fort i kurvorna (och det är mååånga kurvor på vissa vägar). Det kostade 99 NZD att lägga till rullförsäkringen, men jag kände att jag hellre kör så försiktigt att jag inte rullar. Sedan fick jag nyckeln och gick ut till min campervan.

Min Mighty Lowball Campervan är en skåpbil från Mitsubishi som man stoppat in en soffa (som kan konverteras till en ”dubbelsäng”) och en liten köksavdelning i. Motorn sitter under förarsätet och ratten sitter någonstans i trakten av armhålan. Knäna sätter i instrumentpanelen. Huvudet bucklar taket. Eller om ni så vill, jag är för stor för min van. Efter en snabb koll av skadeläget (inget allvarligt) och provliggning i soffan (jodå, den var också väl kort), så gav jag mig ut i trafiken. Att köra min van var bland det mest obekväma jag någonsin har gjort. Jag sitter på tok för nära ratten (som sticker upp mellan benen) och jag har knäna nästan i instrumentpanelen. Jag får hela tiden sjunka ner lite för att se ut genom vindrutan och ställningen jag har när jag skrevar med benen och försöker ha foten på gaspedalen gav mig akut kramp i skenbenet efter ungefär 5 minuter. Den manuella växellådan var inte heller det roligaste jag lekt med och det tog inte lång stund innan jag intensivt hatade min lowball.

Men det var inte mycket att göra åt. Bilskrället är betalt till på onsdag, så det är bara att bita ihop och köra. Första färden var inte så lång utan tog mig till Willowbank Wildlife Reserve i utkanten av Christchuch. Willowbank är en djurpark med både det ena och det andra, men det är mest fåglar och paradnumret är ett mörklagt område där det spankulerar omkring ett antal Kiwisar. Givetvis fanns Kiwisarna sist, så jag promenerade omkring i parken och tittade på diverse mer eller mindre intressanta djur och fåglar, samtidigt som jag försökte undvika att blir nersprungen av alla sockerstinna småbarn som verkade tro att bästa sättet att få djuren att komma närmare är att sparka i staketet och skrika i högan sky. Förutom djuren fanns det information om människans intåg på Nya Zealand, bland annat med en del intressant historia om Maorierna. Fokus låg dock på hur många djur som utrotats sedan européernas ankomst och där fanns t.ex. bilder på olika sorters dronter. Personligen är jag lite nöjd att jättedronten inte finns kvar, för den hade definitivt varit läskig att möta.

Tillslut kom jag ända fram till Kiwihuset. Det stod att man måste vara tyst och att man inte fick använda blixt på kameran. Inne i huset var det väldigt mörkt och det tog ett tag innan ögonen vande sig. Efter ett tag gick de inte fullt så tysta barnen ut ur huset och då kunde man mycket riktigt höra hur det prasslade i snåren runt gången genom huset. Och där var de! Kiwisarna! Jag såg fyra olika Kiwis, även om det enligt uppgift fanns sex stycken i huset just då. Det var svårt att ta en bild på dem, eftersom det var så mörkt, men det var inga problem att se dem. Det som överraskade mig var dels att de var så stora, minst lika stora som hönor, och att de lät så mycket. Det prasslade bra i snåren när de gick omkring och dessutom pratade de ljudligt med varandra. Kul upplevelse, som tyvärr är svår att förmedla i blogg. Som så mycket annat här på Nya Zealand.

Efter min nära-Kiwi-upplevelse var det dags för lunch. Klockan var efter 15 och jag hade inte ätit sedan frukost. På Willobanks restaurang hade de inte så mycket mat, men jag fick mig en bit paj i alla fall. När jag satt där funderade jag på vart jag skulle åka härnäst. Planen var att åka genom Arthurs pass över till västkusten och sedan norrut för att åka tillbaks och sluta i Kaikoura, där jag bokat valskådning på tisdag kl 12.15. Jag trodde inte jag skulle orka hela vägen upp till passet idag, så istället började jag leta boende på vägen. Lite otippat hittade jag då ett ställe som heter ”Abisko lodge and campsite”. Det var låg på vägen (nästan) och var ju för coolt att missa så jag bokade in mig där.

Resan till Abisko var en mardröm. När jag väl kommit ut från stan och alla nedrans rondeller som tvingade mig att växla och ha mig, så blev det givetvis 100 km/t på vägen. Min van har motor, så det är inga större problem att komma upp i 100, problemet är att minsta vindpust då greppar tag och flyttar bilen en meter eller så i sidled och just runt 16-tiden en lördag visade det sig vara ganska mycket trafik på vägarna. Det blev en gastkramande färd ut på landsbygden och när jag äntligen var framme i Abisko, så hade jag inte bara kramp i benet, utan också ont i ryggen och kramp i händerna efter att ha greppat ratten så hårt. På Abisko visade det sig att det inte bara fanns lediga campingplatser, utan också ett ledigt rum. Jag tvekade inte en sekund, utan snodde rummet för att slippa sova i min trånga van.

Abisko lodge and campsite är faktiskt uppkallat efter vår svenska nationalpark. Det finns information på en vägg i frukostrummet. Hur coolt som helst. Nuvarande ägare har ingen koll på varför det är så, men kanske hade de som grundade stället någon koppling till Sverige. Vem vet. Värdinnan var i alla fall en väldigt pratsam människa och vi pratade om både ditt och datt. När jag berättade att jag tänkte åka till västkusten via Arthurs pass blev hon alldeles eld och lågor och berättade om de fina alpvägarna som slingrade sig fram längs med svindlande stup och lodräta bergväggar. Jag tänkte då på hur svårt jag tyckte det var att köra min campervan på en rak väg utan vare sig stup eller bergvägg och bestämde mig där och då för att västkusten fick vänta. Värdinnan tipsade mig då om att det alldeles i närheten finns ett berg som är med i Sagan om Ringen-filmerna. Mt Sunday heter det och spelar rollen som Edoras, Rohans huvudstad, dit Gandalf och kompani kommer för att träffa kung Theodin, men hittar ett vrak till man som förgiftats av Ormtunga på Sarumanns uppdrag. Det lät mycket spännande, så planen blev nu att åka dit dag 4 och sedan bo ytterligare en natt på Abisko innan jag far norrut.

Nackdelen med att åka runt såhär på egen hand är ju att jag inte har någon att dela alla upplevelser och minnen med. Fördelen är att jag kan planera om och planera till hur jag vill utan att någon gnäller. Utom möjligen jag själv när jag kommer hem och skall reda ut den faktiska kostnaden för kalaset. Ja, ja. Det tar vi då…