”Du måste åka till Milford Sound” sa folk till mig. Gång på gång. Eftersom jag hade en bil och inte så mycket planerat, så satte jag mig och körde de nästan fyra timmarna upp mot Milford Sound. Vägen dit var till att börja så dimmig att jag i princip inte såg någonting, men efter en stund lättade dimman. Bilturen dag bjöd på kurva, kurva, krön (som ni kanske kommer ihåg), men resan mot Milford Sound var mer som en tur i Australien: Väldigt rak. Min kinesiska låtsas-SUV hade inte den största motor man någonsin satt i en bil, så när farthållaren var i så fick den lite fnatt så fort det gick uppför. Å andra sidan höll jag stipulerade 100 km/t mest hela tiden, vilket är mer än jag kan säga om mina medtrafikanter. Jag kom i alla fall till Te Anau, som är sista staden innan man åker in i bergen och upp mot Milford Sound. Enligt utsago är just vägen efter Te Anau extra spektakulär och jag såg verkligen fram emot den. Jag blev inte besviken. Ena stunden körde man längs någon som bäst kan beskrivas som en fjällbäck mellan höga alptoppar och nästa kör man genom en skog där vägen går som genom en tunnel under träden och så plötsligt kommer man ut i solen och ser en spegelblank sjö med vita bergstoppar i bakgrunden. Helt enkelt sagolikt.

Milford Sound är inte alls en ”sound”, vilket är en havsvik som karvats ur berget av en flod. Milford Sound är egentligen en fjord, som karvats ur berget av inlandsisen. Nya Zealand har 13 fjordar och Milford Sound är den enda man kan nå per bil. Man kan åka båt, vandra eller flyga in i de andra. Nu är det inte jättelätt att ta sig till Milford Sound heller, eftersom den ligger på andra sidan av rätt höga berg. Det blev många smala och snirkliga vägar följt av en lång tunnel genom berget. På andra sidan väntade ändå smalare och krokiga vägar innan man kom ner till havsviken. Vackert, men bitvis gastkramande.

Väl framme möttes jag av trafikkaos. Jo det var faktiskt trafikkaos. Eftersom det är både kinesiskt nyår och VM i cricket är det osannolikt många besökare på Nya Zealand just nu och alla hade tydligen valt att åka till Milford Sound just den här dagen. Resultatet var att det inte fanns någon parkering, utan jag fick parkera på en gräsmatta utanför hotellet. Kvällen innan hade jag lite raskt bokat in mig på en båttur runt i viken, så jag satte mig att äta mina medhavda smörgåsar och titta på bergen och människorna. Efter en timme var det dags att gå ombord och vi stävade ut i fjorden ombord på Lady Bowen. Ärligt talat… Det var jättefint, men har man sett hurtigrutten live på NRK i 48 timmar, så har man liksom sett en fjord. Visst, det var höga berg och visst, det fanns en massa vattenfall och ett helt gäng sälar, men det var lite ”jaså” över det. Inget fel, men kanske inte så spektakulärt som jag hade väntat mig. Tycker faktiskt nästan vägen upp från Te Anau var mer att se än själva båtturen.

Efter båtturen hoppade jag in i min bil igen för att försöka komma före alla bussar med kinesiska nyårsfirare som snart skulle välla nedför berget. Det lyckades ganska bra, men nu kom den riktigt stora nackdelen med att vara på bilsemester ensam: Det är skittråkigt. På vägen upp var det lite kul, för då var vägen ny. På vägen ner var det mest bara jobbigt, faktiskt. Mil efter mil av vackra landskap som jag redan hade sett. Ja, ja, man skall väl inte gnälla, men det hade varit trevligt med lite sällskap.

Jag kom tillbaka till hotellet kvart över sju, nästan på minuten 12 timmar efter det att jag åkte på morgonen. Åtta timmars bilkörning för fyra timmars sightseeing, alltså. Vi kan kalla det semester, men så himla vilsamt är det ju inte!